Nya utvandrarehistorier - 09

kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och
smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.
Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat
och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd,
där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå
begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna
från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det
bästa huset i den vägen kunde bjuda.
-- Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en
af männen.
-- Och min fäll till täcke, yrkade en annan.
-- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en
tredje.
-- Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hänga ryan på väggen,
så blåsten inte kommer åt henne.
Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en
bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern.
Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk
att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.
Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga
skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.
-- Titta på de här!
Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga
tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.
-- Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då
David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. -- Jag har tänkt
att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi
förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att
vara kock.
-- Nog skulle också mindre förslå, menade David -- åtminstone tills jag
lär mig att koka.
-- Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. -- Den här
veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta
dig själf.
-- Och barnet? Det får jag väl betala för?
-- Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar
munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att
jag frågat de andra, tilllade förmannen -- men jag tror de alla tänka
lika.
Och alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt
bifall.
De första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han
kokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit
for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med
ens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som
delegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken
så behagligt de kunde.
Och Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes
ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga
lefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting
alldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon
ville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.
Ett par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för
Koivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna
månadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan,
tog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem,
ett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det
i allsköns hemlighet.
Men därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var
försedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till
Katies outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller
de frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större
omväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast
stegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes
belåtenhet steg synbart i samma mån.
Men senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som
ofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar
hade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af
ett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i
enlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart
kvällsvarden var förbi.
Det var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom
oftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft
några invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit
muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det
artade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan,
då gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det
enformiga nöjet en smula.
Katie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och
sitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs
förrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat,
omgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum
på bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt
högljudda tonen vid bordet.
Men innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp
en visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett
skrik.
David var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt
stycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då
gråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.
-- Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick
med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.
-- Här är litet att värma hjärtat med, lallade han -- drick, du lilla
kryp, så blir du glad.
-- Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. -- Det får du
inte göra.
-- Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. -- Bättre karl
skall det vara, som säger hvad jag får göra.
-- Bättre eller sämre, men det här gör du inte.
Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom
tämligen omildt åt sidan.
-- Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men här är en karl,
som kan ge tillbaka om du vill slåss!
Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på
whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det
gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll
öfver bordet.
Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i
sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen,
så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann
Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som
var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.
-- Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt
utom sin första, druckna tanke.
Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg
framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt
att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.
Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att
taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin
vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.
Koivumäki höll de andra tillbaka.
-- Kom inte hit, varnade han. -- Det händer något underligt om ni
försöker.
Abel Korhonen trädde också emellan.
-- Skämmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att
flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk
tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn
och sedan ställa till slagsmål!
-- Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en
af dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tänkte ingen på. Och inte är
Lehtinen någon elak karl häller -- inte ville han göra något illa.
-- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej
Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu -- en hel
mugg whisky!
-- Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten
och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta
stadiet, in i en gråtmild stämning. -- Nu tro de att jag tänkte döda
henne -- barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger.
Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.
Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.
-- Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade
Korhonen. -- Du har druckit tillräckligt för en kväll -- och det ha vi
nog för resten alla.
I den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan
följde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret
snart var försänkt i sömn.
Följande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen
hemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende
föregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans
skyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.
Men då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen
gnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga
Katie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.
-- Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det
roligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske
icke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i
egna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.
Och David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen
skulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.
Därefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de
storartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände
från bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det
kväfdes i lindan af Abel Korhonen.
-- De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och
dricka den i skogen, förklarade han kort om godt. -- Där går det an att
skrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte
skrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.
Och därvid blef det.
De hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma
skyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i
lufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom
att hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt
till David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en
obegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på
att uppfinna nya lekar.
Hvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare
tänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att
arbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant
arbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring
världen. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om
han hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.
Till sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok
karl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.
-- Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, --
Inte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också
att börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken
billigt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som
hälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa
litet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har
flickan att se efter.
Det mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett
nybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom
arbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod,
omedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på
mark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig
till åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt,
helt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under
sommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre
svårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all
odling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en
handvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring
skogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så
att David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en
betydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på
att bebruka.
Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med
besked, medan det ännu var tid.
-- Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått
förbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar
och annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.
Davids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet,
både för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents
per acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda
efter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade
varit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om
dagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till
och med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.
Men därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke
hela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på
islossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var
tillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare
bakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.
-- Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel
Korhonen, då det först blef tal därom -- och ensam kan Anttila inte
både bygga och uträtta allt annat han har att göra.
Därför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var
ingen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika
snyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.
Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar
timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda
husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande
mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det
var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i
den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.
Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt
honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke
en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min
sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar
direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade
Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste
köpas".

Nybyggarlif.

Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom
nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.
De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans
där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han
aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade
inomhus och såg till Katies behof.
Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet.
Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på
hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom
däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon
kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon
kunnat, var allting för henne.
Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning
i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst
lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så
kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet
hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned
till bygden.
Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt
gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde
lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del
han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för
flera gånger så många kreatur han egde.
Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att
han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han
skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort
undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera
kon och hästarna under vintern.
Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade
utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles
förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt
hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.
-- Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort
stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet
lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut
som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.
David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen,
som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att
underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och
då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några
invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.
En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret
gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på
sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som
han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för
takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han
höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig
från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var
Kalle Lehtinen.
-- Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.
-- Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de
hand så lamt som om båda varit vingskjutna.
-- Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man
knappt kan förtjäna födan.
-- Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans
affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och
föga ens visste hvar det låg.
-- Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre
paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina
pipor.
-- Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga
öfver.
-- Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade
Lehtinen. -- Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd
nästa år.
-- Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David -- men inte vet man ännu
huru det blir nästa sommar.
-- Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt
tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna
inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det
varit tillständigt.
-- Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.
Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade
huru hans gäst råkat ditåt trakten.
-- Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till
dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju
gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.
-- Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den
indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till -- men råd
att betala lön fins inte.
-- Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för
jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte
just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större
förtjänst.
Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort
hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna
lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han
kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge
för att få hjälpen gratis.
-- Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför
saken. -- Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.
-- Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. -- Vägarna äro
fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena
sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.
Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande
på honom några ögonblick.
-- Kalle! sade hon därpå sakta. -- Kalle har kommit. Snälla Kalle!
-- Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen,
betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. -- Inte har
Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla
fall.
Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte
hvad David uträttat under sommaren.
-- Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin
frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du
vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.
-- Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.
-- De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du
förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock
än att hugga.
-- Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte
taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.
-- Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten.
En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut.
Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.
-- Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.
-- Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren,
fortsatte Lehtinen. -- Stockkörarne betala nog hällre en tjugu,
tjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.
David myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än
på det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde
ett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var
fördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största
bekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.
Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det
led begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern
kom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill
åtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på
att begynna om han varit ensam.
Abel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett
stort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af
det gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk
därjämte. Det blef helt lifligt på "Anttila" medan manskapet samlades
och väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro
nöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa
vinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och
Lehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där
fans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och
därnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att
få bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora
belåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.
Nästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling
dagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.
-- Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David
aftonen före uppbrottet till storskogen.
-- Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade
Korhonen -- om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts
förut i de här trakterna.
Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.
-- På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera
öppenhjärtligt än smickrande -- isynnerhet om du låter Anttila taga
hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan
blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre
år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i
behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.
-- Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det
sättet, medgaf Lehtinen.
Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie,
som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och
tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att
han kunde börja köra.
Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade
ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David,
som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det
blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade
Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och
hvarje smått till hälgen.
Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den
färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför
kunde David icke förmå sig att klandra honom.
-- Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst
förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång
mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han
betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja
fram.
Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än
Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var
icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och
inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans
vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då
David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp
sluträkning.
-- Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan,
sade han då affärerna voro klara. -- Den här sommaren ämnar jag mig
ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant
är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte
duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så
mycket att se och försöka här i landet.
-- Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde
jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar,
frästade David.
-- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag
väl ha i behåll. -- -- Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men
om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi
kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?
-- Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?
Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som
om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva
begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen,
sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.
-- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och då tjänar det inte till
någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka.
Det här käns ändå som hemma.
David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och
uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till
så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra
vinterbesparingarna.
-- Behåll du dem, sade han. -- Och om det blir nöd på färde, så använd
dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.
Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs