Inferno - 07

medveten om att den företages som en botgöring och att nya korsfästelser
äro mig förbehållna.
* * * * *
Trettio dagars tortyr, och jag skall nu snart slippa ut genom
kättaredomstolens portar. Jag skiljes utan bitterhet från min vän bödeln,
eftersom han har varit försynens gissel.
O hur lycklig är den man, som Gud straffar!


VIII.
Beatrice.

En droska för mig från Stettin- till Anhaltlinjens bangård i Berlin.
Denna genomfart på en halvtimme ter sig likt en färd tvärs igenom en
törnhäck, så som de förkroppsligade hågkomsterna där stinga mig i
hjärtat. Först far jag den gata, där min vän Popoffsky bodde med sin
första hustru, okänd och misskänd, i kamp mot fattigdom och passioner. Nu
har hustrun dött, barnet dött. i det där huset till vänster; vår vänskap
har urartat till styggt hat.
Här till höger artisternas och skriftställarnas ölkneipe, skådeplatsen
för så många intelligens- och kärleksorgier.
Där ligger Cantina Italiana, plats för mötena med min dåvarande fästmö
för tre år sedan, där vi förvandlade i Chiantivin mina första italienska
författarerättigheter.
Där Schiffbauerdamm med pensionatet Fulda, där vi bodde som nygifta. Här
min teater, min bokhandel, min skräddare, min apotekare.
Vad är det för en nedrig instinkt som driver kusken att föra mig på denna
_via dolorosa_, stenlagd med jordade minnen, vilka vid denna nattliga
timme återuppväckas som spöken? Jag kan icke förklara varför han kör just
denna gränd, där vårt förfriskningsställe Svarta Grisen ligger, fordom
ryktbart såsom favoritlokal för Heine och E. T. A. Hoffmann. Värden står
där själv, på trappan under odjuret, vilket är uthängt såsom skylt. Han
betraktar mig utan att se mig! Och i en enda sekund skjuter ljuskronan
därinne ut strålar, färgade av de hundra utställda buteljerna, och låter
mig åter uppleva ett år av mitt liv, rikare än andra på sorger och
glädje, på vänskap och kärlek. Och samtidigt känner jag livligt att allt
detta är slut, att det bör förbliva begravet för att lämna rum för nytt.
* * * * *
Sedan jag denna natt sovit i Berlin, vaknar jag på morgonsidan, och
ovanför taken hälsar mig på östra himmeln ett rosenskimmer, men med
högröd rosenfärg. Då erinrar jag mig att jag iakttagit samma rosenfärg i
Malmö aftonen före min avresa. Jag lämnar detta Berlin, som blev mitt
andra fädernesland, där jag genomlevat min _seconda primavera_ och min
sista. På Anhaltbangården lämnar jag jämte minnena varje hopp om
förnyelsen av en vår och en kärlek, som aldrig, aldrig skall återkomma.
* * * * *
Efter att ha tillbragt en natt i Tabor, dit det röda skenet förföljer
mig, nedstiger jag genom Böhmerwald till Donau. Där upphör järnvägen, och
med ett åkdon fördjupar jag mig i detta lågland, som följer utmed Donau
ända till Grein; emellan äppleträd och päronträd, sädesfält och gröna
ängar föres jag framåt; då varseblir jag i fjärran å en kulle på andra
sidan om floden den lilla kyrkan, som jag aldrig varit inne i, men som
bildade den mest framträdande punkten i den landskapsvy, vilken erbjöd
sig utanför den stuga, där min dotter föddes, denna outplånliga maj månad
för två år sedan. Jag far igenom byar, förbi borgar och kloster, en väg
som är kantad med oräkneliga försoningskapell, Calvarieberg,
löftesskänker, minnesvårdar till åminnelse av olyckshändelser, av åskslag
och plötsliga dödsfall. Helt visst, vid slutpunkten i fjärran av denna
pilgrimsfärd vänta mig Golgatas tolv stationer.
Och den korsfäste med törnekronan hälsar mig vid vart hundrade steg,
styrker mitt mod och inbjuder mig till korset och marterna.
