Inferno - 05

Total number of words is 4546
Total number of unique words is 1777
23.2 of words are in the 2000 most common words
31.9 of words are in the 5000 most common words
37.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill
säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna
varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist
och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade
makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande,
individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas
levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den
andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket
för mig var och fortfarande är en galenskap.
Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom
centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer
sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande
och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets
dödande är självmord.
För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför
den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter,
alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet
av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis
härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad
av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd.
Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar
och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som
en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer
icke min motvilja för teosofien.
Till slut -- det var mitt i äventyret med Popoffsky -- talar han ett så
högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar
att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av
svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar
lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade
något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag
åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare
än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid
mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har
lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel,
berättar jag för honom följande historia, en detalj av mitt liv, som
varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den
anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det
Nemesis själv skall drabba mig.
* * * * *
Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma
skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i
Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av
stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina
landsmän trodde jag var galen.
Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från
en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om
min hustru nämnde han icke något.
Detta brevs beskaffenhet ingav mig misstankar, både genom den uppskruvade
stilen och genom gjorda strykningar och rättelser, som angåvo att
författaren tvekat i valet av sina förebragta skäl. Vädrande en snara,
avböjde jag hans erbjudande i obestämda och erkännsamma uttryck.
Tvenne år ha förrunnit, skilsmässan från min första hustru är avgjord
sak, och jag bjuder mig ensam till min vän, som bor på en ö i Östersjöns
yttre skärgård såsom tulluppsyningsman.
Mottagandet är hjärtligt, men det råder där en atmosfär av osanningar och
dubbeltydiga ord, en samtalston av poliskommissarie, och efter en natts
eftertanke har jag fått saken klar för mig. Denne man, vars egenkärlek
jag hade sårat i en av mina romaner, bär agg till mig därför trots den
sympati han eljes känner för mig. Ytterligt despotiskt anlagd, vill han
tumma på mitt öde, tämja mitt sinne och kuva mig för att såmedelst bevisa
sin överlägsenhet.
Alls icke noggrann i valet av medel, pinar han mig en vecka, förgiftar
mig genom förtal och lögnhistorier, som han uppfunnit enkom för
tillfället, men så klumpigt att jag får i behåll övertygelsen om att den
snara han förra gången utlade avsåg min inspärrning såsom sinnesrubbad.
Jag låter honom hållas utan att göra motstånd, överlåtande åt min goda
stjärna att befria mig när tiden är inne.
Till följd av min skenbara underkastelse fattar bödeln tillgivenhet för
mig, och avskild från världen som han länge varit på sin ö i havet, illa
omtyckt av sina grannar och underordnade, ger han vika för behovet att
anförtro sig åt någon. Med en naivitet, obegriplig hos en man i
femtioårsåldern, berättar han mig att hans syster förliden vinter mist
förståndet och i ett anfall av vansinne bränt upp sina sparade
penningar.
Nästa dag ger han mig nya förtroenden: jag får då veta att hans bror är
internerad på landet såsom sinnesrubbad.
Jag frågar inom mig: är det av detta skäl och för att hämnas på ödet som
han traktar efter att få mig insatt också?
Emellertid beklagade jag livligt hans familjeolyckor och vann hans
tillgivenhet fullt ut, så att jag kunde lämna ön och hyra mig en bostad
på en ö i närheten, där jag fick de mina till mig. Efter loppet av en
månad kallar ett brev mig till min »vän», som var nedbruten av sorg över
att hans bror i ett anfall av galenskap krossat huvudet på sig. Jag
tröstar honom, min bödel, och till råga på allt förtror hans hustru mig
under tårar, hurusom hon länge väntat att hennes man skall förr eller
senare falla offer för samma öde som syskonen.
Ett år senare står det i tidningarna att en äldre broder till min vän
tagit livet av sig under omständigheter, som tydde på sinnesförvirring.
Alltså tre tordönsslag på denne mans hjässa, han som velat leka med
åskan!
Vilket egendomligt sammanträffande, skall man utropa!
Och vad mera är: vilket olyckligt sammanträffande, att varje gång som jag
berättat denna historia har jag blivit straffad därför.
* * * * *
Den starka julihettan har inträtt; livet är outhärdligt; allting stinker,
och de hundra bekvämlighetshusen icke minst.
Jag väntar en katastrof utan att kunna säga hur den skall gestalta sig.
