På Elghyttan - 12

På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af
att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall
lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla
blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till
henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta
under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det,
som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att
den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke
endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej
skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes
himmelske brudgum.
»Två mig att jag må snöhvit varda, _två oss!_» bad hon innerligt.


35.

Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet
och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till
historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord
utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på,
detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde.
Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.
»Litet öfver tu», svarade doktorn.
»Hvarför säga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit för en
hel kvart sedan. Det var rysligt, men när man kommer in på intressanta
saker, glömmer man tiden.»
Och majoren försvann med fart ned i sitt rum för att taga igen så mycket
som möjligt af den förlorade tiden. Förr hade han haft som vana att
sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rådt honom taga luren
före i stället. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och
tre till sömn. Men icke dess mindre fortfor han att försvinna ned till
sig efter middagen också för att ej uppenbara sig förr än vid kaffedags.
Då doktor Hessel anmärkte, att förmiddagslurens förtjänst till stor del
bestod i att göra eftermiddagssömn obehöflig, förklarade majoren, att
han visst icke sof efter middagen, på sin höjd domnade han af litet. Men
ljudet af snarkningar, som trängde ut ur hans rum, förrådde hur pass
grundlig domningen var.
Sedan majoren gått och de trolofvade blifvit lämnade allena, lät Elisa
arbetet sjunka och såg tvekande på doktor Hessel.
»Hvad är det?» frågade han leende.
»Du har funnit fästet i lifvet, Alfred; är det närgånget att fråga hur?»
Han satte sig vid hennes fötter, så att hon ej kunde se hans ansikte
annat än då han särskildt vände det emot henne.
»Närgånget!» upprepade han vekt. »Tala om närgångenhet oss emellan!»
Och efter några ögonblick återtog han i lågmäld, känslig ton:
»Du frågar hur jag funnit fästet. Fråga den i mörkret irrande hur han
finner stjärnan, som plötsligt strålar fram öfver hans väg. Fråga den
drunknande, som kämpar i vågen, hur han finner fäste för sin fot. Säg
mig, Elisa, gör den irrande orätt mot stjärnan, om han vandrar i dess
ljus, gör den drunknande orätt, om han behåller sitt fotfäste och ej
kastar sig tillbaka i vågen?»
»Hur kan du bara fråga så?» svarade hon, som tydde hans tal efter sitt
eget hjärta.
Ej misstänkte hon, att stjärnan, som han talade om, var en annan än
himmelens, eller att hans hjärtas fäste icke var Gud.
»Behöfde du söka länge innan du fann?»
»Egentligen har hela mitt lif varit ett sökande, och inte har jag ännu
funnit allt.»
Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga
förhållandet, det såg han. Behöfde han då vara tydligare? Rådde han för,
att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk kärlek eller att hon lade in
djupare mening i hans handlingar och ord än där var? Han hade icke
ljugit om sig själf, icke med afsikt fört henne bakom ljuset, det var
hon som bedrog sig, och då hon tydligen var lycklig i sitt
själfbedrägeri, hvarför skulle han ej låta henne förblifva däri? Hon
bedrog sig ju blott till lycka, hans kärlek skulle lära henne att det ej
endast är andens lif, som är värdt att lefvas.
»Ja, du har rätt, vi ha ej funnit fullheten än; hur skall det ej kännas,
när vi hinna den och stå vid målet!» sade hon förtroligt.
Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han höll det bortvändt,
men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina
heligaste och innersta erfarenheter och känslor uppskattade hon, likaså
att han blott ville tala om dem i ett vackert bildspråk, undvikande de
fastställda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej
skulle han behöfva tala med henne om sitt inre förr än han kunde göra
det otvunget.
Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjöd sin fästmö armen. Hon
slöt sig intill honom med en känsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid
hans sida föreföll henne så löftesrik och ljus.
Han stannade innan de uppnådde matsalsdörren. Hon såg frågande upp.
»Elisa», sade han hastigt, »skall din kärlek slockna, om du upptäcker
hos mig svarta fel?»
Hon smålog.
»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet
hvad du går för.»
»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt;
»du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»
»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.
Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet
grep ett hårdt tag om honom.
»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes
ansikte.
Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande
skälmskt och fint känsligt.
»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.
Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så
betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han
hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut
med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste
hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse
han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse
att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på
tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom
ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till
Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt
mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna
fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att
han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.
Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och
bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen,
men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej
hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan,
och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till
och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen
längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen
i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så
fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta,
låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i
Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få
råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna
hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.
Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att
tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken
ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo,
och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här
samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon
genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade
hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna
dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat?
Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den
andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle
den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit
den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra
omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna
tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej
besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle
lefva i hennes hjärta förädlande.
Hon såg sin bröllopsdag gry, dess ljus föll på korset, så att
guldbokstäfverna började blänka, först namnet Sven Rise, sedan, allt
efter som solen höjde sig och dess strålar nådde längre ned, dödsdagens
datum och sist de konungsliga orden: »Jag är uppståndelsen och lifvet,
hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.»
Elisa fick den ro hon önskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes
förtrödda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bön Sven Rise en gång
bedt för henne, att hon helt skulle få tillhöra Kristus och bli till
välsignelse. Hon mindes hur hon önskat få följa honom i döden, men hur
han svarat, att hon hade mycket i lifvet än. Han hade kanske haft rätt,
och detta myckna koncentrerade sig nu för henne kring Alfred Hessel, vid
hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vände hon åter från kyrkogården
genom skogen hem.
Om hon icke sökt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga
morgonen, hade hon ingen sådan funnit denna dag. Det ena bestyret
aflöste det andra hela förmiddagen, och man var så van att vända sig
till henne, hon måste taga del i allt.
Klockan två förrättades vigseln af Gustaf Adolf, som i början var så
rörd att rösten föreföll beslöjad; men snart blef han herre öfver sina
känslor, och stämman återfick sin vanliga vackra malmklang. Han höll ett
kort tal öfver språket: »Jag och mitt hus vilja tjäna Herren.»
Elisas hjärta instämde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal
värmde henne. Ett par gånger sökte hon sin makes blick, men han tycktes
ej märka det.
Efter vigseln tog bröllopsmiddagen vid, och stämningen blef liflig.
Festligheterna slutade icke, då man reste sig från bordet, de varade
till sena kvällen.
Ingen kunde vara angenämare än doktor Hessel, när han ville, och han
ville i dag. Han nöjde sig icke med att göra brudgummens vanliga släta
och förälskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gästerna
underhållande och intressant. Dock förlorade han ej ett ögonblick Elisa
ur sikte. Han såg ofta på henne, stolt i sin eganderätt.
En hand lades på hans skuldra.
»Ett ord, Hessel.»
Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels första impuls var att draga sig
undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade
sig genast. Hvad hade han att frukta nu, då Elisa oåterkalleligen var
hans? De gingo undan från de öfriga.
»Var det något i mitt vigseltal, som stötte dig?» frågade Gustaf Adolf.
»Hvarför skulle det varit det?»
»Det såg så ut.»
»På hvad?»
»Ditt uttryck.»
»Du misstog dig kanske.»
»Det tror jag knappast. Säg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjäna
Herren?»
»Visa mig honom och jag skall tjäna honom.»
Gustaf Adolf såg på svågern, undrande om hans öron bedragit honom.
»Jag trodde så säkert, att du var en troende», sade han.
»Och af hvad skäl?»
»Du var alltid så intresserad, i synnerhet de sista åren, och inte
skulle du väl annars valt en sådan som Elisa till hustru.»
»Jag har icke valt en _sådan_ som Elisa, jag har valt _henne_.»
»Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro så
ens i det viktigaste, att du funnit fästet? Hur har du lyckats föra
henne bakom ljuset så totalt?»
»Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag föll för den frestelse
hennes ädla godtrogenhet inledde mig i. Hvarför skulle jag riskera, att
hon för några fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgöra både
sin och min lycka? Det har nästan förefallit mig, som om hon velat
bedragas litet.»
»Visst inte, sådan är ej Elisa», sade Gustaf Adolf häftigt, men kom
ofrivilligt i håg ett yttrande af sin syster under ett samtal för länge
sedan, då hon sagt, att hon bar inom sig något, som hon ej ville ge ord
ens inför Gud, och han tillade: »Åh, hvad man lätt går vilse utan
klarhet! Att vara öppen och ärlig inför Gud och människor är ett
lifsvillkor.»
»Ämnar du upplysa Elisa om hennes misstag?» frågade doktor Hessel.
»Nej, hvarför skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!»
»Jag lofvar dig, att det inte skall bli så synd om henne», svarade
doktor Hessel. »Du har inte alls någon tanke på mig, utan bara på din
syster. Är det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det
skulle blifvit af mig utan henne.»
»Ingen människa kan frälsa den andra», sade Gustaf Adolf.
»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag
oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig
värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»
Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att
invänta svar.
Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört
honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för
sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse
med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt?
Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det
ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej
Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han
ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin
systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men
gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för
henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och
få den andra med sig?
Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna
knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade
som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under
myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens
skymning.
»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.
Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja
eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag.
Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans
broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.
»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur
hans hand!»
»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon
tillitsfullt.
Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem
var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.


36.

Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring
doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan
hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande
så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska.
Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt
var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det
hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin
efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade
skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin
förtjusning.
Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade
suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne;
hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.
Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och
rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en
stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas
med i naturens stämning som hon ville.
Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit,
och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte
sig i aktern.
»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han.
»Tur hade du också att träffa på mig.»
Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.
»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»
»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.
»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»
Hon tvekade.
»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig
själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»
Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle
fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes
äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre,
djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den
yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför
kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det
föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och
sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen
teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord.
I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne
ej.
»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.
De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram
med aftagande fart öfver vattenspegeln.
Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg
medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han
mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade
henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna
bota det?
»Känner du också den?» frågade hon.
»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker
jag.»
Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick
växte till ömhet, då han fortfor:
»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för
dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»
Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke
alls så farlig, som hon trodde.
»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig
ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur
din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än
visshet.»
»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.
»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf,
med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»
»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker
ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta
för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag
klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle
önska.»
Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att
vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville
erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes
uppfattning af honom alltmer tryckande.
»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din
tro, icke lefver Andens lif som du?»
Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om
sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han
hafva hycklat för henne.
Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att
skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat,
men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.
När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon
satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn,
doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon
rörde sig ej.
»Elisa, kommer du inte?»
Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick,
som bad: väck mig ur min onda dröm!
Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det
väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om
ofattbara ting, tänkte han.
Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan
gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.
»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och
stannade.
Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon
som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett
att hon verkligen led.
»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är
inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.
»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.
»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig
skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett
offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.
Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i
denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:
»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen
kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»
Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne
till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det
lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som
bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur
hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.
»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det
på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin
svåra och ansvarsfulla uppgift.
Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att
stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört
henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare
fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt
tilltag hvilar den väl icke?
»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma
tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och
verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna
äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone
något?»
Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes
af tårar.
»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än
nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att
ej bli förstådd.
Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men
tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.
»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt
ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag
annars kanske kunnat?»
»Tala ej så», bad hon.
Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde
henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en
svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!
»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»
»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade
hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.
»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så
länge jag har dig.»
Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord
uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på
Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin
omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden
skulle komma att störtas?
Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt
jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.


37.

I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu för tiden ett ungt folk.
Signe, den lilla flicka Elisa en gång vunnit för lifvet med en kyss och
litet vänlighet och som hjälpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen,
var gift och bodde med sin man och tre små barn i den stuga, där hon
första gången sett döden. Nu föll dess skugga åter igen in i den låga
kojan; Signes man låg illa sjuk.
Det var en strålande högsommarkväll. De två äldsta barnen lekte utanför
stugan; de visste att de måste vara snälla nu, då pappa var så sjuk och
mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var
utflyttad på förstugukvisten. Solen, som värmt och lyst på barnet, gick
ned; aftonvinden blåste sval, den lille vaknade och skrek. Äldsta
syster, den femåriga Anna, började vagga och vyssja. Då detta ej
hjälpte, vände hon på lillen. Hon gjorde det vant och behändigt trots
sina unga år. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla
flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar,
lifvets allvar lade genast beslag på dem, hon måste redan så liten hon
var hjälpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gång tycktes hennes
hjälp otillräcklig. Hon tänkte just springa in efter mamma, då hon blef
stående med gapande mun och vidöppna ögon. En ståtlig fru, som lilla
Anna kände väl igen, kom gående på vägen och vek af in genom grinden.
»Hur är det med lillebror då?» frågade den nykomna och böjde sig öfver
vaggan.
Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och
började jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med händerna
efter hennes guldkedja. I detsamma öppnades dörren och Signe kom ut.
»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.
Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana.
Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig
vid det nya.
»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå
hit och se om er», sade hon deltagande.
»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat
missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara
likgiltighet.
»Får jag gå in till honom?»
»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.
Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och
lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i
världen.
»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.
»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.
Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det
förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.
Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den
sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn
föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.
»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den
stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.
»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade,
sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.
»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»
»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat
komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»
»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med
sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får
sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»
Signe svarade ej, och Elisa funderade.
»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.
»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»
»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»
För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma
och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig.
Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker