Nya utvandrarehistorier - 07

Total number of words is 4769
Total number of unique words is 1559
29.9 of words are in the 2000 most common words
38.5 of words are in the 5000 most common words
43.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
ren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så
god att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin
erbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det
minsta möjliga.
Bärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje
dagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte
luta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa.
Vi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan
solen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi
tillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En
mil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som
säkert växte längs något vattendrag.
Men innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget
"halloohoh!" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask
takt närma sig.
Vi stannade för att låta honom hinna upp oss -- så pass höflig är man
alltid ute på prärin -- och sågo då han kom närmare att det var en helt
ung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som
också var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men
vanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.
-- Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. --
Jag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt -- -- om jag
får så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.
Vi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare
betraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu
år, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det
gjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln
och broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag
kände mig smått nyfiken.
Vi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som
icke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade
han. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar
kvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord,
hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.
-- Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller
ville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han
och klappade broncho'n på halsen.
Hans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick
icke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min
häst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att
bita.
Då sade han: "nå -- nååh!" med så omisskänneligt tonfall, att jag
omedelbart utbrast på finska:
-- Finne är ni ju!
-- Jo -- -- nog är jag Erik Käykkä, medgaf han -- men huru kunde herrn
gissa det?
Noga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det
lämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska
lätt för sig att känna igen landsmän.
I detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket
att göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de
blifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra
matförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt
språksam.
Hans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till
Amerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan
dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren
arbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch --
boskapsfarm -- hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par
månader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han
dött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och
börjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare.
Texas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var
han på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt
hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte
och bli soldat.
Det kunde jag godt förstå -- efter sex år ute i västern! Men något råd
af värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan
jag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att
rida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom
indianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större
försiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med
oss.
Han småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så
oförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens
hjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla
broncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de
följande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en
tur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den
första staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största
delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi
helt sturskt in på hotellet och åto en "supper", som smakade förbålt
godt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden
slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade
sämre.
Där var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och
med en brokigare samling än i guldgräfvarlägren -- såvida det nu är
möjligt!
Äfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af
unionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion
bof-typer.
-- Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom
slutsats -- men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid
dagsljus!
Vid ett af borden spelades "monte", ett spel där allt beror på
fingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot
honom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det,
då det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för
oärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå
frästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest
förhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter
honom för misstanken att "korrigera turen", såsom den tekniska termen
lyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på
nära håll.
-- Det kunna vi ju göra, jakade öfversten -- och kanske till och med ha
litet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta
gröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.
Han tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på
femtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i
Förenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt
mig.
-- När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade
han. -- Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han
inte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten
blinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem
i byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det
blir han, som får roligt.
Jag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en
stund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till
monte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till
allvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom
samt då och då riskerade en eller annan dollar.
-- Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de
öfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet:
kung, dam och knekt.
-- Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. -- Välj
ut ett af korten -- kungen t.ex. -- så tar jag upp dem i den ordning de
ligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt.
Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.
Han slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt,
att jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.
-- Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han -- eller också
äro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!
Den gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst
kunnat peka ut kungen.
-- Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl
efterapade bekymmer. -- Om det här gällde pengar skulle jag bli
ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större
flinkhet. Vill ingen riskera någonting?
Öfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt
ihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand
ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade
den slutligen på bordet.
Monte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig
en annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i
den ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb
fingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.
-- Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. -- Det är
min chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera
än ett kort.
Jag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men
han försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade
upp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten
uppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla,
men först tredje gången blinkade öfversten.
Då drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur
fickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att
ingenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.
Han lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt
vänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade
upp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt
ut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.
Han betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag
icke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet
skulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min
yttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han
igen en smula nytrare ut.
-- Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände
monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för
tidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.
Han tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst
misstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra
bästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af
fem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna
öfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.
-- Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så
man fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han
igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.
-- Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat
småle. -- Det här blir ju ingenting ordentligt af!
-- Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter
ut kungen -- fjärde gången årad.
-- Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra.
Han hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga
hade också samlat sig kring montebordet.
-- Inte så nära -- -- inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde
en åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.
-- Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände
att han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.
-- Såg ni! frågade han på finska.
Men jag hade ingenting sett och förstod därför icke rätt hvarför han
förlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen
var fullt lika kallblodig som han känt sig sedan början af partiet.
-- Nu händer någonting underligt! sade han och skjöt hela högen af
sedlar fram mot bankören.
-- En gång till och så sluta vi? föreslog han på engelska. Och bankören
nickade ett bistert "all right".
Men han hade knappast slagit ut korten på bordet innan Erik lade båda
händerna på dem.
-- Korten äro orätta, sade han mycket lugnt.
Bankören flög upp från sin plats med revolvern i handen. Och i samma
ögonblick höjde öfversten sin.
-- Bort med händerna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller förbanna mig
-- -- -- röt bankören, men blinkade osäkert mot öfverstens revolver.
Erik Käykkä reste sig också, utan att flytta händerna från korten, såg
bankören styft i ansiktet knappa sex tum från revolvermynningen och
sade med långsamt eftertryck:
-- Korten äro orätta, säger jag -- -- och ni är en tjuf!
Han blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom
honom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå
till reträtt.
-- Tag händerna från korten, upprepade han -- så låter jag udda vara
jämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!
I stället för svar vände Erik de tre korten på rätt -- -- där voro två
spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.
Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot
bankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.
-- Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin
blick från bankören.
-- Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. -- Ett hundra
åttio.
-- Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten -- ett hundra
nittiofem tillsammans, adderade öfversten.
-- Det är inte rätt -- -- han visste -- -- försökte bankören
protestera.
-- Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga,
röt en af de kringstående. -- Det borde du nästan ändå.
Bankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det
uppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen
tro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.
Då bröt där ut ett stormande jubel och Erik Käykkä måste placera en del
af sin vinst i dryckesvaror öfver lag, emedan han sprängt banken. Till
och med bankören tvingades att tömma ett bräddfullt glas.
Men därefter följde samtliga närvarande honom till ändan af byn och där
ställde de upp sig på skämtsamt gränsmarksvis i två glesa led. Bankören
placerades mellan de två första männen och så sparkade de honom under
dånande hurrarop ut på prärin, där han inom några ögonblick försvann
som en skugga i mörkret.
-- Undrar hvilken af dem, som knep hans häst! hviskade öfversten då vi
återvände från expeditionen.
Det fingo vi aldrig veta, men för att vara fullt säkra om våra egna
redo vi nästa morgon i mycket god tid därifrån.


DAVID ANTTILAS ÖDE.

Det fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör
numera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som
gått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga
trakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller
längst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många
tiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i
gränsmarkerna.
Allt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så
också blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera
öfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de
vildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt
underkasta sig dess makt.
Förändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de
senaste tre till fyra årtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha
drifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga
inom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna
åstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon
mån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in
i de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de
ogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år
sedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt
som bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna
äro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att
prärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.
Den romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett
sådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet
försvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i
rikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har
upphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen
mot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till
och med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och
okuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.
Nybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för
odlingen, är otroligt pröfvande under de första åren -- och de första
åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal,
af träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt
blicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader
intet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där
såsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och
förstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida
markerna.
Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt;
fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i
otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är
blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till
grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst
borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i
all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt
kan spåra någon som hälst skönhet.
För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare
ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i
solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.
Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud,
som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga,
blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor
af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar,
hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet
enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån
ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga
enformigheten, som annars råder så långt ögat når.
Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens
sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men
vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter
vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta
instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar
fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit
skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få
besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget
blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till
grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru
och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen
hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla
landet" -- det han har i tankarna, då han säger "hemma".
Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter
nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han
slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller
begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.
Af Minnesota hörde fordom -- och "fordom" behöfver ju icke betyda så
alldeles många år i Amerika -- en stor del till de vildaste och svårast
tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som
på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det
senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet
göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än
i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund
med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe,
skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus --
allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit
obestridda herrar.
Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot
vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och
byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd
några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i
norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i
Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst
årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt
rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och
vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af
jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå
mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste
nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.
Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke
in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda
djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt
norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka.
Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram
litet längre in i ödebygden.
Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den
jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda
skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första
nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo
de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar
öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa
bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger
icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på
våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre
åt norr.
Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de
ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden.
Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem
vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp
för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla
plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad
torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden,
isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden
för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af
ljus och värme.
Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till
en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första,
svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt
framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl
lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han
på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de
första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från
hemland, vänner och mänskligt umgänge -- från allt med ett ord, som
annars i någon mån lindrar lifvets möda.

På prärin.

-- Gud ske lof! där är ändtligen en gård!
Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar
Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i
närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till
vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en
gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där
icke att upptäcka.
-- Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker
Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta
skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. --
Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i
en sådan köld.
-- Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till
-- men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre
än snön.
Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på
anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins
något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar
de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna
något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det
icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den
fribiljett hans far skickat honom.
Fadren däremot -- Thomas Anttila -- hade redan i två år arbetat i
guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt
tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som
vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga
tiderna kommit också i Amerika!
Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila
arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett
stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed
hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling
öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin
fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det
omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit
lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka
arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade
bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån
måste de taga sig fram på egen hand.
Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och
hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin
tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon
förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.
Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar
som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit
lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt
med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par
på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de
eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar
hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i
knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu
gjort dagen lång.
Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula,
där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till
en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten
där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat
tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela
följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att
de kunnat hålla sig varma.
Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade
den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu
otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de
efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till
ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som
följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit
så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans
son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Nya utvandrarehistorier - 08
  • Parts
  • Nya utvandrarehistorier - 01
    Total number of words is 4804
    Total number of unique words is 1435
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 02
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1540
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 03
    Total number of words is 4674
    Total number of unique words is 1542
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 04
    Total number of words is 4823
    Total number of unique words is 1420
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 05
    Total number of words is 4785
    Total number of unique words is 1561
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 06
    Total number of words is 4673
    Total number of unique words is 1601
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 07
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1559
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 08
    Total number of words is 4901
    Total number of unique words is 1471
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 09
    Total number of words is 4833
    Total number of unique words is 1419
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 10
    Total number of words is 4851
    Total number of unique words is 1308
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nya utvandrarehistorier - 11
    Total number of words is 547
    Total number of unique words is 268
    51.4 of words are in the 2000 most common words
    57.2 of words are in the 5000 most common words
    60.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.