Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 07

Total number of words is 4861
Total number of unique words is 1379
35.5 of words are in the 2000 most common words
44.4 of words are in the 5000 most common words
47.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var
överhopad med operationer själv.
Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på
professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta
en dag och två nätter.
»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag skall försöka reda
mig så länge, eftersom det är en viktig sak doktorn har att uträtta.»
Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma fram till
stationen tidigt på morgonsidan. Trots det tog han sovvagn och slumrade
rart tills konduktören väckte honom. Vid stationen tog han in på
gästgivargården och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom
klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad och somnade
genast.
Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något över en timma att
åka, hade skjutspojken sagt. Det drog nära två, innan de voro framme.
Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. Han hade även sett
fotografier av herrgården. Men han blev mäkta imponerad, när skjutsen
svängde in i den präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga
lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, som var
rundligt tilltagen som för tornerspel funderade han rent av på att be
pojken hålla. Denne körde emellertid fram till stora trappan. Ingen
människa syntes till. Allt var som utdött.
Jag borde ha skrivit, tänkte Erik.
Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att
han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl
skjuts härifrån, intalade han sig.
Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men
siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var
fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde
de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora,
flata, gröna skålar med blommor i.
När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de
massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan
satt en stor nyckel.
Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp
till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande,
blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt
unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda
riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket
valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv
runt muren.
En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut
och frågade, vem som söktes.
Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid
Bjurcrona.
»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården.
Var så god och stig upp.»
Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter.
»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon.
Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla
sinne — jaså, hon kallas hennes nåd.
Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon
lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han
tackade och sade, att det visst icke var någon brådska.
Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla
hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns
visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren
och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker
syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och
gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ
stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig,
uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit
ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en
vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över
Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska
utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua.
Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo
visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela
fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en
gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen
plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under
fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha
rests upp, ty de voro ännu utan blad.
Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som
kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja
eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i
famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg
framåt, så stannade han.
Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så
främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit
längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr.
Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig
sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter.
Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom
som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg
något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar
borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han
vågat komma?
»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...»
»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig
vid stationen?»
Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum
han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande
med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —.
»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara.
Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen.
»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så
strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den
liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken
på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop
med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste
hennes hand.
»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv.
Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes.
Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en
ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla.
Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter
du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av
ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig?
Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan?
Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon
började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter
kinderna.
Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar
än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och
grät stilla.
Han strök hennes vågiga, mörka hår.
»Älskade — älskade», viskade han.
»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»
När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna.
»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke
uppe ännu, men ändå ...»
Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.
»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade
sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande
samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande
om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt
sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi
gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på
gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi
kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern,
ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och
tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon
bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock.
»Vad ni har vackert här», sade han.
Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.
»Där», sade hon. Han smålog.
Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan.
»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från
varandra. »Tala nu», bad hon.
»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar
bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta
en smula.
»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev»,
började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var
omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att
bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke.
Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti,
i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så
ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt
efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis
din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag
begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan
oss två.»
Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och
lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när
de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli
gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande
hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne
tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i.
Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd.
»Se på mig», bad han.
Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen.
Och vad munnen var smärtsamt sluten.
»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi
har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga
ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag
slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer
att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver,
att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig,
okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan
ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste
du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är
ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår
jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din
kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt
naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag
tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är
van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller
mor att trösta.»
Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom
hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var
svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik,
men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv
också.
Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det
var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det
var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle
få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena
på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den
ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett
brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån
henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och
vände ryggen mot henne. Grät han?
»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke.
»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för
mig, att vi voro nästan ruinerade.»
Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick
fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som
om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte
sig vid hennes sida.
»Vidare! Berätta», bad han.
»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty
annars skulle allt gå på tok.»
»Och det lovade du?»
Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt.
»Nej, Erik, det gjorde jag icke.»
»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...»
»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden
vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke
mer skulle tala om saken.»
»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att
du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.»
»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han
kanske anade det.»
»Det var klart. Nå, vidare.»
»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet och fortsatte.
»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en gammal god vän till
oss, jag har visst talat med dig om honom förut — Gustaf Boström på Alby
och häradshövding Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, att
pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två saker att välja på
— sälja Bjurnäs för att betala skulderna eller behålla den och spara,
inskränka oss på alla möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det
sista.»
Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra det skäl han väntade
på. Allt det där var mycket sorgligt, men vad hade det med hennes beslut
att göra?
»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna för oss. Han har
varit gränslöst god. Jag vet icke huru vi någonsin skall kunna tacka
honom.»
