Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 08

»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för
kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till
stallet.
»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.»
Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det.
I samma ögonblick kom Eva ut på trappan.
»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta.
»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.
»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med
tidningen, som vi nyss fick.»
»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar
emot.»
Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med
Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man
var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade
det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut.
Åtminstone icke nu.
»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle
få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en
gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I
sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon
sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli
lantbrukare. Då kanske ...
Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå
sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han
älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och
han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe
i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de
förklara, att han —. De hunno icke mera.
Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid
fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen.
Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste
blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det
hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla
trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut
i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken.
Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det
blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter
hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som
hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla
händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom
Sigrid tillbaka med honom.
När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! —
lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk
välvilja på den unga mannen.
»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän
från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.»
»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp
mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den.
Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt,
alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin
man.
Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon
spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var
Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg
innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon
var!
»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?»
»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»
»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god
vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta,
det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt
härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på
Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett
bland de vackraste ställena i Sverige».
Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var
bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt?
»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på
någon av herrgårdarna?»
Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras
för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han
svarade.
»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes
nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om
jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga
in hit, om jag vetat ...»
Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.
»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag
icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en
ängel i dessa dagar.»
Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad,
och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga
tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels
motsats, när hon predikat om att de måste spara.
»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke
vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos
mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ...
Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste
hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt
— han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en
tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man
får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.»
Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.
»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har
ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och
Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?»
Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga
ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella
samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen
var framme.
Erik reste sig.
»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig
att få höra litet mer om Stockholm.»
Erik bockade sig korrekt.
»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid
redan ...?» Hon såg på dottern.
Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det
allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på?
»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade
hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon
reste sin tunga kropp med möda.
»Vad behagar doktorn?» frågade hon.
Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle
det vara ett glas mjölk, ett enda.
»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde.
»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt»,
förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog
duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud,
eller hur doktor? Det känner vi till.»
Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så
drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig.
»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon.
»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?»
Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet.
»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt.
»Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?»
Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga
gravallvarliga sätt:
»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.»
Hennes nåd behagade skratta till.
»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.»
»Ja, förfärligt», sade Erik.
När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde
hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så
frågande ut att modern måste upplysa om orsaken.
»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa
man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det.
Tänk, borsta det!»
Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset.
Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke
veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid.
»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt
bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett
glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även
förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och
doktorn?
»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte
kan man leva utan hjärta?»
Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell.
Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ...
Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.
»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast
individen är död.»
Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo
det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde
mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.
»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter
just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta
slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan
slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar.
Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar,
fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo
trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och
har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka
det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.»
Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det.
Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde
de icke skiljas från varandra.
»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke
undgå att få hennes hand mot sina läppar.
»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut
ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora
trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta.
Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så
märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför
trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan.
Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid.
Vad han var grym.
Magnusson skyldrade med piskan.
»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd.
»Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?»
»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få
stegen, som skilde honom från Sigrid.
»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han
henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom
och ropa — »tag mig med! tag mig med!»
»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid
förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras
händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och
gick ned till kärran.
Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke
falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som
satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade,
som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked.
Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett
spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så.
Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför
hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer!
Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det
svängde av. Han var borta.
Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I
stället hörde hon moderns röst.
»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat
honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in.
Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke
något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid
kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes
älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.
Starka äro människornas hjärtan.


VI.

Det gick år och dag, innan såret i hennes stackars unga hjärta hann
läkas. Till det yttre förändrades hon föga. Hon blev bara stelare,
otillgängligare och ville aldrig fara med modern bort till de få
herrgårdar, där modern ännu umgicks. Sigrid förklarade, att hon tyckte
det var pinsamt att umgås med människor, som man aldrig kunde bjuda igen,
då man framför allt borde spara. Modern, som alltid berördes obehagligt
av denna dagliga predikan, frågade till sist aldrig, om Sigrid ville
följa med utan for ensam bort till gårdarna, där hon ofta skämtsamt
talade om sina stelbenta vagnshästar och sin omöjliga dotter.
Endast till Gustaf Boström på Alby brukade de följas åt på middagar och
supéer. Även där bibehöll Sigrid sitt reserverade sätt. Hon talade och
svarade som vanliga människor, men det stod en köldmur omkring henne.
Den enda, som kunde få henne att tina upp, var farbror Gustafs lilla
dotter Greta. Flickan var förtjusande och hade ett alldeles säreget
sätt att anförtro henne alla de hemligheter, som kunna finnas i en
barnasjäl. Sigrid och hon bildade ett hemligt förbund, vari ingen annan
släpptes in. Greta hade alltid sin bestämda mening — det begriper inte
dom där andra! — när hon riktigt skulle anförtro sig åt Sigrid. Det var
hemligheter om dockor och om dessas påklädsel, om underbara grottor
i Albys stora trädgård, där man kunde gömma sig så ingen kunde hitta
en, om små planteringar i skymundan, där Greta hade satt små plantor,
som trädgårdsmästaren kastat bort därför att de inte dugde och som hon
vattnade tillsammans med tant Sigrid för att hålla liv i. På ett särskilt
undangömt ställe hade hon begravt en svalunge, som ramlat ned från taket
på stora byggnaden och slagit ihjäl sig. Det var en helig plats. Där bad
man och satte ofta nya blommor. De kokade i stora dockspisen tillsamman
och möblerade om i dockskåpet. Det var förfärligt ingående diskussioner
mellan Greta och Sigrid om var den stolen skulle stå och den ljuskronan
hänga. De voro mycket goda vänner och ibland viskade Greta till henne:
»Du är allt min mamma ändå, du tant.»
Sådana stunder gjorde Sigrid gott. De förlöste det behov av ömhet, av
smekningar, som lågo dolda inom henne.
Farbror Gustaf beundrade hon. Genom hans hjälp hade det blivit ordning
och reda på Bjurnäs. Rättaren, som han skickat över, var en karlakarl
med den vakna och klipska uppfattning av verkliga förhållanden, som är
smålänningarna egen. Rättare Gustafsson insåg genast, att fruntimren på
Bjurnäs icke begrepo ett skapande grand av lantbruk. Hennes nåd gick
knappt utom dörrarna annat än för att åka bort och hänvisade ständigt
till fröken. »Det får Gustafsson fråga fröken om. Det får fröken
bestämma.»
Fröken Sigrid var däremot sällan inne. Antingen red hon omkring på Freja
för att titta på arbetet eller också var hon i stallet och ladugården.
Henne var det bättre reda med. Hon kunde åtminstone ge besked och svar.
Mest berodde det på att Gustafsson framställde frågor mer för syns
skull. I allmänhet hette det något som så — i dag tar vi väl och plöjer
upp trädan? eller något dylikt. Då måste svaret bli ja, eftersom hon
ingenting begrep.
Denna undervärdering av frökens uppfattning om lantbruket på Bjurnäs blev
snart rättad hos Gustafsson. Omärkligt men sakta tog hon tyglarna från
Gustafsson. Hon kom med invändningar, som han måste erkänna, att de voro
berättigade, och hon föreslog planer, som han aldrig drömt om. Där borde
täckdikas och där rödjas. Där skulle det passa bättre att ta råg nästa
år, och där skulle man låta smeden sätta nya skaklar på mjölkkärran.
Gustafsson började hysa aktning för fröken. Hon kanske ändå icke var så
omöjlig. Något av hans aktning försvann, när han fick höra, att hon hela
vintern läste läxor hos patron Boström såsom dennes husa skvallrade om.
Dag efter dag kunde fröken Bjurcrona sitta inne på hans kontor, och husan
hade tydligt hört hur patron bara pratade lantbruk. Det var siffror och
tabeller och sädesprov och Gud vet allt. Kärlek var det då rakt icke tal
om.
»Ja, får hon sitt vetande den vägen», anförtrodde Gustafsson Eva vid ett
tillfälle, när det bjöds på kaffe i stora köket i herrgårdsbyggnaden på
Bjurnäs, »då blir hon nog icke dum.»
Det var höjden av det beröm, som rättare Gustafsson kunde åstadkomma.
Han fann snart, att fröken var mer än icke dum. Han började smått
beundra hennes tilltagsenhet och ihärdighet. Något kom sig beundran av
att rättaren trodde, att patrons vetande låg bakom allt, ty för patron
Boström hyste Gustafsson en oerhörd respekt. Denna rättarens tro var
byggd på delvis oriktig grund. Fröken Sigrid fick visst inga lektioner
dag efter dag hos patron Boström såsom skvallret uppgav. Hon red över
till Alby, när hon ville ha något gott råd. Det var långt ifrån dag
efter dag. Men tätt nog kunde det bli. Samtalen kunde även bli långa och
detaljrika, och Gustaf Boström demonstrerade ofta frågorna med tabeller,
bilder eller naturligt material. Han höll sitt löfte att icke svika
Bjurnäsborna. Han lånade Sigrid travar med böcker angående lantbruk.
Mycket av det praktiska lärde hon i sällskap med rättaren. Hon hade i
likhet med fadern lätt för att lära. Det teoretiska inhämtade hon vid
läsningen om kvällarna och nätterna, sedan hon pliktskyldigast givit
kejsaren vad kejsaren tillhörer och suttit inne hos modern några timmar.
Tidigt på morgnarna var Sigrid uppe, sommar som vinter, hela året om.
Hon var ofta med på sommarmorgnarna vid femtiden, när korna skulle
mjölkas. Då kunde hon komma ridande på Freja, klädd som en karl nästan,
i livrock, vida byxor och stövlar. Hon språkade enkelt och rättframt
med statargummorna, som sutto där med stävorna mellan benen och slogos
med flugor och kosvansar. Ofta fick hon sig en klunk nymjölk i bägaren,
som hon alltid förde med sig precis som kapten förr i världen. Ute på
fälten var hon med slåtterfolket. I värsta brådskan kunde hon ofta köra
hästräfsan eller höskrindan. Hon sparade sig icke. I ur och skur kom hon
på sin rödbruna Freja ridande långt bort i utskogen för att titta på
hygget. Hon gick i dagtal med jägmästaren för att se efter vad som skulle
stämplas ut i de väldiga skogarna åt Albyhållet till, och ofta bläckade
hon själv stammarna med ett yxhugg.
Folket på gården, som med fröjd och lättförklarlig glädje först åsett
inspektor Karlssons snöpliga försvinnande från skådeplatsen för mer eller
mindre tvetydiga bedrifter och sedan med missnöje och ängslan märkte de
våldsamma indragningar av både människor och fänad, som patron Boström
satte igenom på Bjurnäs, lät sin klagan gå ut över rättaren och fröken.
Det var de två, som voro orsakerna till alltsammans, ty om de ville,
kunde de mycket väl sagt nej till patron Boströms fordringar. Alltefter
som rättare Gustafsson vann folkets förtroende, minskades klagomålen
mot honom. De måste erkänna, att han var en duktig karl, som kunde sin
sak. Litet hårdhänt var han, men det förlät man snart. Men varför skulle
fröken fara omkring på det där viset och lukta på allt? Kunde hon inte
liksom hennes nåd hålla sig på herrgården? Ingenstädes var man säker för
henne. Hon kunde helt oväntat dyka upp i ladugården och be att få se på
mjölktabellerna eller gå fram och känna på gröpet. Hon skulle vara med
och se korna kalva. Liksom det skulle vara något att se! Outtröttlig var
hon. Uppe i tornkammaren, där hon envisades att bo kvar — det hade Eva
talt om — brann det ljus till långt in på natten. Hon var underlig!
Sigrid kände denna folkets i övrigt väl dolda ovilja. Hon brydde sig
icke om det. Hon hade jämt och samt en aggande oro i sig de första åren,
sedan hon brutit med Erik. Hon sökte döva den med arbete. Det var därför
hon slet som hon gjorde. Glad var hon naturligtvis, när det började visa
sig fullt klart, att de icke behövde sälja Bjurnäs. Farbror Gustafs
kalkyler hade visserligen icke slagit in fullständigt, men tack vare
hans anvisningar kom man så långt att räntorna på inteckningarna kunde
erläggas i rätt tid, skulderna avbetalas enligt en bestämd plan och allt
hållas gående. Det gav Sigrid en viss tröst. Det hände dock ännu ofta,
att hon plötsligt återföll i det allra tyngsta svårmod. Då tänkte hon än
på självmord, än på att lämna alltsamman och resa till Stockholm för att
söka upp Erik. En gång hade det till och med gått så långt att hon packat
handväskan en natt och bestämt sig för att resa upp till huvudstaden för
att hälsa på.
Det var en vinternatt, och snöstormen rasade utanför. Klockan kunde
kanske vara bortåt elva, då allt var packat. Hon hade förberett modern
på att hon måste i en viktig affär resa upp till Stockholm nästa dag.
Beslutet hade fattats på kvällen, strax innan hon gick upp från modern.
Det hade varit en ovanligt dyster kväll. Hennes nåd var alltid i dåligt
humör, när det var dåligt väder. Vädret var också förskräckligt. Fast
de flyttade från det ena rummet till det andra, var det så gott som
omöjligt att hålla varmt inomhus. Det pep och tjöt i knutarna. Ibland
kom stormen farande som den försökte välta hela huset. Det suckade och
våndades. Fönsterrutorna skallrade var man än sökte skydd. Det var som
om stormen sprang runt huset för att komma in. Det fyrades på med brasor
så kakelugnarna voro glödheta. Ingenting hjälpte. De sutto inlindade i
filtar och fröso ändå. Hennes nåd hade till och med tagit pälsstövlarna
på för att hålla sig varm om fötterna.
»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hon, när Eva bar in mer ved och
lade på. »Finns det då inget rum i hela huset, där man kan få varmt?»
»Skulle inte hennes nåd kunna försöka biblioteket», föreslog Eva. »Där
har varit eldat i dag och där är bäst ombonat, sedan fröken lät reparera.
Jag kan sätta in en brasa till där.»
Både hennes nåd och fröken hade glömt bort biblioteket, mest därför att
modern aldrig annars satte sin fot där. Sigrid fick befallning att pröva.
Resultatet befanns så gott att damerna flyttade in.
Därinne var märkvärdigt lugnt. Stormen hördes utanför, men det pep icke i
springorna som i de andra rummen. Sigrid använde rummet för bokföringen
på gården och hade snyggat upp det. Uven ovanpå skåpet hade fått en gul
porslinsknapp, som förut suttit i en av Sigrids blusar, i stället för
lintotten i ögat, och jordglobens stativ hade hon själv förgyllt med
guldbrons. De gröna gardinerna i bokskåpen hade slopats för alltid. Bakom
de blanka glasrutorna såg man nu bokryggarna i skinn och pergament. På
skrivbordet lågo en del böcker och papper.
»Du har riktigt trevligt här», sade hennes nåd. »Det hade jag aldrig
trott.»
»Tycker mamma», svarade Sigrid. »Jag har gjort vad jag kunnat.»
Efter utbytet av dessa vänliga ord avled samtalet. Hennes nåd satt så
nära brasan som möjligt. Hon tyckte om att bli stekt. I synnerhet i
sådant Herrans väder som det var utanför. Där var verkligen riktigt rart.
Hennes nåd slumrade till.
Sigrids tankar vände tillbaka genom åren, till den stilla och blida
försommardag, då hon och Erik suttit där för första och sista, enda
gången. Det var det, som gjorde, att allt det gamla, gångna, halvt
förglömda vaknade upp till fullt liv igen. Hon måste se honom en gång
till, en enda. De hade ju icke ens fått skiljas ordentligt. Detta liv var
förfärligt. Snö och storm och ensamhet. Bort rann livet, hennes unga liv,
utan spår, utan nytta, utan glädje. Kor och hästar och mjölk och folk!
Vilket liv! Mamma och farbror Gustaf. Farbror Gustaf och mamma. Greta var
söt förstås, men det var dock ingen människa för henne. Hon var ensam på
Bjurnäs, ensam i världen.
Hon lade handarbetet ifrån sig och gick bort till fönstret. Det var
igenmurat av snö. Hon var fånge inom dessa murar, fånge för livstid.
Hon började gå av och an i biblioteket. Hon gick tyst som ett vilt
burdjur, men det var för att icke väcka modern. Vad skulle Erik säga, om
hon ...?
Hon öppnade dörren och gick ut i salongen. Där hade brasorna redan
slocknat. Luckorna för båda kakelugnarna voro stängda och spjällen
skjutna. Trots det skallrade det till i luckorna då och då, när stormen
tog i. Det lät som om benrangelsknotor skramlat mot varandra.
Jag måste bort från detta, innan det blir för sent, innan jag sitter och
sover framför brasan i en stol som mamma. Jag vill icke dö som fånge
på Bjurnäs, tänkte hon. Än en gång skall jag se honom, tala vid honom,
förklara honom allt, även hemligheten med Johan. Han skall få veta, att
jag älskar honom ännu och att jag är beredd att lämna allt, om bara han
vill, om han kan förlåta mitt brev och vad jag skrev. Jag vill icke dö
utan att ha sagt honom allt.
Hon gick ned och tog pälsen och pälsstövlarna på sig. Så gav hon sig
ut i stormen för att visa, att hon ville något, att hon vågade trotsa.
Stormen slog omkull henne flera gånger i drivorna. Jag skall ned till
stallet, föresatte hon sig. Hon kom dit och lyckades få upp stalldörren.
Hon gick in. Lyktan med dess eländiga belysning hängde och slängde i
taket. Hästarna sovo. Unghästarna hade lagt sig, men de gamla, stelbenta
stodo med hängande huvud. Ibland slog en hov emot spiltgolvet med ett
dovt ljud. Sigrid stod en stund och såg på dem, försäkrade sig om att
stallyktan icke skulle ramla ned och gick sedan tillbaka upp till gården.
Det var riktigt härligt att känna snön piska i ansiktet. Det var gott att
få kämpa mot stormen.
När hon kom upp i biblioteket, hade modern vaknat.
»Kära barn, var har du varit? Jag undrade vart du tagit vägen? Och så du
ser ut», ropade hennes nåd.
»Jag var ute ett slag för att se till hästarna. Jag måste resa till
Stockholm i morgon för en viktig affär», sade Sigrid.
»Kära du, det var då ett förfärligt väder du får. Kan du icke vänta med
resan? Du kan icke ta dig fram för snö. Nog kan du vänta.»
»Omöjligt. Det måste ske i morgon. Går det icke med släde, rider jag.»
Sigrid stod mitt under hänglampan i taket, när hon sade det. Modern reste
sig tungt upp ur stolen framför kakelugnen. Hon såg på dottern. Det var
Per upp i dagen, livs levande. Samma lysande blå ögon, samma skimmer
omkring dragen, stordådsdraget, som hennes nåd en gång i beundran kallat
det. Rak stod hon där, flickan. Det mörkbruna hårets slingor hade löst
sig av storm och väta och hängde nedåt kinden. Hon strök det otåligt åt
sidan. Men hennes ögon och mun liksom logo.
»Som du vill, kära barn», sade hennes nåd och skakade på sitt gråa huvud.
»Godnatt!»
Hon gjorde sig beredd att gå ensam in till sig som vanligt, men Sigrid
bjöd henne armen till stöd.
»Vilket väder! Vilket väder!» klagade hennes nåd, medan de passerade
rummen för att komma till sängkammaren. »Att du törs ligga däruppe i
tornet en sådan natt som denna! Det låter som det skulle blåsa ned.»
Sigrid gick upp till sig, packade och sov gott. Det var härligt att höra
stormen. Den ropade på henne. Ut! Ut!
Nästa morgon var beslutet borta. Det blev ingen resa av. Hon skyllde på
snön, när modern frågade, varför hon icke rest.
»Det var förståndigt, kära barn», sade hennes nåd. »Det står väl icke för
livet med den där affären. Du kan fara en annan gång.»
Sigrid nickade till svar.
Det blev aldrig någon annan gång. Vad det var, som dödade hennes
beslut den morgonen, när hon steg upp, blev hon aldrig klok på. Hon
hade visserligen rotat i sina lådor, strax hon kom upp, för att hitta
handväskan och hade då funnit både det bruna kuvertet och Johans