Nya utvandrarehistorier - 09

  kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och
  smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.
  Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat
  och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd,
  där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå
  begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna
  från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det
  bästa huset i den vägen kunde bjuda.
  -- Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en
  af männen.
  -- Och min fäll till täcke, yrkade en annan.
  -- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en
  tredje.
  -- Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hänga ryan på väggen,
  så blåsten inte kommer åt henne.
  Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en
  bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern.
  Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk
  att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.
  Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga
  skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.
  -- Titta på de här!
  Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga
  tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.
  -- Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då
  David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. -- Jag har tänkt
  att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi
  förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att
  vara kock.
  -- Nog skulle också mindre förslå, menade David -- åtminstone tills jag
  lär mig att koka.
  -- Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. -- Den här
  veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta
  dig själf.
  -- Och barnet? Det får jag väl betala för?
  -- Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar
  munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att
  jag frågat de andra, tilllade förmannen -- men jag tror de alla tänka
  lika.
  Och alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt
  bifall.
  De första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han
  kokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit
  for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med
  ens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som
  delegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken
  så behagligt de kunde.
  Och Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes
  ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga
  lefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting
  alldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon
  ville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.
  Ett par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för
  Koivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna
  månadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan,
  tog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem,
  ett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det
  i allsköns hemlighet.
  Men därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var
  försedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till
  Katies outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller
  de frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större
  omväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast
  stegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes
  belåtenhet steg synbart i samma mån.
  Men senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som
  ofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar
  hade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af
  ett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i
  enlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart
  kvällsvarden var förbi.
  Det var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom
  oftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft
  några invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit
  muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det
  artade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan,
  då gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det
  enformiga nöjet en smula.
  Katie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och
  sitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs
  förrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat,
  omgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum
  på bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt
  högljudda tonen vid bordet.
  Men innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp
  en visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett
  skrik.
  David var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt
  stycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då
  gråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.
  -- Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick
  med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.
  -- Här är litet att värma hjärtat med, lallade han -- drick, du lilla
  kryp, så blir du glad.
  -- Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. -- Det får du
  inte göra.
  -- Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. -- Bättre karl
  skall det vara, som säger hvad jag får göra.
  -- Bättre eller sämre, men det här gör du inte.
  Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom
  tämligen omildt åt sidan.
  -- Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men här är en karl,
  som kan ge tillbaka om du vill slåss!
  Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på
  whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det
  gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll
  öfver bordet.
  Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i
  sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen,
  så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann
  Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som
  var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.
  -- Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt
  utom sin första, druckna tanke.
  Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg
  framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt
  att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.
  Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att
  taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin
  vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.
  Koivumäki höll de andra tillbaka.
  -- Kom inte hit, varnade han. -- Det händer något underligt om ni
  försöker.
  Abel Korhonen trädde också emellan.
  -- Skämmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att
  flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk
  tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn
  och sedan ställa till slagsmål!
  -- Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en
  af dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tänkte ingen på. Och inte är
  Lehtinen någon elak karl häller -- inte ville han göra något illa.
  -- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej
  Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu -- en hel
  mugg whisky!
  -- Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten
  och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta
  stadiet, in i en gråtmild stämning. -- Nu tro de att jag tänkte döda
  henne -- barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger.
  Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.
  Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.
  -- Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade
  Korhonen. -- Du har druckit tillräckligt för en kväll -- och det ha vi
  nog för resten alla.
  I den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan
  följde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret
  snart var försänkt i sömn.
  Följande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen
  hemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende
  föregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans
  skyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.
  Men då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen
  gnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga
  Katie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.
  -- Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det
  roligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske
  icke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i
  egna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.
  Och David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen
  skulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.
  Därefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de
  storartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände
  från bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det
  kväfdes i lindan af Abel Korhonen.
  -- De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och
  dricka den i skogen, förklarade han kort om godt. -- Där går det an att
  skrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte
  skrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.
  Och därvid blef det.
  De hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma
  skyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i
  lufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom
  att hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt
  till David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en
  obegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på
  att uppfinna nya lekar.
  Hvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare
  tänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att
  arbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant
  arbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring
  världen. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om
  han hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.
  Till sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok
  karl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.
  -- Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, --
  Inte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också
  att börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken
  billigt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som
  hälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa
  litet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har
  flickan att se efter.
  Det mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett
  nybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom
  arbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod,
  omedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på
  mark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig
  till åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt,
  helt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under
  sommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre
  svårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all
  odling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en
  handvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring
  skogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så
  att David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en
  betydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på
  att bebruka.
  Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med
  besked, medan det ännu var tid.
  -- Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått
  förbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar
  och annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.
  Davids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet,
  både för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents
  per acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda
  efter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade
  varit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om
  dagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till
  och med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.
  Men därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke
  hela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på
  islossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var
  tillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare
  bakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.
  -- Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel
  Korhonen, då det först blef tal därom -- och ensam kan Anttila inte
  både bygga och uträtta allt annat han har att göra.
  Därför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var
  ingen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika
  snyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.
  Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar
  timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda
  husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande
  mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det
  var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i
  den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.
  Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt
  honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke
  en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min
  sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar
  direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade
  Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste
  köpas".
  
