Nya utvandrarehistorier - 08

Total number of words is 4901
Total number of unique words is 1471
31.8 of words are in the 2000 most common words
40.3 of words are in the 5000 most common words
44.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.
Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde
komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle
låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom
drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar
att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra
något ljud inifrån jordkulan.
Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men
så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och
ynkligt.
David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned
till sin far.
-- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så
det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!
Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste,
eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han
hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till
dörren, som icke ens var låst.
Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade
också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på
nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta
väggen.
De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka,
som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de
inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.
-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd
af rädsla och nyfikenhet i förening.
Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt
och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.
-- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med
sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda
främmande.
-- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!
-- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. --
Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!
I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl
till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en
af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i
ett af jordkulans hörn.
-- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart
brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig
framåt för att lyfta henne från sängen.
-- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men
nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon
och smekte igen den döda modrens ansikte.
Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.
-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät
honom bära sig fram till brasan.
En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till
honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.
-- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.
-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de
två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet
midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en
hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst
ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade
sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.
-- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt
hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.
David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin
hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog
han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på
bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han
därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter
han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.
-- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för
fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den
lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon
sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens
erinrat sig något.
-- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora,
gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i
alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.
-- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget,
hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin
rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna
och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på
en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till
slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat,
somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och
lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin
pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.
Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund
under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där
den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan
flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på
spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver
den döda.
-- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att
direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.
-- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart
måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.
-- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men
brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.
-- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin
mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut.
-- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig
nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt
henne.
-- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade
David bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.
-- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla
fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.
-- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David
förtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt
som hälst.
-- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja
svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.
David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren
samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan
och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto
sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig
David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet
skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han
beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas
Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han
kunde täcka denne med hälften af sin filt.
-- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen,
då David tändt på de sista små trästycken där funnos.
-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg
han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.
-- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har
du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen,
filosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man
börjar hjälpa andra.
Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt
att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt
allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då
han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta
pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i
alla fall var det enda hem hon kände.
-- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne,
föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade
en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin
filt.
Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som
icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar
henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del
brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för
middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga
åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt
häftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända
bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog
eller bärg bröto dess udd.
Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet
genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett
värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt
han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit
barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om
henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar
tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han
begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.
De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan
varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna
hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och
svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han
hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit
ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard
och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut
till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.
De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som
händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den
försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter
sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort
efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone
ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade
honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt
borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan
tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke
varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.
Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck
mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom
en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt
sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt
eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade
visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt
honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till
skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en
graf för dem.
Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de
båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke
funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De
få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under
de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom
annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf
än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem
som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre,
endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De
hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin
hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller
vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.
Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet,
men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få
farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i
öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat
antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre
nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer.
Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till
hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att
hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig
henne. Därom enade de sig snart alla.
Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande
med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade
något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna
kvinnorna att göra sig till vänner med henne.
Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon
närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes
hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för
när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat
förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle
det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes
fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.
Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom,
då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess
resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela
sällskapet som om de förorättat honom personligen.
-- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat
hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset?
Då är det nog bättre att hon följer med oss.
-- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit
alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med
henne.
-- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt --
likasom i går.
-- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att
jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne
med till Minnesota och sörjer för henne.
-- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till
den lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre
med mig?
Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en
vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att
bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar
-- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå
sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de
så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och
slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den
öfvergifna.
Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de
närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de
mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad
David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda
medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för
Katie.
Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med
kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af
sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde
med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att
hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju
också han.

I skogen.

Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund,
obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små
fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har
skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de
väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro
till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i
betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva
invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder
på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast
nattetid huset är bebodt.
Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets
kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från
solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in,
söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen,
bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka
och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att
finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.
Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är
intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas
sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa
bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet.
Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga
vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag
finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt
när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af
bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro
väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.
I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som
antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra
ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket,
hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med
en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den
brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.
Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i
aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de
starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga
för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd.
Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en
järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan
plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel,
men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta
kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.
Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans
ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då
tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka
sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge
numera, då solen just går ned.
Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid
ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart
därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon
förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till
hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i
ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon
drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana
äro vanliga företeelser i skogen.
Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken
mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju --
nej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger
och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.
-- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från
munnen.
-- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda
skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af
innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig
någonting fullt så ursinnigt.
-- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt
hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag
inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne
med.
Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur
fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett
tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men
innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon
från det sofvande barnet.
-- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, --
efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.
-- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan
tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte
upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu
hade kälkrepet kring lifvet.
Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan
han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt
bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.
Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från
kälkrepet.
-- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en
koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.
-- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i
det ena, korta ordet.
-- I Dakota.
-- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?
Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en
viss, omedveten respekt.
-- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David
och drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.
-- Hvar är han?
-- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade
förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.
-- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i
skogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?
-- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den
allt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.
-- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så
litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig
rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf
ytterst fundersam ut.
David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla
svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig
på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.
-- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --
-- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande
den ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.
-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid
till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet
buller som möjligt.
En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan
de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som
råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför
häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De
flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna,
huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn
hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå
mera midt i vintern inne i djupa skogen.
-- Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran -- ni väcker
henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig
också, vände han sig inbjudande till David.
-- Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från
Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.
Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under
många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många
ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först
ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af
flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom
kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som
honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.
-- Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett,
hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om
saken -- han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett
hemman i Saarijärvi med förtjänsten. -- Om vi bara kunde gifva dig
arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.
-- Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte
kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. --
Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det
tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.
Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på
sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara
lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock --
lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma
betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder
och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David
själf.
-- Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, -- det är
inte en syssla jag är van vid.
-- Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning
icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. -- Jag kan väl
visa huru det går till.
-- Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle
Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och
allmänna favorit.
De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro
på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.
-- Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening --
och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med
maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.
-- Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan
han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie
hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon
icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.
De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en
brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde
icke trösta den lilla.
-- Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor.
Och det satte lif i kocken.
-- Vackert är det nog, medgaf han -- men inte är det väl roligt för
henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af
David.
Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på
läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med
lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig
icke, innan David satte sig bredvid dem.
En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät
ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon
jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon
skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade
fysionomier alla med, som på kommando.
Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt
brödbit också i Davids mun.
-- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.
-- Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.
En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.
Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Nya utvandrarehistorier - 09
  • Parts
  • Nya utvandrarehistorier - 01
    Total number of words is 4804
    Total number of unique words is 1435
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 02
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1540
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 03
    Total number of words is 4674
    Total number of unique words is 1542
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 04
    Total number of words is 4823
    Total number of unique words is 1420
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 05
    Total number of words is 4785
    Total number of unique words is 1561
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 06
    Total number of words is 4673
    Total number of unique words is 1601
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 07
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1559
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 08
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1471
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 09
    Total number of words is 4833
    Total number of unique words is 1419
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 10
    Total number of words is 4851
    Total number of unique words is 1308
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 11
    Total number of words is 547
    Total number of unique words is 268
    51.4 of words are in the 2000 most common words
    57.2 of words are in the 5000 most common words
    60.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.