Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 09

porträtt, som hon gömt i nedersta lådan i byrån för att ingen skulle få
tag i det. Hon hade satt sig att se på porträttet. Än se’n? Hade hon icke
fullgjort alla skyldigheter mot honom och betalt till häradshövdingen vad
hon lovat fadern? Nej, det kunde icke vara det! Hon brydde sig icke om
att söka efter bevekelsegrunden till att stanna hemma. Det hade i alla
fall icke tjänat någonting till att jag sökt upp Erik. Vad hade jag att
säga honom? Han kanske också redan är kär i en annan, förlovad och gift.
Det var riktigt bra, att jag icke for.
Det var det svåraste återfallet Sigrid hade. De mindre svåra inskränkte
sig till att hon ville skriva till Erik och förklara allt. Det stannade
vid viljeakten. Hon omsatte den aldrig i handling. På det sättet lyckades
hon till slut förkväva sin kärlek, förvisa den till de allra mörkaste och
hemlighetsfullaste cellerna inom sig. Detta våld på kärlekslivet hämmade
sig hos henne. Hon kunde ibland bli retlig eller obehaglig som hennes nåd
kallade det. Då måste Sigrid svalka sig med långa, halsbrytande ridturer
eller strängt arbete.
Så småningom började dock hennes sinne att fyllas av en viss resignerad
ro, men det drog år och dag, år och dag.
Det som mest läkte hennes hjärtesår till sist var lugnet, stillheten,
friden ute på landet och framför allt detta, att hon började känna, att
hon betydde något för Bjurnäs. Rättare Gustafsson förföll allt mer och
mer till att på allvar följa hennes råd eller inhämta hennes förslag,
ehuru det i början plågade honom att på detta vis bli avsatt från
ledareställningen och endast bli en förmedlande länk mellan henne och
folket. Han var klok nog att inse, att fröken i de flesta fall hade rätt,
ehuru hon var kvinna.
Oviljan hos folket mot frökens sätt att lägga sig i allt förgick från den
stund hon började låta reparera statarebyggnaderna och torpen, sätta upp
nya tapeter, nymåla och sätta in nya järnspisar, där det behövdes. Det
var något nytt för folket på Bjurnäs. Kapten Bjurcrona hade långt ifrån
behandlat folket illa. Tvärtom. Han var varken snål med den i kontrakten
bestämda spannmålstilldelningen eller lönen. Han gav ofta extra tillägg
i en eller annan form. Han hade bara icke sinne för folkets hemtrevnad.
Det var en sak, som icke angick honom. I det fallet fick folket sköta sig
själv. Han var alltid en god husbonde, när det gällde att hjälpa eller
stödja dem i deras bekymmer, men inredningen i folkets byggnader brydde
han sig icke om att taga del av förrän de kommo till honom och klagade
över att tapeterna ramlade ned eller järnspisarna föllo sönder. Vad det
utvändiga av torpen och statarstugorna angick skulle det gå långt, innan
han fann sig föranlåten att ingripa och kosta på några tunnor rödfärg.
Folket beklagade sig nästan aldrig över detta. Hade de endast varmt
inomhus — ved fingo de ta så mycket de ville! — och det icke regnade
in allt för svårt genom taken, brydde de sig föga om utsidan. Torparna
hjälpte ofta upp stugornas jämmerliga yttre med vildvin eller klängrosor.
Statarna tyckte bättre om att kapten gav dem en slant till barnungarna
än att pengarna skulle gå till rödfärg eller kalk, alltefter byggnaderna
voro av trä eller sten.
Sigrid däremot tog som kvinna sakerna på ett helt annat sätt. När hon
började få klart för sig, hur trasigt och smutsigt folket hade inomhus,
tog hon en ordentlig husesyn tillsammans med rättaren över hela Bjurnäs.
Varenda stuga inspekterades ordentligt från golv till tak. Torpargummorna
och statarhustrurna fingo frambära sina bekymmer. I början gick det
trögt. Man krusade och invände, att vi har det så bra, så.
»Säg ut nu, kära mor, vad hon har på hjärtat», var Sigrids vanliga svar,
och så kom det till slut. Det skulle allt vara skönt, om de kunde få
blommiga tapeter i kammarn och nytt golv i köket. Spisen var nog bra
dålig, i synnerhet när det var tung luft, då ville han gärna ryka in, så
om fröken ville laga, att det bleve gjort, ja, se då vore hon då hjärtans
rar.
Det var en lång önskelista från den inspektionen. Rättaren, som i
egenskap av smålänning var van vid svårare förhållanden i sin hembygd,
tyckte i början, att det hela var bortkastade pengar, när man samtidigt
ville spara på alla håll och kanter. Han hade svårt att förstå, att
fröken hade lust att göra något för folket, när detta självt knappt ville
ha något gjort. Man skulle icke truga gott på människorna. Det skulle
vara en kvinna, som hade sådana tokiga idéer. Efter hand försonade sig
dock Gustafsson med frökens strävanden att göra det hemtrevligt hos
folket. Han märkte gott, hur folkets omdöme om fröken ändrade sig. Numera
hörde han ofta, hur de prisade henne vitt och brett.
»Ja, se fröken, hon är då obegripligt rar och god», blev den vanliga
visan hos statare och torpare på Bjurnäs. I synnerhet var det kvinnorna,
som lovsjöngo henne. Det var annat än hennes nåd, det!
Hos Sigrid bottnade denna reformationsiver mycket i en annars väl dold
ömhetskänsla. Greta Boström, som i likhet med de flesta barn var en
stor psykolog, när det gällde äldre människor, sade högt ifrån, att
tant Sigrid var den bästa människa, som fanns på den här jorden. Sigrid
försökte aldrig göra reda för sig själv varför hon hade börjat intressera
sig för att folket på Bjurnäs skulle ha det så bra som möjligt med de
begränsade tillgångar modern och Sigrid kunde disponera över. Hade hon
brytt sig om att söka efter förklaringen, skulle hon säkert upptäckt, att
hon under de år hon varit hemma hos modern på Bjurnäs lärt sig vörda två
viktiga grundfaktorer i livet, skapandet och vidmakthållandet.
För reparationerna på godset hade fröken till slut fått rättare
Gustafssons förlåtelse. Värre blev det, när hon nödvändigt ville anlägga
ett stort, modernt hönseri på gården med äggkläckningsmaskiner och
dylikt. Rättaren, som tyckte att hönsen fullgjorde sina skyldigheter
bättre än maskiner, stred emot i det längsta. Sigrid drev sin vilja
igenom. Allra värst vart det, när fröken bestämde, att nya varmbänkar
skulle anläggas längs den stora granhäcken mot söder, där solen riktigt
kunde bränna på framåt februari, mars.
Det skulle vara roligt att veta, vem som skulle sköta allt det där,
menade rättaren. Hönsen skötte sig själva, men kläckningsmaskinerna och
bänkarna? Man skall icke ta sig vatten över huvudet, fröken! Ännu mindre
kläckningsmaskiner och varmbänkar.
Vem som skulle sköta dem? frågade Sigrid. Hon själv, naturligtvis. Hon
hade ingenting annat att göra.
Jaha, allt det där var gott och väl, men var skulle pengarna tas ifrån
till allt vad fröken ville ha infört på Bjurnäs? Sigrid svarade ingenting
härpå, utan gav en mycket snäv befallning, att varmbänkarna genast skulle
göras i ordning. Bräder hade man hemma, och gödsel fanns det gott om.
»Ja, men fönstren och glasen, fröken lilla? Även om vi kan låta laga de
gamla fönsterramarna och spröjsarna, kan vi icke göra glas själva. Såvida
vi icke skall anlägga ett glasbruk här också med detsamma.»
Fröken kunde icke låta bli att skratta. En annan än hon skulle blivit
ond över att bli kallad fröken lilla. Hon förstod honom. Han menade det
bästa. Att spara.
»Alltid blir det någon råd, Gustafsson. Man skall aldrig förtvivla.»
Jaså, det låter så nu! Man skall aldrig förtvivla. Det var annat än i
början, då fröken ofta sade till honom: »Ja, men Gustafsson, det här är
rent förtvivlat!» Nej, man skulle aldrig förtvivla, det var just hans
och alla smålänningars valspråk.
Han tänkte på sin hembygd med stenar och jordbitar om vartannat. Där
kunde man förtvivla, men här uppe i Sveriges fetaste och bästa bygd! Det
var löjligt! Här behövde man varken svälta eller frysa, bara man rättade
mun efter matsäcken. Men se det hade fröken svårt att göra. Det låg
naturligtvis i blodet.
Gustafsson passade på att vid ett besök på Alby anförtro patron Boström
sina bekymmer över fröken Sigrids alla nymodigheter och tokiga påhitt.
»Det här går galet, patron», försäkrade rättaren. »Vi står inte ut med
det. Folket räcker inte till. Fröken kan inte sköta allt, heller! Vad mig
beträffar håller jag nog. Jag är av segt virke från småländska höglandet.
Men fröken och folket ...»
»De, som icke äro smålänningar», inflickade patron Boström leende.
»Jo, ackurat!» Gustafsson klippte med ögonlocken. »Se, antingen får vi
sätta en stopp för nymodigheterna eller också får vi skaffa mer folk på
Bjurnäs.» Han slog bestyrkande med mössan mot benet.
»Så skaffar vi mer folk, Gustafsson. Det blir hans sak.»
»Har vi råd till det?» Rättaren tummade mössan runt och såg finurlig ut.
Det kanske var bättre ställt med Bjurnäs än han visste.
»Jag skall tala med fröken», blev patron Boströms svar. Mer fick rättaren
icke veta, men han grubblade länge och väl hur det hängde ihop med saken.
Skulle det kanske ändå vara sant vad man viskade här och där, att patron
Boström på Alby gick i giftastankar igen och att lilla fröken Greta redan
kallade fröken på Bjurnäs för sin nya mamma?
Rättare Gustafsson fick flera märkvärdiga ting att undra över. Det
märkligaste var, att fröken Sigrid en dag förklarade, att hon tänkte
ta sig en längre ridtur på några dagar. Hon var trött och behövde vila
sig, komma bort från alltsamman. Rättaren fann det märkvärdigt, att hon
då ville ge sig ut på långtur med Freja. Det hade varit bättre, att hon
gjorde som hennes nåd och låg i vilstolen och läste dagarna i ända. Nå,
den stackaren hade sitt hjärta att dras med. Henne fick man förlåta.
När fröken Sigrid frågade rättaren, om han trodde, att de kunde reda sig
själva på gården, medan hon var borta, hade Gustafsson svårt att hålla
sig för grin. Fröken stod just i begrepp att ge sig av.
»Jag skall sköta kläckningen, fröken lilla!» Han menade maskinerna, men
han hade sitt eget sätt att bilda meningar. Han klappade Freja på halsen.
»Lita på oss, fröken! Här skall ingenting fallera.»
De skrattade båda. Hennes nåd stod i fönstret och vinkade farväl. Hon
var riktigt glad, att Sigrid äntligen beslutat sig för att ta ledigt
en smula. Det var visserligen en besynnerlig färdväg hon gjort upp.
Men det var hennes egen sak om hon ville rida runt Vättern i den här
sommarhettan, då man nätt och jämt kunde draga andan inne. Uh, sitta på
en hästrygg i solhettan flera dagar, kanske en vecka!
»Adjö, med dig, kära barn! Roa dig gott och var rädd om dig!» ropade
hennes nåd till avsked.
Sigrid hade talat sanning, när hon sade, att hon tänkte rida runt
Vättern. Men hon hade också en annan plan. Hon ville åtminstone se
stället, där Johan var inackorderad. Genom häradshövding Torsell hade
hon fått mångfaldiga försäkringar om, att pojken hade det utmärkt hos
sina fosterföräldrar. När hon begärde att få veta precis var stället
låg, visade han henne det på kartan över Gränna, som han hade. Det var
ingen konst att hitta huset. Hon behövde bara fråga efter Hanssons.
Trädgårdsmästare Hansson.
I början av färden tog Sigrid det hett. Hon satt i sadeln till långt fram
på förmiddagen och steg till häst i solnedgången. Hon älskade att rida på
natten. Dels var det icke så varmt, dels var det mer poesi att trava fram
i den bleka natten. Någon fara var det icke. En dum landsvägsstrykare
gjorde en gång ett försök att hugga Freja i betslet, men Freja nafsade
till så vilt efter honom att karlen gick baklänges i diket av förfäran.
Det var en härlig känsla att vara fri. Hon kände sig som en lyckoriddare
— åh, hur hon mindes Harald Molanders lyckoriddare! Alldeles så hade hon
det. Inget tak över sig annat än himlens. Inga väggar andra än skogens.
Så red hon glad och fröjdefull att finna huset, där faderns son Johan
bodde.
Vättern hedrade sig efter solnedgångarna och på förnatten. Den kunde
ligga skimrande i guld och blod, i opal och i metall. Färgerna kunde gå
och komma på den ofantliga vattenspegeln som färgerna på stålet, när
smeden hemma på Bjurnäs härdade. Sigrid kunde hålla långa stunder ibland
med Freja bara för att njuta av färgspelet. Vackrast blev det, när hon
kom nedåt Grännatrakten, och Visingsö låg sagoartad därute.
Det var tidigt på morgonsidan. Solen hade nyss stått upp. Dess strålar
jagade som guldpilar genom luften för att klyva morgondimmorna, som
ruvade över vattnet. Vinden kom och hjälpte solen. Det susade i träden
och sjöng i skogen. Fläkta i sidorna, kluvna av guldpilarnas regn började
dimmorna rulla ut över sjön. Mitt i stannade de i ett allt tätare töcken.
Här ville de icke släppa, här dolde de något i sina dunster. Tätare och
tätare blevo de där. De bildade en mjölkblå kontur, lik ett moln, som
simmade i sjön. Det var trolskt. Framom och bakom det mjölkblå, långa
molnet glittrade och blänkte sjön. Slutligen började det glittra även i
molnet. Det blev smala sund och öar, tills slutligen molnet löstes upp
och försvann, och fram steg Visingsö liksom höjande sig ur djupet, ett
avlångt smycke, infattat i silver med gröna ängar, träd och små vita hus
med fönsterrutor av guld.
»Ser du så vackert, min flicka», sade Sigrid och klappade Freja på halsen.
Hon satt länge och såg på undret, innan hon red vidare. Hon red förbi
morgontidiga mjölkskjutsar och nådde Gränna vid sextiden. En del bönder
hade redan samlats på torget och höll på att breda ut sina produkter. Där
funnos härliga jordgubbar. Sigrid fick sig en stor strut av dem och red
bort till hotell Brahe, där hon beslutat sig ta in. Sedan hon ställt in
Freja och ålagt drängen att se till att Freja fick sig ett ordentligt mål
havre, gick hon upp och lade sig.
Strax efter middag var hon i kläderna igen för att söka rätt på Hanssons.
Det var icke svårt att finna huset. Häradshövdingens beskrivning
passade in på pricken — ett förtjusande litet hus med rundbågar —
första tvärgatan till vänster bortom kyrkan — gröna luckor ... Det
stämde. Häradshövdingens tillägg, att det fanns en oerhörd massa rosor i
trädgården, var däremot svårt att betrakta som något särskilt kännetecken
på Hanssons egendom. Alla trädgårdar voro fulla av rosor. Medan Sigrid
stod oviss, kom en liten, hoptorkad och krokryggig gumma tultande gatan
fram. Sigrid frågade henne var Hanssons bodde. Gumman såg kritiskt på
hennes byxor och ridstövlar och visade på huset mittför utan ett ord till
svar. Men längre bort ställde hon sig för att se vad den unga, fina damen
hade hos Hanssons att göra.
Sigrid blev generad och gick vidare. Hon hade icke tänkt på att hon
kommit till en äkta småstad, där man icke hade mycket att syssla med och
där således en ung, ståtlig dam i lågkullig hatt, svart livrock, rutiga
ridbyxor och blankskinnsstövlar var en något ovanlig företeelse. Det
hjälpte icke, att hon klatschade upp sitt mod genom att slå med ridspöet
mot stövlarna. Hon hade varit bra dum, som icke kommit till Gränna klädd
som en vanlig människa.
Efter en rundtur genom staden och nedåt hamnpiren och efter en kopp
kaffe med läckra bakelser inne på konditoriet vid den öppna platsen med
Brahemonumentet, försökte hon än en gång sin lycka hos Hanssons. Den
krokryggiga gumman hade för länge sedan ledsnat på att vänta. Sigrid hade
fått en lysande, en högst lysande idé under kaffedrickningen. Hon skulle
gå in och fråga hos Hanssons, om där funnos några rum att hyra. Det kunde
aldrig misstänkas, eftersom det stod dylika anslag på flera andra hus.
Hon gick djärvt på. Ingen fanns i trädgården. Putsat och fint var det
överallt. Sandgångarna voro nykrattade, rosorna väl uppbundna och
fruktträdens stammar vitkalkade. Dörren till huset stod öppen. Sigrid
fortsatte sin hänsynslösa upptäckarefärd. Hon knackade på dörrarna i
förstugan. Huset verkade utdött. Ingen kom och öppnade. Efter lång väntan
hörde hon steg i trappan. En äldre kvinna, snyggt men enkelt klädd och
med påfallande gott och vänligt ansikte kom långsamt nedför trappan.
Hon hade tydligen svårt för att gå. Sigrid skämdes över att ha besvärat
henne. Kvinnan hade grått hår, tätt tillstruket vid tinningarna och benat
mitt i.
»Jag trodde Axel var inne», sade hon. »Vad är det, som önskas?»
»För all del, ingenting viktigt», svarade Sigrid.
Kvinnan fortsatte ned. Hon granskade forskande Sigrids klädsel. Sigrid
kände, att den fordrade sin förklaring.
»Jag kom ridande och såg mig om i staden. Här är så förtjusande vackert.
I synnerhet hos er. Har ni möjligen några rum att hyra ut?»
»Nej, det har vi inte, men frun eller fröken» — hon såg misstänksamt på
ridbyxorna — »jag vet inte vilket det är kan höra efter hos skräddarns
borta på gatan. Han har visst rum. Eller också i bokhandeln. De brukar
ha reda på om det finns några lediga. Vi har icke flera rum än vad vi
behöver själva.»
»Är det fru Hansson jag talar med?» frågade Sigrid. Hon var icke sinnad
att låta köra sig på porten så hastigt. Hon måste försöka få se Johan.
»Ja, det är det, hur så?» Kvinnan såg förundrad på henne.
»Jag ville så gärna bott här», sade Sigrid. Vissheten om att hon icke
kunde få rum hos Hanssons fördubblade hennes fantasi. »Jag tror jag
aldrig sett något så vackert som er trädgård. Och vilken utsikt!»
Hon hade vänt sig om för att gå, då hon fällde de sista orden.
»Ni ser ju hela Vättern härifrån.»
»Ja, nu är här vackert», bestyrkte fru Hansson. »Men det är så lagom på
eftervintern. Och på vårsidan! Framåt mars och april! Rysligt!» sade hon
och följde Sigrid ut, sedan hon tagit en käpp i förstugan för att stödja
sig på.
Trädgården var hennes skötebarn och Sigrids komplimang hade fallit i god
jordmån.
»Då blåser och stormar det och kallt och fuktigt är det, så man blir rakt
förstörd», klagade fru Hansson. »Gikten lämnar en ingen ro.»
