Nya utvandrarehistorier - 10

började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången
begaf han sig på väg.
David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid
att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill
fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var
ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom
kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från
soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i
fjäten dagen lång.
Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan
beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka
hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med
ensam.
Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som
funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af
allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete
de alla sade sig söka.
Kineser ha det bäst där, påstod han. --De ha inte några söndagar och
supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta,
ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete.
Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han
sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa
sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af
vägen.
-- En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och
åka en half dag eller så, berättade han. -- Men nog fick man gå
däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket
bättre!
Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.
Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning
och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård.
Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då
kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt
Kanada.
-- De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i
Columbia, upplyste han -- och nu vill jag försöka min lycka med den
affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man
kan fara hem och köpa en riktig herrgård.
Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där
uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året
förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några
svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra
landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.
De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför
beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än
att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera
än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft
stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för,
men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.
Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till
trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.
Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått
i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken
alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i
arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår
och höst på Anttila.
Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina
sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom
drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på
något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli
altmera stadigvarande i Minnesota.
Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande
settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och
slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern
kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett
träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den
skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.
Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både
nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för
fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de
gator, som utstakats närmast fabrikstomten.
Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där
stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då
hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke
länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark
tätt invid fabriksområdet.
Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren
kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga
världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så
att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han
velat lyssna till förslagen att sälja den.
Men därom ville han alls icke höra talas.
-- Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana
anbud, -- bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf
behöfver. Kanske när Katie blir stor -- om hon inte vill stanna här.
Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För
hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett
större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en
så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på
honom skulle Katie hafva allt af det bästa.
För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla
de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare
nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och
uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den
förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare
väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.
Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle
blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till
att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i
sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin
vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att
hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall
att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.
Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en
dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.
Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och
rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den
största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon
tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som
behöfdes för att bli en riktig dam.
Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än
deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han
tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam
som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga
fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa,
särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.
Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet
att hon skulle skickas.
-- Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. --
Jag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat
folk än våra egna. -- Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?
Denna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan
åtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de,
lärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa
samt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.
Katie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula,
då det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna
på allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.
David grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en
underlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde
svälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann
ur sikte, vände sig till Lehtinen.
-- Där far hon nu, sade han sakta. -- Huru må världen se ut då hon
kommer tillbaka? -- om hon alls kommer.
-- Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen -- men ledsamt blir det
efter henne.


DAVID ANTTILAS ÖDE.

Det blef nog ledsammare efter Katie än till och med David föreställt
sig. Men han visade det endast genom att bli om möjligt ännu fåordigare
än förut. Själf arbetade han lika strängt som alltid, från morgon till
kväll, ehuru han mycket väl kunnat låta andra utföra det tyngsta
arbetet, då hans gård var i det mest blomstrande skick och gaf långt
mera än han behöfde för sitt ytterst enkla lif. Icke ens sedan Katies
vistande i Boston begynt draga rätt dryga pengar, gick allt åt, som
kom in.
Hennes bref voro det enda nöje han numera hade, men det var så stort
att han gärna skulle arbetat dubbelt hårdare om det varit nödvändigt
för att bestrida utgifterna för henne. Och dock kunde han icke ens
njuta det nöjet oblandadt. Hans engelska var ännu så klen, att han
måste taga Lehtinen till hjälp för att riktigt få reda på hvad hon
skref.
Det bekände han emellertid icke ens för denne, utan försökte alltid
först själf stafva igenom brefven. Först på aftonen den dag de kommit
brukade han gå öfver till Lehtinen, för att också låta honom läsa dem.
-- Kanske du läser det högt, sade han oföränderligt. -- Jag har nog
läst det, men hör det gärna en gång till.
Och Kalle Lehtinen, som utmärkt väl visste hvar skon klämde, öfversatte
utan vidare så godt han kunde brefven till finska.
-- Det är likasom trefligare att höra det på eget språk, anmärkte han
endast, likaledes alltid utan minsta förändring af formeln. Och utan
att någondera tänkte på att ens draga på munnen.
Settlementet utvecklade sig så hastigt som det endast är möjligt i
Amerika, sedan ännu en stor fabrik kommit i gång på motsatta sidan af
forsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan sålt sina
lägenheter till högt pris åt spekulanter, som delat dem till
byggnadstomter och förtjänat vackra pengar på spekulationen. En värklig
stad höll på att växa upp längs floden och jordvärdet invid denna steg
oupphörligt.
Den ende, som var helt och hållet omedgörlig beträffande försäljning af
jord var David Anttila. Åt Lehtinen hade han upplåtit en rymlig tomt
närmast fabriksmarken och åt skolan hade han skänkt en annan, ändå
rymligare, men det var allt.
-- Kanske den tid ännu kommer då man måste sälja, förmenade han. --
Till dess far jorden inte illa i min vård.
Hvad han egentligen menade med "den tid då man måste sälja", visste
ingen. Kanske visste han det icke ens själf riktigt noga. Huru som
hälst hade han aldrig ett ord att anmärka om de småningom stigande
belopp han sände till Boston. Hans inkomster ökades ju också ständigt
och likaså, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens
bank.
Den enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgås med,
var skollärarinnan, som själf då och då brefväxlade med Katie och
alltid var högst intresserad af nyheterna från Boston. Tack vare henne
lärde han sig också småningom så mycket mera engelska, att han på egen
hand något så när kunde taga reda på innehållet af brefven från Katie,
som skref både regelbundet och ofta till "Uncle Dave."
Men därför öfvergaf han ingalunda vanan att låta Lehtinen läsa och
öfversätta brefven. Tvärtom blef det snart nog vanligt att de båda,
efter att ha läst dem, begåfvo sig till lärarinnan för att låta också
henne få del af dem. Och därefter stannade de som oftast hela aftonen
hos henne.
I början kände sig David visst något styf och generad i hennes
sällskap. Hon var omisskänneligt "herrskap", ehuru hon arbetade för
sitt bröd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots åren i Amerika
hade han ännu icke lyckats öfvervinna en viss obehaglig känsla af
underlägsenhet i sådant sällskap. Men då han såg huru fullkomligt
obesväradt Lehtinen uppträdde, oaktadt den respekt också han
synbarligen hyste för henne, begynte David likaledes småningom tina
upp.
Hon åter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne,
tjänstemännen vid fabrikerna, af hvilka några då och då likaledes
brukade komma på besök. De båda finnarne åtnjöto sig själfva ovetande
anseende såsom de duktigaste männen i den nya staden, de, som
egentligen grundat den i ödemarken, till fördel för både sig själfva
och andra. Och sådana karlar bemöter man med aktning, särskildt då de
alls icke tränga sig och sin duktighet på någon.
Småningom började David till och med hysa allehanda egendomliga tankar
rörande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till
skolhuset, där lärarinnan också hade sin bostad.
Bara inte karlen hade några andra slags funderingar på det hållet! Men
det kunde väl aldrig gå. Hon var ju visst mycket vänlig och tycktes
alltid riktigt glad då de kommo, men nog var hon i alla fall mycket
förmer än Kalle.
Alldeles ung var hon väl icke häller mera, men ändå flera år yngre än
han. Och så bra såg hon också ut, att hon lätt kunde få sig en man
bland ingeniörerna och bokhållarne vid fabrikerna, om hon nu en gång
ville gifta sig.
Fast, ingen kunde häller veta hvad kvinfolk riktigt tänkte på. Kalle
var i alla fall ingen oäfven karl att se på, utom att han höll på att
bli rätt förmögen. Och kunde berätta bättre och mera än de flesta om
allt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.
Ju mera David tänkte öfver utsikterna, desto mindre hopplösa föreföllo
de honom. Därför blef han icke häller på långt när så öfverraskad som
Lehtinen möjligen väntat, då denne en afton infann sig uppsträckt i
sina bästa kläder och hälsade vännen, som redan höll på att gå till
sängs, med meddelandet att han varit på friarefärd.
-- Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omöjligt kunde
misstaga sig på den skinande belåtenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.
-- Bra gick det, bekräftade denne. -- Fast jag ännu inte kan förstå att
hon ville. En sådan drifvare som jag varit i mina dagar -- och supit
har jag ännu till. Men hon sade att hon kunde söka länge och ändå råka
värre, så vi behöfde inte bry oss om hvad jag varit förut.
-- Det visar att boklärdomen inte gjort af med förståndet, filosoferade
David. -- Är det redan bestämdt när det blir bröllopp?
-- Nå, inte riktigt ännu, bekände Lehtinen en smula förläget. -- Då man
ju inte behöfver lysning här i landet ville jag att vi skulle gå till
prästen i morgon, men hon skrattade och sade att det väl ändå inte var
sådan brådska.
David nära på skrattade själf, ehuru det ingalunda hörde till hans
vanor.
-- Hvarför tog du inte prästen med då du gick på frieri så skulle det
gått fortare? -- Du är tokig, karl! Men så lär det ju vara när kärleken
kommer.
-- Hon säger att hit först måste komma en annan lärarinna, som kan taga
skolan, meddelade Lehtinen missmodigt. -- Och ingen kan ju veta huru
länge det räcker.
-- Jag sade ju att hon är en riktigt förnuftig människa. Och det kan
nog behöfvas, då du mist ditt vett. Men bra har det ju gått och lycka
är det för dig.
Jo, bra har det gått, medgaf Kalle, med belåtenheten på nytt skinande
ur hvarje drag, oaktadt missräkningen med bröllopet.
Det dröjde emellertid icke längre än några veckor innan den nya
lärarinnan kom och omedelbart därefter blef den gamla "Misstress
Charles Lehtinen", såsom prästen kallade henne i lyckönskningstalet
genast efter vigseln. Denna försiggick på Anttila, hvars egare klädt
hela stugan med grönt, så att den liknade en stor löfsal, och hade
ställt till ett dundrande brölloppskalas, utan minsta hänsyn till
kostnaden. Så godt som hvarenda själ i settlementet var inbjuden och
ingen enda af de bjudna hade uteblifvit.
Endast Katie saknades och det blott emedan David, då ingen kunde
skickas efter henne, bestämdt motsatte sig att hon skulle göra resan
ensam.
-- Jag far snart själf och hälsar på henne, förklarade han -- och talar
om allt, som händt här hemma.
Den gamla vännens förlofning och giftermål hade rent af gjort David
själf yngre. Språksammare blef han väl knappast, men han såg belåtnare
ut än någonsin sedan Katie reste och drog sig på långt när icke mera så
mycket undan andra människor som han förut gjort. Det bästa beviset för
den inre förändringen var dock hans afsikt att göra en resa till
Boston.
Den utförde han på eget bevåg redan ett par veckor efter Lehtinens
bröllopp, och då han återvände var han också till det yttre en helt
annan människa. Håret var klippt på stadsfason och skägget bortrakadt.
Hatten var helt modern och de nya stadskläderna sågo ytterst fina ut.
Men mera än tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst
svårt funno han och fru Lehtinen det att förmå honom till meddelsamhet
om vare sig Katie eller annat.
-- Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. -- Och
har blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles
som förr -- så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag
kom.
Orsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke,
eller åtminstone icke direkt.
-- Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. -- Inte
passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog
med allt jag hade att säga. -- Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då
jag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.
-- Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit
ensam med sin man efter Davids besök. -- Jag tänkte aldrig förut på
honom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut
numera.
-- Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så
mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.
-- Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men
lät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin
herre och man, som begrep platt ingenting.
Fyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i
Boston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök
där och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på
Anttila.
Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det
gjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla
de tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu
ständigt sysselsatte honom.
Det förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af
rikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där
Katie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom
han öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af
lifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit
upp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste
sätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt
annorlunda.
Huru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som
innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles
oförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med
de längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon
var hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt
ynkligt.
Resultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade
Lehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.
-- Det gör du rätt i, försäkrade Lehtinen, som längesedan uppfört en
prydlig bostad åt sig invid handelslokalen. -- Råd till det har du nog
och den gamla kojan är ju också redan dålig. -- Huru bra jag ännu
kommer ihåg då vi alla hjälptes åt att bygga den!
Det skulle bli ett ståtligt hus, beslöt David, något, som Katie inte
behöfde skämmas för ens om någon af hennes Boston-vänner kom för att
hälsa på henne. Han valde själf plats för det, ett bra stycke från
farmen, på en liten upphöjning nära åmynningen, därifrån man kunde se
långa vägar både uppåt och nedåt. Och sedan han rådfört sig med
föreståndaren för grannfabriken skref denne på hans begäran till S:t
Paul efter en amerikansk byggmästare, som visste huru ett fint hus
borde se ut.
Byggmästaren kom och åtog sig att inom sex månader ha huset färdigt.
Men David kände sig på nytt tveksam om hela företaget, då han hörde
huru mycket det skulle kosta.
Så mycket hade han aldrig tänkt på! Nog hade han ju mera än den summan
på banken, men -- -- --
-- "Nå, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva", var hans
slutreflexion. "Om det skall bli fint så måste det väl kosta."
Sedan blef det hans största nöje att följa med huru den prydliga
byggnaden växte upp. Där fans hvarken en stock eller en sten i hela
huset, som han ej sett innan den passades in.
Och mera än en gång tvingade han byggmästaren med oemotståndlig
envishet att kassera ett eller annat, som han ej ansåg godt nog.
-- Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. -- Det skall stå
länge och därför får man inte använda skräp.
Då det slutligen var färdigt och likvideradt gaf han byggmästaren ännu
en rund summa för att köpa möbler och annat nödvändigt i S:t Paul. Och
då de anlände bad han fru Lehtinen visa huru de skulle ställas upp och
allting göras så prydligt som möjligt. Ingenting fick saknas, allt
skulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo åt så
noga, att icke många hundra dollars funnos kvar, då alla uppköp voro
värkställda.
Men då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det
nya huset.
-- Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. -- Då fira vi
hemkomstöl.
Fru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon
gjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting
för sin man, som icke begrep det minsta.
Det var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle
komma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från
henne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en
liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej
skrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men
hon skulle skrifva snart igen.
Inom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf
uttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave,
hvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans
hustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men
det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på
David.
Och då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser,
begynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att
hon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde
skingra.
Så kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref
från Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.
Han gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och
satte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela
hvilken dag hon ämnade komma.
"Käraste Uncle Dave",
"När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara
din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste,
klokaste människa i världen -- näst min Uncle Dave. Sedan en
timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva
till" -- -- --
Så långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han
undrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan,
som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.
"Hon har gift sig", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla,
utan att läsa vidare.
"Nej, hem måste man begifva sig", sade han om en stund, igen högt. Och
gick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.
Han tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid
spiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in
och afbröt hans tankar.
-- De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver -- -- --
När kommer hon?
-- Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. -- Hon har gift sig.
-- Gift sig? har hon gift sig? Nå -- --
-- Och hvarför inte? afbröt David häftigt.
-- Ja, ja -- hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig -- -- Det
var bara så oförmodadt. Jag -- -- --
-- Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet -- men läs
inte på finska, tillade han.
Det var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande
beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde
riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock
att hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke
velat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle
låta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men
det gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och
hade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där
fans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl
han förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par
dagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte
gått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera
än tillräckligt pengar öfver.
-- Jaså, de komma hit -- redan om några dagar! Det var allt David hade
att säga.
-- Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen -- efter hon talar om
sina pengar för resan.
-- Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva
på den här gården.
Så sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för
Lehtinen.
-- Kommer du inte öfver till oss? frågade han. -- Min hustru är nog
också nyriken att få höra om brefvet.
-- Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.
Och sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats
och i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på
aftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som
ännu var i rörelse.
-- I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han,
utan att ens hälsa. -- Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i
ordning.
-- Hvart ämnar du resa?
-- Vet inte så noga -- någonstans västerut och se mig omkring.
-- Och gården? hvad blir det af den?
-- Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har
jag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit
för flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.
-- Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte
känner?
-- Åt henne, rättade David. -- Här kan hustrun ju ega hvad som hälst,
utan att mannen kommer åt det.
-- Och hvad blir det af dig?
-- Jag kan väl arbeta. -- Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt
mig. Ledigt land fins det ju nog.
Lehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika
galet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från
Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom
stum.
-- Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han
lättat sitt hjärta för henne. -- Du är nog en bra karl, Charles, men
Dave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.
Och så började hon gråta.
Det begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför