Inferno - 11

leva sitt liv; en som kommit i var mans mun och, fastän han själv tror
sig vara en profet, står där avslöjad som en bedragare. Men nu är det
Herren som har lockat den falske profeten att tala, och den falske
profeten känner sig oansvarig, då han endast har spelat den roll som
blivit honom ålagd.
Sen där, mina bröder, ett människoöde bland många andra, och tillstån att
en människas liv kan te sig som ett dystert skämt!
* * * * *
Varför har författaren till denna bok blivit straffad på ett så
utomordentligt sätt? Läsen det mysterium, som är ställt framför hans
skådespel »Mäster Olof» (editionen på vers). Detta mysterium skrev han
för trettio år sedan, innan han ägde kännedom om den sekt av kättare som
kallades Stedinger. Påven Gregorius IX bannlyste dem år 1232 på grund av
deras satanistiska lära: »Lucifer, den gode Guden, som har blivit
förjagad och avsatt av 'Den Andre', skall återkomma, när usurpatorn,
vilken kallas Gud, genom sin usla styrelse, sin grymhet, sin orättvisa
gjort sig föraktad av människorna och blivit övertygad om sin egen
oförmåga.»
Denna världens furste, som dömer de dödliga till laster och straffar
dygden med korset, bålet, sömnlöshet, marritt; vem är han? Hämnaren, åt
vilken vi överlämnats på grund av okända eller glömda brott, begångna i
ett föregående liv? Och Swedenborgs tuktoandar? Skyddsänglar, som
beskärma oss mot andligt ont!
Vilken babylonisk förbistring!
Augustinus förklarade det vara oförsiktigt att hysa tvivel om tillvaron
av demoner.
Thomas från Aquino förkunnade, att demonerna kunde frammana stormar och
åskslag, samt att dessa andar ägde förmåga att överlämna sin makt i
händerna på dödlige.
Påven Johannes XXII klagar över sina fienders olovliga knep, i det att de
åsamkade honom plågor genom att stinga hans porträttbilder med nålar
(förgöring).
Luther anser att alla olycksfall, benbrott, eldsvådor och flertalet
sjukdomar härleda sig från djävlar, som driva sitt spel.
Än mera, Luther uttalar som sin åsikt, att vissa individer hava funnit
sitt helvete redan under detta livet.
Är det då med vett och vilja jag har döpt min bok med namnet Inferno?
Om läsaren drager i tvivelsmål min förmodan och anser den vara alltför
pessimistisk, så må han läsa min självbiografi Tjänstekvinnans son och Le
Plaidoyer d'un Fou (Paris 1895).
Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se
min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det
föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag.