På Elghyttan - 13

på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man,
som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin
vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då
hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade
hustrun, var hon glad åt sitt beslut.
Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en
stund vid sin medvetslöse mans bädd.
Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af
det största deltagande och af ett begär att trösta.
»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade
hon.
Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade
sin rörelse.
»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»
»Hvad vill han?»
»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det
underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och
bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af
honom att sända oss det som är svårt.»
Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.
»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.
»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon
var på en improviserad bädd och somnade snart.
Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.
Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen
stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon
var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg
att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af
jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till
motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter
sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.
»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.
Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.
»Jag kommer strax efter», sade hon.
Brita lydde.
»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att
jag skall låta dig vaka här?»
Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars
hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans
vård åt hvilka händer som helst.
»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att
jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»
»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket
väl göra hvad som fordras.»
»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna
här.»
»På inga villkor.»
»Jag är inte det minsta trött.»
Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon
honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha
svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.
»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall
gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»
Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.
»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du
vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som
jag. Vi få inte vara själfviska.»
Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.
Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej
alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten
var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För
samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro
rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter.
Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes
talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja
som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon
vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför
snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats
drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon
knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde
han då ej låtit henne vara i fred?
Efter en stund kom doktorn ut.
»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder
sig bra med det. Kom nu!»
»Men Signe?» invände Elisa.
»Hon sofver godt.»
»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga
mig undan, inte ens för din skull.»
Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon
på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han
en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick
återigen in i stugan.
Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt
Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn
doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes
bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.
»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade
han.
Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var
besegrad.
Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli,
men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de
bort till trillan.
Hästen stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga på den,
då han icke nådde löfven på trädens grenar.
Elisa skyndade sig upp utan hjälp. Alfred löste hästen, intog sin plats
bredvid henne och så begyntes hemfärden.
Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden stördes
dock ej, fast sömnigt fågelkvitter hördes då och då och en än ej somnad
vind emellanåt drog genom granarna, sökande en hviloplats till morgonen.
Svagt och entonigt kom ur fjärran bruset från forsarna. Fridfull var
naturens stämning och blef ej alldeles utan inverkan på två upprörda
sinnen.
»Det är bara af omtanke för dig, som jag handlat så här, det borde du
förstå», sade doktor Hessel slutligen.
Elisa svarade ej. Hennes vrede var sällsynt och aldrig uppbrusande, men
lät förnimma sig genom tystnad, mer förkrossande än ord.
Han säg på henne, hon vände bort ansiktet. Detta var något nytt; han
hade aldrig sett henne ond förr.
»Under andra förhållanden skulle jag kanske ej hindrat dig», återtog
han, »men du vet ju att du bör vara särskildt försiktig nu. Jag är så
rädd om dig.»
Hon veknade något inför dessa ord, och hade hon ej haft att förlåta
annat än den förödmjukelse hennes själfständighet lidit, skulle kanske
allt blifvit bra nu; men att han väckt den stackars uttröttade hustrun
kunde hon ej så lätt glömma.
Han kände sig uppbragt öfver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans
tycke var mycket obehagligare än vreda ord. Han tog sitt parti och teg
också, men på något sätt måste han dock ge sin förargelse luft och
rappade därför till den stackars oskyldiga hästen, som lunkade framåt
mycket snällt i sin egen tanke. Hästen vände sig förvånad om och kastade
en förebrående blick bakom sig.
Elisas andliga styrka härrörde till stor del däraf, att hon aldrig sökte
slingra sig undan samvetet, när det började anklaga henne. Hon vred sig
under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess
förebrående röst blef allt starkare.
Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se
någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på.
Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade
därför tystnaden också.
»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då
han hjälpt henne ned.
Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.
Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då
kokerskan kom med en varm rätt.
»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.
»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.
Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i
huset mer än man anade.
Elisa skakade på hufvudet.
»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.
»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa'
särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa'
han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och
vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra,
och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den
skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något
riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa' han.»
Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull
omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.
Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som
Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.
»Du kom ej in i salen?» sade hon.
»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.
»Skulle du nå'nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.
Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet
grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan
dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.
»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från
ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i
min favoriträtt, som du sagt till om.»
»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.
»Förstår du att den lärde mig blygas?»
Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af
ljuset.
»Blygas för hvad?»
»Öfver att jag var så ond.»
Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det
kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa
högre. Det tyckte han om.
»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.
»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.
»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och
påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår
krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många
faktorer.»
»Men icke de viktigaste.»
Han skakade på hufvudet.
»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt
ursäktlig.»
»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon,
»men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»
»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig.
Är du nöjd nu?»
»Ja, till hälften.»
»Hvad är det som fattas?»
»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»
»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är
inte så förkrossande i min vrede som somliga.»
Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.
Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.
»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.
»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det
finns något inre sammanhang.»
»Du älskar mig för mycket t. ex. då du för min skull åsidosätter
människokärlek och barmhärtighet.»
»Såsom nyss i kväll, menar du?» ifyllde han. »Var det så obarmhärtigt
mot det där folket att låta dem få någon annan än dig till hjälp? Jag
insåg ej, att du var så oersättlig för dem. Kanske råder du för lif och
död?»
Hon rodnade träffad af hans ord, fast han gjorde mycket för att mildra
dem.
»Du var grym, då du väckte stackars Signe.»
»Du ville ju inte följa mig med mindre. För resten somnade hon nog strax
igen.»
»Det tror jag inte. Hon litar ej på Brita som på mig.»
»Så må hon skylla sig själf. Jag vet att Brita mycket väl kan göra hvad
som behöfs, fast hon är litet tvär.»
»Mari har ett godt hjärta och ömmar för sjuka; hon hade kunnat det ännu
bättre, men hon skulle stanna hemma för att laga min favoriträtt», sade
Elisa sakta, medveten om att hennes ord måste såra.
»Och det förebrår du mig!»
»På samma gång som jag tackar dig för det», sade Elisa med en talande
blick, som bad honom förstå henne rätt.
»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.
»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut
det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara
på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»
»Och när älskar jag dig för litet?»
»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du
intet intresse.»
»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick
tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan
och hvad han därvid tänkt.
»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»
Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den
tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför
frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han
aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor
han något, som liknade saknad efter sökandet.
Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och
frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.
»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af
ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig,
det är därför du icke förstår mig.»
»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.
»Låt det inte bli för mycket salt bara.»
Hon undrade om han hade rätt. Var hon kanske alltför dömande mot det
rent mänskliga, af fruktan för att ej det gudomliga skulle få komma till
sin rätt? En fara är att bli öfverdrifvet sträng för att undgå
slappheten. Den gyllne medelvägen är hårfin. Elisa kände, att själf
kunde hon icke finna den. Hon kom ihåg hvad hon sagt till Signe i kväll.
Närmare till Gud! Ja, det var sättet. Det svåra, som möter, är ägnadt
att drifva oss närmare honom, se till att han vinner hvad han vill! Så
ungefär hade hon talat, och nu vände hon dessa uppmaningar till sig
själf. Just det svåra i hennes ställning kunde och borde drifva henne
hjälpsökande närmare Gud i stället för att skilja henne ifrån honom. Ej
blott för sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka så, utan
också för sin makes, ty hennes umgängelse kunde bli ren och vinnande
endast i den mån hon lefde nära Gud.
»Hvad tänker du på?» frågade han.
»På vikten af att komma närmare Gud», svarade hon med en nedslående
känsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit
detta mer än som blef fallet, om ej hennes misströstan därom röjt sig i
både blick och tonfall.
Följande dag gick Elisa åter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen
blygdes hon att visa sig där efter sin snöpliga afresa föregående kväll,
men den känslan fick icke råda.
Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berörde hon det
skedda, hon tackade blott för Britas hjälp och förklarade, att nästa
natt kunde hon så väl reda sig ensam, hennes man var bättre i dag.
Elisa stannade en stund. När hon gick hemåt, kände hon sig ovanligt
nedstämd. Hon var ej nöjd med sitt besök, tyckte sig ingenting ha
uträttat.
»Gud välsigne henne», sade den sjuke, sedan hon gått; »det är som om
allt ondt veke undan för henne.»


38.

Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär.
Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin
tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta
fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då
hon höll ett eget litet barn i sina armar.
Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den
lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde
känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem,
hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt
annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det
för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida
ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och
tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att
han försökte göra sig skadeslös.
Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han
kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och
toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill
säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några
herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och
doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för
klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det
kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt
att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.
Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne;
det fick ej ske.
Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru
Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.
»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.
»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.
»Hvarför inte?»
»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där;
de se ej åt oss då de ha korten.»
»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.
De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i
full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de
varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja
sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson
lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet,
satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt
något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.
Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon
besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med
framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak,
ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva
ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig
med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara
oemotståndlig, när hon ville.
»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.
»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden»,
svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»
»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»
»Tycker du?»
Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.
»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att
du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls
att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop
med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där
flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för
glopar sådana som de där kontorsherrarne.»
»Det var icke dem jag tänkte på.»
»Hvem då? Mig kanske?»
»Ja, endast dig.»
Han skrattade litet misstroget.
»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer
om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din
älskvärdhet mot mig?»
Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i
hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen,
studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes
bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte
han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som
från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock,
att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot
henne om honom.
Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.
För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han
mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig
fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig
behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid
sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför
han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes
gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för
det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han
både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa
fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var
hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver
honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde
centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan
intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta
finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig
till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala
sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De
förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick
något inåtvändt, men icke därför slutet.


39.

Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid
lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet
närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör
sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.
När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han
verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn,
hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de
sågo hans ännu kraftiga gestalt.
Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig.
Stolt var han också öfver dem.
»Att mina barn artat sig så väl är då inte min förtjänst, det kommer
allt af deras kära mors välsignelse», sade han rörd och torkade bort en
tår för att nästa ögonblick skämta igen på sitt godmodiga, gladlynta
sätt.
Och barnen hedrade honom verkligen.
Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta
underverk hade åstadkommits af små, späda barnahänder, som väckt
slumrande krafter till lif och lockat fram fadersömhet ur ett hjärta,
hvilket just ej nött ut sin kärleksförmåga förut. För människor i
allmänhet hade han förblifvit ganska likgiltig, sina föräldrar och
syskon hade han omfattat med en passiv kärlek, i sin hustru hade han
först varit mycket förälskad, numera nöjde han sig med att lyda henne,
men sina barn dyrkade han. För dem lefde han. Tanken att han själf en
gång skulle ärfva Elghyttan hade ej gifvit honom hälften af den
arbetskraft han började utveckla, så snart han i fädernegodset såg sin
äldste lille sons blifvande arf. Arbetets välsignelse röjde sig ej blott
i de yttre förhållandena, utan äfven i Christians egen karaktär och
personlighet på det fördelaktigaste.
Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är,
välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans
popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar
öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans
verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes
söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda
själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och
kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den
från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven
det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans
hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså.
Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde
kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru
och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga
i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och
denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och
dotter varit nog starka att åtfölja honom.
Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk
och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt
missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i
skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om
lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga,
icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty
det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening,
utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer
däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett
hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken
halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom,
att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif
och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig
med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar.
Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på
småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade
han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade
fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och
åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande,
skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande
och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa
föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade
han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde
påräkna en stor läsekrets.
Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa
olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade
användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet
var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas
på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in
att fara och därför måste han med.
Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det
hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i
två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på
ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter
alla barnens förklarade favoritonkel.
På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den
gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo
rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett
extrarim.
Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men
då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den
hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.
Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och
öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.
»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder
ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu
lyfta och bära och rädda eder. Esaias 46:4.
Gud välsigne älskade Morfar
ber lille Sven.»
Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet
utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan
han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en
afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren
visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud
bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds
löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.