Nu dödar jag mitt kött, på förhand intalande mig att hon icke skall
finnas där, vilket jag redan visste. Men när nu min hustru icke finns
tillstädes för att avvända de stormiga familjeuppträdena, måste jag utstå
repressalier av de gamla släktingarna, som jag sist lämnade under sårande
omständigheter, så att jag till och med vägrade taga avsked av dem. Jag
anländer alltså i syfte att bliva straffad för att återvinna friden, och
när jag lagt bakom mig den sista byn och det sista krucifixet, känner jag
i förväg en fördömds kval.
* * * * *
Det var ett småbarn, endast sex veckor gammalt, jag hade lämnat; nu
återfinner jag en flicka på två och ett halvt år. Vid första mötet
rannsakar hon mig ända ner i själens djup med en allvarlig, men icke
sträng uppsyn, synbarligen för att se om jag kommit för hennes eller
moderns skull. Sedan hon förvissat sig, låter hon kyssa sig och flätar
sina små armar om min hals.
Det är doktor Fausts återuppväckelse till det jordiska livet, men
ljuvligare och renare; jag kan ej sluta att bära den lilla i min famn och
känna hennes lilla hjärta slå emot mitt. Att älska ett barn är för en man
att bliva kvinna, det är att avlägga det manliga, att erfara
himlainnevånarnes könlösa kärlek, såsom Swedenborg kallar det. På den
vägen börjar min uppfostran för himmelen. Men först försona vad jag
brutit!
Situationen är i få ord denna: min hustru bor på annan ort hos sin gifta
syster, eftersom hennes mormor, vilken sitter inne med arvet, har svurit
att vårt äktenskap skall bli upplöst, sådan ovilja hyser hon för mig på
grund av min otacksamhet och annat därtill. Jag är välkommen att vara hos
barnet, som aldrig kan upphöra att vara mitt, och jag är gäst hos min
svärmor på obestämd tid. Jag fogar mig i situationen sådan den nu är, och
gör det med nöje. Min svärmor har förlåtit mig allt, med det blida och
undergivna sinnelaget hos en djupt religiös kvinna.
* * * * *
Den 1 september 1896. Jag bor i det rum där min hustru har tillbragt de
två åren av vår skilsmässa. Det är där hon har lidit under det att jag
pinades i Paris. Stackars, stackars min hustru! Är det straffet för brott
som vi begått när vi lekt med kärleken?
* * * * *
På aftonen vid kvällsmåltiden hände följande. För att hjälpa min dotter,
som icke kan servera sig själv, vidrör jag hennes hand och det helt sakta
i den vänligaste avsikt. Den lilla skriker till, drar tillbaka sin hand
och ger mig en blick full av fasa. Då mormodern frågar vad det är, svarar
lillan:
-- Han gör mig illa!
Jag sitter där försagd och kan icke få fram ett ord. Gör jag nu ont utan
att vilja det, huru mycket ont har jag icke gjort av ond vilja?
På natten har jag denna dröm: en örn hackar min hand till straff för
någonting som jag icke vet.
På morgonen kommer min dotter och hälsar på mig, öm, kärleksfull,
smeksam. Hon dricker kaffe med mig och får stanna vid mitt skrivbord, där
jag visar henne tavelböcker. Vi ha redan blivit goda vänner, och min
svärmor är förtjust över att ha fått en hjälp vid den lillas uppfostran.
Om aftonen måste jag närvara vid min ängels sängläggning och höra henne
läsa sina böner. Hon är katolik, och när hon uppfordrar mig att bedja och
göra korstecknet, kan jag ingenting svara, då jag ju är protestant.
Den 2 september. Allmän uppståndelse. Min svärmors mor, som bor vid
flodstranden några kilometer härifrån, har nu givit order om min
utdrivning. Hon vill att jag genast skall ge mig av och hotar att göra
sin dotter arvlös i händelse man ej åtlyder. Min svärmors syster, en
hjärtegod kvinna, skild från sin man hon också, inbjuder mig att bo hos
sig i grannbyn till dess stormen får lägga sig. För detta ändamål kommer
hon och hämtar mig. Man far uppför en två kilometer lång backe, och
ankommen till höjden ser man utöver en rund dal, som ligger inpackad där
nedanför, och varest otaliga kullar resa sig likt vulkankratrar och äro
taggiga av granträd. I mitten av denna tratt ligger byn med sin kyrka,
och uppe på ett brant berg slottet i medeltida borgstil; här och där fält
och ängar inströdda, vattnade av en bäck, som borrar ner sig i en hålväg
nedanför borgen.