»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...»
»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns inga möjligheter, att
hon skall kunna ha tillsyn över det hela.»
»Ni kan skaffa er en arrendator.»
»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den gamla inspektorn.
Han bestal oss påstod både farbror Gustaf och häradshövdingen. Vi har
fått hit en av farbror Gustafs egna rättare i stället.»
»Ja, men då är allt ordnat och du ...»
»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?»
»Du förstår väl icke lantbruk?»
»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som
kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig
till.»
»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik.
Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda
på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett
mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå
fanns kvar.
»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en
smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som
detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt.
»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en
skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten.
»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon
varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta
Bjurnäs.
»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen
tonfallet. Det brukade tyda på storm.
»Du tror väl icke, att ...?»
»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt
att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.»
Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk
punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den.
Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också
skulle skära fram den med hån.
Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre
det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det.
»Han är änkling», sade hon beslutsamt.
Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna
sig, det kände han, annars gick det på tok.
»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt»,
försökte han mildra.
Men nu var hon kränkt och hämnades.
»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon.
Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med
logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog
ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes
tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett
operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen.
»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han.
»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt.
»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han
och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den.
Sigrid blev ond på allvar och reste sig.
»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat
stanna hemma.»
Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta
Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen
lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik.
»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke
en fri människa?»
Nu var det han, som fick logikens övertag.
»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om,
att du icke älskar någon annan.»
Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan
att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf
fullständigt ur spelet.
»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade
Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att
han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta
alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att
besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott,
en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke
pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde,
men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad
i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom
privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta
av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var
således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt
för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen
ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke
ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde
förmörka deras kamp.
Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke.
»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han
försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det
hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa.
Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord.
»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han,
»endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår
du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor.
Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär
bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig
skilsmässa mellan oss?»
Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde
lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som
höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för
invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde
ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet,
trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i
hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka
uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville
hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon
kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor
i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat
att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen
möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av
alla.
Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes
plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är
alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt
hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade
några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin
egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna.
Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå
satte hon pliktens tunga sten.
Hennes ord föllo långsamt och tungt.
»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i
detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt
arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek
för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det
saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår
jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men
för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att
när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi
talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den,
ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en
romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja
visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad
du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många
år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort
din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som
människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om
tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske
din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här
ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du
alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?»
Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta
hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det
var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt.
»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu
kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes
öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.
»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes
ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig
undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville
se jägaren i ansiktet.
»Kan du icke säga mig det?» frågade han.
»Nej», mumlade hon.
»Är det en hemlighet?» sade han.
Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade
han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på
måfå.
Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en
fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en
tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där
var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.
»Ja, det är en hemlighet», sade hon.
»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt.
Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev
undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i
henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle
säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre,
stoltare och rakare svarade hon: »ja.»
Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som
om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig,
bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset.
Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd
i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt,
beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar,
och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om.
Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon
velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och
det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa
gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans
huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och
efter honom.
Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade
några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne:
»Jag undrar, om jag kan få skjuts?»
Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var
redan en främmande person för honom.
»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon.
»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.»
Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det
var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var
avslitet.
Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av
självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde
icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där.
Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få
ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon
var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så
kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina
ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som
varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var.
Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att
veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och
smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när
hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De
hade trätt ut på stora gårdsplanen.
»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och
tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.»
»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över
att tala så lugnt.
»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och
såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han.
»Det hela har gått på en timme.»
Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett
utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade
tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt
vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något,
men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut!
»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt
soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.
»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke
vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var
aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt.
»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig.
Det var icke den gamla trotjänarinnans.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 08
  • Parts
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 01
    Total number of words is 4604
    Total number of unique words is 1518
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 02
    Total number of words is 4777
    Total number of unique words is 1381
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 03
    Total number of words is 4864
    Total number of unique words is 1324
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    49.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 04
    Total number of words is 4775
    Total number of unique words is 1375
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 05
    Total number of words is 4808
    Total number of unique words is 1497
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    38.9 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 06
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1453
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 07
    Total number of words is 4861
    Total number of unique words is 1379
    35.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 08
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1454
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 09
    Total number of words is 4764
    Total number of unique words is 1499
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 10
    Total number of words is 4799
    Total number of unique words is 1384
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 11
    Total number of words is 4957
    Total number of unique words is 1247
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 12
    Total number of words is 4837
    Total number of unique words is 1458
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 13
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1383
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 14
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1297
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 15
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1388
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 16
    Total number of words is 4139
    Total number of unique words is 1501
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.