Nya utvandrarehistorier - 08

  genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.
  Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde
  komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle
  låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom
  drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar
  att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra
  något ljud inifrån jordkulan.
  Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men
  så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och
  ynkligt.
  David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned
  till sin far.
  -- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så
  det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!
  Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste,
  eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han
  hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till
  dörren, som icke ens var låst.
  Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade
  också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på
  nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta
  väggen.
  De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka,
  som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de
  inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.
  -- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd
  af rädsla och nyfikenhet i förening.
  Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt
  och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.
  -- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med
  sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda
  främmande.
  -- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!
  -- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. --
  Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!
  I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl
  till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en
  af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i
  ett af jordkulans hörn.
  -- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart
  brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig
  framåt för att lyfta henne från sängen.
  -- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men
  nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon
  och smekte igen den döda modrens ansikte.
  Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.
  -- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät
  honom bära sig fram till brasan.
  En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till
  honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.
  -- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.
  -- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de
  två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet
  midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en
  hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst
  ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade
  sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.
  -- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt
  hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.
  David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin
  hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog
  han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på
  bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han
  därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter
  han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.
  -- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för
  fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den
  lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon
  sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens
  erinrat sig något.
  -- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora,
  gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i
  alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.
  -- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget,
  hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin
  rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna
  och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på
  en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till
  slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat,
  somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och
  lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin
  pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.
  Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund
  under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där
  den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan
  flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på
  spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver
  den döda.
  -- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att
  direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.
  -- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart
  måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.
  -- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men
  brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.
  -- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin
  mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut.
  -- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig
  nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt
  henne.
  -- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade
  David bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.
  -- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla
  fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.
  -- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David
  förtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt
  som hälst.
  -- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja
  svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.
  David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren
  samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan
  och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto
  sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig
  David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet
  skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han
  beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas
  Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han
  kunde täcka denne med hälften af sin filt.
  -- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen,
  då David tändt på de sista små trästycken där funnos.
  -- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg
  han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.
  -- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har
  du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen,
  filosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man
  börjar hjälpa andra.
  Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt
  att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt
  allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då
  han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta
  pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i
  alla fall var det enda hem hon kände.
  -- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne,
  föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade
  en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin
  filt.
  Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som
  icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar
  henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del
  brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för
  middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga
  åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt
  häftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända
  bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog
  eller bärg bröto dess udd.
  Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet
  genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett
  värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt
  han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit
  barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om
  henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar
  tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han
  begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.
  De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan
  varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna
  hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och
  svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han
  hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit
  ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard
  och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut
  till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.
  De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som
  händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den
  försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter
  sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort
  efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone
  ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade
  honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt
  borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan
  tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke
  varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.
  Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck
  mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom
  en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt
  sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt
  eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade
  visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt
  honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till
  skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en
  graf för dem.
  Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de
  båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke
  funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De
  få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under
  de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom
  annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf
  än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem
  som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre,
  endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De
  hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin
  hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller
  vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.
  Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet,
  men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få
  farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i
  öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat
  antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre
  nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer.
  Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till
  hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att
  hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig
  henne. Därom enade de sig snart alla.
  Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande
  med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade
  något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna
  kvinnorna att göra sig till vänner med henne.
  Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon
  närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes
  hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för
  när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat
  förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle
  det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes
  fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.
  Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom,
  då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess
  resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela
  sällskapet som om de förorättat honom personligen.
  -- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat
  hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset?
  Då är det nog bättre att hon följer med oss.
  -- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit
  alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med
  henne.
  -- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt --
  likasom i går.
  -- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att
  jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne
  med till Minnesota och sörjer för henne.
  -- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till
  den lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre
  med mig?
  Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en
  vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att
  bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar
  -- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå
  sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de
  så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och
  slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den
  öfvergifna.
  Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de
  närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de
  mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad
  David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda
  medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för
  Katie.
  Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med
  kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af
  sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde
  med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att
  hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju
  också han.
  
  I skogen.
  
  Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund,
  obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små
  fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har
  skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de
  väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro
  till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i
  betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva
  invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder
  på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast
  nattetid huset är bebodt.
  Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets
  kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från
  solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in,
  söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen,
  bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka
  och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att
  finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.
  Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är
  intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas
  sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa
  bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet.
  Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga
  vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag
  finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt
  när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af
  bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro
  väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.
  I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som
  antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra
  ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket,
  hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med
  en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den
  brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.
  Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i
  aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de
  starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga
  för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd.
  Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en
  järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan
  plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel,
  men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta
  kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.
  Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans
  ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då
  tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka
  sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge
  numera, då solen just går ned.
  Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid
  ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart
  därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon
  förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till
  hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i
  ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon
  drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana
  äro vanliga företeelser i skogen.
  Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken
  mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju --
  nej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger
  och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.
  -- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från
  munnen.
  -- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda
  skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af
  innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig
  någonting fullt så ursinnigt.
  -- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt
  hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag
  inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne
  med.
  Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur
  fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett
  tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men
  innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon
  från det sofvande barnet.
  -- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, --
  efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.
  -- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan
  tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte
  upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu
  hade kälkrepet kring lifvet.
  Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan
  han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt
  bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.
  Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från
  kälkrepet.
  -- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en
  koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.
  -- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i
  det ena, korta ordet.
  -- I Dakota.
  -- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?
  Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en
  viss, omedveten respekt.
  -- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David
  och drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.
  -- Hvar är han?
  -- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade
  förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.
  -- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i
  skogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?
  -- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den
  allt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.
  -- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så
  litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig
  rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf
  ytterst fundersam ut.
  David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla
  svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig
  på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.
  -- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --
  -- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande
  den ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.
  -- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid
  till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet
  buller som möjligt.
  En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan
  de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som
  råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför
  häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De
  flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna,
  huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn
  hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå
  mera midt i vintern inne i djupa skogen.
  -- Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran -- ni väcker
  henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig
  också, vände han sig inbjudande till David.
  -- Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från
  Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.
  Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under
  många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många
  ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först
  ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af
  flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom
  kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som
  honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.
  -- Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett,
  hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om
  saken -- han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett
  hemman i Saarijärvi med förtjänsten. -- Om vi bara kunde gifva dig
  arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.
  -- Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte
  kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. --
  Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det
  tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.
  Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på
  sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara
  lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock --
  lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma
  betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder
  och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David
  själf.
  -- Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, -- det är
  inte en syssla jag är van vid.
  -- Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning
  icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. -- Jag kan väl
  visa huru det går till.
  -- Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle
  Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och
  allmänna favorit.
  De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro
  på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.
  -- Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening --
  och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med
  maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.
  -- Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan
  han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie
  hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon
  icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.
  De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en
  brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde
  icke trösta den lilla.
  -- Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor.
  Och det satte lif i kocken.
  -- Vackert är det nog, medgaf han -- men inte är det väl roligt för
  henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af
  David.
  Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på
  läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med
  lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig
  icke, innan David satte sig bredvid dem.
  En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät
  ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon
  jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon
  skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade
  fysionomier alla med, som på kommando.
  Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt
  brödbit också i Davids mun.
  -- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.
  -- Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.
  En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.
  Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som