  Nybyggarlif.
  
  Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom
  nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.
  De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans
  där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han
  aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade
  inomhus och såg till Katies behof.
  Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet.
  Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på
  hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom
  däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon
  kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon
  kunnat, var allting för henne.
  Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning
  i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst
  lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så
  kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet
  hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned
  till bygden.
  Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt
  gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde
  lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del
  han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för
  flera gånger så många kreatur han egde.
  Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att
  han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han
  skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort
  undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera
  kon och hästarna under vintern.
  Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade
  utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles
  förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt
  hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.
  -- Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort
  stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet
  lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut
  som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.
  David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen,
  som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att
  underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och
  då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några
  invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.
  En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret
  gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på
  sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som
  han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för
  takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han
  höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig
  från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var
  Kalle Lehtinen.
  -- Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.
  -- Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de
  hand så lamt som om båda varit vingskjutna.
  -- Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man
  knappt kan förtjäna födan.
  -- Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans
  affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och
  föga ens visste hvar det låg.
  -- Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre
  paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina
  pipor.
  -- Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga
  öfver.
  -- Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade
  Lehtinen. -- Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd
  nästa år.
  -- Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David -- men inte vet man ännu
  huru det blir nästa sommar.
  -- Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt
  tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna
  inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det
  varit tillständigt.
  -- Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.
  Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade
  huru hans gäst råkat ditåt trakten.
  -- Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till
  dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju
  gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.
  -- Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den
  indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till -- men råd
  att betala lön fins inte.
  -- Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för
  jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte
  just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större
  förtjänst.
  Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort
  hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna
  lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han
  kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge
  för att få hjälpen gratis.
  -- Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför
  saken. -- Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.
  -- Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. -- Vägarna äro
  fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena
  sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.
  Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande
  på honom några ögonblick.
  -- Kalle! sade hon därpå sakta. -- Kalle har kommit. Snälla Kalle!
  -- Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen,
  betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. -- Inte har
  Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla
  fall.
  Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte
  hvad David uträttat under sommaren.
  -- Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin
  frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du
  vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.
  -- Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.
  -- De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du
  förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock
  än att hugga.
  -- Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte
  taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.
  -- Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten.
  En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut.
  Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.
  -- Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.
  -- Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren,
  fortsatte Lehtinen. -- Stockkörarne betala nog hällre en tjugu,
  tjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.
  David myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än
  på det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde
  ett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var
  fördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största
  bekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.
  Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det
  led begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern
  kom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill
  åtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på
  att begynna om han varit ensam.
  Abel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett
  stort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af
  det gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk
  därjämte. Det blef helt lifligt på "Anttila" medan manskapet samlades
  och väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro
  nöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa
  vinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och
  Lehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där
  fans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och
  därnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att
  få bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora
  belåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.
  Nästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling
  dagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.
  -- Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David
  aftonen före uppbrottet till storskogen.
  -- Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade
  Korhonen -- om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts
  förut i de här trakterna.
  Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.
  -- På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera
  öppenhjärtligt än smickrande -- isynnerhet om du låter Anttila taga
  hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan
  blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre
  år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i
  behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.
  -- Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det
  sättet, medgaf Lehtinen.
  Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie,
  som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och
  tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att
  han kunde börja köra.
  Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade
  ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David,
  som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det
  blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade
  Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och
  hvarje smått till hälgen.
  Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den
  färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför
  kunde David icke förmå sig att klandra honom.
  -- Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst
  förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång
  mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han
  betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja
  fram.
  Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än
  Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var
  icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och
  inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans
  vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då
  David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp
  sluträkning.
  -- Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan,
  sade han då affärerna voro klara. -- Den här sommaren ämnar jag mig
  ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant
  är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte
  duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så
  mycket att se och försöka här i landet.
  -- Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde
  jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar,
  frästade David.
  -- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag
  väl ha i behåll. -- -- Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men
  om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi
  kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?
  -- Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?
  Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som
  om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva
  begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen,
  sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.
  -- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och då tjänar det inte till
  någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka.
  Det här käns ändå som hemma.
  David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och
  uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till
  så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra
  vinterbesparingarna.
  -- Behåll du dem, sade han. -- Och om det blir nöd på färde, så använd
  dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.
  Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs