Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 16

stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt
och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna
och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen.
Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande
humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka
händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården,
desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades.
Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig
med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas.
Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova
krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig
som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp
på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege,
trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned.
Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på
taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta
befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och
kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda
av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid
träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades.
Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför
sattes flaggdekorationen.
Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara
skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han
kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En
tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna
ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva.
Det dög icke. Symmetri skulle det vara.
Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost.
Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt
skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt
förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra
gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut,
när gästerna kommo.
Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen
klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara.
Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och
allehanda avfall.
»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av
kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där
allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och
trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i
sköna, raka linjer.
Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig
frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick
försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han
stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby.
Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna
... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade
glömt hissa flaggan.
»August! August!» vrålade patron i högsta nöd.
August kom springande nedifrån stallet.
»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in
köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga
stolt till väders, klatschande stången.
Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända.
Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop,
och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda
middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt
av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var
det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla
av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och
ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där
funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden
hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och
torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna
hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan
förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt
eller demokratiskt. Det var svenskt.
Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms
valspråk för dagen.
De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona
jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar
om honom lämnats.
Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man
väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket
samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund
funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset.
Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av
patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande
tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona.
Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott.
Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom
inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad
av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men
större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo
egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan
med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och
som presenterades som fröken Bjurcrona.
Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var
en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i
svart och hon i vitt med myrtenkrona.
»Hon är förtjusande», viskade gästerna.
Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt,
och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man
till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen
möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster
stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke
splittrades.
Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet.
Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer
humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur
Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den
fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo
de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek
som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan
som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han
för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att
rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon
gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått
behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu
icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns
förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar,
något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge
halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv
hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat
den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt.
Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor
varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid
komma att föreligga hos manfolk ...
»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en
far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer
jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag
har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs,
varken när det gällt hjärtan eller vägar.»
Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta
hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring
borden i trädgården förfärade gåvo sig av.
Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder,
för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för
värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där
var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade.
Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat
sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden,
övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på
de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är
landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning
för dagen! — och började smälta och tala.
Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron
talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det!
Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också
om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte
skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något
på tok. Nej, aldrig i världen!
På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull.
Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag.
Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av
ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och
dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på
Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på
planen framför statarbyggnaden.
Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om
flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg
ju längre kvällen led.
»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning.
När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och
där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle
med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet
fortgick ohejdat kring de väldiga borden.
Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att
uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade
det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon
började dock känna sig trött.
För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla
borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla
de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda
spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning
om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska,
vinlövsklädda flygelbyggnaderna.
Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där
pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans
kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson
i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding
Torsell. Johan och Greta såg hon icke till.
Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en
marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte
sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de
tittat bort mot henne.
Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne?
Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström
såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med
sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan.
Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar
kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell
vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans
axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och
väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra
marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp
och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten
själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala?
Patron Boström klappade oavbrutet i händerna.
»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så
mycket att han kunde göra sig hörd.
»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag
antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men
i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!»
Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några
sekunders tystnad. Därpå började han.
»Bröllopsgäster!»
Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften.
»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska,
gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende.
Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den
gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer
guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån
blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom
och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är
så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och
kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande
marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem
har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse,
självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid
en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De
skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga
en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist —
framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller
korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare.
Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig,
att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att
rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt
misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med
begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga
och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan
har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att
bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka
vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt
lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den
längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla,
mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana
paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt
namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med
guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av
alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag
har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom
och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man
hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara.
Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke
tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte.
Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam
att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig.
Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär
propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha
vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den
följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er,
ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken
och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er,
och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt
annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej,
ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism
och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och
kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat
förgäves!»
Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig
bravorop och jubel.
»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är
snart inne, när vi skola bryta upp.»
»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna.
»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig
bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske
var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att
tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor
äro. Det är hon, som står därborta ensam!»
Alla vände sig mot Sigrid.
»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet
det, men jag vet vad hon gjort.»
Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han
säga?
»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår,
att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår
förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!»
Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel.
Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna
upphöjningen. Patron Boström gick emot honom.
»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i
livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så
omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig
trodde jag det om dig, gallblåsa!»
»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men
jag ångrar den inte.»
Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor,
som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att
de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke
visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade
också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina
männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av,
eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten,
föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att
de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade
Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många
tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades
med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var
sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna
förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers
beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla
bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det.
De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst
nog för sina bortfarande hustrur.
Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta.
De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu
tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl
åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon
stanna?
Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa
allaredan, så länge det fanns så många damer kvar.
»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid
skrattande.
En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över
gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis
upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett
väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från
rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de
djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet
med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel
skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka.
»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid.
Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon
icke märkt, att Torsell närmat sig henne.
»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig.
»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som
han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans
hand mellan sina båda och tryckte den varmt.
»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett
tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa
fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge
uraktlåtits.»
»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.
Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de
voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus
speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och
ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De
hörde knappt jorden till.
Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte.
»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste
hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans
blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna,
burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så
sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var
som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade,
viskade ett knappt hörbart tack och gick.
Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen
hurrade.
Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv
skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter
mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det
hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården.
Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga,
söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander.
En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga.
Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August
körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt.
Fiolgnället hördes ännu från stora logen.
Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden
susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem.
August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där
steg Sigrid ur och August vände med vagnen.
Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom
skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött
smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den
söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett.
Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket
skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon
fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så
tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna.
För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt
gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika
tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla
Sigrids försiktighetsmått.
Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna,
eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och
kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker
dröm, som hon återfunnit i verkligheten.
Hon gick fram till fönstret och slog upp det.
Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade
till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön!
En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för
mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände
hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo
far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i
varandras famn.
Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal,
där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne
ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne.
Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa
hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon.
Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det
strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med
slutna ögon och sakta gled in i sömnens land.
Hon hade icke levat förgäves.