Jag frapperades genast av detta sällsamma och i sitt slag ensamstående
landskap, och det gick upp för mig att jag sett det förr, men var, var?
Jo, i det där zinkbadet i hotell Orfila! Uppritat i järnoxid. Det är
samma landskap, utan gensägelse!
Min tant åker med mig utför till byn, där hon har en bostad om tre rum i
en stor byggnad, som inrymmer ett bageri, ett slakteri och ett värdshus.
Huset är beväpnat med en åskledare, därför att åskan antänt vinden där
året förut. När min goda tant, som är djupt gudfruktig liksom systern,
förde in mig i det rum hon bestämt åt mig, stannade jag på tröskeln
upprörd liksom inför en vision. Väggarna äro målade i rosafärg, rosig på
samma sätt som denna morgonrodnad, vilken förföljde mig under min resa.
Gardinerna i rosafärg, och fönstren fullsatta med blommor, som insläppa
ljuset färgat. En utomordentlig renlighet råder här, och den antika
sängen med sitt tak på fyra pelare är en ungmös viloläger. Hela rummet
och det sätt varpå det är möblerat utgör ett skaldestycke, diktat av en
själ, som endast till hälften bor på jorden. Den korsfäste finnes där ej,
men väl den Heliga jungfrun, och vigvattensskålen värnar ingången mot
onda andar.
En känsla av skam fattar mig, jag är rädd att besudla denna fantasi av
en ren själ, som har rest detta tempel åt den Heliga Modern på griften av
sin enda kärlek, begraven sedan mer än tio år, och jag söker avböja ett
så ädelmodigt anbud i tafatta ordvändningar.
Men den goda gamla kvinnan är envis:
-- Det här skall göra dig gott att offra din jordiska kärlek för kärleken
till Gud och den ömhet du hyser för ditt barn. Tro mig, denna kärlek utan
törnen skall ge dig hjärtefrid och sinnesro, och under jungfruns hägn
skall du sova lugnt om natten.
Jag kysser hennes hand till tecken på erkänsla för det offer hon erbjudit
mig, och med en ruelse, som jag ej tilltrott mig, fogar jag mig i
anordningen, förvissad om att vara benådad av makterna, vilka tyckas ha
uppskjutit straffen, som tillärnats för min förbättring.
Men av något skäl förbehåller jag mig rätten att få sova en sista natt i
Saxen och förhala flyttningen till följande dag. Jag återvänder
följaktligen till mitt barn i sällskap med min tant. När vi kommit ut på
bygatan, upptäcker jag att åskledaren med sin ledningstråd är fäst rakt
ovanför min sängplats.
Vilken djävulsk slump, som för mig verkar såsom en personlig
förföljelse!
Vidare lägger jag märke till att utsikten framför mina fönster består av
ingenting mindre än fattighuset, befolkat med frigivna före detta
brottslingar och med sjuka, varibland åtskilliga lågo i själatåget. Ett
bedrövligt sällskap, en dyster framtid att ha ställd inför ögonen.
* * * * *
Återkommen till Saxen plockar jag ihop mina saker och förbereder
avfärden. Det gör mig ont att flytta från min dotter, som blivit mig så
kär. Den gamla damens grymhet att skilja mig från hustru och barn väcker
min förtrytelse, och i ett anfall av vrede lyfter jag min knutna hand mot
hennes porträtt i olja, som hänger över min säng. En dov förbannelse
beledsagar åtbörden.
Två timmar senare bryter ett fruktansvärt oväder löst över byn; blixtarna
korsa varandra under hällregn, och himlen är svart.
Följande morgon anländ till Klam, där rosenrummet står färdigt för mig,
varseblir jag ett drakformat moln som simmar över min tants hus. Vidare
berättar man mig att åskeld har satt i brand en by alldeles i närheten
och att skyfallet har härjat i vår kommun, ödelagt hövolmarna och
bortfört broarna.
