Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 02

Total number of words is 4777
Total number of unique words is 1381
33.6 of words are in the 2000 most common words
42.4 of words are in the 5000 most common words
46.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.»
Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att
hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke
tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att
ta saker och ting.
»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken
natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.»
Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig
på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan
de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med
Bjurcronas vapen.
Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om
modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern
var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var
fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där
de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon
icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en
verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde
bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde,
var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda.
Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra.
»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök
tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick
i säng utan att reda håret.»
När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan.
»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt
rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor
tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke
tänka på allting. Du förlåter mig?»
Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I
all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var
hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ...
»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar
dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten
ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och
satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta
Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!»
»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid.
»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.»
»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...»
»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar
hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.»
»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl
snart vara uppe.»
»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig
först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet
i denna stund.»
Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt.
»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en
stund», sade modern.
»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med
en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat.
Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut
och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de
gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa
morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga
ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på
skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare
bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett
gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv.
Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig
själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det
kunde Eva förstå ändå.
Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon
kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade
omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var
riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora,
mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan,
som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags
tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att
hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något
kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om
kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur
försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på
att brista, gå i sär.
Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i
hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon
fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och
så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika.
I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika
rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera
ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.
När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt
blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i
det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt
syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro
icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa
sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval.
Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som
när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den
gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig
rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda
byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina
svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den
tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt
tidningspapper under för att hålla golvkylan ute.
Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket
för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i
sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon
kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara,
omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet.
Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde
hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade
hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned
efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och
nattlinne sedan!
Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod
på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den.
Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång
så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom
fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade
fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den
började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var
Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp.
Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den
stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny
dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp.
»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös
så att hon skakade.
Vad skulle det bli av dem?


II.

Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid
hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan.
»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja
återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner
mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste
ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan
väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga
till, om det skulle bli något.»
Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe.
Sedan sprang hon ned till fadern.
Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara
Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta.
»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig
fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.»
Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora,
stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen:
»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm.
När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket.
Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket,
mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen
mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda.
Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som
talade till honom. Läpparna rörde sig.
»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi
säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör
bara!»
Båda lutade sig fram över honom.
»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån.
»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.
Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt
återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den
skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan
dem, sökte sig fram halvblint.
Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon
hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan,
men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och
välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och
med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte,
varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke
höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som
alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad
anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den
kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde
brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med
sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något
benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att
en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon
mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för
flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.
Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid
sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös.
Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.
»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag
begriper ingenting.»
Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon
lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som
möjligt utan att rubba den sjuke.
»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.
Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt
Sigrid och tryckte hennes hand fast.
»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och
röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så
där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu
så länge.»
Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen.
Kaminen var påfyrad och brann friskt.
»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare
hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och
tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke.
Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och
den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av
knektmorskhet i sig.
»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid
förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag
är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är
beundransvärd.» Han log brett.
Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han
skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...?
Doktor Enander makade stolen närmare hennes.
»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå,
att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som
andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller
inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans
starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja
skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på
hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.»
Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan.
»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke
har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till.
»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss
besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad
jag kan förstå?»
Sigrid nickade till svar.
»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte
hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi
skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.»
Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande.
»Hur gammal är fröken?» frågade han.
»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid.
»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa
hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom
i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså
får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan
få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort
jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske
också redan i kväll.»
»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?»
»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen
fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet,
och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda
upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre
komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan
nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med
människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått
en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så
försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen.
Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt
till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta
honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu.
Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där
utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med
pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste
jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig
skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.»
De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över
honom och såg på honom.
»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.»
Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord.
»Eva», viskade han sakta som förut.
»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså,
det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.»
Han klappade Eva på axeln.
»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill
han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke
av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och
så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för
mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till
mig, fast jag icke tror, att det behövs.»
Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han
avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter
hörde hon skjutsen fara.
Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid
svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre,
om Eva gick och lade sig.
»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.
Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva
borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen.
Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde
bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd
för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga
rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att
äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned
för att styrka sig.
»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.
Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid
hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just
tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset
icke skulle genera den sjuke.
»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst.
Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade
hans läppar.
»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni
gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.»
»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde
ansats till att resa sig.
»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind.
Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles
fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå
skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt
hinder.
»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till
trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med
henne?»
»Vilken menar pappa?»
»Stoet förstås.»
»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att
tala om att hon åkt hem efter Freja.
»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon
med?»
»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga
trotjänarinnan.
»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le.
»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson
skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.»
»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten.
»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid.
»Och du har redan hunnit hem?»
»Mamma telegraferade.»
Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne.
»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?»
Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut
som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste
honom.
»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon.
Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för
tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var.
»Hon slog nyss sju», sade Eva.
»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så
ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!»
Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var
så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet.
»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.
»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.
»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»
»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll
eller i morgon bittida.»
»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid
genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var
något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn.
»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke
vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.»
Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid
ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde
sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta
smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka.
Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han
upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De
skulle aldrig tygla några hästar mer.
När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt.
»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han.
»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.»
»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!»
Eva log av förtjusning och skyndade ut.
»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål»,
förklarade han.
Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han
varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general,
ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med
bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade
»indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till
majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han
hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska
lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något
vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på
regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste
officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand».
Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos
honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och
alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot,
när Eva kom med det befallda och matade honom.
»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick
bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var
därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens
längtansfärg till södern.
När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå
och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i
verket. Han somnade och snarkade.
Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som
fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade
inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig.
»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick
fram och såg på den sovande.
»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som
uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en
smula, det syns.»
Han tog pulsen på den sjuke.
»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar,
tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån,
så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!»
uppmanade han.
Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit
Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på.
Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville
nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var
därnere.
När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända.
Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne.
Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde.
»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen.
»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona.
När sköterskan fullgjort befallningen, kom en ny.
»Alla lämnar rummet här, utom fröken.»
Både Eva och sköterskan sågo litet villrådiga ut, men Per Bjurcrona
pekade mot dörren.
»Förstår ni inte?» frågade han.
Det var icke annat än att lyda.
»Sätt dig», sade han till Sigrid, när de blivit ensamma.
Sigrid satte sig. Hon började känna sig helt underlig till mods. Hon
kunde icke återhålla en rysning.
»Fryser du, så tag på dig min kappa. Den hänger i garderoben.»
Sigrid gick mekaniskt bort och tog faderns uniformskappa. På hans
uppmaning tog hon den på sig riktigt.
»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott
inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.»
Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har
talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut
lyckades jag ändå pressa fram den.»
Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på
kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men
något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare
samman kring sig, sakta, sakta.
»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han.
Hans ögon blevo lysande som förr.
»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke
sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum.
Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa!
Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och
tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara
tapper! Visst skulle hon!
»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande.
»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall
jag tala vid sedan, när den tiden kommer.»
Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare
än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han
tog den mellan sina och tryckte den.
»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt
mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.»
Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den
ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från
salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje
hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per
Bjurcrona och hans dotter.
»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.»
Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad.
»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.»
Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt
händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess
plats. Sedan började han med låg röst.
»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på
mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett
taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för
att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle
bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.»
Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant.
»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?»
Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från
flaskorna till honom.
»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.»
Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte.
»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 03
  • Parts
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 01
    Total number of words is 4604
    Total number of unique words is 1518
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 02
    Total number of words is 4777
    Total number of unique words is 1381
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 03
    Total number of words is 4864
    Total number of unique words is 1324
    35.8 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    49.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 04
    Total number of words is 4775
    Total number of unique words is 1375
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 05
    Total number of words is 4808
    Total number of unique words is 1497
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    38.9 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 06
    Total number of words is 4702
    Total number of unique words is 1453
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 07
    Total number of words is 4861
    Total number of unique words is 1379
    35.5 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 08
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1454
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 09
    Total number of words is 4764
    Total number of unique words is 1499
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 10
    Total number of words is 4799
    Total number of unique words is 1384
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 11
    Total number of words is 4957
    Total number of unique words is 1247
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 12
    Total number of words is 4837
    Total number of unique words is 1458
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 13
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1383
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 14
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1297
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 15
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1388
    33.5 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman - 16
    Total number of words is 4139
    Total number of unique words is 1501
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.