Nya utvandrarehistorier - 06

omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en
enda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran
yppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet
emellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos
in i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma
ådra.
Malmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet
förutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro
någorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att
vänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man
upptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och
det är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet
i närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste
hasardspel.
Längs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom
sagdt redan öfverallt utstakad i lotter -- "claims" -- och hvar claim
var upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig
kvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man
hörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade
möjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och
sådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims,
att skänkas bort.
Det enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder
taga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om
ett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon
mån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända
löna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som
begränsade dalen på sidorna.
Så godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom
till var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet
femtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några
nya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade
ju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.
Först sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom
jag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade
lust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där
och rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst
komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela
staplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade
degklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen "biscuits". Det
förargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de
endast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då
jag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina
korta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare
västern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så
att hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och
ju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.
Han var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en
orang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så
omärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna
se hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat
till det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen -- för
att alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon --
hjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och
då möter den hos söner af den gröna ön.
Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna
dörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda
händerna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så
komisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de
femtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för
hungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga
delikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera
materialistiska intressen.
Efteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret,
samlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där
hade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort
brädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför
obestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i
guldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.
Där var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera
spelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse
lyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för
att betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda
luften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.
Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt
försiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen
för högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för
större omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i
västern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta
blicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på
samma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar
mellan läpparna, var öfverste Beckridge.
-- Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag
slog honom på axeln.
-- Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att
råka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten
tillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.
-- Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten
tur västerut för att se om här vore något att göra.
-- Ja, ja! -- guldmässlingen är det lika svårt att undgå som den andra,
gäckades öfversten. -- Man tänker aldrig på huru ytterst små chancerna
äro -- inte förrän man blifvit behörigen bränd.
-- Än ni själf? Inte är det väl häller bara för att andas bärgsluft ni
är här?
-- Ingalunda. Chicagoluft är god nog för mig, så tjock den än är, om
inte tiderna vore så eländigt dåliga. Där var platt ingenting att göra
och så begaf jag mig västerut.
-- Bara tidsfördrif således, den här utflykten?
-- Åhnej! nytta och nöje i förening. Ehuru nöjet härvidlag uppriktigt
sagdt är fan så måttligt och utsikterna till nytta åtminstone för
ögonblicket obehagligt små. Jag reser med ett kuriositetsmuseum,
upplyste öfversten slutligen efter sin långa inledning.
Jag skrattade så jag skakade, medan öfversten först såg förargad ut,
men till sist skrattade med.
-- Ja, hvad tusan skall man göra? sade han innan jag hämtat mig
tillräckligt för att yttra något. -- Jag vann hela attiraljen -- tält,
vagn, hästar, vasbilder och allt det öfriga -- på spel af den förra
egaren, som ej kunde betala kontant. Och då jag inte kunde få något
tillnärmelsevis antagligt pris för skräpet beslöt jag själf försöka
drifva affären. -- Hade nästan varit bättre om jag låtit honom behålla
alltsamman!
-- Huru så? har den skäggiga kvinnan blifvit kär och låtit raka sig?
eller den feta flickan magrat så kopparna inte hållas på brickan?
-- Åh, drag för -- -- -- morrade öfversten. -- Kom och tag en whisky så
skall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.
-- Utrustningen för museet och tillbehören värderades till femtonhundra
dollars, berättade öfversten så snart vi inmundigat whisky'n -- utom
gorillan, som ensam kostade tvåhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit,
så jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affären har gått rätt bra
här ute i västern, ehuru utgifterna äro oförsvarligt stora. Men jag tar
tjugufem cents i entrée i stället för tio i städerna. Alla ville se
gorillan, som kunde röka pipa och göra några andra konster. Det andra
skräpet brydde de sig inte om. Men sista måndag dog gorillan -- ja, för
resten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lördag
afton och glömde att stänga fönstret i vagnen. På söndagen blef det
lunginflammation och måndag afton dog den. Sedan dess går affären med
förlust och i det här eländiga hålet fins ju inte ens någon, som kunde
stoppa upp kräket.
Öfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre
betraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.
-- Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan
att draga på munnen -- som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till
gorilla, om blott babianskinnet passar honom.
-- Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt -- men
det är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke
kunde hålla riktigt god min.
Jag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i
fråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett.
Men tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela
gorilla.
-- För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod
öfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga
sig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt
hotell.
Så snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.
-- Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin
skapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera
en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. --
Fysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och
skuren till gorilla.
Jag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren
hämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver
hopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var
öfverstens beslut fattadt.
-- Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då
kyparen ställde glasen framför oss.
De klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att
ansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.
-- Mycket smutsigt göra? frågade han endast.
-- Inte det minsta, försäkrade öfversten. -- Kom öfver till
"Guldklimpen" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.
-- Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af
rummet.
Vi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af
hvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom
hopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.
-- Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade
öfversten under vägen. -- Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det
kanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor
och stöflar med guldtofsar.
Irländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga
klådde han sig betänksamt i sin röda lugg.
-- Nog är det ju bra bjudet, medgaf han -- men om jag kommer fast blir
jag skjuten.
-- Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade
öfversten. -- Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten
skulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter
man folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till
vagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på
hotellet att ni reser bort.
Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin
bevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i
babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra
bästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt
uppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.
-- Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten -- aldrig säga dö innan
lifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att
skarfva med. Och där behöfs det ju inte.
Sagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen
lämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar
hade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog
några icke fullt naturliga veck här och hvar.
På hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan,
så att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en
strimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen
gjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma
nyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska
såsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades
vi.
-- Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han
så föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen
var slutförd. -- Håll er nu en smula krokig då ni går -- och rör er
hasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda -- så där ja!
Det går ju alldeles utmärkt.
-- Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till
mig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag
måste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett
och hvarje annat att uträtta.
Jag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.
-- Måla ihop tre annonsplakat -- här är papper och en pensel --
blanksvärtan är där i knuten -- om att museet återupptar sina
föreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar
timme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar -- det
kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni
kan väl dricka whisky? till irländaren.
-- Kan jag? upprepade gorillan. -- Försök bjuda så får ni se.
-- Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan
behöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag
för ingenting. Då kommer ni säkert fast.
Jag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och
vinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag
upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar
människa i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.
Dessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens
utrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena
ändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra
mulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade
ändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels
en tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg
straxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och
omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen,
vidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i
nödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två
rader, för högst trettio.
Vid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket
godt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till
arenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter,
bar upp entréeafgifterna.
Första nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af
den feta flickan -- "som var endast sjutton år gammal, men vägde
aderton lispund" -- och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu
värkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett
åtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var
oerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade
dansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det
lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan
huden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda
otvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och
knalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen,
så att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med
en flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan
att stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade
med tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på
brickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand,
medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en
medelstor, orökt skinka.
Men publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade
fått nog af dem.
-- Gorillan! ropade först ett par röster. -- Gorillan, gorillan!
instämde de öfriga på en gång. -- Skjut och häng edra missfoster --
gorillan fram!
Och gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt
tjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de
närmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om
de icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja
fästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra
handen höll en bastant rotting.
Jag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra
sig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det
humoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den
grinade.
Efter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund
sin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan
och afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka
förtjusning.
-- Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning
på kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade
med ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var
mänskligt.
-- Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och
svängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade
sig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen
bra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med
större vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med
storm.
De applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var
fullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen
händelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en
sup för att styrka sig.
Väl ett halft dussin räcktes fram på en gång, gorillan kom fram till
kanten af platformen, tog en af flaskorna och hällde en försvarlig
dosis i sin mun. Men grinade förfärligt och vred sig till publikens
ytterligare förtjusning nästan dubbel under sväljandet.
Det var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart därpå, men samma
spektakel upprepades ytterligare fem gånger under aftonens lopp, för så
öfverfulla hus det blott var möjligt. Publiken nära nog slogs om att
slippa in, men ingen ville se det öfriga programmet, endast gorillan.
Och gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nästan
redlös, när den hasade sig ut efter den sjette föreställningen.
-- Det kunde man ju nästan kalla en dundrande succés, sade öfversten,
då vi till sist voro på tumanhand i åskådarerummet -- men lika fullt är
jag rädd att det tar en ända med förskräckelse. Karlen är alldeles för
svag för whisky. Och vi måste låta dem bjuda whisky'n, annars tro de
inte att det är värkligt eldvatten han sväljer. Måste tala allvarsamt
med honom i morgon.
-- Och på tal om det, tillade han -- så tror jag vi annonsera om
förhöjning af entréen till en dollar i anledning af söndagen. Bäst att
bärga in sitt hö så länge det är solsken.
Alla resterande löner betalades ut söndag morgon och
gorillan-irländaren tillhölls att iakttaga större måtta beträffande
publikens whiskyflaskor.
Först skrattade han åt varningen.
-- Sex supar må jag väl kunna tåla, huru långa som hälst, invände han.
Men då öfversten tillät sig betvifla det blef han förargad och
förklarade att han därvidlag ämnade sköta sig själf. Det hade aldrig
varit fråga om huru mycket han skulle få dricka.
-- Skyll också er själf om något händer, sade öfversten. Och sedan
gorillan dragit sig tillbaka till vagnen, där den hölls i sträng
kammararrest under dagen, såg han ännu en stund mycket fundersam ut.
-- Det likasom osar katt för mig, sade han slutligen. Om allt går bra i
kväll bryta vi upp i morgon till Leadville, där vi kunna räkna på goda
hus i ett par veckor. Jag har två hästar, som jag rider turvis på
resorna och den ena kan ni begagna. Dem hålla vi sadlade i afton, ty
händer det något så blir det tjära och fjäder för flera än gorillan!
Jag hade blifvit sedd så mycket i öfverstens sällskap sedan fredagen,
att jag troligen icke skulle undgå att dela öde med honom ifall det
blef spektakel. Mina sadelpåsar voro därför packade i lika god tid som
hans och hästarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen på öfra sidan af
vagnen, så att vi blott behöfde draga till bukjordarna och koppla
kindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i väg.
-- Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde
öfversten.
De första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som
dagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning
aflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade
han fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde
började öfverstens uppsyn ljusna en smula.
-- Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut
från scenen.
Femte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och
dansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska,
då det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat
söndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver
prestationerna.
Under den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan
mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande
redlöshet. Den var bara munter.
-- Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. -- En gång till kan han
säkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar
sig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio
dollars för den senaste föreställningen.
Den sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade
sin jig bättre än någonsin.
-- Och. nu gentlemän -- om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig
-- kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga
formel.
-- Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram
en läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen.
Men nästan lika fort lät han den falla.
-- Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och
placerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på
skämtarens näsa.
-- Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo
genom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.
Inom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.
-- Sakta nu, varnade öfversten -- tills vi äro förbi tältet. Om de se
oss händer det att de skjuta.
Där var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och
skymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål
brutit ut.
-- De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i
half galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd
på flygande reträtt åt samma håll.
-- Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten
i förbifarten -- och dela med de öfriga!
-- Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i
detsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad
de kunde.

När Erik Käykkä sprängde banken.

Öfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår
resa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost,
att vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro
nämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De
flesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme
otvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna,
där det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.
Och ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära
och fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna
blifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är
litet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt,
utan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I
bärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som
varit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det
lätt nog hända -- -- -- ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt
sydost utan längre uppehåll.
Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför
lägret -- där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin
hårbeklädnad mot en af fjäder -- och ansågo oss kunna sakta farten. En
gång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på
sådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils
försprång eller så hade vi i alla fall vunnit.
Sedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de
stora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee --,
Huron --, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu
hålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess.
Egendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom
dessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som
numera förekommer i Förenta Staterna.
Detta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra
reservationerna -- det s.k. indian territoriet -- äro så godt som
fullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla
sig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna
angelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid
då jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom
boskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten
har lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras
ypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit
dem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma
håll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd
-- Cherokee-nationen till och med ett universitet -- sina egna
lagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i
många stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte
åtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken
beträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra
kulturområden.
Men ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens
den del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både
af åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna
icke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då
polisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos
rödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare
sökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl
som några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit
upptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar,
hvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare,
advokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de
röde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.
Dit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han
hade köpa några hästar -- sådana äro billiga där nere, men vanligen är
det bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort -- och jag för
det jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste
Beckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till
Chicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära
känna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande