Inferno - 01

INFERNO
AV
AUGUST STRINDBERG
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


_Copyright. Albert Bonnier 1914._
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914


INNEHÅLL.

_Inferno._
1. Den Osynliges hand ................................. 7
2. Ludvig den helige gör mig bekant med salig Orfila .. 21
3. Demonen frestar .................................... 27
4. Det återvunna paradiset ............................ 33
5. Fallet och det förlorade paradiset ................. 36
6. Skärselden ......................................... 42
7. Helvetet ........................................... 93
8. Beatrice ........................................... 122
9. Swedenborg ......................................... 131
10. Utdrag ur en fördömds dagbok ....................... 149
11. Den Evige har talat ................................ 163
12. Helvetet lössläppt ................................. 168
13. Pilgrimsfärd och försoning ......................... 178
14. Återlösaren ........................................ 184
15. Vedermödor ......................................... 190
16. Vartåt pekar vår väg? .............................. 197
Epilog ................................................. 203
Bibliografi ............................................ 206


Motto: 1) Courbe la tête, fier Sicambre!
Adore ce que tu as brûlé,
Brûle ce que tu as adoré!
2) Och jag skall vända mitt anlete emot en sådan
man och slå honom med förfäran, så att han
skall bliva en varnagel och ett åtlöje bland
folket.
Hesekiel XIV: 8.
3) Och bland dessa äro Hymeneus och Alexander,
vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att
de genom denna tuktan skulle lära sig att icke
mera försmäda.
1:sta Timot. I: 20.


I.
Den Osynliges hand.

Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans
station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till
vårt barn, som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså offret av
mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi igen? -- Snart! återljödo ännu
såsom osanningar, vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en
aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts. Detta farväl,
som vi utbytte i november månad 1894, blev verkligen också det sista, ty
till denna stund, i maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära
hustru.
När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord,
där jag förut brukat sitta med min hustru, min vackra fångvaktarinna, som
dag och natt spionerade på min själ, gissade till mina hemliga tankar,
bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes strävan mot det
okända.
Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens
innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden, denna
skådeplats för intellektuella strider, där jag nyss vunnit en seger, i
sig själv futtig, men för mig oerhört stor, då den utgjorde uppfyllelsen
av en ungdomsdröm, som drömts av alla samtida skriftställare i mitt
hemland, men förverkligats allenast av mig -- nämligen att bliva spelad
på en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har
ernått, och vetenskapen lockade mig. Ställd i valet mellan kärlek och
vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i
det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret
för min ärelystnad eller min kallelse.
* * * * *
Väl anländ på nytt till mitt eländiga studentrum i Quartier latin, grävde
jag i min koffert och drog fram ur deras gömställe sex deglar av fint
porslin, i förväg köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv. En
eldtång och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning.
Sedan var det bara att göra upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren
och fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios avrättning var
det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.
Natten faller på, svavlet brinner med avgrundslågor, och mot morgonsidan
har jag konstaterat närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp,
som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det stora problemet,
kullkastat den härskande kemin och vunnit den odödlighet, som är de
dödliga medgiven.
Men huden på mina händer, som blivit stekt framför den starka elden,
lossnar och faller av i fjäll, och den smärta, som framkallas av
händernas möda vid avklädningen, påminner mig om vad min seger kostat.
Ensam i sängen, där ännu en doft av kvinna dröjer kvar, finner jag mig
säll till mods; en känsla av psykisk renhet, av manlig jungfrulighet gör
att jag skådar på mitt förflutna äktenskapsliv såsom något orent, och jag
är ledsen att ej äga någon, till vilken jag kan frambära min tacksamhet
för befrielsen från dessa förnedrande bojor, dem jag brutit utan vidare
omständigheter. Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag
märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett
livstecken ifrån sig.
Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet
trycker mig som en börda!
* * * * *
Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga mått och steg för att
utsprida den. I min skygghet vänder jag mig ej till auktoriteterna och
akademierna. Emellertid fortsätter jag mina experiment, allt under det
att sprickorna på händerna förvärras, öppna sig och fyllas med
kokssmulor, så att blod sipprar ut och plågorna bli outhärdliga. Allt jag
vidrör framkallar smärtor, och ursinnig över denna pina, som jag är hågad
tillskriva de okända makter, vilka i så många år förföljt mig och lagt
hinder för mina bemödanden, undviker och försummar jag människors
sällskap, ger återbud till bjudningar, stöter vänner ifrån mig. Tystnad
och enslighet breda sig omkring mig, ett ökenlugn, högtidligt och
förfärande, uti vilket jag på trots utmanar den osynlige, brottas kropp
mot kropp, själ mot själ. Jag har bevisat närvaron av kolämne i svavlet;
nu skall jag uppvisa väte och syre, ty de måste finnas däri. Apparaterna
räcka ej mera till, jag står utan pengar, händerna äro svärtade och
blödande, svarta som nöden, blödande som mitt hjärta. Ty samtidigt
underhöll jag en brevväxling med min hustru och berättade för henne om
mina kemiska framgångar, på vilket hon svarade med bulletiner om vår
dotter och strödde in små förmaningar om det fåfängliga i min vetenskap
och om dåraktigheten i att vräka bort pengar på slikt.
I ett anfall av rättmätig stolthet, gripen av ett rasande begär att göra
mig själv illa, begår jag självmord, i det jag avskickar ett skändligt,
oförlåtligt brev och säger farväl till hustru och barn, låtande förstå
att en ny förbindelse lagt beslag på mina tankar.
Skottet har träffat. Min hustru svarar med en ansökan om skilsmässa.
Ensam, självmördare och lönnmördare, glömmer jag det brottsliga i saken
för grämelsen och bekymren. Ingen kommer och besöker mig, och jag kan ej
söka upp någon, då jag stött mig med alla.
Jag känner mig lösgjord, drivande på ytan av ett hav efter att ha
avskurit ankartåget utan att äga några segel.
Emellertid uppenbarar sig nöden i form av den obetalda hyresräkningen och
avbryter mina vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom att
kalla mig åter till jorden.
På detta sätt nalkas julen. Jag har något tvärt avslagit en inbjudning
till en skandinavisk familj, däri atmosfären misshagar mig på grund av
ett visst självsvåld, som plågar mig. På kvällen, när jag sitter ensam,
ångrar jag mig och går dit ändå. Genast som man satt sig till bords,
börjar midnattskalaset med stoj och översvämmande glädje bland de unga
konstnärer, som där i huset äro som hemma hos sig. En förtrolighet, som
frånstöter mig, åtbörder och miner, med ett ord en ton, som ej smakar av
familjekrets, inger mig en obeskrivlig vantrevnad, och mitt uppe i
saturnalierna framtrollar mitt svårmod för min inre syn min hustrus
fridsamma boning. I en vision ser jag plötsligt salen, julträdet,
misteln, min lilla flicka och hennes övergivna moder . . .
Samvetskvalen gripa mig, jag reser mig, förebär ett illamående och går
min väg.
Jag passerar den förskräckliga rue de la Gaieté, där mängdens konstlade
glädje verkar sårande, samt den dystra och tysta rue Delambre, en gata
som mer än någon annan i kvarteret kan göra en förtvivlad; jag viker av
på boulevard Montparnasse och sjunker ned på en stol utanför Brasserie
des Lilas.
En god absint tröstar mig under några minuter, därefter anfalles jag av
ett följe kokotter och studenter, som slå mig i ansiktet med spön, och
liksom jagad av furier lämnar jag min absint i sticket och skyndar att
skaffa mig en ny i kafét François Premier vid boulevard Saint-Michel.
