Nya utvandrarehistorier - 02

i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla
gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af
människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på
nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika
utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif --
som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som
återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago,
ständigt öfverfyllda af passagerare.
Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då
upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen.
Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde
ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta
andan -- och så bröt den stora strejken ut.
På Chicago, Burlington & Quincy-banan -- C. B. & Q. såsom den vanligen
kallades -- där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis
husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.
-- -- Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än
vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i
lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann
sig. -- Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla
deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras
vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!
-- Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. -- Jag
tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.
-- Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston -- men det är ingenting annat
än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och
hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.
-- Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för
vanligt arbete!
-- Taladt som en scab! -- Ni borde vara den sista att draga er undan,
Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många
att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst
ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?
-- Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. -- Sedan
jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt
arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.
-- Likaså gör jag! -- och jag med! -- och jag! -- och jag! -- jag
också!
Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja
oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen
en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.
Johnston var lika häpen som förbittrad. -- -- Han hade på förhand
försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker -- --
så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga
ut hvad han tänkte -- -- därtill hade han eldaren, som kommit Isak för
nära, i alltför färskt minne.
Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi
hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att
på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda
krafter.
De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och
förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom
förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter,
försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i
konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än
någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.
Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade
lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller
hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och
passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot
att gripa till våld.
Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera
kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på
förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på
sina egna ögon som på signalerna -- hvilka ju kunde vara falska.
Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva
vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade
varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och
som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.
Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste
var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt
lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och
orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.
Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända
Chicago och Amerika ryggen. -- -- För sin del skulle han hälst gjort
det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten -- -- som
om han varit rädd för Johnston och de andra!
Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken
började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det
bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting
vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan
hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter
för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var
i hans hus!
Isak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde
det ju inte stor skilnad -- -- hon kunde väl lämna den tjänsten, om så
skulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne
ett hyggligt kvarter -- -- det gamla boardinghuset var fullt af
strejkande -- -- --
Nå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka -- -- och hon hade
det tills vidare bra nog där hon var -- -- --

IV.

Deltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena
sidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å
den andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet
inom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda
månaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar
-- och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som
yrkade på våldsåtgärder.
De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld
söka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och
passageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste
vederbörande falla till föga.
Men Johnston uppträdde som medlare.
Innan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt
att erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de
skulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna
arbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.
Och i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som
de andra följde -- en usel invandrare, som kommit till landet för
mindre än två år sedan utan en cent i fickan -- och som nu var deras
främsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att
svara för de öfriga.
Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig
mot en enstaka individ -- -- därmed var det ej så noga.
Tidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid
full dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess
närhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det
vid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december
dånade in på stationen i fullt mörker.
Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta
husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd
uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor,
som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut
visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt
endast i sista minuten -- eller till rödt om någonting oförmodadt kom
emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har
signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat
köra igenom växeln utan minskning af farten.
Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera
går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget
vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra
tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är
bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än
vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill,
bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i
sikte.
Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag
af lättnad. Det är hvitt ljus.
Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på
lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet
huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till
något bråk just där i närheten.
Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller
ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så
försvinner det med ens -- och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund
emot honom, ut öfver banan.
-- Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt
efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga
greppet för att stoppa farten.
Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter
handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom
skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.
-- Stoppa! -- stoppa tåget, karl! -- -- hvad satan tänker ni på?
Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet.
Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den
andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar
förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.
Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott
smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista
vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är
halft kväfd.
-- Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var
falsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och
kort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare
hade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.
Men så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut
till växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt
försedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.
Fyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade
mannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så
oförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd.
Men han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.
Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.
-- Ändtligen! sade chefen. -- Om de blott ville göra litet mera, så
skulle vi alldeles säkert få militär -- men anhålla därom kunna vi
också redan på grund af det här.
Därom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han
icke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. --
Godståg nog, tillade han.
-- Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. --
Om det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.
-- Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. -- Men då jag
tänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna
för hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här
vet man inte hvad de ställa till.
Chefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en
lokomotivförare upphör att vara fullt säker -- han hade sett sådana
fall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.
-- All right! sade han efter ett par ögonblick -- ni skall slippa föra
tåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med
Jackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att
sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den
andra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag
slipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.
Det gick Isak gärna in på. -- En hel vecka så godt som ledig! -- -- och
sedan bara halfva veckan på linjen! -- Nu var det på tiden att Anni
sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning,
talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så
fick hon bo på stationen -- kanske med lön ännu till!
Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med
chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.
Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni.
Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och
söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket
lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på
stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista
med sig. -- På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han
ångade bort med expressen.
Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon
tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk
och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.
-- Hvarför just nu?
Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till
sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem,
att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med
expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder -- -- så vidt det
berodde på honom skulle det värkligen bli den förb--de scab'ens sista
färd!
Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i
ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men
på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne
och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.

V.