»Stackars fru Hansson!» Sigrid klappade henne på armen. En sådan
vänlighet måste belönas, tyckte fru Hansson. Ridbyxorna och stövlarna
kanske ändå icke betydde så mycket. Och ansiktet var riktigt rart, ja
vackert skulle man närapå kunna säga. Det var visst ändå en fin dam.
»Nej, se där har ni Kaiserinn Augusta», utropade Sigrid och böjde sig
ned över en vit ros med en aning av blekgrönt i färgen. »Den luktar så
härligt!»
Hon såg ut som om hon velat bryta den men hejdade sig.
»Och där general Jaqueminot och mrs John Laing och Frau Karl Drusky, jo
jag tackar!»
»Fröken tycks känna till dem?»
»Vi har samma sorter hemma.»
»Nej, tänk!»
Vad fru Hansson tänkte mera förblev outtalat, men hon ropade med hög röst:
»Axel, var är du? Axel!»
Ingen svarade.
»Johan! Är du icke heller där? Det var då märkvärdigt. Jag förstår icke
var de håller hus.»
»Trädgården tycks vara stor», sade Sigrid, som darrade av längtan efter
att få se Johan. Hon drev framåt gången.
»Jo, de är nog därborta vid kasten», förklarade fru Hansson. »De pysslar
jämt med vinet, när de kommer åt. Då varken ser eller hör de. Det skall
gallras ordentligt, om det skall bli något.»
I detsamma kom en halvstor pojke springande. Han var barfota, med
skjortan uppfläkt i bröstet. När han fick se Sigrid, saktade han farten
och närmade sig gående.
Sigrid fick hjärtklappning. Jaså, det var Johan. Porträttet stämde. Han
hade faderns näsa och ögon, men håret var ljust och krusigt. Men vad han
var liten!
»Vad var det?» frågade han. Han såg icke på Sigrid. Han var blyg.
»Skaffa mig saxen», sade fru Hansson. »Vi skall ha några rosor.»
Pojken löpte genast i väg och var strax tillbaka med det begärda. Han
ville lämna den åt fru Hansson.
»Du kan ta själv. Ta några riktigt stora och vackra, icke för mycket
utslagna — den där röda där till vänster — nej, längre bort — den där ja
— och så den gula där — nej, knoppen, kära barn ...»
Hon beskrev utförligt vilka han skulle taga. Han lydde villigt. Han var
redan skicklig i yrket det syntes på det sätt varpå han undersökte varje
ros, innan han klippte. Sigrid var alltför upptagen av att se på honom,
på hans bruna ben, hans nakna hals, hans huvud, för att tänka på vad fru
Hanssons avsikt var med kommenderingen. Vad han såg frisk och duktig ut!
»Så där ja, det räcker. Kom nu hit med dem!» befallde fru Hansson. »Vart
skall du ta vägen, Johan?» ropade hon, när pojken sprang sin väg med
rosorna.
Johan var omtänksammare än hon. Han var strax åter med dem. Under det han
kom gående, lindade han bast om stjälkarna. Han räckte rosorna åt fru
Hansson, men hans hastiga ögonkast på Sigrid visade, att han visste vem
som skulle ha dem.
»Åhnej», sade fru Hansson och sköt tillbaka rosorna, »då kan du också
gärna lämna dem själv åt fr...» — hon tvekade, men så bestämde hon sig
för att säga — »fröken.»
Johan sträckte buketten åt Sigrid. Det skedde litet blygt, men blicken
sade, att han tyckte hon var väldigt stilig. Sigrid rodnade, stammade
några förlägna ord till tack och begravde ansiktet i rosorna.
Både fru Hansson och Johan åskådade akten under tystnad. Akten varade
mycket länge. Man skulle rent av kunnat tro, att den unga damen kysste
varje ros, så såg det ut. Hennes ögon voro så underligt blanka och stora,
när hon tog rosenbuketten från ansiktet.
»Det var verkligen förfärligt snällt», sade hon nästan förvirrad.
»Åh, vi har sådana massor», försäkrade fru Hansson. »Det kan vara ett
minne från Gränna.» Hon smålog. Johan smålog också, där han litet blygt
stod och såg än på den fina damen, som var så konstigt klädd, och än på
marken. Hela tiden var han livligt sysselsatt med att linda en bastända
på och av saxen. Den där damen tittade så besynnerligt på honom. Så hade
bestämt aldrig någon sett på honom förr. Han blev generad. Ännu mer
generad blev han, när hon plötsligt ropade:
»Nej, jag måste tacka dig, Johan!» Han kände en smällande kyss på mun, i
det hon böjde sig ned och omfamnade honom.
Det var gräsligt genant för en pojke på Johans år att omfamnas av en
fullvuxen kvinna, i synnerhet en alldeles främmande, och därtill få en
kyss mitt på mun, vilket är nära på det rysligaste, som kan hända en
liten karl vid så framskriden ålder. Johan protesterade också med sina
bara ben och tog till fötterna så fort han kom ned igen på marken.
»Han är bra söt», sade Sigrid.
Fru Hansson undrade, om hon borde bli ond eller icke. Hon tittade upp och
ned på den ståtliga unga damen och bestämde sig för att bibehålla sitt
goda humör. På sätt och vis var det smickrande för henne. Ingen kunde
veta annat än det var hennes son.
»Hur gammal är han?» frågade Sigrid för att det skulle förefalla mer
naturligt.
»Nyss fyllda fjorton.» Det var ändå märkvärdigt vad den unga damen var
intresserad av gossen.
Sigrid kände, att det började sväva misstankar omkring i luften och tog
adjö, sedan hon ännu en gång tackat för rosorna och frågat, om hon ändå
icke kunde få betala dem.
Fru Hansson slog avvärjande med handen.
»Kommer aldrig på fråga!» Hon linkade med Sigrid till grinden och stängde
den onödigt hårt efter henne. Fru Hansson var icke säker på om det icke
var något sjukt med besöket. Hon måste rent av se efter på fönstren utåt
gatan, om mannen möjligen satt upp något anslag om rum att hyra. Nej, där
fanns ingenting. Märkvärdigt, att den där damen just skulle fråga hos
dem. Tänk ändå, om det kunde varit Johans mor? Hon var kanske litet för
ung, men det kanske hade gått på sned tidigt för henne. Varför hade hon
annars kysst pojken? Visst var han söt, men inte brukade damerna ge sig
till att omfamna och kyssa honom, åtminstone icke sedan han blivit så
stor. Det var bestämt något på tok med det där besöket.
På kvällen förhörde fru Hansson allvarligt sin man, om han var absolut
säker på att Johans mor var död. Trots att mannen försäkrade, att
häradshövding Torsell sagt honom det, låg fru Hansson vaken till långt
fram på natten. Det vore förfärligt, om man kom och tog Johan ifrån dem.
Sigrid kom hem till Bjurnäs i strålande humör, trots att hon ända från
Jönköping haft det allra rysligaste väder. Kom rättaren och beklagade sig
över att nu måste han visst be fröken att få pengar igen, skrattade hon
bara, hon som alltid förut såg hemskt allvarlig ut, när det rörde sig om
pengar.
»Det skall vi nog reda upp», svarade hon, och hon redde upp det till
sist. Hur det gick till, var oförklarligt för rättaren, sådana summor som
Bjurnäs slukade. Han visste icke hur Sigrid satt och våndades inne på
kontoret över alla siffror och hur hon om nätterna många gånger vandrade
upp och ned av oro över hur det skulle gå. Försommaren var värst, innan
man hade något spannmål att sälja. Förra året hade varit gott, men den
här sommaren såg ut att gå alldeles på tok. Vallarna brändes sönder i
hettan ju längre det led. Juli var gräslig. Det föll icke en droppe
regn. Timotejen och alsiken hade man för länge sedan fått ge förlorad.
Lyckligtvis hade man på rättarens råd sparat hö sedan förra året, men
korna behövde grönfoder också.
När Sigrid frågat sig för hos farbror Boström, hur han trodde det skulle
gå, slog han ut med händerna och spådde missväxt.
»Men sälj inga djur förrän du behöver», var hans ständiga slutrefräng.
Rågen fick man in. Den var dålig. Havren såg eländig ut. På sina ställen
låg potatisblasten brunbränd och avsvedd av den obarmhärtiga solen.
Själva jorden sprack i djupa rämnor. Det var som också den våndats av
inre kval.
En dag ringde det i telefon på kontoret, där Sigrid satt och kalkylerade
över hur hon skulle kunna få in betalningen från andelsmejeriet tidigare.
»Hallå!» svarade hon. »Det är Bjurnäs. Hallå! Hallå!»
Det var ett surr och ett snurrande i apparaten. Hon hörde enstaka ord
och röster. Det var något förvirrat och tokigt i alltihop, tokigare än
vanligt. Det måtte vara långlinje, tänkte Sigrid. Hallå!
Plötsligt bröt en röst igenom.
»Är det du, Sigrid! Nå, det var då väl. Jag tror jag hållit på en
halvtimme för att komma fram till Bjurnäs. Hallå där!»
Farbror Gustafs röst var ovanligt ivrig.
»Nu går det fan i våld! Kriget har brutit ut!»
Så kom det en lång förklaring och utläggning om den politiska
ställningen. Sigrid förstod icke mycket. Hon hade aldrig varit
intresserad av politik, och hon kunde nätt och jämt fatta, att farbror
Gustaf blev så entusiastisk till sist i telefon, att han förklarade, att
han skulle ta mig fan gå med själv om det knep.
»Gör framför allt inga utbetalningar, barn! Vi får säkert moratorium.»
Sigrid visste knappt vad moratorium var. Kriget var naturligtvis
förfärligt. Kanske Sverige också kom med. Så mycket läste hon
tidningarnas politiska betraktelser, att hon visste, att det var oroligt
ute i Europa, men därifrån och till krig ...
Hon underrättade genast modern. Denna blev först alldeles utom sig och
började tala om att sätta Bjurnäs i försvarstillstånd och ladda kaptens
alla gevär.
»Har vi mat hemma, kära barn? Jag vet hur det är. Ingen har läst så
mycket som jag om krig. Staten tar allt, och resten tar fienden.»
Sigrid tyckte, att fienden borde ha svårt för att ta resten, men sade
ingenting utan försökte trösta modern.
»Vi kommer med! Du skall se vi kommer med!» ropade hennes nåd. »Och Per
som är död! Inte en karl i hela huset. Vem vet vad folket kan ta sig
till!»
Hon eggade upp sig själv till den grad, att Sigrid måste ge henne
nervdroppar för att få henne att lugna sig. Hon försäkrade modern, att
det icke var något farligt och att det var långt bort från dem som man
krigade. Då började hennes nåd tala storpolitik om Tyskland och Frankrike
och Ryssland.
Sigrid hörde på tåligt. Hon var mest rädd för att moderns hjärta skulle
ta skada. Det var tillräckligt svagt förut, och doktorn hade sagt, att
hon skulle skonas från alla upprörda händelser. Sigrid ångrade, att hon
sagt något och bad också modern förlåta det.
»Kära barn, det var bra, så jag kan hinna ordna för oss. Det skulle bara
fattats, att jag suttit här och icke vetat någonting, förrän en kula
kommit indansande till mig. Det var riktigt snällt av dig, Sigrid!»
Härefter ingick hon på en vidlyftig plan hur de skulle ordna för sig.
Själv skulle hon genast i morgon bittida låta Magnusson köra till
handelsboden och skaffa hem vad de behövde. Det stod just i tidningen
härom dagen att det i händelse av krig skulle bli en allmän rusning till
alla livsmedelsaffärer. »Du har naturligtvis icke tillräckligt med kaffe
och socker hemma?»