(Den 10 september har en cyklon farit fram i Paris, och under egendomliga
omständigheter. Först börjar den mitt under vindstilla bakom
Saint-Sulpice vid Luxembourgträdgården, gör en avstickare till
Châteletteatern och polisprefekturen och upplöser sig vid
Saint-Louissjukhuset efter att ha nedbrutit femtio meter järngaller. På
grund av denna cyklon och den föregående i Jardin des Plantes skriver min
vän teosofen till mig:
-- Vad är cyklonen för slag? Böljor av hat, vågrörelser från passioner,
andeutströmningar?
Därefter tillägger han: äro Papus' anhängare medvetna om sina
manifestationer? -- Och, en slump som var mera än slump, i ett brev,
vilket gick om hans på vägen, ställer jag till honom, som var invigd i
hinduernas hemligheter, följande fråga rent ut formulerad:
-- Kunna de visa hinduerna _göra_ cykloner?
Jag började nämligen då misstänka magiens adepter för att förfölja mig på
grund av mitt guldmakeri eller min envishet att alldeles vägra underkasta
mig deras samfund. Och genom läsning av Rydbergs Germaniska mytologi samt
Hyltén-Cavallius' »Wärend och Wirdarne» hade jag inhämtat, att häxorna
emellanåt roade sig med att uppträda i en storm eller i en kort och
häftig vindstöt.
Jag nämner detta för att kasta ljus över mitt själstillstånd vid denna
tid före bekantskapen med Swedenborgs läror.)
* * * * *
Helgedomen står tillrustad i vitt och rosa, och helgonet skall nu snart
taga boning hos sin lärjunge, som kallats hit från bägges gemensamma
fädernesland för att återväcka minnet av den man, som mer än någon annan
av kvinna född i nyare tider utrustats med nådegåvor.
Frankrike sände Ansgarius för att döpa Sverige; ett tusen år senare sände
Sverige Swedenborg för att omdöpa Frankrike genom förmedling av hans
lärjunge Saint-Martin. Martinisternas orden, som vet av sin roll vid
grundandet av ett nytt Frankrike, skall icke underkänna räckvidden av
dessa ord, och ännu mindre betydelsen av de tusen åren i det nämnda
årtusendet.


IX.
Swedenborg.

Min svärmor och min tant, som äro tvillingsystrar och fullkomligt likna
varandra, med samma karaktär, smak och antipatier, se i varandra sina
dubbelgångare. När jag talar till den ena i den andras frånvaro, är den
frånvarande genast inne i vad jag sagt, så att jag kan fortsätta mina
förtroenden med vilkendera som helst utan omsvep. Därför blandar jag ihop
dem i denna berättelse, som icke är någon roman med anspråk i avseende på
stil och litterär planläggning.
Den första aftonen biktar jag sålunda för dem mina oförklarliga äventyr,
mina tvivel och ångestkänslor. Bägge två få en min av tillfredsställelse
och utropa med en mun:
-- Tänk, du har ju haft samma väg att gå, som vi ha genomvandrat!
Med utgångspunkt i samma likgiltighet för religionen hade de studerat
ockultismen. Därav hade kommit sömnlösa nätter, mystiska händelser
åtföljda av dödlig ängslan, och till slut nattliga anfall, så att de
emellanåt fördes till gränsen av vansinne. De osynliga furierna jaga dem
oavlåtligt framför sig ända till den räddande hamnen: religionen. Men
innan de nå fram dit, uppenbarar sig skyddsängeln, som är ingen mindre
än Swedenborg. De antaga oriktigt nog att jag är grundligt förtrogen med
min landsman, och överraskade av min okunnighet lämna de goda fruntimren
mig i händerna en gammal tysk bok, men med förbehåll.
-- Tag och läs den här, men bliv icke rädd!
-- Rädd? För vad?
Ensam i min rosenröda kammare, slår jag upp luntan på höft, och jag
läser.
Det må överlämnas åt läsaren att gissa vad jag erfor, då mina blickar
fäste sig vid beskrivningen på ett helvete och jag där fann landskapet
vid Klam, landskapet från mitt zinkbad, tecknat som efter naturen, med
den instängda dalen, de granklädda bergkullarna, de dystra skogarna,
hålvägen med bäcken, byn, kyrkan, fattighuset, gödselhögarna, dyngpölen,
svingården. Allt återfinnes där.
Helvete? Men jag är uppfostrad i det djupaste förakt för helvetet såsom
ett inbillningsfoster, kastat på sophögen med andra gamla fördomar. Och
ändå kan jag icke förneka faktum, det enda är att jag måste på följande
nya sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där
nere! Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda
fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras
lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att
tillfoga mig ont.
Sålunda tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet i det
han framställer helvetet.
Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna
uppväcka begäret och tillstädja de fördömda att ernå vad de eftertrakta.
Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara
värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters
fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen
brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke
den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda
lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen
undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar,
och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.
Då jag jämför Swedenborgs beskrivning på helvetet med de plågor den
germanska mytologien omtalar, finner jag en ögonskenlig överensstämmelse,
men för min egen personliga del det nakna faktum, att dessa två böcker
kommit över mig i rätta ögonblicket och att kärnpunkten är till finnandes
där. Jag är i helvetet, och fördömelsen vilar tungt på mig. Då jag
rannsakar mitt förflutna liv, återser jag min barndom, hur redan den
varit inrättad som ett häkte, ett inkvisitionstribunal, och för att
förklara den tortyr, som ett oskyldigt barn underkastades, hjälper intet
annat än att taga sin tillflykt till antagandet av en föruttillvaro, från
vilken vi blivit försatta hit ned för att lida följderna av förseelser,
som vi ej ha någon hågkomst av. Till följd av en vekhet i sinnet, som
endast är alltför vanlig, stöter jag ner i själens djupaste gömslen de
motbjudande intryck, som läsningen av Swedenborg framkallat. Men makterna
lämna mig ej längre någon rast.
På en vandring i byns omgivningar leder den lilla bäcken mig till
hålvägen mellan de två bergen. Den verkligt storslagna ingången dit
mellan nedrasade klippblock lockar mig med en alldeles säregen
dragningskraft. Det berg, som uppbär den öde borgen, stupar lodrätt i
djupet och bildar porten till den ravin, där bäcken gör kvarnfallet.
Genom en naturens lek är klippan modellerad till ett turkhuvud, så likt
att all traktens befolkning lagt märke därtill.
Nedanför tager mjölnarens vagnslider stöd mot bergväggen. På låset till
dess port är ett bockhorn upphängt, som innehåller vagnssmörjan, och tätt
bredvid lutar sig en kvast.
Ehuru allt detta är helt naturligt och som sig bör, frågar jag mig vad
det är för en djävul som har satt ut dessa två insignier för häxor,
bockhornet och kvasten, just där och särskilt denna morgon i min väg.
Jag går framåt på den fuktiga och mörka stigen, illa till mods, och en
träbyggnad av ovanligt utseende hejdar mig. Det är en avlång och låg låda
med sex ugnsluckor . . . Ugnar!
-- Store Gud, var är jag då?
Bilden av Dantes helvete, kistorna med syndare som rödglödgas, spökar för
mig -- -- -- och de sex ugnsluckorna! Rides jag av maran? Nej, det är den
anspråkslösa verkligheten, vilken röjer sig genom en hisklig stank, en
flod av gyttja och en korus av grymtningar, som utgå från svingården.
Vägen tränger ihop sig till en smal gång mellan mjölnarens hus och
berget, rakt nedanför turkhuvudet.
Jag går på, men i bakgrunden varseblir jag en väldig dansk dogg med färg
som en varg, en avbild av det odjur som vaktade ateljén vid rue de la
Santé i Paris.
Jag ryggar tillbaka ett par steg; men erinrande mig Jacques Coeurs
valspråk: »för ett tappert hjärta intet omöjligt», intränger jag i
avgrunden. Cerberus låtsar ej se mig, och jag marscherar på, nu mellan
två rader låga och mörka hus. En svart höna utan stjärt och med tuppkam;
en kvinna, som vid första anblicken synes vara vacker och i pannan bär
ett märke likt en blodröd halvmåne; på närmare håll är hon tandlös och
ful.
Vattenfallet och kvarnen; bullret liknar den öronsusning, som förföljer
mig alltifrån de första oroliga nätterna i Paris. Mjölnarpojkarne, vita
som de otrogna änglarna, sköta maskinens hjulverk likt bödlar, och det
stora skovelhjulet utför sitt Sisyfusarbete med att låta vattnet rinna
ned och oupphörligt rinna ned.
Längre fram smedjan, med nakna och svarta smeder, beväpnade med
eldtänger, kniptänger, släggor, mitt ibland eld och gnistor, glödgat järn
och smält bly; ett larm som skakar hjärnan på dess fasta stöd och kommer
hjärtat att hoppa i bröstkorgen.
Därnäst sågverket och den stora sågen som gnisslar med tänderna då den
torterar på pinbänken de jättelika trädstammarna, medan det genomskinliga
blodet rinner ner på den klibbiga marken.
Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av slagregnet och
virvelstormen; översvämningen har kvarlämnat ett lager av grågrön smuts,
som övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter och gör
fötterna illa. Jag önskar komma över vattendraget, men spången är
bortförd, och jag stannar under ett bråddjup, där den överhängande
klippan hotar att falla ned på en madonnabild, som ensam uppbär på sina
svaga och gudomliga skuldror det undergrävda berget.
Jag återvänder samma väg jag kommit, försänkt i begrundningar över denna
fogning av tillfälligheter, vilka sammanlagda bilda ett stort helt,
underbart utan att vara övernaturligt.
* * * * *
Åtta dagar och åtta nätter förflyta lugnt i Rosenkammaren. Hjärtefriden
återkommer vid min dotters dagliga påhälsning, hon som älskar mig, älskas
tillbaka och är älskvärd, och jag omhuldas av mina släktingar likt ett
olyckligt barn, som man skämmer bort.
Läsningen av Swedenborg upptager min dag, och den förkrossar mig genom
sin naturalism i beskrivningar. Allt återfinner jag där, alla mina
iakttagelser, intryck, tankar, så att dessa visioner synas mig upplevda,
verkliga mänskliga dokument. Det är icke frågan om att tro blint, det är
nog att läsa och jämföra sina egna livserfarenheter.
Skada bara att den bok jag har tillgång till bildar endast ett utdrag.
Andelivets huvudsakliga gåtor skall jag först senare finna lösning på,
när originalarbetet Arcana Coelestia faller i mina händer.
* * * * *
Emellertid hämtar jag mitt i de skrupler, som väckts av övertygelsen om
att det finnes en Gud och straff för synder, tröst ur några rader av
Swedenborg, och genast infinna sig självurskuldandet och övermodet. När
jag på aftonen biktade mig för min svärmor, sade jag därför till henne:
-- Du tror att jag är en fördömd?
-- Nej, och ändock har jag aldrig sett ett människoöde likt ditt. Men du
har ännu inte funnit den goda vägen, som skall föra dig till Herren.
-- Minns du Swedenborg och hans principer om himmelen? Först: lusten att
härska med ett högt mål i sikte. Detta är det förhärskande sinnelaget hos
mig, då jag ju aldrig har eftersträvat samhällets hedersbetygelser eller
oktrojerade makt. Vidare kärleken till välstånd och rikedom för att kunna
befrämja det allmänna bästa. Du vet att jag har brytt mig föga om vinning
och föraktat penningen. Om jag gör guld eller en gång skall göra sådant,
har jag högtidligen lovat makterna att vinsten, ifall det blir någon,
skall användas för humanitära, vetenskapliga och religiösa ändamål. Till
sist: den äktenskapliga kärleken. Behöver jag säga, att alltifrån unga år
mina varma känslor för en kvinna koncentrerade sig omkring äktenskapets,
familjens och makans idé. Det att livet förbehållit mig den lotten att
gifta mig med änkan till en ännu levande man, är en ödets ironi, som jag
ej kan få klar för mig, och vad beträffar ungkarlens oregelbundenheter,
räknar jag dem icke med.
Den gamla satt ett ögonblick eftersinnande:
-- Jag kan icke neka till att det du säger är riktigt, och vid läsning av
dina skrifter har jag funnit en själ med höga syften, vilka alltid
misslyckats trots uppbjudande av all kraft. Helt visst får du göra bot
för synder, som du begått innan du föddes hit till världen. Du torde ha
varit en stor mannadödare i ett föregående liv, och därför skall du lida
dödens ångest tusen gånger utan att dö förrän syndaboten är fullkomnad.
Nu, när du är gudfruktig, grip dig verket an!
-- Du menar jag skall underkasta mig den katolska kyrkans bruk?
-- Ja, det gör jag!
-- Swedenborg har sagt, att det icke är rätt att övergiva sina förfäders
religion, eftersom var människa tillhör det andliga landområde där hennes
folk är fött.
-- Den katolska religionen är en högre nåd, som beviljas var och en som
söker den.
-- Jag nöjer mig med en lägre rang, och i värsta fall ställer jag mig
inför tronen bakom judarna och muhammedanerna, vilka släppts fram de
också. Jag håller i med att vara blygsam.
-- Nådens tillstånd är dig erbjudet, och framför förstfödslorätten
föredrar du en grynvälling.
-- För tjänstekvinnans son är förstfödslorätten för mycket, alldeles för
mycket!
* * * * *
Från det ögonblicket inbillade jag mig, upprättad av Swedenborg, ännu en
gång att jag var Job, den rättsinnige och oförvitlige mannen, prövad av
den Evige för att visa de ondskefulla huru en redlig man kan uthärda
orättvist tillfogade lidanden.
Denna föreställning biter in sig i mitt sinne, som sväller av from
fåfänga. Jag räknar mig till beröm de motgångar med vilka jag blivit
benådad, och jag tröttnar icke att upprepa: se hur jag har lidit! Och jag
beklagar mig över att jag har det så bra hos mina släktingar; rosenrummet
är ett bittert begabberi; man förhånar min uppriktiga ruelse genom att
överhopa mig med välgärningar och livets små njutningar. Kort sagt, jag
är en utvald, det har Swedenborg sagt, och försäkrad om den Eviges
beskydd utmanar jag demonerna . . .
* * * * *
På åttonde dagen av min vistelse i rosenrummet kommer underrättelse om
att mormorsmor vid Donaus strand har blivit sjuk. Angripen av en
leversjukdom åtföljd av kräkningar och sömnlöshet med nattliga
affektioner åt hjärtat. Den tant, vars gästfrihet jag åtnjuter, kallas
dit ned, och jag inbjudes att återvända till min svärmor.
På mina invändningar att den gamla har förbjudit det ger man till svar,
att hon har återkallat sin utdrivningsorder och att det står mig fritt
att bo var jag behagar.
Denna plötsliga omkastning i det en gång fattade beslutet hos henne, som
bär agg till mig, väcker min förvåning, och jag vågar icke skriva denna
gynnsamma kursförändring på räkningen av den iråkade sjukdomsnöden.
Följande dag berättar man att den sjuka blivit sämre. Min svärmor
överlämnar åt mig en blombukett från sin mor till tecken på förlikning
och anförtror mig, att den gamla tror sig ha fått en orm i magen och
andra dylika inbillningar.
Nästa bulletin: en stöld på 2,000 mark är begången hos den sjuka, som
misstänker sin trotjänarinna därför. Denna har harmats djupt över en så
orättvis misstanke och ärnar stämma matmodern för ärekränkning, så att
husfriden är störd hos en orkeslös sjukling, som hade dragit sig från
världen för att få dö i frid.
Varje budbärare har med sig till oss blommor, frukt eller villebråd,
fasaner, kycklingar, gäddor . . .
Är det den gudomliga rättvisan som drabbar, och har den sjuka medvetande
därom? Minns hon att hon en annan gång kört ut mig på stora landsvägen,
som förde mig till sjukhuset?
Eller är hon kanske vidskeplig? Tror hon mig vara i stånd till att ha
förhäxat henne, och äro de skickade gåvorna endast mutor, kastade i
ansiktet på trollkarlen för att stilla hans hämndtörst?
Olyckligtvis kommer en bok i magi mig till hända från Paris just i detta
ögonblick och undervisar mig om de förfaringssätt som kallas förgöringar,
och författaren råder läsaren att icke tro sig vara fritagen från skuld
därför att han undviker de magiska konster, som gå ut på att skada någon;
man måste övervaka sin onda vilja, som förslår att inverka på en annan
till och med om denne är frånvarande.
Av denna upplysning drog jag en dubbel slutsats: först angående mina
samvetsbetänkligheter i förevarande fall, när jag i vredesmod hade lyft