Ute på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. &
Q. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt
sysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han
en öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat
för att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten.
Han var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en
tämlig stund innan skenan lossnade.
Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken
och stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så
rörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men
flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han
upp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det
gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin
plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.
En påpasslig förare med goda ögon skulle nästan säkert kunnat se att en
skena var borta, i så god tid att tåget hunnit stannas. Men om skenan
sköts undan först då lokomotivet var för nära att mera kunna stoppas,
så måste det spåra ur. I den första villervallan var det knappt
tänkbart att någon skulle se sig om efter upphofsmannen -- som för
öfrigt inom mindre än en minut kunde försvinna i mörkret.
En god halftimme väntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte --
hväsande och dånande och med den väldiga reflektorlampan lysande upp
banan ett bra stycke i förväg.
Isak Peltonen står på sin post, med ögonen ständigt öfverfarande de två
skensträngarna framför lokomotivet. Allt närmare den lilla videbusken
kommer han, utan minsta tanke på fara där ute på den släta prärin.
Nu ser han kulverten -- så långt hans blick når ligga skenorna jämna,
med sina slitna ytor glänsande som silfver i det gulaktiga lampljuset
-- -- om en kvart är han framme -- -- -- och i morgon -- i afton -- är
han fri -- -- och An -- -- --
Då ser han någonting mörkt -- en man -- resa sig ur diket --
han skjuter en stång fram mot skenorna -- en af dem rullar
åt sidan -- -- --
Förarens hand griper blixtsnabbt nödbromsen -- -- den mörka gestalten
tar ett steg som till flykt -- -- och med ett väldigt språng flyger
Isak rätt på honom, i samma ögonblick som de främsta lokomotivhjulen
braka mot en sleeper.
Lokomotivet rifver upp banan Öfver kulverten och rullar ned från
banken, dragande tendern ned i bäcken. Bagagevagnen kastas i samma nu
också på sida ned på marken, men den första af passagerarevagnarna blir
stående på sina hjul, med ena ändan i diket. Och de öfriga stanna tack
vare nödbromsen på banan, ehuru de stöta ihop med ett ljud som om deras
sista timme slagit.
Konduktören och ett par bromsare komma springande med lyktor från andra
ändan af tåget. Vakten ligger på marken ett stycke från lokomotivet,
med repetergeväret i handen.
-- Tror inte han är död, säger eldaren, som räddat sig med ett språng
från tendern -- han bara hoppade ett ögonblick för sent. -- -- -- Men
föraren ser jag inte till -- fast han hoppade först. -- --
De funno honom vid bagagevagnen, som fallit öfver nedra delen af hans
kropp. Under honom låg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken
och med Isaks båda händer kring strupen -- -- --
Konduktören skickade ögonblickligt en man till närmaste station för
lokaltrafiken, en half mil därifrån, för att telegrafera.
* * * * *
Isaks vän sökte underhålla Anni så godt han kunde, medan hon väntade på
perrongen, men han blef allt mera tankspridd i mån som minuterna skredo
framåt, utan att expressen hördes af. -- -- Det kunde aldrig hänga rätt
ihop. -- -- -- Och där kom chefen själf rusande ut ur kontoret!
-- Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utåt
linjen, befallde han.
-- Expressen har spårat ur sex mil härifrån -- -- och säg till åt
banläkaren att följa med -- fort!
-- Kom med! sade Annis sällskap.
Då de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framför lokomotivet,
var allt i samma skick som förut, utom att flera passagerare samlats
omkring bagagevagnen. Konduktören rapporterade till doktorn att ingen
af passagerarne var illa skadad.
-- Men jag tror föraren och en till fått sin sista knäck, tillade han,
med en rörelse af hufvudet mot bagagevagnen.
Doktorn stack handen under Isaks bröst.
-- Inte ännu, sade han -- ehuru han föga kan ha långt kvar.
De använde först domkrafterna på bagagevagnen och skrufvade den inom
några minuter så högt upp, att de båda kropparna kunde dragas fram.
Det ryckte i Isak, då de tvingade in litet whisky i hans mun. Men först
när de med våld lösgjorde hans händer från den andre vaknade han upp.
Den andre var Johnston och han var död -- med strupen hopklämd som af
ett skrufstäd.
Isaks första rediga blick föll på Annis ansikte, som med stel skräck i
dragen var lutadt öfver honom. Så riktades den på doktorn, som höll på
att göra ett hastigt öfverslag af hans utsikter.
Doktorn reste sig och skakade på hufvudet.
-- Må där -- -- finnas någon -- präst på tåget? hviskade Isak, då
konduktören bjöd honom mera whisky.
-- Ah, inte behöfva vi ännu tänka på präst -- -- doktorn kan
väl -- -- --
-- Inte för mig, afbröt Isak otydligt -- -- för att viga -- -- --
Konduktören trodde att han yrade och befallde en negeruppassare från
expressen hämta en madrass att bära honom på.
-- Nej -- -- jag har pengar, förklarade Isak ansträngdt. -- -- Hon får
dem -- -- om hon är enka -- -- fråga om någon är präst -- --
Han blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktören, som
ändtligen begrep, förklarade för dem hvad mannen ville; frågade om
någon af dem var präst och kunde viga honom och flickan där bredvid.
En äldre man tog ett steg framåt ur hopen.
-- Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga -- om
det är allt han vill.
Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade
hvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin
varade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många
människorna förhöllo sig ljudlöst stilla.
-- -- -- och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa
vittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och
hustru, slutade domaren högtidligt.
Isak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de
försiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste
af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det
gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.
Anni satt invid honom på golfvet.
-- Nu -- -- får du -- -- köpa hemmanet, yttrade han sakta -- -- sedan
-- -- välja bland -- bästa i Alastaro -- -- -- inte ännu ens
tjugufem -- -- --
-- Ah, Herre Jesus! snyftade Anni -- -- -- det hinner jag väl tänka på
sedan -- -- -- Kanske du inte häller dör ännu -- --
Isak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då
tåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han
värkligen börjat yra.
Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om
Johnston -- --
-- Stoppa! -- stoppa! Det lyser rödt! ropade han en gång, men sjönk
genast därpå igen i half dvala och låg med slutna ögon.
Först när de buro honom ut ur vagnen och lade honom på sjukbåren, som
stod i beredskap, öppnade han dem igen och såg sig omkring, ehuru
synbarligen utan att känna igen någon. Men då de lyftade upp båren och
satte sig i rörelse, träffade skenet af den stora, elektriska
perronglampan hans ögon och då klarnade de för ett par sekunder.
-- Hvitt ljus! sade han tydligt -- allt klart -- nu kunna vi fara på!
Handen gjorde en famlande rörelse -- så föllo ögonlocken ihop. Hans
sista färd var börjad.
Och antagligt är väl att signalerna voro hvita hela vägen utför till
ändstationen.


FRÅN URSKOGEN.

Ett dynamit-attentat.

Bland den samling hufvudsakligast utskottsmänsklighet vi hade i vår
camp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst
originella exemplaret. Han var ordningsman i lägret och däraf framgår
utan vidare för enhvar, som har hälst något begrepp om lifvet i ett
läger af järnvägsarbetare, att han var en mera än vanligt duktig karl.
Det är icke så alldeles lätt som det möjligen kan förefalla den
oinvigde att hålla styr på ett eller annat hundratal män,
representerande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar
för någon orsaks skull anser sig bättre än alla de öfriga. Gemensamt
arbete, gemensamma måltider och icke minst den gemensamma sofbaracken
orsaka så många sammanstötningar af intressen, att anledningar till
gräl ständigt yppas. Och grälen utmynna så godt som utan undantag
alltid i slagsmål, såvida de icke afklippas i tid.
Vidare är hygienin i en sådan urskogscamp af rätt stor vikt. Hvarhälst
den otroligt feta och djupa matjorden gräfves upp under arbetet stiga
dunster upp, som påminna långt mera om förmultnade djur- än om
växtlämningar. Hvarje ny skärning sänder alltid åtskilliga af de nyare
arbetarne, de, som ännu icke vant sig vid klimat- och andra
förhållanden, till hospitalet med sumpfeber. Men därför är det också af
så mycket större vikt att snyggheten i lägret och dess närmaste närhet
är möjligast klanderfri, så att dess innevånare åtminstone nattetid
kunna fylla sina lungor med ren luft. Det är en annan anledning till
ständiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utöfvare endast genom
oaflåtlig påpasslighet och omutlig stränghet kan förhindra att campen,
trots asgamarnas renhållningsarbete, förvandlas till -- -- -- ja, det
är lättare att föreställa sig än att beskrifva hvad den skulle bli.
Och så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter
sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en
kommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna
sig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för
mindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen
kan afstyra dem. Det mesta han kan göra -- och det endast om han är
rätter man för sin post -- är att så leda drabbningen att främlingarna
drifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen
nödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå
en samlad attack.
Häraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna
mångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en
karl af det rätta slaget -- det slag, som i allmänhet är så sällsynt
öfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka
att i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af
den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, må
sedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som
sagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt
hand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.
Med några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett
femtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst
icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä
öfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen
sådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade
ett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska
utlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf,
till hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den
bar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin
mening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att
skänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke
ofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari
Taivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke
lämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.
De äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler
han upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls
icke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med
nykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo
från läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens
tjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som
gjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att
ens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför
var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom
anarkism.
Den tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom
alla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i
kommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och
tego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och
månader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet
ljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till
hvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än
vanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter
samt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst
bort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto
mindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone
ansiktet.
Huru länge vi suttit där vet jag icke -- och det kan väl också för
öfrigt vara tämligen likgiltigt -- då vi med ens hörde steg, som
hastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i
blandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande
knackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack,