På Elghyttan - 04

handen och Sven Rise minst af alla, men det är ju aldrig bra att
vansköta en åkomma. Därför for han på allmän begäran in till doktorn en
morgon.
Följande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frågade
intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han fått
och upprepade några förhållningsregler, som blifvit honom föreskrifna.
»Då var det ingenting farligt?» frågade Elisa lättad, fast hon
egentligen ej hyst några allvarsammare farhågor.
Sven Rise vände sig i detsamma till majoren, hvarför Elisas fråga kom
att lämnas obesvarad, men hon fäste sig ej därvid; svaret var ju så godt
som gifvet ändå, menade hon. Kandidaten var så lugn och lik sig; om han
var litet blekare än vanligt, berodde det väl på en tillfällig trötthet
efter resan.
Efter middagen gick majoren alltid ned i sitt rum för att röka och
sofva. Sven Rise följde honom denna dag och bad om ett samtal. Majoren
blef nervös åt en så högtidlig inledning.
»Det är väl ingenting ledsamt?» frågade han med en min, som sade, att i
så fall ville han helst slippa höra mer.
»Å nej, inte just», svarade Rise med ett svagt leende.
Han hade tydligen svårt att komma fram med sitt ärende.
»Det är inte så ledsamt», sade han dröjande, »inte mycket åtminstone.
Det är bara det att -- -- -- att jag -- måste lämna Elghyttan.»
»Hvad är det nu för dumheter?» sade majoren uppbrusande. Han tyckte
aldrig om att bli störd i sina vanor. »Nu har jag inte tid att höra
klagomål. Äro ungarne olydiga, så piska på dem, men låt mig vara i
fred.»
»Jag har icke något klagomål mot dem», svarade kandidaten och beslöt att
gå rakt på sak, eftersom tiden var knapp. »Jag kan ej längre fylla min
plats här, ty jag har fullt utbildad lungsot.»
»Hvad säger du? Lungsot? Nej, det är omöjligt!»
»Doktorn sade så. Han undersökte mig noga. Det råder intet tvifvel
därom», svarade Rise.
»Och det säger du mig så här tvärt! Människa, begriper du då inte att
fara varligt fram med dåliga nyheter?»
Majoren var alltid mycket rädd för att bli upprörd, och därför tänkte
han först blott på att hejda sin egen sinnesrörelse. Men när han såg den
unge mannen stå där så lugn, trots sin svåra sjukdom, då vaknade
majorens ömsinthet och gjorde sig gällande.
Han ville trösta både den sjuke och sig själf, därför fick icke doktorns
utsago gälla för någonting. Han vandrade af och an på golfvet, dragande
fram det ena fallet efter det andra, där läkare misstagit sig.
Naturligtvis hade denne doktor också misstagit sig. Lungsot! Gå på
Elghyttan, och få lungsot, har man nånsin hört något så galet?
Elghyttans luft, som var riksbekant för sin hälsosamhet!
Hur den gode majoren pratade, lyckades han åtminstone öfvertyga sig
själf, att hans uppfattning var den rätta. Han ville icke bli motsagd
och gaf därför ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle få lämna
Elghyttan kunde helt enkelt intet komma på frågan. _Om_ det än vore, som
doktorn inbillade sig, så vore det bara ett skäl till hvarför Sven Rise
skulle stanna. Köra en sjuk människa på dörren, aldrig i lifvet!
»Du har ju ingenstans att taga vägen för resten, intet hem, ingen
familj. Hvart skulle du ge dig i väg härifrån?» slutade han mera
hjärtligt än finkänsligt.
»Till ett sjukhus.»
»Sjukhus! Liksom om det vore bättre än Elghyttan! Nej, här skall du bli
frisk, min gosse, det skall du få se.»
»Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern öfver», inflickade
Rise.
Tanken på att någon skulle dö i huset förfärade majoren. Han hade aldrig
sett någon dö och ansåg det som en särskild Försynens skickelse, att
hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dött, innan han hunnit hem.
Aldrig skulle han kunnat öfverlefva att se henne gå bort; nu hade han
blifvit sparad åt barnen, så att de sluppit bli fader- och moderlösa på
en gång.
Sven Rises upplysning ökade, som sagdt, majorens förskräckelse och på
samma gång hans ifver att bortförklara allt sorgligt. Likt ett barn höll
han för ögonen, i den tron att faran därigenom afväpnades.
Sven Rise insåg att han vändt sig till orätt person. Men till hvem
skulle han vända sig? Bort måste han ju och rymma kunde han ej. Att
uppröra hela huset med den plötsliga underrättelsen om sin sjukdom hade
han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och låtit
tala vid sig, kunde skilsmässan hafva försiggått så småningom och i
lugn.
Nedslagen lämnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjärtliga
omfamning och försäkran, att han betraktade den unge mannen som en kär
son, hvilken på inga villkor skulle få lämna Elghyttan trots lungsot och
allt, gjorde Sven Rise både ondt och godt. Hans hjärta rördes däraf, men
svårigheterna ökades.
Som både Christian och Gustaf Adolf för tillfället voro långt borta, var
Elisa den enda han nu hade att vända sig till, sedan majoren visat sig
omöjlig. Elisa var klok och skulle nog förstå honom, men han drog sig
för att gå till henne med denna angelägenhet, af fruktan, att
själfbehärskningen skulle svika honom. Åtminstone var det ej nödvändigt,
att det skedde på ögonblicket.
Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekväm hvilstol, som för en
tid sedan blifvit ditställd, han visste icke af hvem.
Var detta samma rum, där han nyligen drömt så förhoppningsfullt om
framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Döden
väntade honom i stället. Nog ryggade han tillbaka för det fysiska
lidande den kunde innebära, men en förskräckelsens konung var den honom
dock ej.
»Min Gud, du har kallat mig, jag kommer», hviskade han, slöt ögonen och
lutade hufvudet tillbaka.
Han var så trött, men en känsla af ro spred sig öfver honom, han hvilade
på Fadersarmar. I denna stund tog han farväl af världen och vände sin
blick mot evigheten. Banden löstes, som bundo vid detta lifvet. De voro
icke och hade aldrig varit så starka som de, hvilka drogo hans själ till
det osynliga.
Blott några månader ännu, veckor kanske, och han skulle stå inför sin
Gud, skåda sin himmelske Konung. En känsla af salig bäfvan genomilade
honom. Han öppnade ögonen hastigt, som om han sökt någon.
»Jesus Kristus, låt mig då varda funnen i dig!»
Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjärta, och en försmak af
segern fyllde sjuklingens själ med kraft till den sista kampen.
Höstkvällens skymning smög sig in i rummet, tätnade först borta i
vråarna, hvarifrån den hemlighetsfullt svepte sin slöja kring alla
föremål.
Det knackade på dörren, som strax därpå öppnades af Torvald.
»Här är ett bref. Är kandidaten inte här?»
»Jo.»
»Hvarför är här så skvattmörkt? Sof kandidaten?»
»Nej. Kom brefvet nu?»
»Ja. Det är visst från Gustaf Adolf», sade Torvald och räckte fram det
mot den vrå, hvarifrån hans lärares röst kom.
»Tack, Torvald.»
»Elisa bad mig säga, att kaffet strax är färdigt», fortfor gossen och
tillade bedjande: »Och så, får jag inte låna 'Fältskärns berättelser?'
Jag kan mina läxor nu?»
»De stå på tredje hyllan nedifrån längst till vänster», svarade
kandidaten.
»O tack!» jublade gossen och lydde anvisningen.
»Torvald!»
»Ja.»
»Har du tänkt på att du skall dö en gång?»
»Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.»
»Vore du rädd, om du skulle dö nu?»
»Nej vars.»
»Skulle du finna det svårt att lämna jorden?»
»Inte jorden just, men mycket här som är lifvadt.»
»Har du intet däruppe, som du längtar efter och som kan ersätta dig allt
du måste lämna här?»
»Inte som jag vet just.»
»Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De göra dig rik i
lifvet, men allra rikast i döden.»
Torvald svarade ej, och då kandidaten i detsamma tände lampan för att
läsa brefvet, försvann gossen med Fältskärns berättelser, hvilka för
ögonblicket lockade honom mer än de eviga skatterna.
Gustaf Adolfs bref var som en frisk fläkt från den värld Sven Rise höll
på att göra upp räkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej
förgår i döden. Här var en vänskap för evigheten så väl som för tiden.
Sven Rise försjönk efter läsningen åter i tankar, men så kom han ihåg
Elisas budskap, släckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.
Det var en inbjudande syn, som mötte honom där. En värmande
eftermiddagsbrasa sprakade sällskapligt, lampan på bordet spridde ett
behagligt sken, dämpadt af en rosafärgad skärm, och familjen hade slagit
sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.
Det föreföll Sven Rise som en dröm, att han så snart skulle lämna denna
angenäma lilla värld, där intet tydde på uppbrott. Ännu overkligare
föreföll detta honom, när han slog sig ned på den plats man genast
beredde honom i kretsen.
Majoren smuttade på sin kaffekopp, lade »diplomaten», var vid det bästa
lynne och häntydde ej med ett ord på det samtal, som ägt rum mellan
honom och kandidaten ett par timmar förut. En uppmuntrande nick, då den
senare kom in, och ett belåtet: »Du ser så kry ut i kväll, medicinen du
fick har tydligen en charmant verkan», visade hur han tog allt hvad han
hört som ett betydelselöst skrämskott.
Sven Rise var böjd att tro detsamma, men då han med möda steg upp
följande morgon efter en dvallik febersömn, sade han sig själf, att han
måste tro på läkaren och handla därefter. Han stod ej till svars med att
längre låta sakerna vara som de voro.
Lektionerna skötte han som vanligt den dagen, men de tröttade honom.
Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva förvärrat
sjukdomen. Alla krafter hade följt med hoppet om hälsans återvinnande,
blott viljekraften återstod och fick nu ensam hålla honom uppe.
En stund efter middagen i skymningen gick han att söka ett enskildt
samtal med Elisa. Han mötte henne i trappan och frågade om hon kunde ge
honom några minuter.
»Några timmar om ni vill», svarade hon glädtigt; »jag har ingenting
särskildt att göra före kaffet.»
De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fönstret. Hennes vackra,
friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framträdde i liffull
kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer öfver
henne. Hennes ögon lyste som stjärnor i skumrasket.
»Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref?» frågade hon.
Han berättade åtskilligt ur brefvet. Det föll sig svårt för honom att
börja tala om sig själf, men det måste ju ske och helst så snart som
möjligt.
»Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig»,
sade han slutligen.
»Jaså», sade hon.
Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende på tonen
hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa kände
det största intresse för hvad hon skulle få höra.
»Jag fruktar att jag måste lämna min post här förr än ämnadt var», sade
han.
»Gaf doktorn er verkligen så godt hopp? Ni har berättat mig så lite om
ert besök hos honom. Trodde han, att ni kan börja före jul redan?»
»Nej», svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.
Så gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att känna sig litet
besviken, tänkte han och omtalade hvad doktorn sagt.
Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne så blek och släckte
glädjestrålen i hennes blick?
Han berättade vidare om sitt besök hos läkaren. Hennes tystnad tycktes
uppfordra honom till det. Hans röst var så lugn, som om han talat om en
sak af ringa vikt.
»Men hur kunde doktorn säga er allt så förfärande rent ut?» frågade hon
med möda, då hon ändtligen kunde tala.
»Jag bad honom därom och påstod mig kunna höra sanningen.»
»Sanningen!» upprepade hon. »Hur kan ni veta att det är sant? Doktorn
kan misstaga sig.»
»Det tror jag icke. Han undersökte så noga. Och jag gör i alla fall inte
rätt om jag handlar efter ett sådant antagande.»
»Hvad ämnar ni göra då?»
Frågan kom så ångestfull fram. Han kände sig manad att trösta och vara
stark för hennes skull och bemödade sig därför om en oberörd, nästan
glad ton, då han svarade:
»Jag tänker fara till ett sjukhus.»
»Åh, gör icke det! Tror ni inte, att vi kunna vårda er här?»
Hennes röst ville kväfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.
Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast
deltagande?
»Icke är det för att få bättre vård, som jag reser härifrån, tro icke
det», sade han med känsla. »Jag tviflar hvarken på viljan eller förmågan
hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sådant offer.»
»Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?»
»Fröken Elisa, låt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag
redan talat med, vill lyssna till annat än hjärtats impulser, och hur
önskar jag ej, att jag finge låta er råda! Men det duger icke. Låt oss
vara praktiska! Att ni skall tänka på er själf begär jag ej, ty det är
er visst omöjligt, men tänk på edra unga syskon. Min sjukdom är
smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det
rum jag bebor blir nedsmittadt, är det kanske redan. Förstår ni inte,
att jag måste bort?»
Det började blifva honom tröttsamt att föra denna energiska kamp mot sin
enda återstående jordiska önskan.
»Nej, det förstår jag inte alls», svarade hon något lugnare.
Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfördt
undanträngde för ögonblicket den smärta, som nyss hotat att kväfva
henne.
»Ni måste stanna», förklarade hon, »det hjälper inte, att ni säger emot,
ty jag har alla på min sida från pappa till lilla springflickan i köket.
Ni har blifvit en af oss.» Här veknade rösten, hon behärskade med möda
dess darrning. »Så gärna kunde jag låta en af mina egna bröder resa till
sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle säga, om ni öfvergaf
hans hem nu?»
Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans
bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon
fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med
deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.
Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika
det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så
snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna
ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och
sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få
sin vilja fram.
»Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i
händerna och snyfta.
»Res icke!» bad hon.
Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.
Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod
belyst af den döende dagern och betraktade henne med en blick, hvari
jord och himmel möttes, om till strid eller harmoni var ej lätt att
säga.
»Sven Rise, lämna icke oss förrän Gud vill det!» hviskade hon.
»Gud kanske just vill, att jag skall lämna er nu.»
Hon skakade på hufvudet.
»Nej, vi behöfva er ännu alltför väl; öfvergif oss ej!»
Han gjorde våld på sin sinnesrörelse.
»Långt ifrån att behöfvas, skulle jag bli en börda», sade han och satte
sig igen med ett försök att vara lugn. »För min egen del vill jag
ingenting hellre än att få dö här, där jag känner mig så hemma, men jag
vill förskona er alla från att bevittna min sista kamp. Den kan bli
svår.»
De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ångrade
dem ögonblickligen, fruktande att de upprört henne.
»Och då skulle inte vi få omge er och hjälpa er!» utbrast hon med en så
verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.
Han insåg att han skulle begå en grymhet mot henne genom att resa. Det
var alltför underbart. Han stödde armbågen mot bordet och skylde ögonen
med handen. Öfverväldigad af Guds godhet utgöt han i tyst bön sin
tacksamhet för denna ömhet, som så oväntadt kommit honom till mötes i
lifvets afton för att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.
Efter några minuter såg han upp, och sträckande ut handen mot Elisa sade
han:
»Gud skall löna dig för detta, jag kan det aldrig!»
Rörd lade hon sin hand i hans.
Båda kände de, att de slöto ett högtidligt förbund, men det var ej för
lifvet utan för döden. Öfver den innerliga känsla, som drog dem till
hvarandra, föll föga af jordens stoft, men så mycket mera af evighetens
rena glans.


12.

Sven Rise stannade. Det blef ej mera tal om någon afresa. Hans sjukdom
nämndes heller icke. Majoren hade föresatt sig att ej tro på den, och
alla andra försökte också med olika framgång att blunda för den, allt
under det den gick sin obevekliga gång.
Sven Rise ville hålla i med undervisningen till jul, ty förr kunde
Torvald ej komma in i någon skola. Gossen förstod, att lärarens krafter
ej fingo anlitas för mycket, därför gjorde han sitt allra bästa och
Irene likaså. De togo så mycket som möjligt af arbetet på sig. Elisa
hade ålagt dem detta, samtidigt med att hon underrättat dem om deras
lärares sjukdom.
Det rörde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans
tillstånd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det ömsinta
och goda i barnens karaktärer.
Lektionerna voro ej så regelbundna numera, ty läraren var ibland för
klen att lämna sitt rum, och aldrig tillät han sina elever att vistas
där. Än det ena än det andra skälet hittade han på för att förekomma
detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem för smitta.
Hon ansåg dock faran icke stor i det fallet, då alla försiktighetsmått
vidtogos.
En gång, då han på två dagar ej orkat lämna sitt rum, knackade det på
dörren och Elisa trädde in.
Han blef häpen, reste sig från soffan, där han låg, och bad om ursäkt
för att han var klädd i nattrock. Men hon smålog och gaf honom en vink
att lägga sig igen.
»Kom i håg, att jag är Elghyttans husmor, och för husmodern får ingen
dörr vara stängd, allra minst den bakom hvilken någon ligger sjuk», sade
hon med en så naturligt moderlig värdighet, att all hans blyghet
försvann för en känsla af obeskrifligt välbefinnande.
Hon ville vänja honom vid att låta sig vårdas af henne, och det
lyckades.
För henne blef den dagliga omsorg, hon fick ägna honom, en ovärderlig
hjälp till att skjuta undan tanken på den förestående skilsmässan. Genom
att noga följa sjukdomens små växlingar fram och tillbaka lyckades hon
se bort från förloppet i dess helhet och glömde ibland den oundvikliga
utgången.
Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig
hela hösten med besök hos bekanta. Han drog sig för att träffa Sven
Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrättad i bref. Det var därför
med lättnad han vid sin ankomst på kvällen hörde, att den sjuke redan
gått till sängs. Christian var alltid tacksam för uppskof, när det var
fråga om något obehagligt, äfven om detta var oundvikligt.
»Hur är han till mods, du?» frågade han Elisa.
»Så lugn, som om det ingenting vore», svarade hon.
»Han har väl inte riktigt satt sig in i hur det är?» förmodade
Christian.
»Jo, det är just det han gjort.»
»Hm. Men innan han hunnit göra det, var han inte förtviflad då?»
»Det vet jag ej, ty jag såg honom ej dessförinnan. Han hade redan
fullkomligt satt sig in i förhållandena, då han kom hem från doktorn.»
»Han är en ovanligt resignerad natur», sade Christian.
»Sven Rise ser mot döden med mer än resignation.»
»Du vill väl inte påstå, att han är glad åt den? Det vore onaturligt.»
»Men tydligen icke omöjligt», ifyllde hon. »Jag har ett par gånger, då
han suttit försjunken i tankar och trott sig obemärkt, sett i hans ögon
ett skimmer af öfverjordisk lycka. För honom är den osynliga världen
verkligare än denna; döden blir för honom bara en hemfärd.»
»Den kan allt bli svår den», sade Christian.
Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berörde en öm nerv.
»Men den bär hem i alla fall», sade hon mest för att trösta sin egen
smärta.
Han såg på henne.
»Jag tror du tagit intryck af Rise», sade han; »du tänker och talar likt
honom.»
Hon ljusnade märkbart.
»Jag skulle intet hellre vilja än likna honom i allt», sade hon.
»I lungsoten med?»
»Ja i den med, om det ej kunde gå med mindre.»
Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trängde
ej ända ned till den fulla verkligheten.
Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt
upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner
Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras
uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till
allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga,
som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han
därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att
inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han
med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där
att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom.
Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden
dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som
ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för
henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.
Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat
Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro.
Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och
återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som
öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven
Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och
hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg
dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro
blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan
längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.


13.

Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs
till sin sjuke väns sida.
Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade
sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.
»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur
gärna jag vore i ditt ställe!»
Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre
ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna
skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd
att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.
»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han
släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom?
Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»
Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom!
Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens
klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack,
som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all
hugsvalelses Gud.
»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en
stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds
rike.»
»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min
högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.
»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen
inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt
redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du
varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.
»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte
Gustaf Adolf.
»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den
tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.
»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta
orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin
väns ansikte.
»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna
honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst.
Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog
han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som
är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men
nu förstår jag honom, min älskade Herre!»
Gustaf Adolf var gripen.
»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån
som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade
han.
För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan
tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en
promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.
»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen
behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas
ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes
ämnad för?»
Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen
hämtande en ingifvelse från den.
»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han.
»Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så
kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen
nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer
svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en
skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten
dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och
krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt
och komma till bättre användning i evighetens vår.»
»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg
på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg
lifvet gömdt och grodde.
»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit
full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och
jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag
börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder
uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken
till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket,
mycket annat?»
»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur
ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.
Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon
upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och
tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom
tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få
se stjärnorna börja glimta snart.
»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade
väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa
sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet.
Elisa såg uppåt.
»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?»
sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust
och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»
»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för
oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än
det mörknar omkring oss.»
Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit
öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död
och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på
löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste
denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han
skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en
hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in