Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 12

de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ...
Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa
dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som
karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.
Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop
tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle
han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville
icke alls välja! De voro elaka, allihop!
Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde
efter honom. Så blev det tyst.
Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så
gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det
hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade
på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit.
Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta.
Det var en tvivelaktig seger för deras sak.
»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid
och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon.
»Inte jag heller», viskade fru Hansson.
»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om
Johans vilja.
»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.
»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.
Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.
»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att
vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät
mig tala ut. Tack ...! Tack!»
Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla.
»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan
ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan
samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten
— — »se, här är min egen adress.»
Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson
gick bort till fönstret för att se på kortet.
_Sigrid Persdotter Bjurcrona_
_Bjurnäs_
stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil
Åshöga.
»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty
hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan.


VIII.

Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö
föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon
måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan
gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora
landsvägsplogen.
Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät
lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen
hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.
I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men
ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet.
Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått
något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det
hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig
in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma
pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade
han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt?
Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem
svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början
ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar
hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos
Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra
frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans
själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa
Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett
lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra.
Bara att vänta, vänta.
Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På
skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på
Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet
bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke.
Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon
kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen
fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen
sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast
in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf
Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig
svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det
allmänna omdömet på trakten.
Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon
icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle
bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet
vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och
guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett
svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades
henne något. Hon bara sov illa.
Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina
tankar för sig.
»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den
farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne.
»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare.
Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken.
Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig
Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För
hästar och kor. För Bjurnäs.
Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons.
Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan
till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik
efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid
förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med
honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett
återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men
var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu
hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han
icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det
var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då
hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det
än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat
häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att
de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna
göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum.
Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde
hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan.
Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade
tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt
att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var
verkligen rysligt därnere den tiden på året.
»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om
det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...»
Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen!
Äntligen!
Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte
hon.
Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon
brevet.
Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin
ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem
genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med
många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han
insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i
sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont.
Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin
kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och
sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle
nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut!
Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket
lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa
själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att
fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej.
»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag.
Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till
Hanssons, som jag hade med mig.»
»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också
för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig
hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste
således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru
Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni
vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid
tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom
det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.»
Sigrid lovade att genast skriva.
De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades
och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen
fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med
krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste
rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade
bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra
gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara
fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och
brasor fyrades på i alla angränsande rum.
»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt
var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes
nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln
var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar
och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det
gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut
ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska
träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället
hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan
fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av
spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit
upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna
sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten.
Rummet hade fått ett manligare utseende.
»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick
Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från
salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting
till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade
fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln.
»Så där omkring fjorton år, tänker jag.»
»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde
vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle
krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med.
»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att
fråga mer.
Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan
det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade
Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få
pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm!
Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt
något om pojken.
Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande
att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora
släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan
körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste
bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod
på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden.
Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med
sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i
fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet
såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde.
Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade
blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade
i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i
ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara
talat om en gäst, och här kommo två.
Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där
hon stod i fönstret.
I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att tala om Hansson.
Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna
av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott
med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt
förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna.
Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket
på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men
annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva
skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste
skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora
pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt,
snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade
till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs
gård.
Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits
och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet.
Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där
nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad.
Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig
imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum
de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus.
Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han
skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där
funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo
de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och
en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till
torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för
honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet,
ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast
med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna,
som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som
helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan
och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och
sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och
gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade
ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten.
»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade
hästen på halsen.
Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan.
»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon
ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan.
I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett.
Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett
tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och
bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde
fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och
med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den!
Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter
och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast,
hon. Hon vände sig om och såg på Johan.
Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att
han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra
sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna
och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där
kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat
ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson
hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men
annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och
Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa
saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma
i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var
gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre.
På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde
hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos
honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han
omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll
mot fröken och icke glömma bort mor.
Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det
var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och
sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på
järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova.
Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och
nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att
packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han
trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela
och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast
sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig.
Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym
med långbyxor väckte uppmärksamhet.
»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande.
»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid.
Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med
ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och
gott.
»Stackare», sade Eva.
»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva
lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras
ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp
ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den
försiktigt från honom. Han märkte det icke.
»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De
började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom
till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna.
Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde.
Det kunde icke vara mamma. Var var han?
»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden.
Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra
var Eva.
»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig,
inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes.
»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade
Eva. »Var har han sin nattskjorta?»
Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det?
»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken
oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting.
»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom nu komma i säng så
han får sova.»
Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för stor för honom, och han
såg mycket bortkommen ut där han låg med täcket ända upp till nästippen
och tittade sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han hostade till.
»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid till Eva och
skyndade fram till sängen. »Fryser du, Johan?»
»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger mig», förklarade
han. »Det är inte farligt», tröstade han, när han såg fröken bli orolig.
»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva.
»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade Sigrid.
»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva.
Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva.
»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut.
Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken.
Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största
omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda,
två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk
korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för
tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist
en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när
Sigrid tog upp det ur kappsäcken.
»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser.
Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker.
»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!»
Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i
att smälla.
»Jo, jag tackar!» sade hon.
Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på
den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke
länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket.
Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och
förkyla sig.
Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej,
se det var då stört omöjligt.
Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå.
Ibland ställde de sig att se på den sovande.
»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid
måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra
rummet.
»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på
soffan.»
Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som
vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att
vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta
maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om
gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen
in till honom. Åtminstone på glänt.
I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina
räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt
lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt.
Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas
uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt
inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta
böckerna först och främst. Alltså måste hon.
Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in
till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror.
Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det
icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade
sig tillbaka mot stolsryggen.
En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på
lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt
hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt.
Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda
målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång
skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta
gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste
vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända,
nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och
bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat
förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger
önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle
få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening?
Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro,
att det bästa, det goda skall segra till sist?
Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger
och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt!
Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ...
Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde
henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö,
stodo och väntade på att slippa in?
Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som
hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns
brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns
människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem
kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade
efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra?
Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för
att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra
hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare.
Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt
siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att
arbeta för — en bror — en liten bror — — —.
De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var
outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först
måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på
att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och
den bedjande blicken.
»Men tant, jag är så frisk, så!»
Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder.
Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett
huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för
att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han
också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i
sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men
lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ...
Han skulle vara karl!
Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla
skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade
han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen
ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick
förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann
allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var
trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till
Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av
statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för
Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen
gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och
icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att