På Elghyttan - 03

detta föredrag, fritt från allt effektsökeri. Klangen var äkta, det
kände hvar och en.
Predikan blef icke lång, och amen kom som en öfverraskning. Efteråt
ville alla hälsa på Gustaf Adolf. Många grofva händer tryckte hjärtligt
hans, och månget tåradt öga lyste af tacksamhet.
Majoren var mycket rörd och stolt.
»Min älskade gosse», sade han och tog Gustaf Adolf i famn, »du är en
vältalare af första rang, du kan bli biskop, om du vill. Denna predikan
kommer jag att ha godt af ett helt år.»
»Du hade fasligt brådtom», sade Christian; »orden snafvade öfver
hvarandra i munnen på dig. Men hade du hållit på lite till, så tror jag
rent af du omvändt mig.»
»Du var så vacker i din hänförelse, den klädde dig så», inföll tant
Cilla och runkade på hufvudet.
»Dig kan jag stå ut med att höra; du förstår konsten att predika kort»,
förklarade Torvald.
»Jag förstod hvart enda ord», sade Irene och slöt sig smeksamt intill
brodern.
Han böjde sig ned och kysste henne. Det omdömet satte han mest värde på.
Elisa stod tyst. Det var henne, som om hon sett Gustaf Adolf gå upp på
en strålande höjd, dit hon ej kunde följa honom, då hon såg honom helt
besjälas af en kärlek, som hon icke kände. Men hon ville ej, att de
skulle glida ifrån hvarandra mer än nödvändigt var, han skulle ej
alldeles behöfva sakna hennes sympati nu.
»Hvad det måtte kännas underbart att stå och tala ut så där hvad som
fyller ens hjärta», sade hon till honom, då de öfriga skingrats åt olika
håll och blott kandidat Rise var kvar.
»Ja, det är storartadt», svarade Gustaf Adolf, och hans ögon strålade.
»Men det allra underbaraste är dock att få känna sig vara ett Guds
redskap. Så eget det kan låta, men jag har liksom en annan känsla för
mig själf nu än förut. Det är som om mina läppar blifvit helgade genom
det stora budskap de fått uttala. Det blir en dubbel synd för mig
hädanefter, om jag besudlar dem med häftiga ord, lögn eller förtal.»
»Ja, det är stort att vara en Guds människa», sade Sven Rise.
Gustaf Adolf vände sig hastigt om.
»Ni är det?» frågade han hjärtligt. »Det har jag haft en känsla af från
första stunden. Låt oss vara bröder!»
Sven Rise lade sin sjukligt smala och fina hand i Gustaf Adolfs manligt
stora och starka. Det blef ett trofast handslag. Elisa stod bredvid och
såg det med sympati.
Det finns vänskapsband, som innan de knytas på jorden äro knutna af Gud
i himmelen och därför bli till välsignelse och andlig kraft. Ett sådant
knöts i denna stund.
Julen kom och gick i frid på Elghyttan. Ingen schism rådde inom
familjen, fast där inkommit ett nytt element. Visserligen kände sig både
majoren och Christian besvärade, då Gustaf Adolf kom dem för nära in på
lifvet, men de tyckte alltför mycket om honom för att bli förargade.
Dock togo de hans afresa lugnare än eljest, när han denna gång återvände
till Upsala.
För Elisa var det endast tomhet. Hon saknade sin älsklingsbror mer än
vanligt, det var så otillfredsställande att han rest, innan hon hunnit
vänja sig vid allt det nya i hans väsen.
Sven Rise stod bredvid henne på gården och såg efter den bortilande
släden.
»Er bror går en ljus framtid till mötes», sade han.
»Jag har alltid drömt mig att Gustaf Adolf skall bli stor», svarade hon.
»Storhetsdrömmar äro farliga», sade Sven Rise, vemodig vid tanken på hur
han känt och ännu kände inom sig håg och krafter till ett större kall än
det han nu fyllde. »Men det är stort att redan i unga år få ägna sig åt
Guds rikes tjänst», tillade han med tanke på Gustaf Adolf.
»Ja, i den tjänsten får man ju ej sträfva efter äreställen», sade Elisa.
»Man får bli allas tjänare. Och jag kan ej tänka mig något större än
att, som han kommer att få göra, inför folkmassorna vittna om sin tro»,
sade Sven Rise.
Utan att han visste det hade under samtalet i hans ton röjt sig något af
den saknad han kände för egen del vid tanken på sin undangömda plats.
Elisa förstod honom och insåg plötsligt vidden af hans motgång. Hennes
starkaste sympatier väcktes af att se hur undergifvet han bar den, utan
klagan och utan afund för den hvilkens väg lyckades. Ibland hade hon
tyckt, att han var en liten och tam själ, som kunde finna sig så bra i
sina små förhållanden, men nu förstod hon, att denna hans förnöjsamhet
var tillkämpad och så fullkomligt vunnen, att alla trodde den ligga i
hans natur. Med sin tysta kamp och sina obeaktade segrar föreföll han
henne i denna stund större än Gustaf Adolf med all sin ungdomliga kraft
och hänförelse. Sven Rises uppgift i lifvet kunde ej vara mindre än
Gustaf Adolfs, det stod med ens klart för Elisa.
»Den ene talar hänfördt till en stor mängd, men träffar kanske icke mer
än ett eller par hjärtan», sade hon, »den andre framlefver tyst sitt lif
bland ett fåtal människor och vinner kanske hälften af dessa.»
Hon talade långsamt och tankfullt liksom för sig själf.
Sven Rise betraktade henne med glad förvåning. Aldrig hade han väntat
att hon skulle tala så, och därför föreföllo honom orden inspirerade.
Han tog dem som en tröst från Gud. Är ej den ringa sysslan i Guds rike
lika så viktig som den större? Beror ej allt på troheten? Sven Rise
kände vikten af att hålla sitt ljus brinnande just på den plats, där Gud
ställt honom, och icke under fåfäng längtan till en annan post låta
elden slockna.


9.

Vintern gick, det vårades, sommaren nalkades och med den kom Gustaf
Adolf tillbaka.
Sven Rise var fortfarande på Elghyttan. Torvald och Irene skulle läsa
ett par timmar om dagen äfven under sommaren. Elisa hade ordnat det så,
förklarande det skadligt för barnen att gå lediga hela dagarna. Det
egentliga skälet förteg hon, det fick ingen ana, kandidaten minst af
alla. Hon hade genomskådat hans karaktär och visste, att han ej skulle
samtyckt att stanna hela sommaren, om han ej fått göra nytta. Och att
han skulle lämna Elghyttans hälsosamma skogsluft, förrän han af den
blifvit tillräckligt stärkt att återtaga sina afbrutna studier, ingick
ej i hennes planer.
Elisa och Sven Rise gladde sig tillsammans åt Gustaf Adolfs återkomst.
Den frånvarande brodern och vännen hade ofta under de flydda
vintermånaderna varit ämnet för deras samtal och blifvit ett starkt
föreningsband emellan dem. Elisa talade gärna om brodern sådan han varit
före den genomgripande förändring, hvilken gjort honom i viss mån
främmande för henne. Sven Rise lyssnade alltid intresserad, och i
gengäld kunde han sedan tala om detta Gustaf Adolfs nya lif, med hvars
art han af erfarenhet var förtrogen. Elisa lyssnade som till ett ännu
för henne dunkelt tal, men det lockade och drog, hon älskade att höra
det. Hon skulle ju genom det lära sig förstå Gustaf Adolf bättre.
Gustaf Adolf kom. Solen strålade som vanligt den dagen både ur hans ögon
och från himmelen.
Glad och munter var han, skämtsam och frisk. Men Elisas skarpsynta blick
märkte dock snart, att där åter försiggått en förändring med honom. Hans
glädje var ej af det upphöjda och hänförda slag som vid hans sista besök
i hemmet, den kom blott från hans naturliga glada lynne. Men denna
glädtighet föreföll ej ogrumlad som förr i världen, det gömde sig något
bakom den. Detta något tittade fram ibland som en skärande kontrast mot
den unge mannens af naturen soliga väsen.
På kvällen kom majoren tvekande med sina kort, färdig att gå ned med dem
igen, ifall Gustaf Adolf skulle säga något. Men denne gjorde icke det,
utan erbjöd sig i stället att vara fjärde man i ett whistparti. Majoren
uttryckte sin förvåning och belåtenhet.
»Jag har blifvit frisinnad igen», sade Gustaf Adolf vårdslöst.
Det var något i tonen som kom Elisa och kandidaten att utbyta en blick.
Ingendera af dem såg något orätt i majorens patienser och whistpartier.
Korten voro nämligen för honom ett jämförelsevis oskyldigt tidsfördrif.
De hade därför ej gillat Gustaf Adolfs stränghet i julas och skulle nu
sett ett framsteg i den frisinthet han lade i dagen, om ej allt tydt på,
att något dolde sig bakom den.
»Folket här har längtat efter dig, alla vilja höra dig predika», sade
tant Cilla.
»De ha kyrkor och bönehus och behöfva väl icke mig», svarade Gustaf
Adolf.
Hvarje hans yttrande styrkte farhågorna. Därtill kom att han undvek Sven
Rises och Elisas blickar, allt under det han skämtade och pratade med de
öfriga.
När man sade god natt och gick hvar till sitt, gjorde han ingen min af
att dröja kvar för att få en ostörd stund med systern, som han alltid
annars brukade första aftonen i hemmet.
Elisa stod tvekande några ögonblick, sedan han gått, så tog hon sitt
parti och gick efter honom upp på hans rum.
»Hvad vill du?» frågade han kort och förläget.
Hon lindade armarna om hans hals och frågade ömt hur det var med honom.
»Jag mår bra», svarade han i samma korta ton och försökte undvika hennes
blick.
Då detta icke lyckades, log han.
»Du ser spöken på ljusa dagen, det är ingen fara med mig», sade han.
Men hon lät ej föra sig bakom ljuset.
»Hvarför vill du inte predika mer?»
»Jag har ej längre något att säga.»
»Har du icke?»
»Smärtar det dig? Du såg aldrig mitt predikande med blida ögon, och nu
sörjer du öfver, att jag slutat med det. Inkonsekvent som alla kvinnor!
Jag trodde du stod öfver ditt köns svagheter, Elisa min. Mitt religiösa
svärmeri, som oroade dig i julas, är borta. Det bör väl endast glädja
dig.»
Men det gladde henne ej, sällsamt nog.
»Hur har du förlorat det?»
»Jag har svikit Segerfurstens fana och lidit nederlag.»
Hon skulle velat gifva hälften af sitt lif för att nu kunna vinna
tillbaka åt honom denna tro, som hon en gång kallat svärmeri. Hon hade
left sig in i tanken på honom med denna tro; nu stod han där utan, och
hon såg, att han förlorat på att mista den.
»Gustaf Adolf, har jag någon del i detta?» frågade hon gripen af en
plötslig oro vid denna tanke.
»Du?» upprepade han förvånad.
»Ja, genom det misstroende jag visade gent emot din nya själsriktning?»
I det fallet kunde hon vara alldeles lugn, försäkrade han; felet var
ingen annans än hans eget.
»Tror du då ej längre på Gud?»
»Jo, så som de onda andarna tro och bäfva.»
Hon skakade på hufvudet.
»Du gör dig själf värre än du är.»
»Nej, det gör jag icke», svarade han och vände sig bort med ett trött
uttryck, som skar henne i hjärtat; det var så olikt honom.
»Jag tror ändå det», vidhöll hon.
»Det tror du därför, att du bara ser det för ögonen är, men Gud ser till
hjärtat.»
Hon kände att han ville bli ensam, och gick därför, efter ett god natt
ömmare än vanligt. Det var henne bittert att ej kunna trösta.
Sedan hon lämnat honom, vandrade han länge af och an i strid med sig
själf.
Sven Rise låg sömnlös i rummet under, hörde stegen och undrade hvad de
betydde.
»Du sof ej godt i natt», sade han på morgonen till Gustaf Adolf.
»Störde jag dig? Du bor ju under, det tänkte jag inte på. Så fatalt!»
»Bry dig ej om det, jag hade inte sofvit i alla fall. Det gjorde mig
bara så ondt om dig.»
»Det reder sig väl. Jag skall inte gå dig vaken mer», svarade Gustaf
Adolf lätt.


10.

En afton, sedan man ätit kväll, och sommarnattens ljusa skymning
långsamt sänkte sig öfver jorden, gick Sven Rise ut på en af sina så
älskade ensliga vandringar bort åt ängar och skogar. Han följde gärna
sin Mästares exempel att gå ut i ödemarkerna och bedja. Guds närhet är
mäktigt kännbar i naturens stora tempelsal.
»Hallå! Hvart går du?»
Det var Gustaf Adolf. Sven Rise stannade.
»Ut på en promenad. Kvällen är så härlig. Går du med?»
Deras röster klingade tydligt genom aftonens stillhet.
»Ja, hvarför inte? Jag har knappt råkat dig sedan jag kom hem, så mycket
annat har jag haft för mig.»
Gustaf Adolf hade nu upphunnit sin vän. Han var lik sitt förra jag i
kväll, sorglös och gladlynt.
De gingo genom trädgården ut på landsvägen till en liten byväg, som
slingrade sig fram i skogsbrynet. Åt ena sidan hade de doftande ängar,
där gräset stod högt och saftigt, snart färdigt för lien. Ån slingrade
sig fram som ett blänkande band. Ljus, skugglös skymning drömde öfver
nejden. På andra sidan om vägen stod skogen vakt. Det rika, mångfaldiga
lifvet sof därinne, man kunde liksom höra det andas i tystnaden. Skumt
och hemlighetsfullt var det åt det hållet.
»Gå vi för fort?» frågade Gustaf Adolf och saktade farten med en blick
på sin följeslagare.
»Jag har ännu litet svårt att gå fort i backar», svarade denne och
försökte dölja hur andfådd han var.
»Backar!» höll Gustaf Adolf på att utbrista, men hejdade sig i tid. Det
var en stigning så liten, att han ej märkt den, men för Sven Rise var
den en besvärlig backe. Det bådade intet godt. Nästan förödmjukad vid
känslan af den kraft och hälsa som genomströmmade honom själf,
betraktade Gustaf Adolf sin bräcklige vän.
Men Sven Rise hörde ej till dem, som älska att beklagas. Han fråssade
aldrig i sina egna lidanden och tyckte icke om, att de uppmärksammades.
Den hjälp han begärde af andra var att bli dragen ut ur sig själf genom
att få intressera sig för dem.
»Låt oss sitta ned på stenarna här en stund. Det är så vackert, och
luften är ljum», sade han.
Gustaf Adolf var genast med på det. Han förstod, att hans vän ej ville
tala om sin klenhet, och därför låtsade han ej vidare märka den. I sin
fulla längd sträckte han ut sig på marken, lade händerna under nacken
och såg upp mot himmelen, denna underbara nordiska sommarnattshimmel.
Allt var tyst, endast på afstånd hördes dånet från forsarna i skogen.
Gustaf Adolf var ingen drömmande natur, och därtill kom, att han på
sista tiden blifvit rädd för sina tankar; följaktligen vände han snart
sin blick från rymden till Sven Rise.
Denne satt ordentligt på en sten. Det ena benet hade han lagt öfver det
andra, och händerna, som hvilade i knäet, omslöto hvarandra. Han satt i
sin vanliga, något framåtböjda ställning och tog så rörande liten plats
i världen. Han skulle sett ynklig ut, om ej anletsdragen och framför
allt de blå ögonen, som sågo ut öfver nejden, förtagit detta intryck.
»Rise, jag skulle vilja byta med dig», utbrast Gustaf Adolf. »Tag min
styrka och hälsa, min arbetskraft och framtid och gif mig din själsfrid
i stället.»
Sven Rise vände sig till honom, och Gustaf Adolf tänkte, att så kunde
aposteln Johannes ha sett ut, när han lyfte hufvudet från Jesu bröst.
»Du har ingenting att ge, för hvilket du kan få själsfrid. Din kraft och
hälsa stå ej i vägen för den», sade Sven Rise.
»Nej, jag vet nog det. Det behöfver du inte säga mig», svarade den andre
bittert.
»Men hvad du tycks ha glömt är, att du kan få själsfrid för intet.»
»Du vet inte hvad du säger. Jag har affallit ifrån Gud.»
»Så vänd tillbaka till Gud.»
»Det är omöjligt. Mellan honom och mig står en mur af medvetet begångna
synder.»
»Den muren kan borttagas och kastas i hafvets djup, om du har tro så
stor som ett senapskorn.»
»Men det har jag icke. Och för resten, det där kan gälla om andra synder
än min», sade Gustaf Adolf otåligt. »Du vet att det ges en synd till
döds, och det är den jag begått.»
»Nå, då är du väl nöjd åt att vara skild från Gud?»
»Nöjd! Hur kan du förutsätta något sådant?»
»Om du begått synden till döds, vill du ingenting hellre än vara fjärran
från Gud, och bör vara glad att hafva afkastat hans ok.»
»Du talar så underligt.»
»Skulle du då vilja ha det igen så, som innan du afföll?»
»Naturligtvis, men det är omöjligt.»
»Hvarför omöjligt?»
»Gud har förkastat mig.»
»Hur vet du det?»
»Hur jag vet det? Det känner jag väl.»
»Du tror, att din inre ofrid och den förkrossande känslan af skuld inför
Gud äro bevis för att Gud förkastat dig? Och dock är det tvärt om. Det
att du icke kan finna ro i synden är just Guds tag om dig.»
Gustaf Adolf teg. Kunde det vara så? Då funnes det ännu hopp för honom.
Men nej! Det fanns väl en gräns äfven för Guds nåd, och i så fall hade
han öfverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och äfven hvilka
orsaker han hade att tänka så.
»Att synda och be om förlåtelse för att synda igen är att draga nåden
till lösaktighet», sade han.
»Och för att undvika det har du förkastat nåden alldeles?» sade Sven.
»Hvartill tjänar det att skära af ogräset och låta roten vara kvar?»
»Till ingenting, det har du rätt i. Roten måste upp, din håg förvandlas,
så att den vändes från synden till heligheten. Det kan du icke göra
själf.»
»Nej, det vet jag.»
»Men Gud kan det», sade Sven Rise.
»Nå hvarför gör han det inte då?»
»Du flyr honom ju, i stället för att söka honom i tro. Tvifla ej på
honom, utan kasta dig i hans armar sådan som du är med din synd. Ske dig
som du tror, sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört
en så målande bild af tron en gång. Ett litet barn var förföljdt och
stod vid en öppen lucka i golfvet. Där nere var en djup och mörk
källare, hvarifrån barnet hörde sin faders röst, som ropade: kasta dig
hit ned; jag tar emot dig! Barnet såg icke fadern, bara mörkret, men
lydde rösten och behöfde ej ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften
stundom vara som ett språng i mörkret, men ännu aldrig har det språnget
förfelats för någon. Faran ligger blott i att icke våga det.»
Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen
de eviga armarna mottaga honom, ifall han vågade språnget?
»Det var en tid, då jag trodde», sade han, »och allt var ljust för mig.
Men synden blef mig öfvermäktig, och nu är allt mörker. Jag hatar synden
och bär hellre dess straff än den själf, och ändå kan jag inte bli fri
ifrån den.»
»Men du vill bli det?»
»Visst.»
»Då vill du detsamma som Gud. Hvarför flyr du din enda räddning?»
Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och såg upp mot natthimmelen. Tankar
och känslor stredo inom honom.
»Om jag lämnade mig helt åt Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde
jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag fått se på
annat, minsann», sade han.
»Om du i Jesu Kristi namn ger dig själf åt Gud, så står du inför Gud ren
och syndfri som Jesus Kristus själf», sade Sven Rise med trons
inspiration.
»Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?»
invände Gustaf Adolf.
»Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig däri. Det är stor
skillnad att trifvas i synden eller att känna den som sin bittraste
plåga.»
»Inte hjälper det mig att sucka och lida af synden?»
»Jo, om det lidandet får drifva dig till Guds Son, som öfvervunnit den.
För att få makt öfver den synd, som bor i dig, måste du kunna börja
striden med vissheten om, att dess herravälde är brutet och dess dödsdom
afkunnad, och den vissheten ges dig i tron på Jesu försoning. Sedan
vidtager helgelsen, striden mot den vidlådande synden, och den varar
lifvet ut.»
»Ja den, ja», inföll Gustaf Adolf lifligt; »det är just där man börjar
kräftgången.»
»Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stället för att fly
undan den till korset.»
»Men om man gjort det en gång?» sade Gustaf Adolf otålig; han tyckte
samtalet gick i kretsgång.
»Så skall man göra det om och om igen. Väx aldrig ifrån korset! Endast
Guds kärlek i Jesus Kristus kan omskapa hjärtat. Vid den kärleken gäller
det att hålla fast för att draga öfver sig strömmar af välsignelse.
Mycket vill hindra oss från att nalkas Gud, men det gäller att tränga
sig fram och hålla fast och vara trogen intill döden. Den goda kampen
för lifvets krona är en ständig Jakobskamp med Gud, ett bönelif.»
Dessa sista ord ljödo mäktigt och länge efter sedan de uttalats, ty
tystnad följde på dem, en innehållsrik och tankfull tystnad.
Till sist reste sig Gustaf Adolf med spänstighet.
»Det är sent, låt oss gå hem», sade han blott, men klangen i rösten sade
mer.
»Har du vågat språnget?» frågade Sven Rise.
»Ja», svarade Gustaf Adolf, och hvarje tum af hans varelse tycktes
genomträngd af den förlorade sonens beslutsamhet att stå upp och gå till
Fadern, »jag har vågat språnget, det var ju min enda räddning. Och nu
vill jag börja lifvets Jakobskamp med Gud.»


11.

Folket behöfde ej längre förgäfves vänta på att få höra den unge
studenten predika. Sedan han återvunnit den en gång förlorade friden,
längtade han att få tala om sin trofaste Frälsare. Och han kufvade ej
denna längtan. Hvarför skulle han?
Hans tal var ej vist och väl uttänkt, det hade sina formfel, men det
fängslade genom omedelbarhet, hjärtevärme och sanning. Begåfning hade
han dock äfven hvad framförandet beträffar, men detta blef aldrig så
märkvärdigt, att det tog uppmärksamheten från innehållet.
Gustaf Adolf hade funnit sin rätta kallelse i lifvet. Präst ville han
bli och ägna sig helt och hållet åt sin Herres tjänst. Hittills hade han
läst på filosofie kandidatexamen, det var ej längre kvar än att han
först kunde aflägga den och sedan öfvergå till den teologiska
fakulteten.
»Det är bra. Du blir ärkebiskop med tiden», sade majoren.
Han hörde gärna sonen predika och blef alltid rörd till tårar, men rädd
att bli för djupt gripen, öfvergick han hastigt från den rent andliga
sidan af saken till den världsliga och spådde sonen en lysande framtid.
Elisa gladde sig åt omslaget i broderns sinnesstämning, men kunde ej
låta bli att undra hur länge det skulle räcka. Detta nya lif, så fullt
af växlingar och strider, förbryllade henne. Men hon tänkte att det
kanske måste så vara, när en stark och liflig natur skall omdanas för
evigheten. Från Gustaf Adolf vände hon sina blickar till Sven Rise. Här
var lugnet. Månne efter genomkämpade stormar? Hon kunde ej tänka sig
Sven Rise i stormen, ej föreställa sig honom upprörd, och dock visste
hon, att hans känsla var djup.
Gustaf Adolf släppte ej sina studier under sommaren. Han och Sven Rise
läste tillsammans, den senare mera för ro skull.
»Så lätt du har för det, allting går ju i dig som ett intet! Och det
fast du ej pluggar utan bara hör på. Du skulle snart lämna mig långt på
efterkälken om du toge i på allvar», utbrast Gustaf Adolf skrattande en
dag.
Rise smålog litet.
»Det är bra synd, att du skall ha behöft afbryta dina studier», fortfor
hans vän.
»Jag har ej helt och hållet afbrutit dem, som du ser; jag läser ju så
godt jag kan för mig själf.»
»Du ämnar då återtaga dem?»
»Ja, när jag blir stark nog.»
Det lät så förhoppningsfullt.
»Men att du inte bara läser på ditt?»
»Jag orkar inte forcera.»
»Det behöfver du väl inte heller; läs så mycket du orkar. Släng din
informatorsplats här och följ mig till Upsala i höst. Vi ska' bo
tillsammans och ha trefligt. Jag skall nog vakta dig mot
öfveransträngning, var lugn för det!»
Sven Rise skakade på hufvudet, men Gustaf Adolf, som var förtjust i sitt
förslag, fortfor att tala för det, målande deras gemensamma studentlif i
de ljusaste färger. Sven Rise lyssnade som till en skön musik. Hur gärna
hade han ej velat!
»Du är klippt och skuren till läkare med ditt lugna förtroendeingifvande
sätt. Och så väl det behöfs troende läkare vid sjuk- och dödsbäddar!
Hvarför tvekar du? Är det pengar, som tryta dig?»
»Jag måste dröja med studierna, tills jag har kraft att ta i riktigt. En
vinter till här skall nog göra mig frisk. Nästa höst kanske jag kommer
med dig.»
Sven Rise tyckte att denna möjlighet gjorde lifvet så vidt och ljust.
»Inte skall du vänta så länge», sade Gustaf Adolf med ungdomlig ifver.
»Du skall inte nöja dig med att bara gå här och andas, utan fråga en
doktor för din hackhosta, och be att få något stärkande. Du skall lägga
all din energi i att bli frisk nu under den tid, som är kvar af
sommaren, och så komma med mig i höst. Har du inte pengar nog, så har
jag. Pappa ger mig så mycket jag ber om. Du hör oss till nu, ser du; du
är mer än en bror för mig.»
Dessa hjärtliga ord gjorde Sven Rise godt, fast det ej föll honom in att
taga emot det ädelmodiga anbudet. Majoren gaf lätt, så länge det fanns
något att ge, och sönerna togo lika lätt, men den som kändes vid
svårigheterna var Elisa. Hon beklagade sig för ingen, men Sven Rise såg
tydligt, när det gällde henne, och han hade lagt märke till, hur pass
svårt det ibland var för henne att få det att gå ihop. För ingen del
ville han öka hennes dolda bekymmer. Gustaf Adolf måste således nöja sig
med att ej få sin vilja fram. Han fick ej heller sin vän till doktorn.
»Det är ingen fara med mig; allt hvad jag behöfver är hvila och
landtluft», sade Rise lugnt.
Han trodde själf på hvad han sade och hade därför ej svårt att öfvertyga
sin sangviniske vän.
»Nästa höst följer du med mig, Rise», sade Gustaf Adolf muntert, när han
reste.
»Hvem vet, kanske redan på nyåret», svarade Sven Rise förhoppningsfullt.
»Elisa», hviskade Irene, »ska' kandidaten lämna oss så snart? Usch!»
»Vi få inte vara själfviska, utan önska det för hans skull», hviskade
Elisa tillbaka.
»Själfvisk vill jag visst inte vara, men ändå önskar jag inte, att han
blir fullt så frisk, att han lämnar oss redan i jul.»
Elisa svarade ingenting och var knappt medveten om, att Irenes ord mötte
sympati där djupast inne i hennes hjärta.
Hoppet hade vaknat hos Sven Rise. Kanske skulle han på allvar kunna
återtaga sina studier redan efter jul. Hur flitigt skulle han ej läsa,
snart bli färdig och få en plats! Ett rikt kall skulle bli hans och
kanske ett eget hem med -- -- --! Nej, nu blef drömmen alltför djärf.
Att få återtaga studierna och fortsätta vägen till ett verksamt lif, var
det ej nog? Det var mer åtminstone än han vågat hoppas för ett halft år
sedan. Människohjärtat kan då aldrig låta sig nöja. Får man något, vill
man genast ha mer. Nej, det fick vara nog med studierna än så länge. Han
kastade sig öfver dem med läskarlens kärlek och ifver. Så gärna som att
ligga sömnlös och vända sig i bädden halfva natten till ingen nytta,
kunde han väl sitta uppe och läsa, tyckte han. Det gick allra bäst om
kvällarna; han var aldrig så vaken som då. Bra kunde det ju också vara
att pröfva sina krafter och att träna dem.
Undervisningen började intressera honom mindre nu, sedan hans eget
arbete trädt i förgrunden. Men samvetsgrannare än förr var han dock i
sin tillfälliga uppgift, just emedan han kände intresset slappas.
Allt emellanåt talade han med Elisa om sina planer. Det var så
uppmuntrande. Hon ingick på allt med sådant intresse, gladde sig med
honom åt hans förhoppningar och trodde på hans framtid.
Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelägenheter.
Strängt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var
egentligen sin kära vetenskap och betingelserna för att rätt kunna fylla
en läkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet någon gång att
röra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det därhän.
Längre fram på hösten tyckte hon, att han började se så klen ut, och bad
honom ej öfveranstränga sig, men han bara skrattade åt hennes farhågor.
Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.
»Var det du, Rise, som hostade så rysligt i natt?» frågade majoren en
morgon.
»Så ledsamt att jag störde farbror! Jag trodde inte det skulle höras,
det är ju ett par rum emellan oss.»
»Det gjorde ingenting för mig alls, jag stoppade bomull i öronen, men du
själf skall akta dig.»
»Det är bara en tillfällig förkylning. I natt lofvar jag att vara
tystare.»
»Du skall dricka bröstsaft och hålla dig inne», ordinerade majoren.
Kandidaten drack bröstsaft och höll sig inne, men den tillfälliga
förkylningen blef efterhängsen och tärde på hans krafter. Litet hvar
började öfvertala honom att fara in till staden och fråga en skicklig
bröstläkare, som bodde där. Ingen trodde någon egentlig fara vara för