Nya utvandrarehistorier - 04

Tyskland.
-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg
sig rådlös omkring ett ögonblick -- och försvann i det nästa in i
brödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur
dörrposten.
Det gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en
rörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut
lampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa
käpp-väggarna.
-- Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren
åt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men
innan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig,
dundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på
en gång högljudt på "el señor Alessandro".
-- Han är inte här -- och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?
De svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett
honom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De
hade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för
Alexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men
det upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår
bokhållare.
Jag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de
själfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först
förklarade hvad de ville honom.
Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en
man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför
hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne
tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.
Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda
parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den
uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade
tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han
hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade
till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade
fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för
sitt misstag.
Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt
ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i
sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva
något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset
de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.
De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don
Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på
söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat,
men kort därpå var hon försvunnen.
Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att
föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt
öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio
blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera
än misstänkte att han handlade med stulna hästar.
Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara
jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade
sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla
fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu,
men Herrans vägar äro ju som bekant underbara -- -- --
Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig
eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker
på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.
-- Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans
uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.
-- Nog kan det väl hända att hon är här -- -- -- men inte hämtade
Santeri henne hit.
Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett
henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet
återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes
frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in
henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu
-- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.
Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte
henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo
de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en
skam, som inte så lätt kunde utplånas -- en skam för hela hennes släkt
och ingalunda minst för fästmannen.
Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga
flickan med sig och draga -- åtminstone till sin egen by, då Pietari
Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.
De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma
sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven
med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt
tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket
och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.
Det hjälpte. Jag började förhöret:
-- Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?
-- Ingen -- -- -- jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med
Iberio.
Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett
ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han
ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio
naturligtvis.
-- Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro
fundersamt, då frågan framstäldes till honom -- men hällre gifter jag
mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.
-- Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.
-- Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka,
medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen -- men inte är jag ju
ändå alldeles utan fel i det här.
Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men
innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna
värkligen stodo.
Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag
mig till Chepitas far.
Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner
samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga
att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.
-- Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.
Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att
tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.
Spekulationen blef allt klarare.
-- Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?
-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och
om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.
-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.
Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för
Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte
ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.
-- Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för,
försäkrade vår ordningsman. -- Och om också någonting skulle händt,
borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!
Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och
då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.
De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda
andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att
han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom
i hans egna tarmar".
-- Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.
De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.
-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och
de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen
och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.
-- Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan
han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre
kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra
med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka
till.
Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om
så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte
häller ville ha henne för annat än att locka kunder.
-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till
slut.
De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett
varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver.
Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp,
grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade
honom med foten ut i månskenet.
-- Ut med er andra också! befallde han. -- Och ställer ni till något
slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita
någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu
centavos flaskan!
Det tog dem på det ömma -- de kunde ju inte veta huru långt hans
fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på
ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas
hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu
pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?
Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don
Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till
afsked.
Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för
inför Gud och människor.


ELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.

Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig
glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till
förargelse.
Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä -- var inte född
till det namnet. Men då han en gång -- helt och hållet af misstag,
såsom det visade sig -- var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget
och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat
kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.
Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man
om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid
handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande
skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar
senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.
Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma,
funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant,
några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös
papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att
meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.
Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i
boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om
saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof
att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska
hvar hans mor i tiden hört hemma.
Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och
inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att
hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så
att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte
på honom -- det var som att piska en sågbock.
Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen,
till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra
hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i
vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De
hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om
han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem.
Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga
taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland
hästar, kalfvar och kor.
Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor
och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga
husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen
kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon
närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller
annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då
kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.
Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom
att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna.
Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde
det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till
ovett.
I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där
ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af
pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det
nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han
Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.
Det kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att
utstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla
begrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens
undfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var
det viktigaste -- noga taget det enda viktiga -- att han nu i viss mån
blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten
gjort klar för sig -- att han icke mera behöfde arbeta för ingenting
hos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön
och söka tjänst hvar han själf ville.
Hans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker
dag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den
förändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få
en bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han
öfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias
hälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig
hågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan
födelsen, antog anbudet utan vidare.
På det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans
lön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande
del däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i
den vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder
behöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna
annat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet
allt hvad han hade innestående i husbondens förvar -- till längre fram,
sade han.
Därmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden
åtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias
såsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det
hade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för
kärran än begärt för mycket af sin häst.
Det blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i
beröring med så många främmande människor. Där fans folk från alla
möjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas,
karlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors.
En hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren
bodde.
De begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom
kort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans
åsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen --
om han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af
de yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit
omöjligt -- isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.
De rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt
ingenting att bara bli hemmansbonde! -- det sade de att flera af deras
bekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman!
Han skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst
femtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de
behagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara
till Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen -- och med det
kunde väl en karl komma sig till en egendom!
-- Är det långt dit? frågade Elias.
De sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen -- så långt var
det. Och skrattade.
Elias förstod att de drefvo gäck med honom -- men det var han van vid.
Och prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen -- --
fast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma
händer och köpt gårdar, då de kommo tillbaka -- --
Och då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger
talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika -- --
Någonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal -- -- --
Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare -- det
var ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg
hemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka
selor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar -- ja, då hände
det nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan
där trind och blank häst, som vore ens egen.
Därför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid
sina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där
man förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett
eller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte
var efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar
för resan.
Låt dem skratta! tänkte Elias -- de sluta väl om jag värkligen reser
och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!
Hela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om
Amerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade
värkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till
biljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan
varit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han
vänta igen.
Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om
det förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat
--- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om
utsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det
stora försöket.
Så småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar
han erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade
han husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år
han haft lön.
-- Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.
Ja, det visste Elias inte.
-- Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?
-- Två hundra femtio behöfver jag -- -- för att resa till Amerika.
Om Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller
guvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera
förbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade
Amerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin
tjänst.
-- Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.
-- Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel,
invände Elias saktmodigt.
Och då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång
starkt frästad att svära -- -- när man inte längre kunde vara säker ens
med ett sådant fån! -- Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två
hundra femtio mark i likvid för de föregående åren.
Elias klådde sig grundligt i hufvudet, försökte fundera ut huru mycket
det kunde göra för åtta år -- och sade till sist att han skulle tänka
på det till aftonen och räkna efter.
En timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck på
husbonden om han hört en af sina kalfvar säga sig ämna tänka på ett
räkneexempel. Men efter Elias uppträdande nu senast kände han sig så
förbryllad, att han om en stund sökte upp honom och sade sig ha räknat
ihop att det blef omkring två hundra åttio.
-- Inte lär det bli vinst för mig på det sättet häller, tviflade Elias.
Men då han alls icke lyckats reda ut sina egna hågkomster, antog han
budet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.
Följande dag vandrade han i väg till Vasa, betalade för en biljett till
Ishpeming i Michigan samt omhändertogs af agenten, för att i sinom tid
utan vidare hufvudbry för sig själf aflevereras på destinationsorten.
* * * * *
Om Elias Möykkä rätt vetat hvad det ville säga att resa till Amerika,
är det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att köra sin
husbondes hästar -- och att lämna sina besparingar i hans förvar. Men
därom hade Härmä-karlen icke sagt någonting, och själf kom han icke
till klarhet, innan det var for sent att vända om. Redan på Nordsjön
börjades det, med sådan köld och så hög sjö, att man alls icke kunde
vistas på däcket. Och på mellandäck var det ohyggligt.
Själf var han icke sjösjuk, men så godt som alla de andra voro det i
stället så mycket mera, både dag och natt -- -- det var ett förfärligt
elände! Men ändå värre blef det på Atlanterbåten, sedan de lämnat
Liverpool och blefvo hopfösta med alla möjliga utländingar, som icke
begrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med
skeppets eget folk. Ingen enda förstod finska.
Den enda trösten var att man kunde vistas uppe på däck i så godt som
alla väder. Fartyget var så stort och högt, att sjön endast första
dagen efter afresan stänkte öfver, men sedan blef det bättre, ehuru det
ännu gungade så, att de flesta voro sjuka.
På tredje dagen buro ett par män af besättningen upp en ung kvinna på
en madrass och lade henne ned på däcket nära intill den kabelrulle, på
hvilken Elias satt. Han hade sett henne förut på den finska ångbåten
och sedan på stationen i Liverpool. Nu såg hon nästan ut som död, där
hon låg med slutna ögon och utan att röra sig -- så hjälplös, att Elias
riktigt tyckte synd om henne.
-- Käns det bättre? frågade han därför om en stund, då hon öppnade
ögonen och riktade dem mot honom.
-- Litet bättre, tack -- -- här uppe i blåsten -- -- -- Om jag bara
kunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de -- --
-- Vill ni försöka äta någonting?
-- Om man kunde få en strömming riktigt saltig -- -- Men kanske också
litet kaffe skulle hjälpa -- -- inte lära de väl ha strömming!
Elias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde
tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände
hon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog
Elias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot
den.
Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans
skyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl
något skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig
omkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot
honom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små
tjänster han kunde.
Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart
hon ämnade sig i Amerika.
-- Jag vet inte rätt -- -- Min biljett gäller bara till New-York, där
jag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad
jag hälst borde göra.
Elias tyckte det lät underligt -- han hade ju själf bestämt allting om
sin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom,
anmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer,
enligt hvad han hört sägas.
-- Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon -- om någon vill
hafva mig i tjänst.
-- Nå, hvarför inte er?
-- Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper -- -- men om
allt står där, så går det väl inte så lätt.
Elias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också
tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det
hväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant
berätta:
Att hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens -- -- med
bokhållaren -- -- och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan
skickade henne till hennes hemsocken -- -- och hennes föräldrar voro
ingendera i lifvet --- -- -- Så kom barnet -- -- och hon blef
pliktfälld vid tinget för att det var oäkta -- -- fastän det lefde bara
en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut
flyttningsbetyg -- där stod det allt -- och vandrade tillbaka till
staden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne -- sade att hon
kunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma
honom -- -- --
-- Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon -- men han
frågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan
-- -- och så for jag.
Elias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld
för sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt,
isynnerhet i ett främmande land -- -- --
Men då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade
Härmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper -- -- --
-- Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så
långt i sina funderingar. -- Jag har hört att där inte frågas efter
papper och betyg.
-- Må det kosta mycket att resa dit?
-- Inte lär det vara så dyrt -- -- det var inte stor skilnad mellan
biljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.
-- Om pengarna jag får bara räcka till -- -- --
-- Jag har pengar kvar, försäkrade Elias -- och dem behöfver jag inte
då jag kommer fram. Där lär man förtjäna tio mark om dagen.
-- Hvarför skulle ni gifva edra pengar åt mig, som ni alls inte känner?
-- Ja -- inte vet jag, tillstod Elias -- men -- -- men -- man måste väl
hjälpa den, som inte kan hjälpa sig själf.
Därpå hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke låta bli att
tänka på huru annorlunda bokhållaren talat -- Det var ändå bra stor
skilnad på människor -- -- --
-- Jag är Kristina Andersdotter, från Kauhajoki, sade hon om en stund,
som om hon ansett att Elias åtminstone borde veta så mycket om den han
ville hjälpa.
Han fattade det också som ett afgörande af saken. Den tycktes honom nu
så klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer
samt hvad han inhämtat om Michigan. Och det var till en stor del
kunskap, hvilken i hög grad skulle förvånat Michiganborna själfva,
fastän Elias nog efter bästa förstånd sökt sofra agnarna från hvetet i
Härmä-karlens historier.
Kristina insåg nogsamt att icke på långt när allt kunde hänga riktigt
ihop, men förstod också att Elias själf talade på god tro. Och sedan
hon gjort honom några frågor angående hans eget lif, kunde hon utan
svårighet fatta huru han kommit sig till Möykkä såsom tillnamn. Men
långt ifrån att känna sig frästad att skratta åt honom, erfor hon
tvärtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den
stora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i
stället bra mycket mera godhjärtad än någon hon förut träffat.
Därför lät hon honom också efter ankomsten till New-York utan vidare
invändningar köpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar -- eller
bokhållarens -- skulle knappast räckt till för halfva vägen, och då
tyckte Elias det var bäst att hon sparade dem.
* * * * *