På Elghyttan - 02

Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga
lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han
i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en
bärande kraft.
Läkare ville han bli och tänkte, att det lilla kapital han fått i arf
nog skulle räcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och
flitig. Men dessa båda dygder tärde på hans hälsa, som efter några års
ansträngt och framgångsrikt arbete alldeles bröts. Han föll i en
allvarsam sjukdom. Den blef långvarig och konvalescenstiden ännu längre.
När han ändtligen förklarades tillräckligt frisk att återtaga ett litet
minimum af arbete, voro hans tillgångar i det närmaste slut. Han
försökte läsa, men insåg snart, att han ännu var alldeles för klen för
studier, helst som dessa måste drifvas med fart. Läkaren trodde att
några års oafbruten vistelse i en hälsosam skogstrakt under måttligt
arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behöfde. Det var
orsaken att han sökt sig som informator till Elghyttan.
Här gömde han för alla smärtan öfver sin afbrutna bana så väl, att han
själf nästan glömde den.
Samvetsgrant ägnade han sig åt sitt nya, tillfälliga kall, fast han
snart märkte, att ingen fordrade detta af honom.
Hans elever intresserade honom från första stunden. De voro ursprungliga
och naturliga kanske just emedan de fått växa vilda. Den enda, som
utöfvade någon tillsyn öfver dem, var Elisa, men hon hade så många andra
åligganden, att den tid hon kunde ägna sina yngre syskon var allt för
knapp för någon omdanande uppfostran. Tant Cilla inskränkte sig till att
be dem vara tysta och hålla sig på afstånd, hennes nerver tålde icke vid
dem. Allt emellanåt fingo de höra hvilket exemplariskt barn hon varit,
samt att världen nu för tiden var upp- och nedvänd.
Majoren var mycket svag för alla sina barn och lät dem göra och låta
hvad helst de behagade, förutsatt blott att de icke störde honom eller
hans vanor. Att taga arbetet på allvar hade han aldrig i sitt lif gjort
själf, och att andra skulle göra det tänkte han sig icke heller. För
honom kunde barnen lugnt skolkat hela dagarna, om de velat.
Han var således ingen svår husbonde, men heller icke uppmuntrande. Han
brydde sig ej alls om, ifall man fyllde sin plikt eller icke. I detta
medvetande låg en frestelse till försumlighet. Sven Rise skulle godt ha
kunnat sköta egna studier på bekostnad af barnens undervisning, utan att
någon märkt eller klandrat det. Men han föll ej för denna frestelse, ty
han fullgjorde sitt arbete inför Gud.


5.

»Men, Irene, är du inte i ordning? De främmande kunna vara här hvilket
ögonblick som helst», sade Elisa förebrående, då hon i skymningen kom in
i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fönstret med en bok, snålt
stjälande sista skymt af dagen.
»Strax», svarade Irene, utan att lyfta ögonen från boken.
Men Elisa, som såg att här behöfdes mer än ord, tog den från systern,
hvilken dock förtvifladt fasthöll sin skatt.
»Låt mig bara läsa ut kapitlet. Det är så spännande just nu.
Kannibalerna äro alldeles på vippen att äta upp sir Reginald.»
»Det få de vänta med till i morgon», svarade Elisa. »Skynda dig. Jag hör
en vagn köra öfver bron. Du kan ta din skära klädning i kväll.»
»Tror du, att de äta upp honom?» frågade Irene ångestfullt.
Christian, som satt filosoferande i en länstol, brast nu i skratt.
»Var du lugn, Irene», sade han; »du har ju inte hunnit halfvägs i boken
än, och det har aldrig händt, att en romanhjälte blifvit uppäten i de
första kapitlen. Skall det nödvändigt ske, så inte blir det förr än på
sista sidan.»
»Får jag titta där, söta, älskade Elisa», bad Irene.
Den söta, älskade Elisa lät verkligen beveka sig, dock icke ända därhän
att lämna tillbaka boken; hon kände sin lilla syster. Hon slog upp sista
sidan och lät Irene läsa ett stycke. Sir Reginald firade sitt bröllop
där. Det var ju lugnande. Men Irene var ej fullt öfvertygad ändå; hans
belägenhet i det kapitel hon höll på att läsa var så fasansfull, att
räddning tycktes alldeles omöjlig.
Denna afton var majoren i sitt ässe. Att ha främmande roade honom
mycket.
Gästerna kommo långväga ifrån, de flesta hade en eller par mil att åka,
ty Elghyttan låg ensligt. Den långa byggnaden såg inbjudande ut, då
ljussken välkomnande strålade ur alla fönster de anländande till mötes i
senhöstkvällen. Bjudningarna på Elghyttan voro mycket uppskattade.
Älskvärdt värdfolk, otvungen sällskapston, god mat och fina viner; hvad
kunde man mer begära?
Tant Cilla förklarade alltid dagarna förut, att hon inte skulle orka
vara med, men när festaftonen väl var inne, uppenbarade hon sig fin och
elegant med ett återsken af sin forna skönhet. Visserligen försökte hon
se lidande ut, men lyckades icke riktigt dölja hur road hon i själfva
verket var. Råkade någon säga, att hon såg frisk ut, då fick hon genast
utan ansträngning på sig den min, som tydligare än ord sade: ingen utom
jag själf vet hur sjuk jag är.
Sven Rise såg Elisa i sällskap för första gången i kväll, och han kände
knappt igen henne. Ståtligare än vanligt var hon i sin smakfullt enkla
dräkt, men trots sin vänliga artighet oåtkomlig. Han visste knappt om
han tyckte om denna förändring eller ej. Alla dessa människor kunde ju
ej fullt uppskatta henne som hon förtjänade och det var harmligt, men å
andra sidan var det så mycket mera värdt att ha fått röna verklig
älskvärdhet af henne, då hon ej bjöd den åt hvem som helst.
Irene gick omkring och kände sig söt med det tjocka håret utslaget öfver
den skära empireklädningen. Hon hade alldeles glömt sin oro öfver sir
Reginald hos kannibalerna och lät sig med största välbehag smekas och
beundras af tanterna.
Torvald hade egentligen tråkigt. Han var ännu i den åldern, då gossar
lida af att vara fina och behöfva uppföra sig städadt. En stor tröst var
dock att snaska i sig så mycket godt han kunde komma åt, och det var
icke litet, då ingen tänkte på att sätta någon gräns för hans glupskhet.
Elisa upptäckte förvånande egenskaper hos Sven Rise. Hon hade ej tänkt
sig annat än att han med sitt stilla och tillbakadragna sätt skulle vara
tafatt och tråkig i sällskap, men det var han icke. Han hade stor
förmåga att få folk att tala, ty han förstod konsten att intressera sig
för andra. Och det var alltid något med hvad han själf sade. Han såg
också så upplifvad ut, och det klädde honom. Kinderna fingo stark färg
och ögonen glänste. Elisa tyckte det såg nästan onaturligt ut, och hon
undrade om han druckit. Men hon hade ej en enda gång märkt, att han
lämnat öfre våningen för att gå ned i majorens rum, där punschen
serverades och kortspelet var i gång. Dit försvunno herrarne för att
återkomma mer eller mindre rödmosiga och lurfviga.
Rodnaden på kandidatens kind var dock af annan art än deras, mer eterisk
och själisk om man så får säga.
Allt tar ett slut, så äfven festen på Elghyttan.
Stjärnorna brunno på himmelen, och natten hade redan börjat ljusna
något, det var som en aning om morgongryning i rymden, då den sista
vagnen rullade bort och ljusen omsider släcktes på Elghyttans gård.


6.

Hösten öfvergick till vinter, dagarna blefvo kortare och julen nalkades.
På Elghyttan hade man upptäckt, att kandidat Rise ej hade något hem att
fara till under ferierna, och därför skulle han naturligtvis stanna kvar
där han var. Alla voro glada åt denna anordning.
Majoren tyckte att ju flera han hade omkring sig desto bättre, Christian
trifdes med den oförarglige unge mannen, och hos tant Cilla stod denne
fortfarande i hög gunst. Elisa, som märkte hvilket godt inflytande han
hade öfver sina elever, såg gärna att han stannade. Äfven för sin egen
del var hon glad åt det, ty hon fann sig så väl i hans sällskap. Det
hände emellanåt att hon fick samtala ostördt med honom, och hon tyckte
att hennes blick på lifvet vidgades i sådana stunder. Hon lärde sig allt
mer inse värdet hos denne man, hvilken hon i början ringaktat. Mycket
hos honom föreföll henne visserligen ännu egendomligt, men hon hade i
allmänhet förmåga att taga människor sådana de voro, och icke sådana hon
tyckte att de borde vara.
En halfmulen decemberdag stod hon i ett stort, ljust rum, hvars fönster
vette åt söder. Allt var fint och smakfullt här, så omsorgsfullt
iordningställdt.
Elisa blickade upp mot himlen, väntande att få se solen bryta fram genom
molnen. Den skulle säkert göra det snart, ty Gustaf Adolf väntades
hvarje stund. Gustaf Adolf, hennes älsklingsbror, var född åt lifvets
solsida. Åt solsidan skulle han alltid bo. Solsken låg i hans blick, och
solen brukade alltid lysa öfver Elghyttan den dag han kom.
Det var länge sedan han varit hemma nu, vännerna sletos om honom. I
våras hade han varit på Elghyttan en vecka för att visa sin
nyförvärfvade hvita mössa. Sedan hade det burit i väg ut i världen, den
glada, lockande världen. Roligt hade han haft under sommaren. Glada,
korta bref hade då och då kommit till Elisa likt solglimtar, fulla af
hafvets friskhet och ett ungt hjärtas halft svärmiska sommardrömmar.
Från Marstrand hade han farit direkt till sin första termin i Upsala.
Studierna hade han tagit lätt, studentlifvet var så nytt och roande.
Hans bref, som aldrig dolde något, hade oroat Elisa, men hon tröstade
sig med, att en glad ungdom som han måste ha en tid att så sin
vildhafre. Så länge han var sann och uppriktig hade det väl ingen fara.
Det sista brefvet, där han sagt dagen för sin hemkomst, hade oroat henne
mest, ty det var ej så klart; där stod en mening, som hon ej begrep.
-- -- -- »Jag har gjort en stor, ny, rik erfarenhet, som skall
omgestalta hela mitt lif. Jag längtar att tala med dig därom, mitt
hjärta är för fullt för att jag skall kunna säga mer ...»
Hvad kan han mena? tänkte Elisa, där hon stod i fönstret och vred på
blomkrukorna, så att växterna skulle få fritt rum för sina blad. Hade
någon kommit för att göra henne rätten till Gustaf Adolfs odelade kärlek
och förtroende stridig? Elisa ställde stora fordringar på denna okända
ungmö. Hvem kunde väl vara fullt värdig hennes ädla, solskensglada bror?
Gustaf Adolf! Det var ej förgäfves, tyckte Elisa, som hennes bror bar
hjältekonungens namn; där var hjältegry i honom, han måste bli något
stort och framstående. Det skulle hon säga den okända. Men tänk om denna
ej skulle förstå det? En beklämning grep Elisa, och hon kände en ansats
af motvilja mot den drömda ungmön, som kanske snart skulle visa sig vara
verklig.
Nu bröt solen fram klart och plötsligt och lyste bländande på nyfallen
snö. Elisa ljusnade då i detsamma bjällerklang hördes från skogen. Det
var ett godt omen.
Hon skyndade ned och ut att välkomna brodern. Det gjorde henne
ingenting, att snön kylde foten och att den friska vinterluften trängde
genom klädningens otillräckliga skydd. Snart mötte hon släden och
hoppade upp bredvid Gustaf Adolf, som hälsade henne med sin vanliga
pojkaktiga förtjusning. På gården kommo Torvald och Irene stormande, så
att lasset var tungt, när det stannade framför porten.
I förstugan blef det Christians tur att välkomna. Syskonen stodo sedan
lifligt pratande, tills en dundrande knackning på salsdörren förkunnade
att majoren därinnanför väntade sin tur, otålig öfver dröjsmålet. Han
var så rädd för kyla, att han aldrig vågade sig ut i den uppvärmda
farstun utan ytterrock och hatt, och så rädd för drag var han, att han
stoppade bomull i nyckelhålen och aldrig lutade sig mot ett
rottingstolsryggstöd.
»Pappa väntar, skynda dig in», sade Elisa, och Gustaf Adolf efterkom
hennes uppmaning, i förbifarten tjufpojksaktigt ryckande ut
bomullstussen ur nyckelhålet.
»Usch hvad det drar! Känner pappa inte det?» frågade han efter en stund.
»Drar det? Hvar då ifrån? Stäng bums!» utbrast majoren ifrigt.
»Nyckelhålet står ju öppet», sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.
»Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du är dig då lik!» sade
majoren godmodigt skrattande åt sonens skämt.
På sin faderliga värdighet höll han aldrig och tålde godt, att man dref
med honom.
Det var ej förrän på kvällen, sedan man sagt god natt, och Elisa och
Gustaf Adolf af en tyst överenskommelse dröjt kvar efter de öfriga, som
hon fick tillfälle att fråga honom om den mystiska meningen i hans bref.
»Jag anar, att du funnit en ny kärlek, som måste undantränga min», sade
hon.
»Ja, jag har funnit en ny kärlek, men den skall icke undantränga dig»,
svarade han.
Hon märkte med vemod att, fast han såg på henne, var det icke hon utan
det okända föremålet för den nya kärleken, som gjorde hans blick ljusare
och varmare än hon någonsin tillförene sett den.
»Hvad heter hon?» frågade Elisa.
»Hon! Det är icke frågan om någon hon.»
»Icke?»
Elisa kände sig förbryllad.
»Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarför håller du mig
så här i spänning?»
»Elisa, jag har fått frid med Gud, jag har lärt känna och älska Jesus
Kristus, min Frälsare», svarade han högtidligt och njöt af att få
aflägga denna fulltoniga bekännelse.
Hon kände sig på en gång lättad och snopen. Det nya, märkvärdiga, som
kommit in i hans lif och som hon både fruktat och känt sig dragen till,
upplöste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, när hon såg
in i hans klara, öppna ögon, strålade henne något nytt och
ovedersägligen verkligt till mötes.
»Hur har det gått till?» frågade hon mot sin vilja en smula kyligt.
»Jag kom för en tid sedan af en händelse, nej af Guds Andes dragning --
fast jag då ej förstod det -- att gå in i en kyrka, och där hörde jag en
predikan, som träffade mitt hjärta, så att jag icke fann någon ro förrän
jag fått frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?»
»Icke lefver jag i uppror mot honom.»
»Älskar du honom?»
»Jag vördar honom och söker uppfylla hans vilja så godt jag kan.»
»Det är icke nog. Du måste lära dig älska honom, du måste bli hans och
han din.»
»Mig tilltalar det icke att draga ned religionen och profanera det
heliga.»
Elisa kände sig blyg inför dessa ämnen, och hennes röst lät därför stel,
hans däremot var idel värme.
»Är det profanation att älska Gud, så vill han ingenting hellre än bli
profanerad af oss», sade Gustaf Adolf med öfvertygelse.
Elisa svarade ej, hon kände sig beklämd. Hon tänkte på de andliga inom
olika områden, med hvilka hon kommit i beröring. Mer osympatiska än
andra föreföllo de henne i allmänhet, om det nu berodde på att de
verkligen voro sämre eller hennes fordringar på dem voro större. Prosten
i församlingen hade stelnat till i högkyrklighet, så att han alldeles
sammanblandade kyrkan och Gud. Sekterismen ansåg han innebära större
fara för en kristen församling än superiet och andra uppenbara laster.
Gick man blott ordentligt i kyrkan och hörde sitt prästerskap, behöfdes
stort intet mer. Komministern var en välmenande, men svag man, slaf
under människofruktan. »Hvad skall folk säga?» Det var hans förnämsta
tanke vid allt hvad han gjorde, och därför ägde han ingen kraft. De båda
prästerna förstodo att i sitt ömsesidiga förhållande bevara det yttre
skenet, men det var allom bekant, att de i själfva verket hade svårt att
draga jämnt. De frikyrkliga voro ännu mindre i Elisas smak. Hon hade
hört flere af deras predikanter. En och annan hade hon verkligen tyckt
rätt bra om, men i allmänhet föreföllo de henne lika andliga
profryttare, som täflade med hvarandra i att bjuda ut frälsningen till
underpris. Skulle nu Gustaf Adolf bli en af dessa?
»Är du ledsen öfver den förändring, som försiggått med mig?» frågade
han.
»Jag är rädd att se dig komma in i en osund riktning, du, som alltid
varit så sund och naturlig», svarade hon.
»Genomsjuk har jag varit utan att veta det, men nu är jag sund», sade
han.
Hon kunde ej dela hans entusiasm.
»Jag undrar om inte människor ofta taga frälsningen alltför
lättvindigt», sade hon. »Predikanter finnas, som förestafva en bön om
syndernas förlåtelse, och bara man rabblar efter med läpparna, så är
allt klappadt och klart för tid och evighet.»
»De mena icke att läpparnas bekännelse är nog, hjärtat måste vara med»,
försvarade dem Gustaf Adolf.
»Många misstaga sig i alla fall på deras mening, det har jag sett, och
ledas så in i farligt själfbedrägeri.»
»Jag tror inte jag kommit in i något sådant själfbedrägeri», sade han.
»Och har du det, hoppas jag du måtte komma ifrån det. Blif ej ledsen på
mig, min egen älskling, men jag är orolig för dig, jag har intet
förtroende till andlig hänförelse.»
»Du förstår ej att skilja mellan svärmeri och hänförelse», sade han.
»Svärmeriet vilseleder lätt, men hänförelsen är en kraft».
Hon såg kärleksfullt på honom. Samtalet plågade henne, därför att det
uppenbarade en skiljaktighet mellan dem. Hon härdade ej ut med det djupa
allvaret längre, trots det att hon af naturen var allvarligt anlagd.
»Jag hoppas», sade hon med ett försök till skämt, »jag hoppas att din
hänförelse inte för dig in på så galna idéer, som en kringresande
predikant utvecklade här i somras. Han hade fått en uppenbarelse, att
världen skulle förgås en viss dag, jag tror det var den 27 juli. Folket
upprördes. Somliga höllo på att förgås af skräck, andra lade ned sina
sysslor, det lönade sig ju inte att göra något, då allt så snart skulle
ta slut, och andra arbetade upp sig till osund extas under väntan på
Kristi ankomst. Sådana galenskaper kan man komma på.»
»Ja, ifall man glömmer Jesu ord, att om den dagen och den stunden vet
ingen, ej ens änglarna i himmelen, utan Fadern allena», sade Gustaf
Adolf och tillade, läggande sin arm om systerns axlar: »Det gör mig
ondt, att du inte kan dela min glädje öfver det som skett med mig.»
Hon kysste honom. Hennes ömhetsbetygelser voro aldrig stormande, hon
slösade icke med dem, de voro alltid innerliga och äkta.
»Jag kan inte neka till, att jag känner mig litet besviken. Ser du, jag
har drömt så högt för dig, tänkt mig, att du skulle bli något ädelt och
stort, en hjälte.»
»Och tror du det förhindras däraf, att jag svurit Segerfurstens fana?»
frågade han med en äkta hjälteglöd, som skulle gladt henne, om den
riktats på något mera reelt och storartadt än det ringaktade och
fantastiska läseriet.


7.

En afton några dagar efter Gustaf Adolfs hemkomst hände det sig så
ovanligt, att majoren satt ensam i sitt rum och lade patiens. Annars
brukade han alltid tillbringa denna tid på dagen i hvardagsrummet bland
de andra, spelande whist med dem eller läggande »diplomaten» för sig
själf.
Steg hördes i gången utanför. Majoren lyssnade ängslig lik ett barn, som
fruktar att ertappas under oloflig sysselsättning. Han drog en
lättnadens suck, när Christian inträdde.
»Jaså, var det du, min gosse», sade han belåten. »Kom och intressera dig
för min diplomat.»
»Hvarför sitter pappa här och inte däruppe som vanligt?» frågade
Christian och vräkte sig i soffhörnet så makligt, som om han ej ämnade
resa sig i brådkastet.
Det försatte majoren i riktigt godt lynne.
»Ser du, 'ombyte förnöjer'», svarade han undvikande.
Det egentliga skälet ville han intet fram med.
»Det trodde jag knappast förnöjde dig», anmärkte Christian; »jag har då
aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar
enda dag under alla de år jag haft glädjen af din bekantskap.»
Majoren svarade intet. Diplomaten var väl så intressant invecklad just
nu. Christian bolmade ut ett tjockt rökmoln ur sin cigarr och nedlät sig
att ge ett råd, som fadern först blef otålig åt, men sedan följde. Han
ville att man skulle intressera sig utan att råda.
»Det är fatalt med Gustaf Adolf, som gått och fått för sig, att allting
är synd», sade Christian efter några ögonblick.
Majoren såg upp, tacksam att höra den tanke uttalas, som han icke vågat
fram med själf.
»Ja, du tycker det också?» frågade han förtjust och tillade i den tron,
att han kom med en upplysning: »Ser du, uppriktigt sagdt, är det därför
jag sitter här med patiensen.»
»Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt något om den?»
»Ja, han påstår, att kort äro så många till förbannelse, att man inte
bör ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmördande. Det tycker nu jag
är en förtjänst; hvad skall man annars ta sig till de långa
vinterkvällarna?»
»Det är således för att göra honom till viljes, som du lägger din
patiens i smyg?» sade Christian leende.
»Ja, ser du», försvarade sig majoren en smula förlägen, »jag vill inte
plåga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omöjligt
vara af med.»
»Punsch tror jag rakt af du har midt på blanka hvardagskvällen», utbrast
Christian plötsligt liflig vid åsynen af ett glas och en punschflaska,
som stodo nästan dolda bland sakerna på ett litet bord bredvid soffan.
»Ja, ser du, det var så ensamt och ovant att sitta härnere så här dags.
Det är jag inte van vid och måste göra något för att bli hemmastadd»,
sade majoren åter igen försvarande sig.
Han blef mycket lugnad, då Christian i stället för att klandra honom
fyllde glaset och lät sig väl smaka.
»Ge mig litet också», bad majoren.
De drucko tvemännings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.
»Gustaf Adolf säger, att man bör tänka på sin själ», sade han.
»Den tycker jag för min del inte är mycket värd att tänka på», sade
Christian.
»Ja, det förstås, att man är en stackare, men man har ändå alltid en
själ, som är dyrbar i Guds ögon, säger Gustaf Adolf.»
»Det är tids nog att tänka på sin själ, när man skall dö», sade
Christian.
»Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i höstas. Hon
tänkte bara på sina fän, hon, ända in i det sista», sade majoren kuslig
till mods för några sekunder, men tröstade sig snart igen. »Gud är nådig
och barmhärtig, han, säger Gustaf Adolf, och lönar en inte efter ens
gärningar, så man kan ju få göra litet som man tycker då, eller hur? Ty,
ser du, där synden öfverflödar, där öfverflödar nåden, säger Gustaf
Adolf.»
»Och där nåden öfverflödar, där öfverflödar synden, tycks det», anmärkte
Christian torrt.
»Hvad säger du? Ja, det var inte dumt sagdt; du är ett snille,
Christian. Det ligger snille i släkten, ser du, snille och reumatism. Du
har fått snillet, du, och jag reumatismen! Men det var otäckt det där du
sa' i alla fall. Satan var ett snille han, ser du.»
»Så långt som han har jag då inte kommit ännu hvarken i snille eller
ondska», lugnade Christian.
»Och det ska' du inte heller. Du ska' bli som Gustaf Adolf, det ska' vi
båda, du. Han har det nog bättre ställdt än vi, han. Men det är så
omöjligt, det är så mycket man måste lägga bort, allting som är roligt,
och hvad skall man göra i stället?»
»Ja, säg det!»
I detsamma kom Gustaf Adolf in. Christian betraktade sin bror med en
sorglustig blick.
»Här ser du hur det går, när man vill börja med att göra fatet rent
utantill», sade han. »Förändra oss själfva först innan du fördömer våra
tidsfördrif.»


8.

På söndagen ville Gustaf Adolf fara i högmässan. Elisa, Irene och
kandidaten åkte med. Denne sistnämnde var mycket glad åt att få komma i
kyrkan. Familjens medlemmar foro högst sällan dit och tycktes ej sätta i
fråga, att någon skulle ha lust därtill. Kandidaten ville ej begära häst
för sin räkning, och vägen till kyrkan var alltför lång att han skulle
orka gå den till fots. En gång hade han vågat försöket, men gjorde ej om
det.
Denna söndag var det solsken och klingande före. Man åkte i en stor
täcksläde med nedfälld kur. Irene jublade. Att åka var hennes
förtjusning, och att få sitta som en fullvuxen bredvid Elisa på
framsätet med Gustaf Adolf full af lif och skämt midt emot och
kandidaten att göra sig litet till för var hänförande. Friskt var det i
morgonstunden. Solen glittrade nymornad på frosthvit skog. Hästarna
trafvade jämnt och lugnt och bjällrorna klingade taktmässigt. Man var
ute i god tid.
De fyra inne i släden hade trefligt under gladt samspråk. Men så
småningom blef kandidaten tyst efter att i början af färden hafva
förefallit ovanligt upplifvad. Elisa, som märkte förändringen, såg
frågande på honom ett par gånger. Då försökte han rycka upp sig och bli
liflig igen, men det ville intet lyckas. Hvad var det åt honom?
»Kandidaten mår bestämdt illa af att åka baklänges», sade Elisa
plötsligt och reste sig i släden. »Byt plats med mig.»
»På inga villkor, jag kan sätta mig på kuskbocken», sade han, och en
svag rodnad försökte färga hans allt för bleka kind.
»Nej, där är för kallt, och ni är redan förkyld; jag hörde er hosta i
går kväll», sade Elisa. »Byt med mig. Irene mår också illa af att åka
baklänges, men det gör inte jag. Jag sitter precis lika gärna där, det
försäkrar jag er.»
Elisa bad bevekande och var tydligen besluten att få sin vilja fram, och
Gustaf Adolf understödde henne. Sven Rise mådde verkligen alltför illa
att motsätta sig dem, och upp på kuskbocken skulle han knappt orkat
klättra just nu. Men förödmjukande kändes det att nödgas byta plats med
Elisa. Kroppslig svaghet var för honom ett tungt kors att bära, och han
kände dess tryck intensivare i detta ögonblick, än när hans bana
afbrutits. Det var ej medlidande han ville läsa i Elisas blick, då den
hvilade på honom.
Till eftermiddagen hade Gustaf Adolf utlyst en andaktsstund på
Elghyttan. Stora salen på nedre botten röjdes ur och bänkar och stolar
flyttades in.
»Jag tror knappt jag vågar höra på, pojken kan ju komma af sig», sade
majoren nervöst och drack vin för att lugna sig.
Tant Cilla kände samma oro som han, men tog bromkalium för sin.
Christian var nyfiken och intresserad. Han skrattade åt de andras
ängslan.
»Hvad gör det, om han kommer af sig?» sade han. »Det är ju bara för sin
öfverseende familj och några bönder han skall predika, och då är det väl
inte så noga.»
Men när den utsatta timmen nalkades, och salen fylldes af människor, i
hvilkas anleten lästes både andakt och nyfiken förväntan, då började
äfven Christians hjärta klappa fortare för broderns skull. Glad var han
att icke själf hafva sammankallat alla dessa för att tala till dem.
Hvarför skulle de också komma så talrikt? Det var naturligtvis bara
nyfikenhet. Tänk om Gustaf Adolf inte skulle kunna reda sig! Han var ju
så ung och hade aldrig talat förr. Christian steg upp för att gå och
styrka sin bror på sitt vis. Han tänkte råda honom till att söka inbilla
sig, att det bara var trädockor och inte människor i bänkarna.
Men när han kom till det rum, där Gustaf Adolf var, fann han brodern på
knä. Hastigt stängde han dörren igen och aflägsnade sig, behållande
rådet för sig själf. Gustaf Adolf hade tydligen andra styrkemedel.
Hade den unge studentens närmaste anat hur han kände sig till mods, där
han låg på knä inför Gud, skulle deras oro varit ännu större än den var.
Gustaf Adolf erfor, att det är ingen lek och icke endast ljuflighet att
fostras till ett Guds redskap. Gud tar hårdt i en, tvingar en ned på
sina knän med en förkrossande känsla af egen oförmåga och stort ansvar.
Klockan slog sex, och Gustaf Adolf reste sig från bönen.
»Ja, nu gäller det, Herre», suckade han; »öfvergif mig icke!»
Och så gick han in i den upplysta salen. Han var blek, då han stannade
vid bordet och kände alla blickar riktade på sig. Med ett starkt behof
af hjälp slöt han ögonen och började bedja högt hvad hans hjärta kände.
Och hjälpen kom. Aldrig hade den älskade Mästaren framstått mera
lefvande för hans trosblick än i detta ögonblick. En visshet om att stå
här på Guds befallning och ej af eget tilltag genomströmmade honom och
gaf honom en stor kraft. Blott ett hade han att förkunna, men det var
det högsta som nämnas kan, det var Guds kärlek uppenbarad i Jesus
Kristus. Ungdomlig hänförelse och kärlek till Gud och människor
vibrerade i hans tal. Alla lyssnade. Det låg något sällsynt gripande i