Inferno - 04

för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl . . .
Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvarande maka var min
älskarinna innan han blev bekant med henne. Var det kanske mitt fel att
detta fogat sig på det viset? Naturligtvis icke, men likafullt fattade
han ett dödligt hat till mig, förtalade mig, hindrade mig att få mina
dramer antagna vid teatrarna, spann intriger, som berövade mig de
inkomster jag behövde för att kunna existera. I ett anfall av raseri slår
jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag
led därav som om jag begått ett lönnmord.
Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty
endast döden kan befria mig från samvetskvalen.
Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser
där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara
mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig.
Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon!
Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig
över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt
fjärilar i solskenet.
Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att
förskräcka mig och jaga mig på flykten?
Detta önskar jag få veta på matstället, där de andra ryssarna länge
förkunnat sin landsmans ankomst. Jag går dit samma afton att spisa
middag, och redan i dörren möter jag fientliga blickar. På förhand
underrättat om min ovänskap med ryssen, har hela sällskapet gått i
förbund mot mig. För att avväpna dem öppnar jag elden själv.
-- Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum.
-- Nej, inte ännu, ger någon till svar.
-- Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances
redaktion.
Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått
klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den
blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika
stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes
bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar
jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att
dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en
alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill
upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i
saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en
dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr
stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor
sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande,
nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig
dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter
alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag
då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam
och slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst
till Paris.
-- För att mörda mig! ifyllde jag.
-- Säkerligen. Var på er vakt!
Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att
återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg -- vilken
tillfällighet! -- med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och
spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick
jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig
tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha
undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya
besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett
spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på
kortet. Det var spader tia!
-- Elakt spel! i det här huset.
Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.
Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast
besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda,
och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust
att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.
Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i
sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små
misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen
hade förnekat -- -- -- Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller
något givet löfte; blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han
låtit locka ur sig hemligheter.
När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så
tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.
Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare
tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna
hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack
vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans
hustru stått till »vackra Henrik».
* * * * *
Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den
spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor.
Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5
eftermiddagen.
En morgon då jag går rue de Fleurus fram för att styrka mig med anblicken
av min regnbåge i färgarens fönster, träder jag in i Luxembourgträdgården,
som nu står i full blomning, vacker som en fesaga, och där hittar jag på
marken två förtorkade kvistar, som brutits av blåsten. De återgåvo
formerna av två grekiska bokstäver p och y. Jag tog upp dem, och
kombinationen P--y, förkortning av namnet Popoffsky, framställde sig i
min hjärna. Det var således han som förföljde mig, och makterna ville
öppna mina ögon för faran. En oro fattar mig oaktat detta tecken på den
osynliges bevågenhet. Jag anropar försynens beskydd, jag reciterar
Davids psalmer mot mina fiender, jag hatar min fiende med ett religiöst,
gammaltestamentligt hat, under det jag saknar mod att begagna svarta
magiens medel, som jag nyligen studerat mig in i. »Gud, rädda mig! Herre,
skynda till min hjälp! Må de komma på skam och blygas, de som stå efter
mitt liv, rygge tillbaka och varde till skam de som vilja mig ont! Må de
av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!»
Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets
barmhärtighet föreföll mig som en feghet.
Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av
detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde.
_Utdrag ur min dagbok under år 1896_.
Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att
en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri,
tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att
avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.
Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som
ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.
Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på
en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala;
jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför
mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp.
Samma natt sticker en mygga mig och jag slår ihjäl den. På morgonen är
min högra hand blodbestänkt.
Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på
trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra
hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.
Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie
des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd.
Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade,
återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och
Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar
sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle
avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7;
ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som
jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.
Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för
mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett
annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.
Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under
mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen
vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går
en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en
dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg,
näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att
inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick
till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in
ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det
var den onde som förhäxat mig.
Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.
Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min
vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden.
Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter
att förtälja -- men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt
huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag
sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än
jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora
flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro
något eller tvivlar åtminstone.
Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av
begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och
jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss
med hin onde -- -- -- vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära
intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och
förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol,
barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta
tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en
stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då
följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges
skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna kvarlämna
någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var
fullständigt okänd.
En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke
begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag
bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som
tilldragit sig.
Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!
Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja,
ty du förtjänar ingenting och du . . .
Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten
ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i
hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt
bord och trodde att den var min.
Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av
svavelammonium kväver mig.
Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av
elakhet -- -- -- bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min
stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min
frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som
räddat dig!
* * * * *
Den 25 maj. Oaktat hotellets ordningsregler, som utestänga kvinnor, har
en familj inhysts i rummet bredvid mitt. Ett lindebarn som skriker dag
och natt gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det
blommande livet mellan trettio och fyrtio år.
Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är
sig likt, och hur ljuvt det är -- numera.
På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log
mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en
serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter
nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet.
Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att
de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid
avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej
begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant
fatalt misstag!
Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika,
där cyklonen har dödat tusen människor.
Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade
precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det
tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns
Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen.
Den 4 juni. Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora
hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass
vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har
glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast
rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom.
Han vågar ej längre spjärna; vi ha samma åsikter om allting; han tillstår
att Popoffsky är en missdådare och att jag har denne att tacka för mina
motgångar. Plötsligt angripes han av nervositet, han darrar som ett
medium under hypnotisörens inflytande; flyttar oroligt på sig, skakar av
sig överrocken; upphör att äta, lägger ner gaffeln, reser sig och säger
farväl efter att ha lämnat ifrån sig min rock.
Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i
plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom?
Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18:
»Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla
armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek _för att jaga efter
själar_ -- -- -- Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar
och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.»
Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det?
Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans
tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick
han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och
lägga sig till sängs.
Vad går åt honom? Dåligt samvete?
Den 14 juni. Söndag. Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i
Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En
guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar
en förutsägelse. Jag jämför dessa fyra stenar framför det öppna
fönstret, då klockorna i Saint-Sulpice börja ringa; därefter den stora
brumbasen i Notre-Dame, och mitt igenom denna vanliga ringning tränger en
tung högtidlig tonvirvel likasom utgången ur jordens inälvor.
Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att
betyda.
-- Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre.
-- Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? -- Och jag betraktar
mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara
sammanträffande.
Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger,
vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt
känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i
Meudonskogen?
Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i
sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar
mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas
tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och
ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men
för att märka det måste man ha förfinade nerver.
Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära
ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till
Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens
fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till
floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig.
Nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés möter jag en likvagn och därefter två
kolossala madonnabilder forslade på en vagn; den ena, som knäböjde med
knäppta händer och ögonen mot himmelen, gjorde ett starkt intryck på
mig.
Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av
marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den
ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande
dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor.
Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet,
som skulptören ej förutsett.
Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord,
darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin,
anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans
barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med
uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen
tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere
månader överhängande hotelserna.
Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina
känslor:
-- Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag
tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den
legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader
denna medförde. Kanhända till och med . . .
-- Vad då?
-- Kanhända att hans blodtörstiga instinkter, som nyligen missat här i
Paris, ha sökt sig ett annat utlopp, likgiltigt var.
Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat
avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren
mitt i hjärtat?
Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en
segrare:
-- Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop
en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt,
som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche.
I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta
ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet,
med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på
gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag
hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke.
-- Var fick ni idén med den där halshuggningen?
-- Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina
begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som
traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet
lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten.
-- Jaså, ni har upptäckt det, till slut?
* * * * *
Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i.
Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen.
Under aftonpromenaden på rue de Luxembourg ser jag i fonden av första
högerallén och ovanför träden en hind tecknad på himmelen. Bäst jag
beundrar dess förträfflighet i konturer och färg, gör den tecken med
huvudet, i riktning åt sydost (Donau!).
Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny
oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes
sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den
arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en
elektricitetsmaskin.
Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart
skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig.
Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna
som ville han flyga bort i riktning mot norr.
I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina
studier vid Jardin des Plantés.
Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan
ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som
ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga
landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet
granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält,
allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av
lagrad formation, krönes med en ruin av en borg.
Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det.
Den 25 juni. Bjuden till ledaren för den vetenskapliga ockultismen,
redaktören av »L'Initiation». Anländ till Marolles en Erie i sällskap med
doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har bitit ihjäl
ankorna; en barnflicka har blivit sjuk; den tredje saken har jag nu glömt
vad det var.
Återkommen till Paris på aftonen läser jag i en tidning berättelsen om
det efteråt så beryktade spökhuset i Valence-en-Brie.
Brie? I min starka misstänksamhet fruktar jag att de som bo i samma
hotell som jag skola draga sina slutsatser av min utflykt till Brie och
tänka att det varit jag som ställt till denna mystifikation eller kanske
rättare sagt detta häxeri, i samband med mina alkemistiska arbeten.
Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd
för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till
mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det
viset!
I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän
dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet,
åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav
har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har
åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund;
ett memento för mig att vara på min vakt.
* * * * *
På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid
mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt
manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet _alp_
flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag
gömmer teckningen, som liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i
Camille Flammarions arbete L'Atmosphère.
Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro
borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna.
Samma dröm hotade mig med fängelse.
På morgonen hittade jag på rue d'Assas en bit papper i regnbågsfärger.
På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på
ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte,
som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm.
Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan
att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag
faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss.
Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken
har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min
senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet
dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min
forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd
för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha
ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga
lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet
bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång
som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna.
Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat
fönstren och låta oanständigheter hagla ner över oss; barnjungfrurna
komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. -- Det är helvetet
självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar,
underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig.
Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga
varelser, höra människoröster.
Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några
blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för
att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med
barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon:
-- Gå härifrån!
Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med
dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede.
Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar.
Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt.
Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt
rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min
styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt
andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva
mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna
gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet.
Jag hade syndat av övermod, _hybris_, den enda last, som gudarna icke
förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina
forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare
till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött
under händerna på de lärde.
I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna
övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade
blygsamhetens enklaste begrepp.
Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som
skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare,
tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och
försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av
nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning
av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina
idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen
och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev
misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års
förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i
mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan
profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära.
Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som
föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick
en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till
sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt
oberoende mitt i eländet.
Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans
bistånd såsom utgivare av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den
dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser,
om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk
han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller
läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet.
Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina
iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne
man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de
strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en
person; han var en budbärare från försynen, min paraklet.
Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka
brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta