På Elghyttan - 06

När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej
hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå.
Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för
hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då
hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var
fadern.
»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.
»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock
tydligen hade sina tankar på helt annat håll.
»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns
att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går
inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»
»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte
Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min
och god aptit inmundigade.
»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig
på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna
med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.
Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs
ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.
Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt
sin martyrstämning till sängdags.
Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af
Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur
sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på
sängkanten.
»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod
ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag
blef så ond på dig?»
Irene vände hufvudet litet åt systern till.
»Du är ond ännu», anmärkte hon.
»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen
blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig
själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.
Irene glömde sitt martyrskap.
»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag
tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef
förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den
tillbaka åt dig.»
Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa
kysste henne tröstande.
»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i
_hans_ bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds
bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din
ovarsamhet.»
Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.
Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln,
och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall?
Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja
beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det.
Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej
blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa
hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann
ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.
Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte
sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt,
sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara
föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta
djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan
honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad
af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till
mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk
tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de
visade sig hafva sådan verkan.


18.

Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta
och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en
saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa
minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta
hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till
den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver
lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel,
men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man
förgäter se uppåt?
Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en
jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från
Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.
Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa
prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den
tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med
ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom
dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara
mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.
Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor
klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke
till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon
tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring
sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små
tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man
minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i
går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne
hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon
älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.
Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan,
stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och
beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene
och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa
varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.
»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till
gruppen.
»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.
Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så
meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes.
Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på
sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men
det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat,
ty hon tillade:
»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter
från mina egna sexton år.»
»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»
Tanten log halft förläget och halft skälmskt.
»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke
varit det på samma sätt som jag.»
Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället
för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag
på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i
saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt
bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna
slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga
skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen,
blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog
tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens
mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det
antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att
fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken
lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades
vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina
barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga
flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små
intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i
huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en
stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville
intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i
världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende,
kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för
mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens
lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta,
men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och
lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant
Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.
Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När
tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände
de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.
På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro
till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och
sommaren gick gladt nog.
På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton
årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde
ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon
begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig
själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes
mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta
med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första
ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju,
som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade
Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde
få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen
efter något alldeles nytt.
Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den
starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med
den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den
henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon
längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade
hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa
sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom
Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent
allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af
mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af
intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i
praktiken.
Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande
världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte
hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och
i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga
förhållandena.
Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och
hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var
omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas
plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa
hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka
vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej
komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd
Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare
för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det
skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon
än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa
henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller
ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for.
Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde
hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt,
att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.
En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras
hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte
detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon
lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han
skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han
skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.
En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum.
Hennes min var betydelsefull.
»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.
»Hvad står i det?»
»Jag skall läsa upp det.»
»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det
var något särskildt.
»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.
»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag
se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»
Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna
anmärkningar.
-- -- -- Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa
man på jorden -- -- --
»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»
-- -- -- Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom -- -- --
»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef
blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman
Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i
ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.
-- -- -- Jag tycker ej jag lefvat förr än nu -- stod det längre fram i
brefvet. -- Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa,
och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den
någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan
fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. -- --
--
»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande
mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»
-- -- -- Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom
komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör
ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig
och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå
ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning -- -- --
»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf
nu, kan tänka. Ska' vi bli snälla emot honom, hva?»
»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf
Adolfs vän?» svarade Elisa leende.
»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du
inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»
Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det
en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke
tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om
hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.
»Du har ej läst slutet än», sade hon.
Majoren läste brefvets post skriptum:
-- -- -- Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner
inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna --
Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta
lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han
med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna
fordra någon tribut åt den.
»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den
där karlen, innan de eklatera.»
Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra
tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.
»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon
satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min
förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse
till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst
att Elisa aldrig älskat.»
Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas
ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.
»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.
»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars
samtycke.»
Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett
förrädiskt sätt.
»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast
hon.
»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.
»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte
vara afundsjuk.»
Hon räckte Helmer systerns bref.
»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och
hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag
inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har
ingifvit mig riktig sympati för din syster.»
Irene lät trösta sig af dessa ord.
»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam
och sträng ibland.»
»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog
Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon
gjort.»
»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos
oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta
sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»
Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som
roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i
hennes egna tankar.


19.

Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit
hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom,
eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.
Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i
hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en
mycket poetisk uppenbarelse.
På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom
dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan
svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.
Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför
ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu
var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i
leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att
ej alls gå ned i kväll.
»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.
Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och
allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och
ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla,
Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att
hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och
sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad
triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af
stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på
Elghyttan.
Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon
kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det
föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne
ej, fast hon lekte som ett barn.
På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två
ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på
dansen.
»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.
»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag
förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»
»Men majoren är ju änkling, sade du?»
»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre
skrattande.
»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»
»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty
hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men
förgäfves.»
»Du också?»
»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla
Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit
ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»
»Vågar du för Térèse?»
»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»
»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.
De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.
Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände
blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den
milslånga Hanebyskogen.
Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på
besök.
Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem.
Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och
sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne
utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän
och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta
afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle
föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en
främlings likgiltighet.
Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll
det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen
och med familjen fira Irenes trolofning.
Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene
och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på
terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.
»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf
Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid
lämnade matsalen.
»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»
»Ansvaret?»
»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur
skall jag kunna leda henne rätt?»
»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.
Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina
känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom.
Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de
två minuter han dröjt.
Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju
ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort
värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var
den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.
Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon
var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och
hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde
både honom och Irene.
Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers
sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att
göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.
»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron
Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter
den.»
De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.
Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast,
och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet
under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla
föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet
och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle
man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset
kastade inga skuggor.
Doktor Hessel höll in sin häst.
»Låt oss lyssna», sade han.
Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han
förstulet sin vän.
»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte
han.
»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag
fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.
»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl
länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man
trifs med i hvardagslag.»
»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är
ovisst. Jag är en orolig själ.»
»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»
»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.
Brukspatronen skrattade.
»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem
icke älskvärda?»
»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är
pietistisk?»
»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade
brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som
var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»
»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»
»Just han.»
»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel
snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf
vore ärligheten själf.»
»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.
»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist
vore i sanning ett kuriosum.»
»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet
på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»
»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på
öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens
rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också
henne på närmare håll.»
»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»
»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett
kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om
hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till
henne.»
»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så
trivial, ser du», sade brukspatronen.
»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor
Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter
melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor,
som nyss trängt sig på honom.
Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den.
Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.
»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt
hvad.
Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta
och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att
instämma.
»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång.
Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg,
hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf
aldrig den.»
Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.
»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och
gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.
»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans
sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara
ledd af högre makter än slumpens.»
»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.
»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn.
»Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen
kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»
»Hoppas allt af kärleken, du. 'Les femmes aiment toujours les mauvais
sujets', så du har goda utsikter hos din sköna.»
»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle
jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon
ej lyckas.»