På Elghyttan - 05

i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt
ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.
»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.
»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga
skämtsamhet, som annars var dämpad nu.
»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan
gingo fram mot dess glödröda prakt.
Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.
»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med
henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man
än springer till världens ände.»
»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.
»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af
vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas
den som uppgång.»
»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.
»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.
De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade,
utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.
»Hvad menar du med en rättfärdig man, Elisa?» frågade Gustaf Adolf.
»En sådan som Sven Rise», svarade hon utan betänkande.
»Och hvad gör honom rättfärdig?»
»Hans tro.»
Gustaf Adolf skakade på hufvudet.
»Om du frågade honom själf därom, skulle han ej svara: 'min tro', utan:
'Jesu Kristi Guds Sons blod'.»
»Men det blodet är utgjutet för alla, och alla äro icke rättfärdiga»,
invände hon.
»Jag menar icke att tron är obehöflig», sade han; »den är handen,
hvarmed vi taga emot rättfärdigheten.»
»Den är nödvändig således, ty utan den bli vi icke frälsta.»
»Vi ha icke ens tron af oss själfva; den är en gåfva af Gud.»
»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.
»Alla vilja ej taga emot den.»
»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.
»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han
vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf
Adolf.
»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.
»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade
han.
De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick
strömfåran ännu öppen.
Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo
förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen,
där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det
brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod
för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade
öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots
all sin ungdomliga lifsglädje.
Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än.
Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot
himmelen, som nu brann och strålade.
Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i
det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots
alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften.
Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till
Fadersfamnen?
Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och
ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de
oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att
låta sig räddas.


14.

Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att
han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i
hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till
besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af
familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på
Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som
klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och
oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i
bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i
vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina
ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta
bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade
man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till
herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att
råka honom.
En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som
velat träffa honom.
»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.
»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.
»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som
djupt grep henne.
Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid
midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det
var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen
att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.
De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till
Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om
kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han
då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då
kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört
hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin
smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund.
Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste
hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.
Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates' metod
att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras
sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till
denna.
Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de
unge männen anlände.
De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och
de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma
rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått
tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.
Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte,
som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.
»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi
talat om dem», sade han.
Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.
»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.
»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle
att göra godt.»
»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra
människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju
här som en lefvande påminnelse därom.»
Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en
ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han
märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att
hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han
kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock
tycktes det så.
»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.
»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen
öfver håret.
»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»
»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.
Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart
gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han
blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i
drömmar, men ryckte upp sig.
»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.
Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.
»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk»,
fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats
hon skulle haft i detta, som kunnat vara.
Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af
öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.
»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För
mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min
Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång
hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.
»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.
»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall
blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har
mycket åt dig i lifvet än.»
Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet
i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det
låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom,
halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.
Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön
om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli
till rik välsignelse.
Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid
haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att
profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat
förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för
Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud
likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne,
hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad
Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på
den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras
återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan
hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.
Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess
uppfyllelse.


15.

När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början,
följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle
bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.
Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen.
Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället.
Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att
ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret
för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid
för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket
ytterligare ökade arbetets behag för denna.
Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och
snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina
innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och
det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och
erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen
undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades
som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla
det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.
Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon
kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen
hjälpte henne.
»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen»,
sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.
Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.
»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min
lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till
Elisa.
»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade
denna.
»Skada?» upprepade Irene.
»Tuberkler smitta.»
»Men du då?»
»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»
»Det är jag med.»
»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade
Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min
lilla syster.»
Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista
tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i
blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till
hjälp.
»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek
af nattvak.»
»Det är ej af nattvak.»
»Hvad då af?»
»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla
systern in till sin patient.
Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut
i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen
ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag
om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om
stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten
orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg.
Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta,
som lyfter!
Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran
började lysa och hon själf frös.
Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens
tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla
damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen,
att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars
alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma,
bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit,
och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna
och hjälpa.
Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant
Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig
föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade,
att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten,
sågs hon ofta därinne.
Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan
att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han
försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han
behöfde öfvertyga sig själf därom.
Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den
sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden
steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes
det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken
till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var
den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges,
men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten
för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund
skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.
Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta
närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej
kunde göra mer än andra.
Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.
»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.
»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.
»Det blir jag snart -- alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord
mottogos af en förstående tystnad.
En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår
kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly,
men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte
le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så
matt och föll i en dvallik sömn.
Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin
ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och
framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.
Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga
upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn?
Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?
Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men
var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han
olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.
»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.
»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»
Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började
darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig
lugn.
Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och
deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma
lidande som han.
»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor.
Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar
komma öfverens om att bedja.»
Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick
ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.
Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga
Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under
bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske
icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa
orden verkligen af hjärtat.
De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och
hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum
för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon,
men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise
skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?
Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.
Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu
kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det
fördolda.
»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?»
utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»
»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf
segervisst, »mot förvandling och förklaring.»
»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.
»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade
med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är
dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade
försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart
kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord
går till Gud.»
»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?»
frågade hon efter en stunds tystnad.
»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.
»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så
gräsligt att se honom plågas.»
Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska
ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.
»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.
»Nej.»
»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»
Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig
fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade
gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.
De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge.
Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.
Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men
han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle
komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på
den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den
högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.
Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg
att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade
sakta på hufvudet.
Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från
sin plats närmast honom.
Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En
obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och
säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje
sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och
glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande
anden, som sakta frigjordes därifrån.
De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet
inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.
Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu
behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes
själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens
värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere.
Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som
inför en förklaring.


16.

De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som
pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga
stunder.
En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i
något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det
någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur.
Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till
Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen
och gick till hans rum med den.
Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin
småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första
gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.
Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke
att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och
hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika
tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.
Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes
fötter.
Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa
dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.
Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta
ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men
paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade
stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att
förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå,
när himmel och jord förgås.
Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon
blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken
vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig
själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?
Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som
den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig
själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den
jordiska sorgen.
Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder.
Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara
uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.»
Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog
honom.
Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt.
Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så
tydligt varit Jesus Kristus.
Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver
honom. Elisa knäppte sina händer och bad:
»O Herre, blif min så, som du varit hans!»
Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om
tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått
målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit
han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.
Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var
ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med
henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig
gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon
kraften af att ha sitt samfund i himmelen.
Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den
hvita pannan.
»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.
»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom.
Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland.
Det renar att se på honom.»
»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog
hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte
frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»
Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.
»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter
döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven
Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»


17.

Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den.
En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer.
Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans
sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.
All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon
ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han
skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad
med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.
Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej
blifvit af.
Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket
föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.
Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland
räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick
ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom
midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon
började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening
från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.
Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans
märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla
af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han
strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes
älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och
hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af
honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.
Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes
förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var
det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just
öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli
släckt.
Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for
ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på
Irenes bön om förlåtelse.
»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med
skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.
Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt
olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen
tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och
dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan
med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om
systerns för sena ånger.