På Elghyttan - 15

sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.
Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss
skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka
och väcka de sofvande.
Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må
ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.
O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än
genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och
låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme
ditt rike!
Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon
så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i
hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden.
Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det
då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse
och striden seger.


43.

Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade
åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet
förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker
och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.
På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen.
Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren
kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.
»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt»,
förklarade han.
Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något
högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne
hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli
rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.
»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig
om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon,
som började bli litet skumma nu.
Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.
Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet
fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under
hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej
utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under
åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.
Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med
rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig.
Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med
ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och
ovädersaktig. Hvad betydde det?
Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej
märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig
öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var
så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan
råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.
Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara
framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp
blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande
åskskräll.
Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan
stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd
och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och
sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon
rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.
»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög
lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.
Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på
tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne
och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han
låta dem ligga här.
»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med
Rigmors.
Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och
kall.
Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade
fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara,
bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig,
var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.
Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.
Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått
sönder i ovädret.
Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men
lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej
från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.
Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden
fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.
Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta
kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.
»Mamma», sade lille Sven bedjande.
Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif
under det den hvilade på barnet.
Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej
minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig
för barnets skull.
»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande,
halft tröstande.
Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att
plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt
och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari
förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina
bäddar.
Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora
svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.
»Hvad är klockan?» frågade hon.
»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.
»På morgonen?»
»Nej, på kvällen.»
Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga
längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle
förrinna alltför hastigt?
Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof.
Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller
omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var
hon beredd att dö?
En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade
skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt
mellan dem?
»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.
Det måste väl vara morgon snart.
»Nära half elfva.»
Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.
Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon
tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men
nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var
ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas!
Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då
slog hon upp ögonen och såg sig omkring.
Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och
öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.
»Sven!»
Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret
för att ingen skulle se hennes tårar.
Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han
förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag,
att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var,
fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla
betydelse.
Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven
om han ej hunne hem, medan hon var kvar.
Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden
kom allt närmare.
Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det
förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt
jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast
framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu.
»Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon
såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser?
O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som
kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt
ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal:
»Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»
»Mamma!»
Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin
mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes
ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han
stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej
alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.
Då öppnades dörren. Christian och Edith inträdde bleka af oro. Så snart
de fått veta hvad som händt, hade de låtit spänna för och åkt i karriär
genom Hanebyskogen, men ett ögonkast på det orörliga ansiktet med sitt
ljusa uttryck sade dem, att de kommit för sent.
Högljudt snyftande föll Christian på knä vid bädden.
Sven såg undrande på honom. Hvarför grät morbror så? En misstanke grep
barnahjärtat. Gossen såg på mamma igen. Hon låg alldeles som nyss.
Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst något i detta
famntag lät honom känna, att det var oändligt synd om honom. Hvarför var
det det?
Moster Edith ville lyfta ned honom från pallen, men han stretade emot.
»Nej, mamma kanske vill säga något», sade han tvekande och förlägen
inför den blick moster Edith gaf honom.
»Din mamma kan ej säga något mera till dig», hviskade hon och en
snyftning bröt sig fram.
Sven såg på henne med stora, frågande ögon, där dock en aning om
sanningen röjde sig.
»Din mamma har gått till Gud.»
Ingen annan definition på döden skulle ha varit tillfyllest vid detta
tillfälle.
Nu förstod Sven. Utan motstånd lät han sig föras i säng. Det var sent,
men lille Sven var inte sömnig. Han låg länge vaken och upprepade för
sig själf gång på gång hvad hans mamma sagt honom. Han var rädd att
glömma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit så mån
om, att han skulle uppfatta dem. De fäste sig i hans minne, trängde ned
i hans hjärta, och när han ändtligen somnat, drömde han om dem.


44.

Christian hade genast vid underrättelsen om olyckshändelsen sökt nå sin
svåger, men detta var ingen lätt sak, då man icke visste hvar denne
tagit in. Ett telegram afsändes på måfå, men nådde aldrig doktor Hessel.
Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontåg. Det plågade honom
att ha skilts från Elisa i ovänlighet, och nu ville han godtgöra detta
genom att komma hem förr än hon väntade.
Järnvägsresan räckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten
tillsammans med sin vän, sof hela tiden godt på tåget och kände sig
ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.
Stationsinspektorens sätt att besvara hans hälsning väckte en flyktig
förvåning hos honom. Hvarför såg människan så allvarsam ut? Hade något
ledsamt händt honom, kanske någon af hans familj låg sjuk? Doktorn, som
ej hade lust att försinka sig med frågor och ännu mindre med möjliga
sjukbesök, skyndade afsiktligt bort, medan stationsinspektoren var
upptagen af tåget.
Vandringen i den friska luften gjorde honom godt och piggade upp
lifsandarna. Han ertappade sig med att gå i riktig språngmarsch. Det var
rent löjligt hvilken brådska han hade att komma hem.
Ett par kvinnor, som han mötte på vägen, tittade på honom och glömde
bort att hälsa. Han gaf dem en halft vänskaplig gliring för det. Sedan
han gått förbi dem, kom han händelsevis att vända sig om. De stodo
stilla och sågo efter honom, inbegripna i ett ifrigt samtal, för hvilket
han tycktes utgöra ämnet.
»Hvad är det åt kärringarna?» tänkte han förargad och fortsatte sin väg.
En obehaglig misstämning smög sig öfver honom och stärktes ytterligare,
då han längre fram mötte sin arrendator. Denne blef honom varse på litet
afstånd och vek af in i skogen på ett ställe, där det hvarken fanns väg
eller gångstig. Undvek karlen honom, och hvarför? Han påskyndade sina
steg. Hvad betydde allt detta?
Då han ändtligen fick hemmet i sikte, slog ett intryck af stillhet och
ödslighet emot honom. Ej ett ljud hördes, ingen människa syntes.
Björkarnas löf föllo tätt som ett regn; den första nattfrosten hade
lossat dem. På de grenar, som bildat ett guldglänsande hvalf öfver
Elisa, när hon stått och sett efter honom vid hans afresa, fanns
knappast ett blad kvar.
Lilla Aslög blef synlig bakom husknuten och tultade ned mot stranden.
Hur kom det sig att hon gick så ensam och utan tillsyn? Fadern ropade
hennes namn. Hon stannade och såg sig om. Då hon blef honom varse,
ändrade hon kurs och lyftes snart högt upp på hans arm.
»Du lilla tjufunge, hur har du kunnat lista dig ut så här på egen hand?
Hvad skall mamma säga, tror du?»
»Mamma sofver», svarade den lilla trygg.
»Sofver? Så här dags? Det vore bra olikt din mamma», sade han och
kastade en blick upp mot sängkammarfönstren.
De stodo öppna.
»Mamma sofver», upprepade den lilla bestämdt; »mamma har gått till Gud.»
Doktorn gick hastigt in med Aslög ännu i sina armar. Han tyckte sig se
Christian försvinna genom salsdörren, men då han slog upp denna, kom
icke Christian utan Edith honom till mötes. En blick på hennes ansikte
sade honom, hvad han redan visste, att något händt.
»Hvad är det?» utbrast han och satte ned Aslög så häftigt, att hon
började gråta.
Ingen lade dock märke till barnatårar nu.
»Du fick väl telegrammet?» frågade Edith.
»Hvilket telegram? Jag har inte fått något.»
»Åh, inte det!»
Han blef varm och kall om hvart annat.
»Hvar är Elisa?»
Han tog sin svägerska så hårdt i armen, att hon blef rädd; då han märkte
hennes sinnesrörelse, betvingade han sig.
»Säg mig allt, jag är förberedd nu, jag är lugn.»
Han var mer än lugn, han var stel.
»Försök att bära det som en man», stammade hon; »Elisa är -- är sjuk.»
Det var henne omöjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade
för hans förstånd.
»Säg alltsammans, säg så gärna att hon är död.»
Han trodde inte riktigt att så var, utan sade det för att bli motsagd.
Men hennes tystnad bekräftade hans ord. Några minuter stod han som
bedöfvad och frågade sedan hvar Elisa fanns. Då han fått veta det, gick
han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.
Timme efter timme förgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och
gläntade på dörren. Han stod alltjämt vid bädden. Hvad som försiggick
inom honom såg endast han, som genomskådar människohjärtans lönligheter.
»Edith, hvad ska' vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore
här!» utbrast Christian.
Äfven Edith hade denna dag sändt mången längtans suck efter Gustaf
Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han
fått, men var väl knappast att vänta i dag, och något måste göras snart.
Då fick Edith en ljus idé.
»Barnen», sade hon; »låt oss släppa in dem.»
»Du vet alltid råd», sade Christian lättad.
Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslög släpptes in till
pappa och mamma.
Edith hade ej missräknat sig på deras förmåga att frambringa en kris och
genom sitt blotta uppträdande därinne bryta stelheten i faderns sorg.
Efter en stund kom han ut med dem.
Han begärde att få veta hur allt gått till. Men de yttre
omständigheterna vid Elisas bortgång föreföllo honom oväsentliga inför
det faktum att hon var borta. Edith märkte med förvåning, att han ej
alls tycktes gräma sig öfver olyckshändelsen. Han betraktade tydligen
det skedda såsom oundvikligen förutbestämdt. En högre makt hade ledt
händelsernas gång och genomdrifvit sin vilja. Den öfvertygelsen hade han
fått därinne i Elisas närhet.
Men hvarför skulle hon så hastigt ryckas bort ifrån honom, och han
aldrig få tillfälle att säga henne det vänliga ord hon så tydligt
längtat efter?
Åh, hvarför hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt
hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den
makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke
själf formade sina öden, så mycket insåg han nu.
Till det yttre föreföll han lugn och stel, endast blicken, när han
råkade slå upp ögat, förrådde att hans inre var i uppror. Än reste han
sig i vildt trots, än sjönk han förkrossad ned. Han kände sig som en
lekboll för grymma, hånande makter, men midt i tumultet tyckte han sig
höra en älskad stämma hviska att allt var kärlek.
Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon längtat
efter honom eller endast gladt sig åt att få slippa ifrån honom, som så
illa motsvarat hennes ideella förväntningar? Hade hon vetat att hon
skulle dö, och hvad hade hon tänkt? Ingen kunde svara honom. Blott
tjänarne och barnen hade ju stått omkring hennes dödsbädd, ingen till
hvilken hon kunnat hviska en afskedshälsning, ett budskap om förlåtelse
och kärlek. Han tyckte, att om han blott fått detta, skulle han kunna
andas igen, men nu ville sorgen kväfva honom.
Han stängde in sig i sitt rum, förklarande att ingen fick störa honom,
och där kämpade han sin förtviflade kamp i ensamhet.
Dagen gick och natten. När följande morgon grydde, stred Alfred Hessel
ännu med en, som var starkare än han. Men han började vackla, det hårda
hammarslaget hade splittrat hälleberget.
Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog
ned gardinen. Solen fick ej skina på honom, där han gick af och an och
vred händerna i ångest.
»Elisa, Elisa», mumlade han, »hvad ville jag ej nu ge för ett enda ord
af dig! Men du är stum, och -- jag förtjänar det.»
Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en känsla af att
tiden stod stilla.
Gud! Det var underligt, att han ej kunde tänka på Elisa utan att tänka
på hennes Gud, denna hårda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne
bort. Men Elisa hade älskat sin Gud och talat om hans barmhärtighet.
Säkert hade hon följt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en
saknadens tanke för hvad hon lämnade.
»Är du barmhärtig, Gud, så visa också mig barmhärtighet!»
Det ropet trängde sig fram ur hjärtat, nästan mot hans vilja, och det
var både trots och bön däri, men föga tro.
Dörren öppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vågade störa honom?
Det var lille Sven som kom. Hela dagen i går hade man hindrat honom att
gå till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig
ned. Han blef litet häpen att finna fadern redan där, det var ju så
tidigt, men han blef glad på samma gång, ty nu behöfde han inte vara
rädd, att man skulle upptäcka och föra bort honom, innan han hunnit
träffa sin pappa.
»Hvad vill du?»
Vikten af det budskap, han fått sig anförtrodt att framföra, hade gifvit
lille Sven en viss vikt i sina egna ögon, men nu öfvergaf honom hans
värdighet.
»Mamma bad mig ...» svarade han förlägen och tystnade rådvill.
Att hans budskap skulle bli mottaget så hade han ej väntat sig. Läpparna
började darra, och han slog ned ögonen för att dölja tårarna. Pappa
brukade inte tycka om att se honom gråta.
»Hvad bad mamma dig?»
Var det pappas röst? Så underlig den lät! Sven såg förvånad upp och
glömde sina tårar.
Pappa satte honom på sitt knä och upprepade sin fråga. Då fick Sven sin
vikt och värdighet tillbaka.
»Mamma sa' så här: Bed pappa förlåta mig allt, så som han själf vill ha
förlåtelse, när han skall dö.»
Den lille gossen såg rakt in i sin pappas ansikte och framförde sitt
budskap, som om han läst upp en mycket märkvärdig utanläxa, där hvarje
ord måste vara rätt.
»När sade hon det?»
»Då hon gick till Jesus, nej litet innan.»
»Till dig?»
»Ja.»
»Hörde ingen annan det?»
»Nej, det tror jag inte. Mari stod och grät vid fönstret och morbror
Christian och moster Edith hade inte kommit än. Jag är säker på att hon
sa' så, jag hörde det alldeles, och jag har inte glömt ett enda ord»,
försäkrade gossen.
»Sade hon något mera?»
Hessel såg på gossen, färdig att sluka hvarje ord.
»Ja, efter en mycket liten stund såg hon upp igen och sa': Ge pappa
stora famnen ifrån mig!»
Sven såg frågande på fadern, undrande om han skulle göra det nu, och
uppmuntrad af uttrycket i pappas ögon, gjorde han det.
Doktor Hessel tryckte gossen hårdt intill sig. Den starke mannen
skakade, öfverväldigad af rörelse. Gud var barmhärtig och hade visat
honom det.


45.

På vägarna närmast kyrkan såg det ut som om det varit söndag. Tysta,
högtidsklädda skaror af folk drogo fram mot templet, som så småningom
fylldes till sista plats. Man hviskade knappast därinne, men mången grät
sakta.
Tornets klockor började ringa, och församlingen reste sig, då sorgetåget
skred fram till högaltaret. Där stod Gustaf Adolf och väntade sin
syster. Hans öga var tåradt men klart, hans hjärta fylldt af sorg, men
af en sorg som reder till högtid. Hans tal fick prägel af hans
sinnesstämning, himmelen strålade fram däri, och jorden blef så liten.
Se mot målet, och vandringens möda blir lätt! I människans hjärta ligger
ett begär att skåda in i framtiden, men mången vänder bort sin blick
från det enda vissa där: döden. Lef för en salig död, lef i Jesus
Kristus.
Gustaf Adolfs tal strödde inga blommor öfver Elisas lifsgärning, men det
lät ana lifvets krona på hennes hjässa. Det ställde ingen utanför, utan
inbjöd alla att fatta det eviga lifvet genom att komma till Frälsaren,
som icke kastar ut någon. Och när han mot slutet talade om henne direkt,
var det blott med några få ord, stora i sin enkelhet. »Jag vet», sade
han, »att hennes enda berömmelse var Jesu Kristi kors och hennes enda
hopp hans utgjutna blod. Och där hon nu står i Guds åsyn, ett Jesu
fullbordade verk, tillropar hon oss: Kom till Jesus!»
Ingen kunde bättre än Gustaf Adolf hafva uttryckt hvad Elisa själf
skulle velat hafva sagdt vid sin bår. Och mången, som älskade henne,
tyckte sig hafva hört henne tala sista gången i dag.
Gustaf Adolf gick hem från kyrkan samma väg han kort förut gått med
Elisa. Nu gick han ensam. Han stannade vid Elgsjöns strand och såg bort
mot sin systers forna hem och mindes sitt samtal med henne. Där han stod
bad han varmt för hennes make. »Herre, vinn hvad du åsyftar!»
Några män kommo förbi på vägen. De stannade för att uttrycka sin sorg
och saknad.
»Man kan tycka det är underligt, att hon skulle ryckas bort så i
förtid», sade den ene.
»Nej, Mats», svarade Gustaf Adolf, »säg icke i förtid; Herrens egna dö
hvarken för tidigt eller för sent, de dö i Herrens stund.»
Dessa ord kommo med öfvertygelsens kraft; det föll ej Mats in att tvifla
på deras sanning.
Gustaf Adolf bodde denna gång i doktorshuset, och det var en lisa för
den sörjande att ha honom. Han försökte ej komma med några
tröstegrunder, han blott led med, och det var en konst, som han förstod.
Han led på sitt sätt, hoppfullt och välsignelsebringande, och därför var
det lyftning i hans medlidande. Doktor Hessel kunde ej undgå att röna
detta inflytande. Solen värmer, äfven då man knappast gör sig reda för
att den lyser.
På begrafningsdagens afton satt doktor Hessel ensam i Elisas rum. Han
hade ätit middag på Elghyttan, barnen voro ännu kvar där, och han skulle
snart fara och hämta dem. Ett sjukbud hade kallat honom bort ur
familjekretsen, och innan han återvände dit hade han gifvit efter för en
obetvinglig dragning till sitt tomma hem. Han måste dväljas en stund i
detta rum, där hans älskade tänkt sina sista tankar och kämpat sina
sista strider. Åh, hvarför hade han ej varit hos henne? Smärtan häröfver
mildrades dock något af den hälsning, full af förlåtelse och kärlek, som
han fått. Det var mest för sin egen skull han ville ha varit hos henne,
ty hon hade haft tröst ändå, det visste han utan att göra klart reda för
sig, hvarför han var så viss därpå.
När han i ljuset af hennes död såg tillbaka öfver hennes lif, framstod
detta förklaradt. Han kunde ej undgå att tro på hennes tro. Brister hade
vidlådt det Andens lif hon left, men det hade varit äkta. Medan hon var
hos honom, hade han haft skarpast blick för felen, nu däremot framträdde
äktheten allt klarare för hans ögon. Han tyckte, att han först nu
började förstå henne. Åh hvarför, hvarför var hon borta?
Han såg sig om i rummet. Det var som om hennes ande ännu dvalts härinne
bland alla dessa föremål, som hon så nyligen vidrört. Hennes bibel låg
där. Den var begagnad och nött. Han tog den i sin hand, som om den varit
en relik. Då han bläddrade i den, föll ett pappersblad ut. Han tog upp
det och läste hvad hon skrifvit till honom aftonen af den dag de skilts
åt för några dagar, som han trott, men i själfva verket för alltid.
Månne för evigt? Så frågade han sig, då han läst det korta brefvet till
slut.
Elisa hade ingen eftergift gjort, hon fordrade allt, och hon gjorde det
i sin Herres namn.
Han kände sig icke retad af detta nu, men efterblifven. Just det
helgjutna i hennes tro och kärlek till Gud hade skilt dem åt i tiden;
skulle det äfven skilja dem åt i evighet?
»Ingen kommer till Fadern utan genom mig.»
»Den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede blifver
öfver honom.»
Det var omutliga ord, intet smyghål fanns, där man kunde lista sig undan
deras dom.
Doktor Hessel lät dem träffa och kände Guds vrede öfver sig. Allt var så
mörkt, ej en stråle ljus. Ursäkterna, hvilka förr synts honom
tillfyllest för att kasta skulden från honom på Gud, förmådde icke
skingra mörkret nu. Han kände sig förkastad från Guds ansikte, och det
hjälpte icke att säga till Gud: Hvarför skapade du mig? Hvarför gaf du
mig en fri vilja, då du såg, att jag skulle missbruka den? Hvarför
fordrar du mer än jag har kraft att betala?
Bullret af vagnshjul på gården och friska barnaröster väckte slutligen
den rufvande ur hans hopplösa tankar. Han hade glömt tiden och sitt
löfte att komma åter till Elghyttan.
»Du blef borta», sade Gustaf Adolf; »vi fingo taga oss hem utan dig.»
»Ja, jag blef borta», svarade Alfred Hessel.
Det lät som om en undermening legat i hans ord. Gustaf Adolf såg
frågande på honom, men doktorn böjde sig ned och gaf barnen
godnattkyssen.
Sedan de små gått och de båda männen blifvit lämnade allena, gick det ej
längre för den ene att dölja sin förtviflan eller för den andre att tiga
med sin tröst.
»Kom», sade doktor Hessel. »Se här hvad jag nyss fann.»
Han räckte svågern Elisas bref. När Gustaf Adolf såg upp efter slutad
läsning, strålade hans blick, men den andres mörknade blott.
»Hennes sista hälsning är en dom öfver mig och kastar mig ohjälpligt
utanför», sade doktorn bittert.
»Hur kan du säga så?» utbrast Gustaf Adolf. »Hvad är detta annat än ett
bevekande rop till dig att komma in?»
Doktor Hessel uttalade nu högt hvad han nyss tänkt.
»Du är skapad att vara Guds egen», svarade Gustaf Adolf lifligt; »du
fick fri vilja för att välja Gud, som först har valt dig; han har själf
uppfyllt hvad han fordrar och efterskänker hela skulden. Om ingen kan
komma till Fadern utan genom Jesus Kristus, så gå till Fadern genom
honom! Om du känner Guds vrede öfver dig, därför att du icke tror Sonen,
så tro Sonen!»
»Det där är lättare sagdt än gjordt», invände Hessel dystert.
»Jag vet nog det», svarade Gustaf Adolf sympatiskt, »men jag vet också,
att det beror bara på dig själf och icke på någon annan, hur länge du
skall vara bland dessa, till hvilka Frälsaren säger: Jag vill, men I
viljen icke.»
Doktor Hessel stod tyst och såg ut i natten. Så enkelt och klart det