Inferno - 06

Natten mellan den 25 och 26 juli 1896 faller på. Mina vänner ha gjort vad
de kunnat för att lugna mig; vi ha tillsammans synat alla vindskuporna i
närheten av min, till och med vinden för att försäkra mig om att ingen
gömmer sig där i brottsligt syfte. Det enda är att vid öppnandet av
dörren till en skräpkammare ett i sig själv indifferent föremål har gjort
på mig ett modfällande intryck. Det är en isbjörnshud, som tjänar till
matta; men det uppspärrade gapet, de hotfulla hörntänderna, de gnistrande
ögonen verka utmanande på mig. Varför skulle detta odjur just ligga där i
detta ögonblick?
Påklädd lägger jag mig på sängen, besluten att invänta det ödesdigra
tvåslaget.
Jag väntar till midnatt sysselsatt med läsning. En timme har gått, och
hela huset sover lugnt. Äntligen slår klockan två! Ingenting händer! I
trotsigt mod och för att utmana de osynliga, kanske också i syfte att
göra ett fysikaliskt experiment, stiger jag då upp, öppnar bägge
fönstren, tänder två ljus. Sittande vid bordet med ljusstakarna framför
mig och erbjudande mig som skottavla, med obetäckt bröst, eggar jag de
okända:
-- Här han I mig nu, edra fånar!
Då förnam jag en kvasielektrisk ström, i början svag. Jag ser på
kompassen, som jag anordnat till indikator, men ej ett spår till
missvisning står att upptäcka, följaktligen finns här ingen
elektricitet.
Men spänningen tilltar nu, mitt hjärta slår starkt; jag gör motstånd, men
blixtsnabbt laddas min kropp med ett fluidum, som kväver mig och suger ut
hjärtat.
Jag störtade utför trapporna för att komma in i salongen på nedre
bottnen, där man hade ställt i ordning en provisorisk bädd åt mig för den
händelse den skulle behövas. Där låg jag i fem minuter och samlade
tankarna. Kan det vara strålande elektricitet? Nej, ty kompassen har
förnekat det. En sjukdom, som åter framkallats av rädslan för tvåslaget?
Nej, eftersom mod ej tröt mig då jag trotsade angreppen. Varför skulle
det då behövas att tända på ljusen för att draga dit det okända fluidum,
som anfäktar mig?
Utan att finna ett svar, förlorad i en labyrint anstränger jag mig för
att kunna somna, men då griper mig en urladdning likt en cyklon, den
lyfter mig ur sängen, och -- jakten är i gång. Jag döljer mig bakom
väggar, jag lägger mig ner vid dörrkamrarna, framför kaminerna. Överallt,
överallt leta furierna reda på mig. Själsångesten tar överhand, den
paniska förskräckelsen för allt och ingenting får makt med mig så att jag
flyr från rum till rum och slutar min flykt ute på balkongen, där jag
stannar hopkrupen.
Den gulgråa daggryningen och de sepiafärgade molnen avslöja sällsamma,
vidunderliga former, som öka min förtvivlan. Jag söker upp ateljén (min
vän var målare), lägger mig där på en matta och sluter ögonen. Efter fem
minuter väcker mig ett irriterande ljud. En råtta tittar på mig med
tydlig lust att komma närmare. Jag schasar bort den, men den kommer
tillbaka med en till. Store Gud, har jag delirium, jag som ej druckit mig
rusig på de tre sista åren? (Dagen därpå övertygade jag mig om att det
verkligen fanns råttor i ateljén. Ett sammanträffande av omständigheter
alltså, men arrangerat av vem, och i vilken avsikt?)
Jag byter plats och lägger mig på mattan i tamburen. Den barmhärtiga
sömnen sänker sig ned över min plågade själ, och jag förlorar medvetandet
om mitt lidande, kanske under en halvtimme.
Ett tydligt artikulerat utrop: Alp! kommer mig att spritta upp.
Alp! Det är tyska benämningen på maran. Alp! det är det ord som av
slagregnets droppar ritades på mitt manuskript i hotell Orfila.
Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova. En lek av demoner!
Detta är bara en poetisk bild, som dock kanske innesluter hela
sanningen.
Jag går uppför trappan ända till mitt vindsrum. Ljusen ha brunnit ned,
allt är tyst.
Då ringer det till Angelus. Det är helgdag.
Jag får fatt på den katolska bönboken och läser: De profundis clamavi ad
Te, domine. Tröstad sjunker jag sedan ned på sängen som en död.
* * * * *
Söndagen den 26 juli 1896. En cyklon förhärjar Jardin des Plantes.
Tidningarna skildra detaljerna därav, vilka på ett egendomligt sätt
intressera mig, jag vet inte av vad skäl. Det är i dag som Andrées
ballong skall stiga upp för att söka nå nordpolen; men tecknen båda ej
gott. Cyklonen har slagit till jorden åtskilliga ballonger, som på skilda
ställen uppstigit, och flere luftseglare ha ljutit döden. Elisée Reclus
har brutit benen av sig. Samtidigt inberättas, att i Berlin en person vid
namn Pieska begått självmord under ovanliga omständigheter, genom att
skära upp magen på japanskt sätt: ett helt blodsdrama.
Följande dag lämnar jag Dieppe och denna gång med en välsignelse över
huset, vars välförtjänta lycka fördystrats av mina ångestkänslor.
Tanken på att andemakter haft sin hand med i spelet tillbakavisade jag
alltjämt och inbillade mig att vara angripen av en nervsjukdom.
Fördenskull var jag nu besluten att fara till Sverige och söka en läkare
där, som jag var vän med.
Till minne av Dieppe medför jag en sten, bestående av en järnmalm och
formad som ett väpplingsblad i likhet med götiska kyrkfönster samt märkt
med ett malteserkors. Jag erhöll stenen av ett barn som hittat den på
stranden; den lille berättade att sådana stenar äro fallna från himmelen
och uppkastade av vågsvallet.
Jag vill gärna tro vad han förmäler, och jag behåller gåvan som en
talisman, vars betydelse ännu är fördold för mig.
(Vid kusten av Bretagne bruka strandborna efter stormar plocka stenar i
form av kors, vilka se ut som guld. Det är ett metalliskt mineral,
benämnt Staurotid.)
* * * * *
Längst söder i Sverige ligger den lilla staden vid havskusten; ett
gammalt sjörövare- och lurendrejarenäste, som bevarar exotiska spår från
alla delar av världen, intryckta av vittbefarne sjömän.
Sålunda företer min läkares boning anblicken av ett buddhaistiskt
kloster. Byggnadens fyra flyglar, en våning höga, innesluta en fyrkantig
gård, och mitt på denna står ett uthus i kupolform, en efterhärmning av
Tamerlans grav i Samarkand. Takåsens struktur och beläggning med
kinesiska tegel erinra om yttersta Orienten. En apatisk sköldpadda kryper
på stenläggningen och försjunker bland ogräset i ett nirvana som
förlänges i oändlighet.
En tät häck av bengaliska rosor pryder yttermuren av östra flygeln, där
jag bor ensam. Vägen mellan gården och husets två trädgårdar leder över
en bakgård med ett kastanjeträd och svarta höns, som alltid äro ilskna,
en mörk och fuktig gata.
I blomsterträdgården finns ett lusthus i pagodstil övervuxet med
aristolochier.
Detta kloster med oräkneligt många rum är bebott av allenast en mänsklig
varelse, distriktets lasarettsläkare. Änkling, enstöring, oberoende har
han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det
starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den
relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet,
Denne mans uppträdande på mitt livs skådebana var av en så oväntad art
att jag är frestad räkna det till teaterkupperna _ex machina_.
Nu, vid vårt första sammanträffande då jag kom från Dieppe, fixerade han
mig med en prövande blick och utbrast:
-- Vad är det åt dig? Nevros! Gott! -- Men det finns någonting annat
under. Du har onda ögon, och det känner jag inte igen hos dig. Vad har du
gjort? Utsvävningar, laster, mistade illusioner, religion? Berätta, gamle
gosse!
Men jag berättar ingenting, därför att den första föreställning som
bemäktigar sig mitt misstänksamma sinne, är följande: Han är på förhand
intagen emot mig, måste ha fått upplysningar från något håll, och jag
blir insatt på dårhus.
Jag förebär sömnlöshet, nervositet, maran, och därefter tala vi om
varjehanda andra saker.