Det var att råka ur askan i elden; en annan tropp flinar åt mig: Se på
den enstöringen! och jag flyr, piskad av eumeniderna, till mitt hem med
nidrefrängernas retsamma fanfarer i öronen.
* * * * *
Tanken på en tuktan såsom följden av ett brott inställer sig icke. Inför
mig själv spelar jag rollen av oskyldig, föremål för en orättvis
förföljelse. De okända hindrade mig i att fullfölja mitt stora verk, och
det var nödvändigt att bryta hindren innan segerkronan kunde vinnas.
Jag har haft orätt, och ändå har jag rätt och skall få rätt!
Denna julnatt sov jag illa. En kall luftström strök upprepade gånger över
mitt ansikte, och ljudet av en mungiga väckte mig allt emellanåt.
* * * * *
En begynnande orklöshet får småningom makt med mig. De svarta och
blödande händerna hindra mig vid klädseln att vårda mitt yttre. Rädslan
för hyresräkningen lämnar mig ej mer någon ro, och jag går fram och åter
i rummet som ett vilddjur i sin bur.
Jag har upphört att intaga regelbundna måltider, och pensionsvärden råder
mig att lägga mig på sjukhus, vilket leder till ingenting, då sådant är
dyrt och man måste betala i förskott.
Då yppar sig en uppsvällning av armådrorna, ett tecken till
blodförgiftning. Detta var nådestöten, och ryktet därom sprider sig bland
mina landsmän, så att en afton den goda kvinnan, från vars julkalas jag
hade brutit upp på ett ohövligt sätt, hon, som ingett mig antipati och
nära nog förakt, söker upp mig, får reda på min olycka och ångest samt
under tårar anvisar mig sjukhuset som den enda räddningen.
Döm om min hjälplöshet och förkrosselse, när en vältalig tystnad gör
klart för henne att jag står utan tillgångar. Då fattas hon av medömkan
vid att se mig så nedsjunken i elände.
Hon förklarar, att hon skall göra insamling bland skandinaviska
sällskapet, hon skall söka församlingens pastor; för egen del är hon
fattig och tyngd av bekymmer för den dagliga utkomsten.
Synderskan har känt medlidande med den man, som just övergivit sin äkta
maka.
Bragt till tiggeri, ännu en gång, anropande barmhärtigheten genom en
kvinnas förmedling, börjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr
händelsernas oemotståndliga logik. Jag kryper ihop för stormvinden,
besluten att resa mig på nytt.
* * * * *
En vagn kör mig till Saint-Louis-sjukhuset. På vägen dit stiger jag ur
vid rue de Rennes för att köpa två vita skjortor.
Svepningen! för min sista timme!
Tankarne vända sig verkligen kring min nära förestående död, omöjligt att
förklara varföre.
Intagen som patient, förbjuden att gå ut annat än efter erhållet
tillstånd, och med händerna inlindade så att all slags sysselsättning
omöjliggöres, tycker jag mig vara inspärrad i fängelse.
Ett abstrakt sjukrum, kalt, försett med det nödtorftigaste, utan tecken
till skönhetssträvan, beläget nära gemensamhetssalen, där man röker och
spelar kort från morgon till kväll.
Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag mig i ett sällskap av
spöken. Ansikten som dödsskallar eller döendes; här felas det en näsa,
där ett öga, på en tredje är läppen kluven eller kinden förmultnad. Här
sitta också två individer, som ej se sjuka ut, men ha en vresig och
förtvivlad uppsyn. Det är ett par stortjuvar av god familj, som genom
mäktiga relationer sluppit lösa ur fängelset under förevändning av
sjukdom. En äcklande lukt av jodoform tar bort aptiten för mig, och som
mina händer äro bundna måste jag anlita mina sidokamraters biträde för
att skära brödet och slå i drycken. Och runt omkring denna sköna samling
av brottslingar och dödsdömde rör sig vår goda moder, föreståndarinnan, i
sin klosterlika dräkt av svart och vitt, och fördelar åt en var hans
giftbemängda läkedryck. I en bägare arsenik dricker jag med en dödskalle,
som skålar tillbaka i digitalis. Det är bedrövligt, och ändå får man vara
tacksam, något som gör mig ursinnig. Behöva vara tacksam för en så ringa
och därtill så obehaglig sak!
Man kläder på och av mig, vårdar mig likt ett barn, och
barmhärtighetssystern fattar bevågenhet för mig, behandlar mig som ett
småbarn och kallar mig sin gosse, under det att jag liksom alla de andra
benämner henne: min mor.
Vad det känns skönt att uttala detta ord moder, som ej gått över mina
läppar på trettio år! Den gamla, som tillhör S:t Augustinerorden och bär
de dödas dräkt därför att hon aldrig har levat livet, är mild som
försakelsen och lär oss att le åt våra lidanden som vore de fröjder, ty
hon vet hur välgörande smärtan kan vara. Icke ett förebrående ord, inga
förmaningar eller predikningar. Hon känner sin instruktion, den som
gäller för de sekulariserade sjukhusen, och hon förstår att bevilja små
friheter åt sjuklingarna, icke åt sig själv. Sålunda tillåter hon mig
röka i mitt rum och erbjuder sig att rulla cigarretter åt mig, vilket jag
avböjer. Hon skaffar mig tillstånd att gå ut på extra tider, och då hon
upptäckt att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir föreställd för
sjukhusets lärde apotekare, som lånar mig böcker och sedan han fått del
av min teori om grundämnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt
laboratorium. Denna nunna har spelat en roll i mitt liv, och jag börjar
försona mig med mitt öde, i det jag prisar min goda otur, som förde mig
under detta välsignade tak.
Den första bok jag tagit med mig från apotekarens bibliotek faller upp av
sig själv, och min blick slår ner som en falk på en rad i kapitlet
Fosfor.
I få ord förtäljer författaren, att kemisten Lockyer hade medelst
spektralanalys uppvisat, att fosforn icke vore någon enkel kropp, och att
redogörelsen för hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i
Paris, vilken icke hade förnekat sakförhållandet.
Styrkt av detta oväntade stöd går jag ut i staden medförande mina deglar
med återstoden av det ofullständigt förbrända svavlet. Jag överlämnar dem
till en kemisk byrå, där man utlovar åt mig till följande dags morgon
intyget över verkställd analys.
Det var min födelsedag. Vid återkomsten till sjukhuset väntar mig ett
brev från min hustru. Hon begråter min iråkade olycka, hon vill åter fara
till mig för att vårda och älska mig.
Lyckan att vara älskad trots allt framkallar ett behov att rikta min tack
till någon . . . vilken? Till den okände, som i så långa år hade dolt
sig?
Mitt hjärta smälter, jag bekänner den nedriga lögnen om min otrohet,
begär hennes förlåtelse, och i en handvändning är jag å nyo stadd i
utbyte av kärleksbrev med min egen hustru, allt under det jag uppskjuter
vår återförening till en lämpligare tidpunkt.
* * * * *
Nästa morgon skyndar jag till min kemist vid boulevard Magenta.
I förseglat kuvert bär jag med mig till sjukhuset intyget på hans analys.
När jag går förbi Ludvig den heliges staty på innergården, drar jag mig
till minnes helgonets trenne verk, nämligen den stora blindasylen Les
Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller såsom jag översatte
det: från lidandet, igenom vetenskapen, fram till botgöring.
Innestängd på mitt rum öppnar jag kuvertet, som skall avgöra min framtid,
och jag läser:
»Det pulver, som lämnats oss till undersökning, företer följande
caracteristica:
Färg: gråsvart. Lämnar spår på papperet.
Täthet: betydlig, överlägsen medeltätheten hos grafit; ämnet synes vara
en hård grafit.
-- -- -- -- --
Kemisk undersökning:
Detta pulver brinner lätt och utvecklar därvid koloxid och kolsyra. Det
innehåller alltså _kol_.»
-- -- -- -- --
Rent svavel innehåller kol!
Jag är räddad, från denna stund förmår jag bevisa mina vänner och
anförvanter, att jag icke är galen. Bestyrkta äro de teorier jag framlade
i mitt arbete Antibarbarus, som utgavs ett år tidigare och behandlades av
tidningarna som ett verk av en kvacksalvare eller dåre, vilket hade till
följd att jag utstöttes ur min familj såsom en odåga, ett slags
Cagliostro.
Nu tror jag ni äro krossade så det förslår, mina värda motståndare! Mitt
jag sväller av rättmätigt högmod, jag vill lämna lasarettet, ropa högt på
gatorna, vråla framför Institutet, riva ner Sorbonne . . . men
händerna äro fortfarande i band, och utkommen på gården råder mig det
höga gallret till tålamod.
Apotekaren, åt vilken jag meddelar resultatet av analysen, föreslår att
åvägabringa en kommission, inför vilken jag skulle med direkta experiment
uppvisa problemets lösning.
Emellertid, hellre än att vänta och medveten om min försagdhet inför en
offentlig samling, hopskriver jag en uppsats i ämnet och skickar den till
»Le Temps», som för in den inom två dagar.
Lösen är given, man svarar mig från olika håll utan att förneka sakens
riktighet. Jag har fått anhängare, anmodas att lämna artiklar till en
kemisk tidskrift och invecklas i en brevväxling, som ger näring åt mina
fortsatta undersökningar.
* * * * *
En söndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-skärselden, sitter
jag vid fönstret och iakttar vad som försiggår nere på gården. De två
tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellanåt
och se så lyckliga ut, när de värma sig vid den kärlek, som underblåsts
av deras olyckor.
Min egen ensamhet vilar tungt på mig, jag förbannar mitt öde, som jag
finner orättvist, i det jag glömmer att mitt brott överträffar deras i
nedrighet.
Postbudet kommer med ett brev från min hustru. Det är isande kyligt; min
framgång har sårat henne och hon låtsas ej tro därpå, då hon nämligen
rådfrågat en yrkeskemist; hon tillfogar goda råd angående det farliga i
illusioner, som kunna leda till hjärnkriser. För övrigt, vad vinner jag
väl med allt detta? Kan jag föda en familj med min kemi?
Återigen detta alternativ: kärlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar
jag henne med ett sista avskedsbrev.
På aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar
Saint-Martin-kanalen, vilken är svart som en grav och tyckes enkom gjord
att dränka sig uti. Jag stannar vid hörnen av rue Alibert. Varför
Alibert? Vem är han? Var det ej så att den grafit, som kemisten funnit i
mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . Än sedan? Det är
narraktigt, men jag kan ej hjälpa att intrycket av någonting oförklarligt
dröjer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varföre Gud, då han är
avskaffad av republiken, som har ägnat Pantheon åt en annan bestämmelse
än dess ursprungliga . . . Rue Beaurepaire. Just ett »vackert tillhåll»
för missdådare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon?
. . . Jag slutar att läsa gatskyltarna; går vilse, försöker vända om
samma väg utan att dock finna den, ryggar tillbaka inför ett ofantligt
skjul, som stinker av rått kött och unkna grönsaker, i synnerhet surkål
. . . Misstänkta figurer snudda förbi mig och låta plumpa ord falla
. . . jag är rädd för det okända, viker av åt höger, åt vänster, råkar
in i en smutsig återvändsgränd, som tyckes vara hemvist för sopor, laster
och brott. Gatnymfer spärra vägen för mig, ligapojkar flina åt mig.
Scenen från julkalaset upprepas: _Væ soli!_ Vem är det, som ställer i
ordning dessa försåt för mig så fort jag lösgör mig från världen och
människorna? Det är någon, som har låtit mig falla i denna snara! Var
finns han, så att jag kan få brottas med honom? . . .
Ett regn blandat med snöslask faller just som jag börjar springa . . .
i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port,
ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan något palats till,
vilken öppnar sig åt ett hav av ljus . . . Jag frågar en polisbetjänt
var jag befinner mig.
-- Porte Saint-Martin, min herre.
Med några få steg är jag ute på de stora boulevarderna och går nedför
dem. Teateruret anger att klockan är en kvart över sex. Just
absinttimmen, och vännerna vänta som vanligt i café Napolitain. Jag
fortsätter dit ned med påskyndade steg och glömmer sjukhuset, grämelsen,
fattigdomen. Men utanför café du Cardinal råkar jag stöta mot ett bord,
vid vilket en herre sitter. Jag känner honom endast till namnet, men han
känner mig, och i en sekund ha hans ögon sagt mig: Ni här? Ni ligger
alltså inte på sjukhus? Det var således bara prat, den där historien!
Och jag känner på mig att denne man är en av mina okända välgörare, att
han tecknat bidrag åt mig och att jag är en tiggare, som ej har rättighet
att gå på kaféer. Tiggare! Det är rätta ordet; det ringer i öronen på mig
och jagar upp på mina kinder en brännande rodnad, skammens,
förödmjukelsens och raseriets rodnad!
Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid borden; min
teaterdirektör lät bjuda sig av mig och tilltalade mig med käre mästare;
tidningsmän ävlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att
få sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt man, utstött ur
folks umgänge!
Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som
en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här
stänger jag in mig på mitt rum; här är mitt hem.
Då jag reflekterar över mitt öde, märker jag den osynliga handen, som
tuktar mig, med spöslag driver mig fram mot ett mål, som jag ännu icke
kan gissa mig till. Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en
hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig,
kröker mig i stoftet för att lyfta min själ.
Då uppdyker åter hos mig den föreställningen att försynen har bestämt mig
för en mission här i världen och att det är uppfostran därtill som på
detta vis tager sin början.
* * * * *
I februari lämnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad
för världens frestelser. Vid skilsmässan hade jag velat kyssa handen på
vår goda moder, som utan något predikande lärt mig korsets väg, men en
känsla av vördnad, liksom för något, som ej får vanhelgas, höll mig
tillbaka.
Må hon i andanom emottaga denna gärd av tacksamhet från en vilsegången
främling, som nu dväljes undangömd i ett fjärrbeläget land.


II.
Ludvig den helige gör mig bekant med
salig Orfila.

I en anspråkslös möblerad lägenhet, som jag hyrt mig, fullföljer jag mina
kemiska arbeten vintern ut, stannande hemma ända till aftonen, då jag går
att äta middag på ett crémerie där konstnärer av flera olika
nationaliteter ha bildat ett kotteri. Efter middagen besöker jag den
familj, som jag den där gången gav återbud i ett ögonblick av rigorism.
Hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas där, och jag känner mig
dömd att utstå allt det jag hade velat slippa se och höra: ogenerade
seder, löslig moral, gudlöshet med berått mod. Där finnes samlad mycken
talang, oändligt mycken kvickhet, en bland dem har en verkligt genialisk
naturbegåvning och har skaffat sig ett ansett namn.
Hur som helst är man som en familj där, man håller av mig, och jag är dem
tack skyldig, så att jag gör mig blind och döv inför deras små privata
affärer, som ej angå mig.
Ifall det hade varit oberättigat högmod, som kommit mig att undvika dessa
människor, skulle straffet varit väl avvägt, men i detta fall, där min
tillbakadragenhet härflöt ur en strävan att rena min individualitet, att
förädla min personlighet i ett ensligt levernes självprövning, förstår
jag icke försynens tillvägagångssätt, enär mitt skaplynne är mjukt och
gärna anpassar sig efter omgivningen av pur umgängessamhet och fruktan
för att vara otacksam. Utesluten ur societeten på grund av min ynkliga
och skandalösa fattigdom, var jag lycklig att finna en tillflyktsort
under de långa vinterkvällarne, ehuru den mycket fria samtalstonen sårade
mig i hjärtat.
* * * * *
Efter upptäckten av den osynliga handen, som styr mina fjät på den
skrovliga stigen, känner jag mig icke längre ensam, och jag vakar med
sträng uppmärksamhet över mina handlingar och ord utan att dock alltid
lyckas. Men så snart jag syndat, gripes jag genast på bar gärning, och
straffet infinner sig med en noggrannhet och ett raffinemang, som ej
lämnar något tvivel övrigt angående mellankomsten av en makt, vilken
tuktar för att förbättra. Den okände har blivit för mig en personlig
bekantskap, som jag talar till och tackar, begär råd av. Stundtals
föreställer jag honom som min tjänsteande, motsvarande Sokrates' daimon;
och medvetandet av att äga de okändas stöd återskänker mig en energi och
en förtröstan, som egga mig till bemödanden sådana som jag ej förr varit
mäktig av.
Bankrutt i sällskapslivet, lever jag upp på nytt i en annan värld, dit
ingen kan följa mig. Händelser, som förr saknat betydelse, draga nu min
uppmärksamhet till sig, nattens drömmar ikläda sig formen av
förutsägelser, jag betraktar mig som hädangången, och mitt liv förflyter
i en ny sfär.
* * * * *
Sedan jag nu bevisat förekomsten av kolämne i svavlet, återstår för mig
att uppvisa väte och syre, som enligt analogi förmodligen skola finnas
däri.
Två månader förflyta under beräkningar och begrundan, men de för
experiment erforderliga apparaterna felas mig. En vän råder mig att gå
till det analytiska laboratoriet vid Sorbonne, som står öppet även för
främlingar. I min folkskygghet vågar jag ej tänka därpå, så att mina
arbeten avstanna och ett ögonblicks vila uppstår. Dock, en vacker
vårmorgon stiger jag upp vid gott lynne, går utför rue de la Grande
Chaumière och når rue de Fleurus, som öppnar sig till
Luxembourgträdgården. Den lilla vackra gatan ligger där tyst, den
stora kastanjeallén är lysande grön, bred och rak som en rännarbana, med
Davids kolonn ställd mitt i bakgrunden som en målsten, och i fjärran
höjande sig över det andra och snuddande vid molnen Pantheons kupol med
det gyllene korset överst.
Jag stannar hänryckt över den symboliska åsynen, men då jag drager
blicken därifrån varseblir jag till höger om mig en färgeriskylt vid rue
de Fleurus. Sannerligen! visionens verklighet är oförneklig. Målade på
butikfönstret finner jag initialbokstäverna till mitt namn: A. S.
svävande på ett vitt silvermoln och där ovan en regnbåge. _Omen accipio_
i det jag påminner mig ett ställe i Genesis:
»Min båge har jag satt i skyn, och han skall vara tecknet till ett
förbund mellan mig och jorden.»
Jag går icke längre på marken, jag simmar i luften, och med bevingade
steg träder jag in i trädgården, där det ej finns någon människa. I denna
tidiga morgontimme är parken min, rosengården tillhör mig, jag känner
alla mina blommor på rabatterna, chrysanthemumarterna, järnörterna,
begonierna.
Inkommen på rännarbanan uppnår jag målstenen, går ut genom gallerporten
åt rue Soufflot, vänder åt boulevard Saint-Michel till, stannar framför
Blanchards öppna antikvariska boklåda, tager utan att tänka därpå en
gammal kemi av Orfila, slår upp den på måfå och läser: »Svavlet har
blivit intaget under de enkla ämnena. Davys och den yngre Berthollets
sinnrika experiment synas dock bevisa, att det håller väte, syre och en