På gatan hittar jag en papperslapp med ordet mård, och på en annan gata
en med ordet gam, skrivet av samma hand. Popoffsky liknar fullständigt en
mård och hans hustru en gam. Ha de anlänt till Paris för att döda mig?
Han, en fullkomligt fördomsfri mördare, är i stånd till vad som helst,
sedan han nu förgiftat hustru och barn.
Jag läser den sköna lilla skriften: Om glädjen att dö, och den väcker hos
mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan
liv och död lutar jag mig på sängen, tager proppen ur flaskan med en
cyanförening uti och låter denna sprida sina förödande dofter. Han
nalkas, liemannen, mild och förförisk, men i sista ögonblicket inträffar
alltid någon eller något som bryter tvärt av; upppassaren med något
ärende; en geting som flyger in genom fönstret.
Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras
vilja.
* * * * *
I början av juli blev hotellet övergivet av studenterna, som reste bort
över ferierna. Därför väcktes min nyfikenhet genom ankomsten av en
främling, som inlogerades i rummet intill mitt arbetsbord. Den okände
hörs aldrig tala ett ord; han tycks vara sysselsatt med skrivgöra bakom
brädväggen, som skiljer oss. Lustigt är det i alla fall att han skjuter
tillbaka sin stol för varje gång som jag flyttar min. Han upprepar mina
rörelser och härmar mig som om han ville förarga mig.
Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser.
När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt
bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och
intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och
sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter
lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in.
En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i
bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll.
* * * * *
Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och
jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver.
Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning
börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och
frimärken felas mig.
Då samlar jag min vilja till en sista ansträngning. Jag vill göra guld på
torra vägen och med tillhjälp av elden. Pengar anskaffas, ugnen,
deglarna, kolen, pusten, tängerna. Värmen är omåttlig, och naken ända ned
till midjan som en smed svettas jag framför den öppna elden. Men
sparvarna ha byggt bo i kaminen, och kolångorna tränga ut i kammaren. Jag
blir ursinnig efter första försöket, till följd av både huvudvärken och
det fåfängliga i mina operationer, eftersom allt går bakvänt. Sedan jag
omsmält massan tre gånger över eldhärden, ser jag efter i degelns inre.
Boraxen har bildat en dödskalle med två lysande ögon, vilka skära igenom
min själ som en övernaturlig ironi.
Ingen metallisk bottensats! Och jag avstår från att fortsätta.
Sittande i länstolen läser jag bibeln, som jag slagit upp på måfå:
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till
att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl
gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och
för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja
en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom
vilse; och han skall icke förlossa sin själ och skall icke säga: det som
är i min högra hand är det icke en falskhet . . . Så har den Evige
sagt, din Återlösare, han som har danat dig allt ifrån moderlivet: Jag är
den Evige som haver gjort alla ting, som ensam har utsträckt himlarne och
som haver av mig själv lagt jorden jämn: _Som förstör de lögnares tecken
och gör spåmännen dåraktiga; som överändakastar de vises vett och gör att
deras vetenskap bliver till en galenskap_.»
För första gången uppdök hos mig ett tvivel på mina vetenskapliga
undersökningar! Om det skulle vara en dårskap, ack! då har jag för ett
hjärnspöke uppoffrat min levnads lycka och makas och barns likaså.
Ve mig, dåre! Och svalget mellan avskedet från de mina och detta
ögonblick, som går, öppnar sig! Ett och ett halvt år, så många dagar och
så många nätter, så många smärtor för ingenting!
Nej! det kan icke vara så! Det är icke så!
Vilsegången i svarta skogen? Nej, ljusbringaren har väglett mig på en
rätt stig mot de lycksaligas ö, och det är demonen som frestar mig! Det
är ett straff man pålägger mig! --
Jag sjunker ned i länstolen; sinnet tynges av en tröghet, som jag sällan
känt; det förekommer mig som om ett magnetiskt fluidum utginge från
skiljeväggen, och en sömntyngd smyger sig på lemmarna. Samlande mina
krafter reser jag mig för att skynda ut i det fria. Då hör jag vid
gåendet genom korridoren två röster som viska i rummet bredvid mitt bord.
Varför viska de? För att hålla sig dolda för mig.
Jag går utför rue d'Assas och kommer in i Luxembourgträdgården. Jag
släpar benen efter mig, känner mig förlamad från höfterna till
fotabjället och faller ned på en bänk bakom Adam och hans familj.
Jag är förgiftad! Denna tanke uppstod först hos mig. Och Popoffsky, som
har dödat hustru och barn med giftig gas, har anlänt hit. Det är han som
har skickat en gasström tvärsigenom väggen, ett ryktbart experiment av
Pettenkofer. Vad är att göra? Gå till poliskommissarien? Nej, om bevis
saknas, skall man spärra in mig som galen.
Væ soli! Ve den ensamme, en sparv på taket! Aldrig har min tillvaros
elände varit större, och jag gråter likt ett övergivet barn, som är
mörkrätt.
På aftonen vågar jag ej mera sitta vid mitt bord av fruktan för ett nytt
attentat. Jag går till sängs, men vågar icke somna in. Natten är inne,
och lampan brinner. På muren utanför mitt fönster ser jag skuggan av en
mänsklig gestalt teckna sig, ovisst om man eller kvinna, men den hågkomst
jag har kvar därav i detta ögonblick lutar åt att det var en kvinna.
När jag stiger upp för att spionera, nerfälles gardinen med brådska och
buller. Därefter hör jag den okända inträda i rummet till vänster om min
alkov; och det blir tyst.
I tre timmar ligger jag vaken utan att kunna somna, vilket eljest icke
plägar dröja länge. Då smyger sig en oroande känning genom min
lekamen; jag är föremål för en elektrisk ström, ledd emellan de två
angränsande rummen. Spänningen tilltager alltmera, och oaktat det
motstånd jag uppbjuder, måste jag stiga ur sängen, besatt av den enda
föreställningen:
-- Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad.
Jag går ut för att få tag på uppassaren, som bor i ändan av korridoren.
Men han finns dess värre inte inne. Alltså bortskickad, håller sig undan,
hemlig medbrottsling, köpt!
Då går jag utför trapporna och genom olika korridorer för att väcka
värden. Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär
jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och
ber att få ett annat rum för natten.
Av en slump, som måste tillskrivas en vredgad försyn, är det enda lediga
rummet beläget mitt under min fiendes.
Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft.
Ovan taken vid rue d'Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och
polstjärnan synliga.
-- Mot norden, alltså! Omen accipio!
I det jag drar för alkovens gardiner hör jag huru fienden ovanför mitt
huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck,
vars lock han låser med nyckel.
Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen!
* * * * *
Dagen därefter, som är en söndag, packar jag in och förebär en utflykt
till havskusten.
Till körsvennen ropar jag Gare Saint Lazare, men framme vid Odéon
tillsäger jag honom att köra mig till rue de la Clef nära Jardin des
Plantés, där jag vill stanna inkognito för att avsluta mina pågående
studier innan jag reser till Sverige.
-----
[B] Swedenborg: Arcana Coelestia
[C] L'Extériorisation de la sensibilité


VII.
Helvetet.

Äntligen en tids stillestånd i mina kval. Sittande i en länstol på
trappavsatsen till paviljongen betraktar jag i timtal trädgårdens växter
och begrundar det förflutna. Det lugn som inträtt efter min flykt utgör
bevis på att det icke är någon sjukdom, som träffat mig, utan att jag
varit förföljd av fiender. Jag arbetar om dagen, sover lugnt om natten.
Befriad från förra ställets osnygga omgivningar, känner jag mig föryngrad
vid anblicken av stockrosorna, min ungdoms blommor.
Och Paris' underverk, som är okänt för parisarna, Jardin des Plantés, har
blivit min egen park. Hela skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark,
det återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara mitt ibland
vilddjuren: det är en alltför stor lycka. Utgående från mineralierna
genomvandrar jag växt- och djurrikena för att komma fram till människan,
bakom vilken jag upptäcker skaparen. Skaparen, denne store konstnär som
utvecklar sig själv under skapandet, i det han gör utkast som han ratar,
tar ånyo upp ofullgångna idéer, fullkomnar, mångfaldigar de primitiva
formerna. För visso, detta är skapat för hand. Ofta gör han ofantliga
framsteg, i det han uppfinner arierna, och då kommer vetenskapen sedan
och konstaterar befintligheten av luckor, felande länkar, och inbillar
sig att det har funnits mellanformer, som nu försvunnit.
* * * * *
Emellertid, som jag är viss om att vara i gott skydd mot mina förföljare,
skickar jag min nya adress till hotell Orfila för att åter träda i
förbindelse med den yttre världen genom postförsändelser, som ej kommit
mig till hända sedan min flykt.
Dagen efter det jag avslöjat mitt inkognito brytes freden. Ett och annat
börjar hända, som oroar mig, och samma känsla av obehag som förr tynger
nu på mig. Det börjar med att i rummet bredvid mitt på nedre bottnen,
vilket står ledigt och omöblerat, hopas saker, vilkas bruk ej är mig
möjligt att förklara. En gammal herre med grå och elaka ögon som en björn
bär dit tomma varulådor, järnbleckplåtar och andra föremål, som ej kunna
definieras.
Samtidigt börjar bullrandet från rue de la Grande Chaumière över mitt
huvud; man släpar trossar, man bultar med hammare alldeles som om
uppsättandet av en helvetesmaskin efter nihilisternas metod förbereddes.
Vid samma tid blir värdinnan, som var högeligen förekommande i början av
min vistelse där, mera avmätt i sitt sätt, spionerar på mig och inlägger
någonting försmädligt i sin hälsning.
Vidare kommer det nya hyresgäster i våningen en trappa upp ovanför mig.
En gammal tystlåten herre, vars tunga steg jag väl kände igen, är ej
kvar. Han, som lever på pengar i lugn och rö, har bott där i huset många
år; han har inte rest bort, utan bara bytt om rum. Varför det?
Tjänarinnan, som städar åt mig och serverar mina måltider, har fått en
allvarsam min och kastar förstulet blickar fulla av medömkan på mig.
Nu har man ovanför mig fått upp ett hjul, som hela dagen går runt, runt.
Dömd till döden! Det är mitt bestämda intryck. Av vem? Ryssarna? I vilken
egenskap? Eller av pietisterna, katoliker, jesuiter, teosofer? Såsom
trollkarl eller svartkonstutövare?
Eller kanske av polisen! Som anarkist? -- vilket är en ofta tillgripen
anklagelse för att komma åt personliga fiender.
I detta nu, då jag skriver, vet jag icke vad som förehades denna julinatt
när döden störtade in på mig, men jag känner väl och skall aldrig glömma
den läxa, som jag därifrån har i behåll för hela livet.
Om de i hemligheten invigda en gång skulle vidgå och erkänna att det var
verkningen av en mot mig riktad komplott, hyser jag intet agg till dem
för den saken, övertygad som jag nu är att en annan, starkare hand satte
deras i rörelse, dem själva ovetande och mot deras vilja.
* * * * *
Å andra sidan, antaget att ingen intrig var med i spelet: då är det jag
som har med tillhjälp av inbillningskraften skapat dessa tuktoandar för
att straffa mig själv. Vi få i det följande se huru pass mycken
sannolikhet som finnes för detta antagande.
Sista dagens morgon stiger jag upp med en resignation, som jag skulle
vilja kalla religiös; ingenting binder mig längre vid livet. Jag har
ordnat mina papper, skrivit de nödvändigaste brev, bränt vad som bort
förstöras.
Därefter tar jag en promenad i Jardin des Plantes för att säga farväl åt
skapelsen.
De svenska blocken av magnetisk järnmalm framför mineralogiska museet
hälsa mig från mitt fädernesland. Robins akacia, Libanons ceder;
minnesmärken från den ännu levande vetenskapens stora epoker; jag hälsar
dem. Jag köper bröd och körsbär för att undfägna mina vänner. Den gamle
Martin, björnen, han som alltid känner igen mig därför att jag är den
ende som bjudit honom på körsbär när han vaknar och när han skall till
att somna. Jag räcker brödet åt elefantungen, som spottar mig i ansiktet
när han har ätit upp allt, en otacksam och och trolös ungdom.
Farväl, gamar, himlabebyggare som man inneslutit i en smutsig bur;
farväl, bisonoxe, farväl, flodhäst, fjättrade demon; faren väl, mansälar,
väl sammanbragta par, som den äktenskapliga kärleken tröstar över
förlusten av havet och de vida horisonterna; faren väl, stenar, växter,
blommor, träd, fjärilar, fåglar, ormar, alla skapade av en god Guds hand.
Och I store män, Bernardin de Saint-Pierre, Linné, Geoffroy
Saint-Hilaire, Haüy, vilkas namn äro ristade i guld på tempelfrisen --
farväl! nej: vi träffas snart!
Jag lämnar det jordiska paradiset, i det att Séraphitas sublima ord rinna
mig i hågen: farväl, arma jord! Farväl!
Återkommen till hotellets trädgård vädrar jag närvaron av någon, som har
kommit under det jag varit ute. Jag ser honom icke, men jag känner på mig
att han är där.
Vad som ökar min oro är den synbara förändring, som försiggått med rummet
näst intill mitt. Till en början är ett skynke utspänt över ett rep,
sannolikt i syfte att dölja något. På kaminutsprånget har man hopat
staplar av metallskivor isolerade genom träslåar. Ovanpå varje stapel har
man lagt ett fotografialbum eller någon bok, tydligen för att förläna ett
oskyldigt utseende åt dessa helvetesmaskiner, vilka jag skulle vilja
beteckna som ackumulatorer! Till råga på allt får jag se två arbetare
uppklängda på ett tak vid rue Censier, alldeles mitt emot den flygel jag
bor i. Vad de föreha däruppe kan jag inte se, men de utpeka mitt fönster
under det de handskas med föremål, som man ej kan tydligt urskilja.
Varför jag icke flyr? -- Därför att jag är för stolt därtill; och emedan
det oundvikliga måste utstås.
Jag rustar mig alltså till natten. Jag tar ett bad och är mycket noga med
att mina fötter bli vita, något som jag håller på, därför att min mor när
jag var barn inpräntade hos mig, att smutsiga fötter äro ett kännemärke
på vanheder.
Jag rakar mig, parfymerar min bröllopsskjorta, köpt för tre år sedan i
Wien . . . En dödsdömds toalett.
Jag läser i bibeln Davids psalmer, vari han nedkallar den Eviges hämnd
över sina fienders huvud.
Men botpsalmerna då? Nej, jag har ingen rätt att ångra mig, ty det är
icke jag som har styrt mina öden; jag har aldrig gjort det onda för dess
egen skull, utan endast till personligt försvar. Att ångra sig är att
kritisera försynen, som pålägger oss synden såsom ett lidande i syfte att
luttra oss genom den avsmak som den dåliga handlingen ingiver.
Min räkning med livet avslutades sålunda: låt det vara jämnt om jämnt! Om
jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff
därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet? Men jag har ju
gått igenom tusen helveten i detta livet utan att stappla, mer än nog för
att väcka en glödande åtrå efter att få lämna fåfängligheterna och de
bedrägliga njutningarna i denna värld, som jag alltid avskytt. Född med
hemlängtan till himlen, grät jag som barn över tillvarons smutsighet,
kände mig som en främling bland mina anförvanter och i samhället. Jag har
sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit
Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med
att härska över slavar, som krypa för sina bödlar.
* * * * *
Då jag fäller ner gardinen för min glasdörr, märker jag i enskilda
salongen ett sällskap damer och herrar, som dricka champagne. Tydligen
resande som anlänt samma afton. Men det är icke ett lustparti, eftersom
de alla se allvarsamma ut, diskutera, framställa förslag och meddela sig
lågmält med varandra liksom sammansvurne. Till råga på mina marter vända
de sig på sina stolar och peka i riktning åt mitt rum.
Klockan tio är min lampa släckt, och jag somnar, lugn och resignerad likt
en som ligger i själatåget.
* * * * *
Jag vaknar upp; klockan slår två från en pendyl, en dörr smälles igen och
. . . jag är ur sängen liksom lyft av en pump, som suger mitt hjärta.
Knappt har jag satt fötterna på golvet förrän en elektrisk dusch utgjutes
över min nacke och pressar mig mot jorden. Jag reser mig igen, rafsar åt
mig kläderna och störtar ut i trädgården, ett rov för den förfärligaste
hjärtklappning.
När jag fått kläderna på mig, är min första rediga tanke den att gå och
uppsöka poliskommissarien och låta företaga en husvisitation.
Men porten till huset är stängd nu, portvaktarrummet likaså; jag trevar
mig fram, öppnar en dörr till höger, kommer in i köket där en nattlampa
är tänd; jag råkar slå omkull den och blir stående i nattsvarta mörkret.
Rädslan bringar mig åter till sans, och jag går tillbaka till mitt rum
vägledd av denna tanke: om jag har misstagit mig, är jag förlorad.
Jag släpar ut en länstol i trädgården, och sittande under stjärnevalvet
eftertänker jag vad som tilldragit sig.
En sjukdom? Omöjligt, emedan jag mådde förträffligt ända till avslöjandet
av mitt inkognito. Ett attentat? Ja, ty förberedelserna verkställdes
inför mina ögon. Dessutom känner jag mig ju återställd här i trädgården,
där jag kommit utom räckhåll för mina fiender, och hjärtats funktioner
äro fullkomligt normala. Mitt under dessa reflektioner hör jag någon
hosta i rummet bredvid mitt. Genast svarar en lätt hosta från rummet
ovanför. Sannolikt signaler och just desamma som jag hade hört sista
natten i hotell Orfila. Jag går fram och försöker spränga glasdörren till
rummet på nedre bottnen, men låset står emot.
Trött på den gagnlösa striden mot de osynliga sjunker jag ned i
länstolen, där sömnen förbarmar sig över mig så att jag bedövas under den
vackra sommarnattens stjärnor, medan stockrosorna susa för den svaga
julibrisen.
* * * * *
Solen väcker mig, och tackande försynen som har räddat mig ur döden till
livet packar jag mina ringa tillhörigheter för att fara till Dieppe och
söka ett skydd hos vänner, vilka jag försummat liksom jag gjort med alla
andra, men som äro överseende och ädelmodiga mot de vanlottade och
skeppsbrutna.
När jag frågar efter hotellvärdinnan, håller hon sig undan och förebär
ett illamående, något som jag väntade mig av henne, vilken jag höll för
medbrottsling.
Vid avfärden från hotellet slungar jag en förbannelse över illdådarnes
huvuden, vädjande till himlen att sända sin eld ner på denna rövarekula,
om med rätta eller icke, vem kan säga det?
* * * * *
När jag anländer till Dieppe, bli mina hyggliga vänner förskräckta vid
att se mig komma klättrande uppför kullen till orkidévillan och släpa på
min kappsäck, tung av manuskript.
-- Varifrån kommer ni, olycksfågel?
-- Jag kommer från döden.
-- Jag misstänkte det, eftersom ni ser ut som ett lik.
Den snälla och intagande frun i huset tar mig vid handen och leder mig
till en spegel för att jag själv skall få skåda hur jag ser ut. Ansiktet
svart av stenkolsröken på tåget, kinderna ihåliga, håret fuktigt av svett
och gråsprängt, ögonen hemskt stirrande, skjortbröstet solkigt: det var
en ömklig åsyn.
Men när jag lämnats ensam i ett toalettrum av den älskvärda frun, vilken
behandlade mig som ett sjukt och övergivet barn, granskade jag mitt
ansikte nogare. Det fanns i dragen ett uttryck, som väckte min fasa. Det
var icke dödens, icke lastens märke, det var någonting annat ändå. Om jag
hade läst Swedenborg då, skulle prägeln som den onde anden intryckt där
hava upplyst mig om mitt själstillstånd och om de senaste veckornas
tilldragelser.
Nu kände jag blygsel och fasa för mig själv, och dåligt samvete över att
ha varit otacksam mot en familj, som förr hade öppnat denna räddande hamn
för mig och så många andra skeppsbrutna.
Det är en syndabot att ha blivit jagad dit av furierna. Ett vackert
konstnärshem, välmåga, äktenskaplig lycka, förtjusande barn, lyx och
trevnad, en gästfrihet utan gränser, fri humanitet i åsikter, en atmosfär
av skönhet och hjärtegodhet, som bränner mig i själen och vari jag känner
mig bortkommen som en fördömd i paradiset. Där börjar jag upptäcka att
jag är en dålig varelse.
För mina ögon utbreder sig allt vad livet kan erbjuda av lycksalighet,
och som jag har förspillt.
* * * * *
Jag har fått mig anvisat ett vindsrum med utsikt åt kullens topp, där en
asyl för ålderstigna är belägen. På aftonen får jag se två män, som
stödda mot trädgårdsmuren bespeja vår villa och med åtbörder utpeka
platsen för mitt fönster. Föreställningen att vara förföljd av
elektricitetsförfarna fiender anfäktar mig på nytt.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Inferno - 06
  • Parts
  • Inferno - 01
    Total number of words is 4312
    Total number of unique words is 1796
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.8 of words are in the 5000 most common words
    36.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 02
    Total number of words is 4401
    Total number of unique words is 1882
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.1 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 03
    Total number of words is 4441
    Total number of unique words is 1795
    23.4 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 04
    Total number of words is 4665
    Total number of unique words is 1854
    25.7 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    39.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 05
    Total number of words is 4546
    Total number of unique words is 1777
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    37.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 06
    Total number of words is 4552
    Total number of unique words is 1835
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 07
    Total number of words is 4469
    Total number of unique words is 1815
    22.8 of words are in the 2000 most common words
    32.2 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 08
    Total number of words is 4534
    Total number of unique words is 1841
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 09
    Total number of words is 4501
    Total number of unique words is 1781
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 10
    Total number of words is 4465
    Total number of unique words is 1757
    23.1 of words are in the 2000 most common words
    31.5 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Inferno - 11
    Total number of words is 401
    Total number of unique words is 260
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.