Inhyst i en liten lägenhet hos doktorn, lägger jag genast märke till den
amerikanska järnsängen med fyra stolpar slutande i mässingskulor, vilka
likna konduktorerna i en elektricitetsmaskin. När därtill lägges den
elastiska madrassen med fjädrar av koppartråd till resårer, alldeles som
spiralerna i Rhumkorffs induktionsrulle, så kan man tänka sig hur
ursinnig jag skulle bli inför denna djävulska slump. Omöjligt att begära
ett ombyte av säng, ty det kunde väcka misstankar om vansinne. För att
förvissa mig om att ingenting dolde sig ovanför mitt huvud gick jag upp
på vinden. Till råga på oturen fanns där uppe blott ett enda föremål,
nämligen en ofantlig brynja av hopslingrad järntråd, placerad mitt
ovanför min säng. Detta är en ackumulator, tänkte jag. Om ett oväder
utbryter, vilket mycket ofta händer här på orten, skall järnnätet draga
till sig blixten, och jag nödgas ligga på konduktorn utan att våga
knysta. Samtidigt oroar mig det jämna bullret från någon maskin. Nu är
det så att en susning i öronen förföljer mig alltsedan jag lämnade hotell
Orfila; den liknar stampningen av ett vattenhjul. I mitt tvivel på
verkligheten av det nämnda maskinbullret frågar jag vad det är.
Pressen i tryckeriet här bredvid.
Allt får sin naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna
enkelhet mig galen och förskräcker mig.
Natten kommer, och jag är rädd. Himmeln är mulen, luften tung; man väntar
ett oväder. Jag törs ej gå till sängs; tillbringar två timmar med
brevskrivning. Krossad av trötthet kläder jag av mig och kryper ner
mellan lakanen. En förfärlig tystnad råder i huset, när jag släcker
lampan. Jag känner att någon bespejar mig i dunklet, snuddar vid mig,
trevar på mitt hjärta, och suger.
Oförtövat kastar jag mig ur sängen, öppnar fönstret och störtar ut på
gården -- men rosenbuskarna stå där, och min skjorta skyddar mig alls
icke mot taggarnas gissel. Söndersargad, blödande går jag över gården,
och med de nakna fötterna flådda på kiselstenar, rivna av tistlar, brända
av nässlor, halkande på föremål av obekant art, uppnår jag köksdörren som
leder till läkarens våning. Jag bultar! Intet svar! Då först märker jag
att det regnar. O, djup av elände! Vad har jag gjort för att förtjäna
dessa marter? Det är tydligen helvetet självt! Miserere! Miserere!
Jag bultar om och om igen!
Det är mer än besynnerligt att aldrig någon står att upptäcka när jag
blir anfallen.
Alltid har man alibi, det är alltså en komplott och alla äro
medbrottsliga!
Då hörs doktorns röst:
-- Vem är det?
-- Det är jag, som är sjuk! Öppna eller jag dör!
Han öppnar.
-- Hur är det med dig!
Jag börjar min berättelse med attentatet vid rue de la Clef, vilket jag
påbördar elektriker, som äro mina fiender.
-- Tig, olycklige; du är angripen av en sinnessjukdom!
-- Prata smörja! Undersök min intelligens bara; läs vad jag dagligen
skriver och som blir tryckt . . .
-- Tyst! Inte ett ord till någon! Dårhusjournalerna känna mycket väl till
de där historierna om elektriker!
-- Fan ock! Jag bryr mig litet om edra dårjournaler, och för att få
klarhet i saken far jag i morgon dag in till hospitalet i Lund och låter
undersöka mig!
-- Om du det gör, är du förlorad! Inte ett ord mera, och gå nu och lägg
dig i rummet här bredvid!
Jag envisas och fordrar att han skall höra på mig. Han vägrar, vill
ingenting höra.
Ensam igen, frågar jag mig: är det möjligt att en vän, en hedersman, som
hållit sig oberörd av smutsiga affärer, nu har slutat sin berömvärda bana
med att ge vika för frestelsen? Av vem? Svaret tryter mig, men antaganden
i mängd framställa sig!
Every man his price, var man står till buds för sitt pris. Men här har
det behövts en styv summa, som står i proportion till dygden. I vilket
ändamål? En vanlig hämnd betalar icke omåttligt! Det måste vara ett
omåttligt stort intresse inblandat här! Stopp, jag har det! -- Jag har
gjort guld; doktorn har erkänt det till hälften, men han har i dag
förnekat att han eftergjort mina experiment, som jag hade meddelat honom
i brev. Han har nekat, och ändå har jag på aftonen hittat provstycken av
hans egen tillverkning spridda på gårdens stenläggning. Alltså har han
ljugit!
För resten har han samma afton talat vitt och brett om de sorgliga
följderna för mänskligheten ifall tillverkningen av guld skulle bekräfta
sig. Världsbankrutt, allmän förvirring, anarki, världens undergång.
Det bleve nödvändigt att döda guldmakaren. -- Det var hans sista ord.
Vidare, på tal om min väns ekonomiska ställning, som är ganska
anspråkslös, blev jag förvånad över att höra honom nämna att han i
närmaste framtiden ämnade inköpa den egendom han bebodde. Skuldsatt, nära
nog i klämma, drömmer han om att bli husägare.
Allt sammanstämmer för att göra min gode vän misstänkt inför mig.
Förföljelsemani! Må så vara, men anstiftaren, som smider dessa
infernaliska syllogismers länkar, var finns han?
Det bleve nödvändigt att döda honom! -- Detta är den sista tanke mitt
marterade sinne kan fasthålla innan jag somnar fram emot soluppgången.
* * * * *
Vi ha börjat en kallvattensbehandling, och jag har fått ett annat rum för
nätterna, som nu äro tämligen lugna, om än ett och annat återfall
inträffar.
En afton får doktorn se bönboken på mitt nattduksbord och far ut i fullt
raseri:
-- Fortfarande den där religionen! Det är ett symptom, begriper du!
-- Eller ett behov som andra!
-- Stopp! Jag är inte någon ateist, men jag tänker att den Allsmäktige
inte mer vill veta av sådan där förtrolighet som i forna dar. Det är slut
nu med det där fjäsandet för den Evige, och jag håller på muhammedanens
grundsats att ej bedja om någonting annat än att med undergivenhet kunna
bära tillvarons börda.
Stora ord, ur vilka jag vaskar några guldkorn. Han tar ifrån mig bönboken
och bibeln.
-- Läs likgiltiga saker, av sekundärt intresse, världshistoria, mytologi,
och låt de ihåliga drömmarna fara; framför allt akta dig för ockultismen,
denna vetenskap mot alla regler. Det är förbjudet att utspana Skaparens
hemligheter, och ve dem som uppsnappa dem!
På min invändning att i Paris en ockult skola har bildats, vrålar han:
-- Ve dem!
På aftonen ger han mig Viktor Rydbergs Germanska mytologi, men utan någon
baktanke, det kan jag svära på.
-- Se här har du något, som man kan somna av på stående fot. Det här är
styvare än sulfonal.
Om min förträfflige vän hade vetat vilken stubintråd han nu antände,
skulle han hellre räckt mig vad som helst.
Mytologien, i två band om inalles ett tusen sidor, har knappt lämnats mig
i händerna förrän den faller upp av sig själv så att säga, och min blick
fäster sig omedelbart på följande rader, inristade i min hågkomst med
eldskrift: »Enligt legenden hade den av sin gudomlige fader undervisade
Bhrigu blivit stolt över sitt vetande och trott sig däri överträffa även
sin lärare; denne sände honom till de osaliges dödsrike, där han till sin
stolthets förödmjukelse fick bevittna många och förskräckliga ting, om
vilka han förut icke hade haft någon kunskap.»
Det var alltså fallet med mig: övermodet, självklokheten, hybris
(\υ\β\ρ\ι\ς) straffade av min fader och mästare.
Och jag befann mig i helvetet! förjagad dit av makterna. Vem var då min
mästare? Swedenborg?
Jag fortsätter att bläddra i den underbara boken.
»Man jämföre härmed den germanska myten om törnefält, som sarga de
orättfärdiges fötter . . .»
Nog, nog! -- Således törnena också! -- Det här är mig för starkt!
Inget tvivel mera, jag är i helvetet! Och i själva verket bekräftar
realiteten på ett så rimligt sätt denna inbillning, att jag till slut
tror därpå.
Doktorn tyckes mig slitas mellan de mest olika känslor. Ibland är han
tankfull, betraktar mig förstulet och behandlar mig med en förödmjukande
brutalitet; ibland själv en olycklig vårdar och tröstar han mig som ett
sjukt barn. En annan gång gör han sig en njutning av att kunna trampa
under fötterna en man av värde, vilken han förut burit aktning för. Då
spelar han bödel och läxar upp mig:
-- Man får lov att arbeta, man måste göra kol på sin överdrivna
ärelystnad; man får lov att uppfylla sina plikter mot sitt fädernesland
och sin familj. Låt du kemien ligga; det är en chimär, och det finns så
gott om specialister däri -- -- auktoriteter, yrkeslärde som förstå sin
sak . . .
En dag föreslår han mig att skriva i den sämsta bland Stockholms sämre
tidningar.
-- Man betalar bra där!
Jag genmäler, att jag inte behöver skriva artiklar för den sämsta bland
tidningarna i Stockholm, då den förnämsta tidning i Paris och i världen
har öppnat sina spalter för mig. Då ställer han sig tvivlande, behandlar
mig som skrävlare, fastän han har läst mina artiklar i »Le Figaro» och
själv har låtit översätta en min ledare i »Gil Blas».
Jag är ej ond på honom för det; han har spelat sin roll som försynen
pålagt honom.
Det kostade mig dock ansträngning att undertrycka ett uppspirande hat
till denne oförmodade plågoande, och jag förbannade ödet som bar våld på
mina känslor av tacksamhet, så att de urartade till otacksamhet mot en
ädelmodig vän.
* * * * *
Det händer obetydligheter, som oupphörligt blåsa nytt liv i mina
misstankar angående doktorns illvilliga avsikter.
I dag har han ställt alldeles nya och obegagnade yxor, sågar, hammare på
verandan åt trädgården. Två gevär och en revolver i sitt sovrum och i
korridoren ännu en samling yxor, för stora för att tjäna till
hushållsbruk. Vilken satanisk slump, denna bödels- och tortyrapparat,
utlagd till mitt beskådande, oroande på grund av det gagnlösa och
ovanliga däri.
Nätterna ha blivit ganska lugna för mig, medan däremot doktorn börjar
företaga störande vandringar. Så väckes jag av ett bösskott mitt i
mörkaste natten. Av grannlägenhet låtsar jag icke höra något. På morgonen
ger han en förklaring över saken och skyller på en flock skator som
kommit in i trädgården och stört hans sömn.
En annan gång är det hushållerskan som uppger hesa skri efter midnatt.
Åter en annan är det doktorn som kvider, suckar djupt och anropar »Herre
Sebaot».
Är detta ett spökhus, och vem har sänt mig hit?
Jag kunde ej låta bli att le när jag såg hur maran, som red mig, slog ned
på min fångvaktare. Min gudlösa glädje drog genast straffet efter sig.
Ett förfärligt anfall kom över mig, och jag väcktes ur en slummer i det
jag hörde några ord, som jag har antecknat i min dagbok. En okänd röst
utropade namnet: »Luthardt droghandlaren».
Droghandlaren! Kanhända man förgiftar mig långsamt med alkaloider som
framkalla yrselanfall, såsom bolmört, haschisch, digitalis, daturin?
Jag vet icke; men från den stunden fördubblas mina misstankar. Man vågar
ej döda mig, utan endast göra mig galen genom förstuckna medel för att
sedan låta mig försvinna bakom dårhusets portar. Skenet talar ännu
starkare emot doktorn. Jag upptäcker att han har utvecklat min
guldsyntes så att han vet mera därom än jag själv. För övrigt, allt som
han säger motsäges i nästa ögonblick; och när jag så har att göra med en
lögnare, tager min fantasi betslet mellan tänderna och flyger i väg
bortom förnuftets gränser.
Den 8 augusti tar jag en morgonpromenad utanför staden. Nära landsvägen
sjunger det i en telegrafstolpe; jag går intill den, lyssnar och står som
förhäxad. Vid foten av stolpen ligger en tappad hästsko. Jag tar upp den
som ett lyckobringande fynd och bär den med mig hem.
Den 10 augusti. På kvällen säger jag god natt åt doktorn, vars beteende
under de senaste dagarna har oroat mig mer än någonsin. Han har sett
hemlighetsfull ut och liksom kämpat invärtes med sig själv; hans ansikte
är blygrått, blicken slocknad. Han sjunger eller visslar dagen lång; det
har kommit ett brev, som gjort ett starkt intryck på honom.
På eftermiddagen kom han hem med händerna nerblodade efter en operation
och hade med sig ett två månaders foster. Han såg ut som en slaktare och
uttryckte sig på ett obehagligt sätt om modrens förlossning.
-- De svaga må dödas och de starka skyddas! Bort med ömsintheten, som gör
att människosläktet degenererar!
Jag intogs av fasa för honom, och efter det vi sagt god natt åt varandra
på tröskeln mellan våra rum, fortsätter jag att spionera på honom. Först
går han ut i trädgården utan att jag kan höra vad han företar sig där.
Han kommer tillbaka och stannar på verandan som gränsar till mitt sovrum.
Han handskas med ett mycket tungt föremål och drager upp en fjäder, som
icke utgör del av något ur. Allt verkställdes på ett försiktigt sätt, som
antyder hemlighetsmakeri eller tvetydiga manövrer.
Till hälften avklädd, inväntar jag verkningen av dessa mystiska
förberedelser, stående orörlig utan att draga andan.
Då känner jag hur igenom skiljeväggen vid min säng det vanliga elektriska
flödet strålar ut, hur det söker mitt hjärta efter att ha trevat på
bröstet. Spänningen ökas . . . jag griper mina kläder, smyger ut genom
fönstret, och kommen utanför porten kläder jag på mig.
Utstött i natten på gatan, på hårda stenläggningen ännu en gång, med min
sista tillflykt, min ende vän bakom mig. Jag går och går, framåt, på
måfå; sedan tankarne klarat sig något tar jag därefter raka vägen till
stadsläkaren. Jag måste ringa på, vänta, och under tiden bereda mig på
vad jag skall säga utan att anklaga min vän.
Äntligen blev läkaren synlig. Jag bad honom ursäkta detta nattliga besök;
men sömnlösheten och svimningsanfallen hos en sjuk som hade mist
förtroendet till sin läkare o. s. v. Min förträfflige vän, vars
gästfrihet jag har mottagit, behandlar mig som en inbillad sjuk och vill
inte lyssna till mig.
Då, som om han hade väntat att jag förr eller senare skulle komma,
inbjuder doktorn mig att taga en stol, en cigarr och ett glas vin.
Det känns som en befrielse för mig att bli mottagen som en väluppfostrad
person efter att ha blivit hunsad som en fullfjädrad idiot. Vi sitta och
språka i två timmar, och läkaren befinnes vara teosof, så att jag kan
delgiva honom allt utan att kompromettera mig.
Till slut, när det redan lidit över midnatt, stiger jag upp för att gå
och söka mig rum på hotell. Doktorn råder mig att återvända hem.
-- Aldrig! Han skulle vara i stånd till att döda mig.
-- Men om jag följer med er?
-- I så fall skola vi tillsammans få uthärda fiendens eld. Men han skall
aldrig förlåta mig!
-- Låt oss gå dit, i alla fall.
Nog av, jag återvände samma väg jag kommit; och då jag fann porten
stängd, bultade jag på.
När min vän efter en minut öppnar, är det min tur att fattas av medömkan.
Han, kirurgen, van att tillfoga andra ont utan spår av medlidande, denne
förkunnare av det överlagda mordet, han ser så ömklig ut, blek som ett
lik, han skälver, stammar, och vid åsynen av doktorn bakom mig sjunker
han ihop gripen av skräck, som förfärar mig mer än alla de föregående
rysligheterna.
Är det möjligt att denne man har åsyftat ett mord och att han fruktade
för upptäckt? Det är omöjligt, och jag tillbakavisar denna tanke såsom
gudlös.
Efter att ha utbytt några meningslösa fraser, som å min sida voro rent
löjliga, skildes vi åt för att söka vilan.
* * * * *
Det inträffar i livet händelser så fasaväckande att själen vägrar bevara
märket därav för stunden, men intrycket kvarbliver och framträder snart
åter med oemotståndlig styrka.
Sålunda, när jag kommit hem igen, återväcks i min hågkomst en scen, som i
ett förbiilande ögonblick tilldrog sig i doktorns salong under mitt besök
där på natten.
Doktorn lämnar mig för att hämta in vin; ensam i rummet, betraktar jag
ett skåp med pannåer, vars inläggning var arbetad i valnöt eller al (jag
minns ej vilket). Som vanligt bilda träets fibrer olika figurer. Och här
visar sig nu ett bockhuvud, mästerligt gjort, och jag vänder genast
ryggen till. Pan i egen person sådan antikens sägner skildra honom och
sådan han sedermera ombildades till medeltidens djävul.
Jag inskränker mig till att berätta faktum; läkaren, som rår om skåpet,
skulle göra den ockulta vetenskapen en tjänst med att fotografera
pannåen. Doktor Marc Haven har i »L'Initiation» (Novemberhäftet 1896)
avhandlat dessa företeelser, som äro så vanliga i naturens alla riken,
och jag anbefaller åt läsaren att noga betrakta det ansikte som står
tecknat på krabbans ryggskal.
* * * * *
Efter detta äventyr yttrar sig en uppenbar fiendskap mellan min vän och
mig. Han låter mig förstå att jag är en odåga och att min därvaro är
överflödig. Jag låter honom veta att jag är hågad taga in på ett hotell
medan jag väntar på angelägna brev. Då spelar han förolämpad.
I själva verket kan jag icke komma ur stället av brist på pengar, och för
övrigt har jag förkänsla av en snart inträffande förändring i mitt öde.
Men min hälsa är nu återställd, och jag sover lugnt om natten samt
arbetar om dagen.
Försynens misshag tycks ha uppskjutit att vidare yttra sig, och mina
bemödanden lyckas i allo. Om jag på slump tar en bok i doktorns
bibliotek, finnes alltid däri den upplysning jag velat ha. Så finner jag
i en gammal kemi hemligheten i mitt förfaringssätt för att göra guld, så
att jag kan medelst metallurgien bevisa med beräkningar och analogier,
att jag har gjort guld och att man alltid har fått guld när man har gått
så till väga.
En uppsats, som jag författat över ämnet, skickas till en fransk
tidskrift, som genast för in den. Jag skyndar att visa den för doktorn,
som röjer avoghet, när han icke kan förneka faktum.
Då måste jag tillstå för mig själv att han icke längre är min vän,
eftersom mina framgångar plåga honom.
* * * * *
Den 12 augusti. Jag köper i boklådan ett slags anteckningsbok med
praktband i pressat och förgyllt läder. Figurerna därå tilldraga sig min
uppmärksamhet, och eget nog bilda de en förutsägelse, vars uttydning
skall lämnas i det följande. Den konstnärligt utförda kompositionen
framställer: till vänster nymånen i första kvarteret omgiven av en
blommande gren; tre hästhuvuden (trijugum) skjuta fram ur månen; därovan
en lagerkvist; nedtill tre spärrar (3 gånger 3); till höger en klocka, ur
vilken blomstersirat välla fram; ett hjul i solform o. s. v.
Den 13 augusti, den dag som förutsades av pendylen vid boulevard Saint
Michel, har infallit. Jag väntar någon tilldragelse, men förgäves;
likafullt är jag viss på att någonting har hänt någonstädes, vars
resultat skola inom kort meddelas mig.
Den 14 augusti. På gatan hittar jag ett blad, lösrivet ur en
kontorsalmanack; därå står tryckt med stora typer: den 13 augusti
(pendylens datum). Undertill med små bokstäver: »Gör aldrig i löndom det
som du icke skulle kunna göra offentligen.» (Svartkonsten!)
Den 15 augusti. Brev från min hustru. Hon begråter mitt öde; hon älskar
mig alltjämt, hon har vårt barn hos sig och hoppas för dess skull på att
det skall bli bättre för oss. Hennes släktingar, som förut hatat mig, äro
icke okänsliga för mina lidanden, och jag erbjudes att komma och hälsa på
min dotter, en liten ängel som bor på landet hos mormodern.
Det är för mig som att återkallas till livet! Mitt barn, min dotter har
försteget framför makan. Att få omfamna den oskyldiga lilla stackaren,
som jag har velat tillfoga ont, att bedja henne om förlåtelse, göra
hennes tillvaro gladare genom små omsorger av en fader, ivrig att slösa
sin ömhet, som han har måst samla i förråd under åratal. Jag börjar känna
mig pånyttföda, vid uppvaknandet ur en lång och ond dröm, och jag fattar
den goda viljan hos den stränge Mästare, som har straffat mig med hård
och av högre förstånd ledd hand. Nu begriper jag Jobs dunkla och sublima
ord: O hur lycklig är den man, som Gud straffar!
Lycklig, ty de »andra» bekymrar han sig icke om.
Utan att veta om jag skall finna min hustru där nere vid Donau, vilket
har blivit nästan likgiltigt för mig på grund av en obestämbar brist på
överensstämmelse i våra lynnen, förbereder jag min pilgrimsfärd, nogsamt