På Elghyttan - 14

Total number of words is 4699
Total number of unique words is 1452
35.2 of words are in the 2000 most common words
44.9 of words are in the 5000 most common words
48.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
40.

Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han
tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket
tyckte ej mindre om att höra honom.
Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många
ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de
sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog
dessutom att gå.
Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart,
»liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.
Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som
stod och väntade för att få hans sällskap hem.
De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det
förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både
sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.
»Hvilken väg ska' vi gå?» frågade Elisa.
»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem»,
svarade han.
De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men
af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.
För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre
lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de
förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid
erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda
människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.
De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med
honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de
haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af
den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer
uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera
besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.
»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om
att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse
som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds
och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och
faller med honom, det är trygghet.»
Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.
Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och
stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra
stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf
glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit
öfver.
»Hvad är det?» frågade han mildt.
Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett
henne modlös förr.
»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste»,
svarade hon sakta.
Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga
biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde
ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma,
ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.
»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du
ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin
lifsuppgift?»
»Strängast?» upprepade han dröjande. »Jag vet inte, men det är ju
förstås i dess utöfvande, som troheten skall visa sig, det är pundens
förvaltning.»
Hon höjde hufvudet och såg honom rakt in i ögonen.
»Jag har förvaltat mitt pund så illa, att det ej inbringat det ringaste,
snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den
lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens är han, som gifvit mig den»,
tillade hon och sänkte blicken; »ibland fruktar jag, att jag kanske tog
mig den själf.»
De sista orden uttalades med knappt hörbar röst.
Han förstod hvad hon syftade på, och tryckte henne fastare intill sig.
»Du vet hvem som vill bära dina bekymmer, stilla din oro, förlåta dina
misstag så väl som synder», sade han.
Hon såg bort mot sitt hem.
»Det gäller ett förfeladt lif», hviskade hon.
»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du
dömer hos dig, förlåter Gud.»
»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för
Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han
frågar mig efter Alfred?»
»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du,
som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke
din.»
»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och
det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»
»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när
Herrens tid kommer.»
»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp
åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig
tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»
»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men
äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans
likgiltighet och slå ned hans motstånd.»
»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»
»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske
icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och
läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif
för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»
»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och
hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka
hans ord frammanade.
»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om
inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter
detta ord?»
»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades
åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig
själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»
»Gud kan väcka dessa begär.»
»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»
»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»
»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det
förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård
som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte
de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min
inverkan, min ovishet?»
Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.
»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men
du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte
så?»
»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus:
Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.
»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt,
utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i
ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det
inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han
tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»
»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt
rysning.
Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå
vidare med hennes arm under sin.
Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och
kyrkoherdens.
Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot
henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela
förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.


41.

Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina
eftermiddagscigarrer ute på terrassen.
Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle
prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf
kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga
naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en
stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf
Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds
rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal
lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika
goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början.
Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken.
Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men
Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå
rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han
åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig
till en anmärkning.
»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna,
att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom
människors bemedling.»
»Ja, men 'de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande'.»
»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och
det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens
uppgift.»
»Och det tror du kritiken förmår? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den
nog, men den rycker upp hvete för ogräs.»
»Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln», inföll Helmer.
»För min del har jag icke sett det», sade Gustaf Adolf. »Att Gud vid
nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af människor, har för mig intet
störande, och om de olika böckerna bära de olika personligheternas
prägel, så är det dock en sådan innerlig samklang mellan dem, att de
måste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man än må säga om
bibeln, så ha vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vilja finna
vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora bref till
mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med
kritik. Den Helige Ande och icke förnuftet är den ende rätte
bibeltolkaren.»
»Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord
strider mot allt förnuft. Är det så?» frågade doktor Hessel.
»Nej, Guds ord öfvergår allt förnuft», svarade Gustaf Adolf med
eftertryck.
Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg.
»Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få
annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde», sade Helmer
Bro.
»Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de
enfaldiga», sade Gustaf Adolf.
»Då ha de stackars visa intet annat val än att tänka ut en egen religion
åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld», inföll doktor
Hessel.
»De ha ett annat val, och det är att omvända sig och varda såsom barn»,
sade Gustaf Adolf.
»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen
och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.
»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde
kyrkoherden.
»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade
doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans
initialer.
»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom
människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens
lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt
ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt _förstånd_ och af all
din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»
Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt
som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är,
att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och
ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans
nit mer af kärlekens eld än af harmens.
»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.
»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter
lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»
Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans förnäma
likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan
ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon
skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel
vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.
»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.
»Hvad synes eder om Kristus?»
»Och har du gifvit rätta svaret?»
»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför
mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick.
Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag
erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds
barns härliga frihet.»
»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt
förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.
Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för
mycket eller för litet.
»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty
den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse
än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag
ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min
ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt,
tills han fullbordat sitt verk med mig.»
»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.
»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall
tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.
Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af
kyrkoherden.
»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt.
»Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till
döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en
dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde
sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod.
Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo
Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin
handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring
till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens
öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif
och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville
jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och
Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då
stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat
Jesu lif och dödt hans död.»
»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf
Adolf förtjust.
»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa
med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog,
med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt
mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat
som du, att det står långt under tron och måste underordna sig
densamma.»
»Ja, se det.»
»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans
förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade
han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken
att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises
lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»
»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt
vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»
»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha
gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom
årslångt mörker.»
»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade
utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en
Guds gåfva.»
»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det
kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.
»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för
en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag
då sannerligen aldrig kommit till Gud.»
»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att
finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.
»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent
munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.
»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.
»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.
»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i
afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och
retas.
»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd;
då går det som med Judas», sade kyrkoherden.
»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.
»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden
intresserad.
»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag
trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den
stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något
lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans
trofasthet har bevarat mig.»
»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.
»Sven Rise.»
En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick
tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade
alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till
verkligheten af doktor Hessels röst.
»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till
frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till
det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande
sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis
redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre
annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt
folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål
man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej
mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af
tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet.
Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte
behöfs det någon Frälsare.»
Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den
riktning han tycktes prisa.
»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och
djäfvulen», sade Helmer Bro.
»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast
öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för
mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han
borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars
blir han snart afsatt.»
»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af
och an på terrassen.
Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom
ur jämvikten.
»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke
tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är
tron på Gud och det goda ännu stark.»
»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig
knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med
den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej
begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft,
och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man
Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt
vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten
beslutar.»
Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom
förbryllad och forskande.
»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du
egentligen?»
Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade
sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra
hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.
»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig
varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.


42.

Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste
pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han
ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått
telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för
länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några
dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta
stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.
»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par
dar», slutade doktorn.
»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.
»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han
förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»
Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i
förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille
grep skrattande efter den.
»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.
»Hvarför skulle jag inte resa?»
»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade
hon.
»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för
resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner
honom ju inte alls.»
»Du ville ju inte ha honom hit.»
»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära
att han är en usling?»
»Hvad ska' ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.
Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.
»Vi ska' upplifva gamla minnen», svarade han kort.
»Vid glaset?»
»Naturligtvis.»
Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och
smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.
»Alfred, för min skull res inte!»
Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans
tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i
bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för
att offra något för hennes skull?
Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga
själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde
han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.
»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han
bestämdt.
Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.
»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt
ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om
litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag
kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra
för mycket vinner du ingenting.»
Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till
afresan.
Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills
vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes
sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.
»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser
jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma
igen.»
Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.
Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin
hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något
längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par
sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.
»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får
väl säga så många fler vid hemkomsten.»
»Mamma gråter!»
Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.
Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.
»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.
Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.
»Hvarför är mamma ledsen?»
Själf glad, älskade han se andra glada.
»Pappa har rest bort», svarade hon.
»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.
»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som
drog henne ned till stranden.
Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte
sig på en sten.
Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade
bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit.
Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga
hjässa.
Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte
och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast
märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats
trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.
»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»
»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»
»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»
»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»
Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett
frånvarande sätt.
Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De
gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för
mycket vinner du ingenting».
På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då
trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte
att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur
tumultet.
Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade
öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre
grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot
nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.
Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa
rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre.
Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i
hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och
skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande
maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att
han någonsin skulle läsa det.
»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet
vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det
gäller allt för dig?
En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron
hvilar vid honom, som säger: 'Jag är vägen, sanningen och lifvet,
_ingen_ kommer till Fadern utan genom mig', då kan ingen eftergift
göras.
Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär
dig det för din frälsnings skull!
Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta
ord af världsförsonaren och världsdomaren: 'Den som tror på Sonen, han
har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan
Guds vrede förblifver öfver honom.'
Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma
dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!
Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande
utbrister: 'Hur ofta har jag ej velat -- -- men I villen icke!'»
Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen
och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så
sena att se uppåt in i den?
En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af
Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - På Elghyttan - 15
  • Parts
  • På Elghyttan - 01
    Total number of words is 4657
    Total number of unique words is 1503
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 02
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1520
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1414
    34.9 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 04
    Total number of words is 4739
    Total number of unique words is 1456
    32.9 of words are in the 2000 most common words
    42.2 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 05
    Total number of words is 4753
    Total number of unique words is 1469
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.5 of words are in the 5000 most common words
    48.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 06
    Total number of words is 4751
    Total number of unique words is 1442
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 07
    Total number of words is 4684
    Total number of unique words is 1367
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 08
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1492
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 09
    Total number of words is 4724
    Total number of unique words is 1419
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 10
    Total number of words is 4736
    Total number of unique words is 1348
    35.2 of words are in the 2000 most common words
    45.3 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 11
    Total number of words is 4738
    Total number of unique words is 1444
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 12
    Total number of words is 4789
    Total number of unique words is 1430
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    44.3 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 13
    Total number of words is 4804
    Total number of unique words is 1437
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 14
    Total number of words is 4699
    Total number of unique words is 1452
    35.2 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 15
    Total number of words is 4767
    Total number of unique words is 1434
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • På Elghyttan - 16
    Total number of words is 2158
    Total number of unique words is 935
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.