Nya utvandrarehistorier - 05

I Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller
förtjänst vid tiden för deras ankomst. Allting låg nere för tillfället,
och långt ifrån att förtjäna två dollars om dagen funnos där tvärtom
hundratal män, som mera än gärna skulle arbetat för blotta födan. Hvart
Elias än vände sig möttes han af samma svar: omöjligt att antaga några
arbetare!
Kristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats.
Det är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och
därför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan
-- utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som
ens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det
ansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.
-- Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor
efter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen
än vanligt. -- Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så
fort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.
-- Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert -- eller
svälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro
slut.
-- Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag
har lön.
Det hade Elias alls icke kommit att tänka på -- kunde för ögonblicket
ej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.
-- Huru länge kan det räcka? -- det är ju inte stor smula, sade han
därför.
-- Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en
tid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.
-- Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!
-- Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf -- var det
inte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.
Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen
kunnat hålla kropp och själ till hopa -- om där ej funnits så många
andra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar
på hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte.
Och därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.
-- Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag
infann sig för att lyfta den andra afbetalningen.
Han menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några
flera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. --- Oj, du
karlstackare! utlät hon sig -- det här duger inte alls. Nu skall jag
gifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om
dagen, om du också delar med dig -- -- Du skulle ju skänka bort fast
byxorna om någon begärde dem!
-- Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig
blick på plagget i fråga.
-- Det är din lycka, sade Kristina tröstande.
Därefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru
Elias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var
det med hans garderob.
Han hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver
de kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf
att han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till
guldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan
håret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af
värsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt
märke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga
blickar än förut.
De svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på
de ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt
af en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för
att visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett
par medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den
burgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd
var Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen
var väl försiktigt anlagd.
-- Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en
eftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. -- Han kommer ännu
en vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela
huset!
Kristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare
-- han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men
då husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han
värkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och
därför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom
att framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till
sängs.
Han såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt
gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men
han behöfde så väl komma in i värmen en stund.
Då han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i
köket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han
kom på dagen.
-- Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. -- Men jag skall
klippa dig och lappa din rock åtminstone.
Elias lät henne beskedligt göra som hon ville.
-- Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då
hårklippningen var slutförd -- -- Du skulle nog behöfva någon, som tog
vård om dig -- -- -- Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde
vi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. --
Se så, tag nu rocken af dig!
Elias lydde -- men det gick långsamt -- -- Månne hon värkligen skulle
kunna tänka på att gifta sig med honom -- -- -- Men kanske hon också
dref gäck med honom -- som alla andra -- -- --
-- Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande,
i det han räckte henne sin rock -- -- men inte lär väl en sådan som jag
duga åt dig -- -- --?
Han såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det
på fullaste allvar.
-- Duga? -- som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få
en så god man som du är! -- -- Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte
händt -- -- och det står i prästbetyget till evig skam!
Hon brast i gråt. Och Elias -- ja, han skulle säkert tagit henne i
famnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det
förstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.
-- Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han -- och
strunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!
Mera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga
rock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och
när de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan
annat afsked än:
-- Det köpet står, om du inte ryggar.
-- Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren -- men det får
vara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen,
att Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.
Men nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra
bort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt
stycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade
han icke tåla i sitt hus!
Hade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast.
Men om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan
plats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. -- -- Och blef
hon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper!
-- -- Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och
sticka pengarna åt honom -- en gång måste väl eländet taga slut!
Ett par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton
under några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till
honom.
Men en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten
därtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom
stå där och skaka af köld.
-- Kom in, sade hon resolut. -- De må nu anmäla mig eller göra hvad som
hälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma
dig.
De smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i
köket. Allt gick väl.
-- Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina -- så går jag upp i mitt
rum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan
sitta här i värmen under tiden.
Hon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.
-- Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig
ut. -- Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen -- -- --
På en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så
sträckte han litet på det ena benet, som började domna -- och stötte
till eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som
bragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod
väl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och
skyndade på tå ut i förstugan.
-- Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.
Elias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men
svarade ingenting.
-- Svara eller skjuter jag! hotade rösten. -- Jag räknar till tre --
Ett -- Två --
Elias teg.
-- Tre!
Ett skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp
träffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett
skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.
Då rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med
ansiktet mot golfvet.
-- Herre Jesus välsigne! skrek Kristina, i det hon rusade förbi
husbonden.
Han följde, tände gasen och sökte -- själf blek af skrämsel -- hjälpa
henne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast
att det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen
öfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom
hjärtat.
* * * * *
Det spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om
slutet nådde hans förra husbondfolk.
-- Han var ju för dum att lefva -- isynnerhet i främmande land! var
allt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.


HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE.

I Chicago är det allt utom godt om nöjen för den, som icke råkar hafva
en skäligen väl späckad pung. Teatrarna äro dyra och därtill i vanliga
fall rätt medelmåttiga, goda konserter gifvas jämförelsevis sällan och
äro väl dyra också de, museer finnas högst få och. ändå färre voro de
på den tid, hvarom nu är fråga, för en fem, sex år sedan.
Kaféer, så pass trefligt inredda, att man kände sig frästad att däri
fördrifva långtrådiga timmar, finnas alls inga och att förnöta tiden på
gatorna kan på intet sätt komma i fråga. Man har för brådtom i Chicago
att ens tillåta andra att makligt drifva omkring på gatorna, så
brådtom, att man hänsynslöst springer i kull den eller dem, som vandra
sakteliga fram, i lugn och ro betraktande de öfrigas rusande jakt efter
dollarn. Ty det och intet annat är det, som orsakar den förtvinade
brådskan.
Till och med då man ger sig tid att vika in någonstädes för att stärka
kropp eller själ, eller båda -- och det gör man ofta nog i Chicago --
utföres stärkandet alltid på stående fot och i flygande fläng. Ännu har
det för så vidt jag vet icke fallit någon Chicago-krögare in att ens
förse sin lokal med stolar. En väldig, finpolerad disk med prunkande
mässingsbeslag jämte ett antal i proportion lika väldiga och minst lika
fint polerade spottlådor utgöra den vanliga möbleringen -- utom förstås
flaskorna, hvilka till antal och omväxling äro mera öfverväldigande än
allt det andra.
Tjuguvåningshusen, slakterierna och några af de grannaste bland dessa
krogar utgöra noga taget de förnämsta af Chicagos sevärdheter. Men till
och med de förlora inom icke alltför lång tid nyhetens retelse, och då
återstår för den, som ej besitter en plånbok af antydd beskaffenhet,
intet annat än att hålla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten
må sedan vara aldrig så anspråkslös och tête-à-têten med en själf
aldrig så långtrådig eller gnagande pinsam.
Ja, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med
prässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför
stora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den
dryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för
spårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att
skaffa en tillfälle att se åtskilligt -- och till och med de kunna i
många fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.
Ett sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af
trafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden.
Dit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen,
vanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil
eller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents
äro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan
ibland tyckas ett rätt betydande mynt.
Det var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag
tillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt
slöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty
spårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på
sydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina
bopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa
några tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I
otroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke
rätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom
föremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för
sig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag
vittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de
arkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.
Hade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och
kortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men
från spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott,
gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna
börsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar,
politiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt
förtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt
illustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt -- hälst
hederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar -- att jag omedvetet
förföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten
af allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade
naturligtvis, men -- -- --
Icke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt,
att jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras
stall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under
spårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort
af intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna
om att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den
på grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat
ingenting.
Själf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras
härstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en
stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort
intresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller
annan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart
visade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt
hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många
upplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann
mig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen.
Under dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än
oförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta
sig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller
cocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya
bekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade
att han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting
extra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han,
om man blott hade pengar att göra det.
-- Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda,
som tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. -- Den har
en alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att
vinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar
gång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig
vunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här
vadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna
kan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet,
så att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag
har tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust
och vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag
är öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på
sig en smula.
Frästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och
hvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var
det också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana
spekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som
känner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången
lefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt
bra ändå till.
Mera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade
både en fotvandring tillbaka till mitt kvarter -- den skrämde mig dock
inte mycket -- och en troligen väl mager diet under åtminstone några
dagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka
länge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera
råd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par
sekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten,
ärligt upplysande honom om att det var allt jag egde.
-- Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. -- Då vinna vi
säkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.
Spelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt öfvertygad om att
resultatet skulle blifva lyckligt, medan jag däremot erfor en underlig,
sjunkande känsla i trakten af maggropen, då jag såg honom styra fjäten
mot närmaste vadmäklarestånd. Samma känsla fortfor oafbrutet under de
tvänne första täflingarna, hvilka bägge vunnos af favoriterna, d.v.s.
de hästar såväl publiken som vadmäklarne på förhand utpekat såsom
segrare.
Men då föremålet för vår spekulation, som naturligtvis icke var
favorit, kördes ut ur sitt stall, hvilket hållits stängdt till sista
minuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen
måste kunna skjuta en förtviflad fart. Men minst lika klart var det att
en sådan tunn kropp och så långa, muskelfattiga ben icke kunde besitta
någon uthållighet att tala om.
-- Allt beror på att köraren lugnt håller sig i bakgrunden den första
halfva milen, hviskade öfversten, då hästarna kördes in på banan. --
Sedan kan han köra på allt hvad han vill utan fara för inslag och måste
vinna den första heat'en, om inte något alldeles galet händer.
Det tycktes också köraren förstå lika väl som öfversten. Han höll sig
blygsamt bakom de fem öfriga täflande, medan de manövrerade för att
erhålla den bästa platsen vid start'en. Och när flaggan slutligen föll
körde han likaså helt beskedligt bakom de andra, hållande in sin
hetlefrade häst med ögonskenlig möda.
Kvartmilpålen nåddes och passerades utan någon annan förändring än den
att de fem främsta hästarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i
två rader, så nära den inre barrieren de blott kunde komma. I samma
ordning hunno de till halfmilpålen, men med den skilnad att vår häst
kommit upp i bredd med den sista af de fem.
Därefter började leken bli allvar. Vår man körde utåt en smula och
släppte ut ett par tum af tömmarna med den påföljd att han nästa
ögonblick var i linje med det andra paret täflande. Och om några
sekunder till hade han lämnat dem bakom samt kommit i bredd med de två
första.
Men innan han hunnit lämna också dem bakom sig hade den ena, en känd
och berömd stjärna från många täflingar och nu favorit -- eller kanske
rättare dess körare -- fått klart för sig hvad det gällde. En lätt
snärt med hans körspö och favoriten sköt framåt med ursinnig fart, sida
vid sida med vår häst, som ej lyckades komma förbi, men häller inte
blef efter.
Att striden numera stod endast mellan dessa två var lika uppenbart för
de öfriga åskådarne som för öfversten och mig. För hvar sekund, som
gick utan att medföra någon fördel för den ena eller andra, steg
upphetsningen på estraden.
De första ögonblicken tänkte jag nog på mina två dollars och på de
tjugu jag hade allt bättre hopp att vinna. Men redan innan tre
fjärdedels milen var förbi hade jag ingen annan tanke kvar än för de
båda hästarna, som med ansträngande af hvarje sena och nerv sökte göra
hvarandra segern stridig.
Hela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vår
häst utan att köraren rörde sig eller yttrade ett ljud, men medtäflaren
ett par gånger eggad till starkare snabbhet med körspö't. Först då de
-- ännu sida vid sida -- med mördande fart svängde in på den sista raka
sträckan berörde också vår man sin häst helt lätt med spö't, först en
gång, så en annan och tredje. Och hvar gång kastade sig vallacken
framåt med en häftighet, som gaf honom ett försprång af en halslängd,
en half och till sist en hel kroppslängd.
Mera kunde han icke göra, men det var tillräckligt. Medtäflaren hade
spelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vår häst såsom
segrare med en kroppslängd dundrade förbi estraden, där publiken
stampade, hurrade och skrek, utom sig af förtjusning öfver den
spännande täflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar på
favoriten och följaktligen förlorat.
-- Jag visste ju att det så skulle gå, hördes öfverstens röst så snart
hurraropen tystnat. -- Men inte trodde jag det skulle hänga så på ett
hår.
Först då rann det mig åter i hågen att jag ju hade ett betydande
personligt intresse i utgången. Så starkt hade den eggande kampen på
banan upphetsat också mig. Men därför stack jag med ingalunda mindre
nöje min hälft af vinsten i fickan, ehuru bestämdt vägrande att
fortsätta vadspekulationerna såsom öfversten föreslog.
Han skrattade åt min försiktighet, förklarande det vara ren galenskap
att icke fortsätta då vi börjat så bra. Tjugu dollars voro ju dessutom
ingen summa att röra sig med, på sin höjd en liten grundplåt, hvilken
så godt kunde gå, om den ej lät sig förstora.
Ja, det berodde på synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men
åtminstone hvad honom själf beträffade voro öfverstens aningar riktiga,
ty innan täflingarna för dagen voro slut hade han åtskilliga gånger
fördubblat sitt kapital, något, som dock på intet sätt förringade min
belåtenhet med resultatet för min egen del.
Spårvagnsbolaget förtjänade sina tio cents på oss och öfversten bjöd på
middag. Härunder formerade vi en något närmare bekantskap, hvilken
senare mera än en gång upplifvades, delvis under rätt egendomliga
förhållanden -- en bekantskap jag har alla skäl förmoda att öfverste
Beckridge lika litet som jag någonsin ångrat.

Öfverste Beckridge och hans gorilla.

Det var innehållsrika månader jag tillbragte ute bland Klippbärgen kort
efter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk
från alla håll att tränga sig tillhopa i de eländiga grufstäderna,
hvilka växte upp snabbt som giftplantor i tropikernas kärr.
Innehållsrika på flerahanda sätt rika på missräkningar af olika slag,
så att de då föreföllo helt och hållet bortkastade. Men rika också på
allehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med så mycket nöje att jag
ingalunda ångrar det misslyckade försöket.
Ty misslyckades gjorde det. Det är icke hvar mans sak att finna en
guldgrufva ens i trakter, där malmen förekommer rätt rikligt. Ty
därtill hör främst en hel del tur, förutom hälst något rörelsekapital
och förmåga att uthärda större mödor och umbäranden än man någonsin
förut kunnat tänka sig. Och öfver tur kan ingen befalla, såsom litet
hvar vet, äfven om de andra betingelserna kunna något så när uppfyllas.
Den första tiden uppehöll jag mig i Colorado, i själfva hjärtat af den
trakt, där guldfebern rasade hetast, tills jag kände mig tämligen
öfvertygad om att min tur beträffande guldgrufvor ännu icke kommit. Då
beslöt jag vända västern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera
civiliserade trakterna österut. Men just då såg det ut som om lyckan,
min lycka, funderat på att vända sig.
Det blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var
det i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre
där ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel,
att ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur
härnäst.
Det läger -- såsom de nyaste grufstäderna benämnas -- där min tur så
när kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger
ned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta
ett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång
snuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna
rörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra
lagar tillhopa i guldgräfvarlägren.
Men den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de
första fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade
delvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del
guldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten
om nya fynd omkring.
Det kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en
eller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast
att låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart
gående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord,
att man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar
längre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.
Det förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp
på tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en
fingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett
for stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret
kom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att
betala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en
antediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till
fots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.
I lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan
öppnats där -- två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där
hjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens
utskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det
kostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en
säng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin
egen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i
alla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än
brädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i
det andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen
att höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.
Nästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket