Nya utvandrarehistorier - 11

stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon
rådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst
öfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare
invändningar.
-- Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli
krångel om den, sade David.
-- För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.
-- Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi
skrifva köpebref.
-- Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala.
Vill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.
-- Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.
Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor
inom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de
pengarna.
-- Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om
vi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes
flicknamn. Du får vittna.
-- Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon
inte i brefvet hvad han heter.
-- Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det
inte.
De hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i
Amerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda
kunde skrifva dokumenten på egen hand.
-- Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids
önskningar. -- I morgon har jag båda papperen färdiga.
-- Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i
morgon.
-- Ämnar du resa, innan de komma?
-- Jo, svarade David kort.
Då började Kalle Lehtinen begripa.
-- Kom öfver på aftonsidan, sade han. -- Det skall vara färdigt. Den
sista aftonen måste du vara hos oss.
Och då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till
och med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.
Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade
knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg
så långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller
hvartåt han sedan tyckte det passade bäst.
-- Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.
Då han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.
-- Till det nya huset, sade han förklaringsvis. -- För dem genast dit,
när de komma. Gamla stugan är fastspikad.
-- Då blir du väl här i natt?
-- Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till
tåget i morgon afton.
Då de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad
filt med ett par stöflar, bundna utanpå.
-- Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade
hand med dem.
Ingendera af dem hade ett ord till svar.
Men då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta
så häftigt att hennes man försökte trösta henne.
-- Gråt inte, sade han -- gråt inte! -- Fast nog är den karlen värd att
grå -- -- --
Där afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.