Inferno - 08

handen mot porträttet under uttalande av en förbannelse, vidare den gamla
återväckta misstanken att jag själv var föremål för hemliga nidingsdåd
från ockultisternas eller teosofernas sida.
Å ena sidan samvetskval, å den andra fruktan; och de två kvarnstenarna
börja mala mig sönder och samman.
* * * * *
Så här målar Swedenborg helvetet. Den fördömde får bo i ett hänförande
vackert palats, finner livet skönt där och tror sig tillhöra de utvalda.
Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den
olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av
exkrementer (se det följande).
Farväl Rosenrum! När jag träder in i den stora kammaren vid sidan av min
svärmors, känner jag i förväg att min vistelse där icke skall bliva
långvarig.
I själva verket ha alla småsaker som förgifta livet sammansvurit sig mot
den ro, som mitt arbete kräver.
Golvtiljorna gunga under mina fötter; stolen är rank, bordet haltar,
kommoden vacklar, sängen knarrar, och de andra möblerna skaka när jag går
fram och åter på golvet.
Lampan ryker; bläckhornet är för trångt så att pennskaftet blir
nersmetat; det är ett lanthus, som utdunstar gödselhög, dyngvatten,
vätesvavlat svavelammonium, kolsvavla. Hela dagen skria korna, svinen,
kalvarna, hönsen, kalkonerna, duvorna. Flugor och getingar oroa mig om
dagen, myggor om natten.
I byn kan man nästan ingenting få köpa hos kryddkrämaren. I brist på
bättre måste jag hålla till godo med deras bläck, som har högröd
rosenfärg! Eget i alla fall! Ett paket cigarrettpapper innehöll bland
hundra vita ett rosenrött blad! (Rosenrött!) Det är helvetet med sakta
eld, och jag, som är van att uthärda stora sorger, lider omåttligt av
dessa futtiga nålsting, så mycket mera som min svärmor tror mig vara
missnöjd med hennes mest grannlaga omsorger.
* * * * *
Den 17 september. Jag vaknar på natten och hör byklockan slå tretton
slag. Omedelbarligen förnimmer jag den elektriska känningen och ett
buller på vinden över mitt huvud.
Den 19 september. Vid undersökning uppe på vinden får jag syn på ett
dussin spinnrockar, vilkas hjul påminna mig om elektricitetsmaskiner. Jag
öppnar en ofantligt stor koffert, som är tom, utom att fem svartmålade
käppar av okänd användning äro lagda på bottnen så att de bilda ett
pentagram . . . Vem har spelat mig detta streck, eller vad har detta
att betyda? Jag vågar icke fråga det, och gåtan står olöst.
På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu.
Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det
här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som
ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa.
* * * * *
Om aftnarna förtäljde min svärmor för mig traktens dagskrönika. En sådan
ofantlig samling av husliga och andra tragedier! Äktenskapsbrott,
skilsmässor, processer mellan nära anförvanter, mord, stölder,
våldtäkter, blodskam, ärerörigt förtal. Slotten, villorna, hyddorna
innesluta olyckliga av alla grader, och jag kan ej göra en spatsertur
utefter vägarna utan att tänka på Swedenborgs helveten. Tiggare,
svagsinta av båda könen, sjuka, krymplingar kanta dikena vid stora
landsvägen, där de ligga på knä vid foten av ett krucifix, en madonna-
eller martyrbild.
Om natten irra sådana olyckliga, som lida av sömnlöshet och maran,
omkring på ängarna och i skogarna för att ernå den trötthet, som må kunna
återskänka dem deras sömn, och bland dessa kvalda människor finns det
folk ur de högre klasserna, väluppfostrade fruntimmer, man räknar till
och med en kyrkoherde bland dem.
Alldeles i närheten av vårt hus ligger ett kloster, vilket tjänar som
förbättringsanstalt för fallna kvinnor. Det är ett riktigt
korrektionsfängelse, där den strängaste ordensregel härskar. Om vintern
och i tjugu graders köld sova dessa botgörerskor i sina celler på
överisade stenbänkar, då det är förbjudet att elda, så att deras fötter
och händer betäckas med kylsår, som spricka sönder.
Bland andra finns det där en kvinna, som har bedrivit synd med en andans
man, vilket är en dödssynd. Söndermald av samvetskval, bragt till
förtvivlan tager hon sin tillflykt till biktfadern, men denne nekar henne
bikten och heliga sakramentet. För dödssynd gäller fördömelse. Då mister
den olyckliga förståndet, inbillar sig vara död och irrar omkring från by
till by, anropande prästerskapets barmhärtighet för att få bli begravd i
vigd jord. Bannlyst och bortjagad överallt, kommer och går hon skriande
som en hjort, och folket korsar sig och säger: där går den fördömda.
Ingen tvivlar på att hennes själ redan är i den eviga elden medan hennes
vålnad stryker omkring här, ett vandrande lik, för att tjäna som
avskräckande exempel.
Man berättar vidare för mig, att en man vart besatt av djävulen och att
den olycklige bytt om personlighet och tvangs av den onde att uttala
hädelser, mot sin egen vilja. Sedan man länge sökt en andebesvärjare, får
man tag på en ung franciskanermunk, ofördärvad och känd för sin
hjärterenhet. Han bereder sig medelst fastor och botövningar, och när den
stora dagen är inne, föres den besatte in i kyrkan och biktar sig inför
folket, _coram populo_. Då skrider den unge munken till verket och genom
böner och åkallan från morgonen till långt fram på kvällen lyckas han
jaga ut demonen, vilken gick sina färde på sätt som de skräckslagna
åskådarne aldrig efteråt vågade tala om. Ett år senare dog
franciskanern.
Sådana berättelser och andra därtill stärkte min övertygelse att denna
nejd var ett till botgöring förutbestämt ställe och att det fanns en
mystisk motsvarighet mellan detta land och de platser, dit Swedenborg
förlägger de helveten han avmålar. Har han besökt denna del av nedre
Österrike och i likhet med Dante, då denne skildrar trakten söder om
Neapel, tecknat sina helveten efter naturen?
-- ?
-- ?
En fjorton dagars rast under arbete och studier, och jag ryckes ännu en
gång ut ur mitt läger. Vid höstens inbrott skola nämligen min tant och
min mor flytta tillsammans i Klam, så att vi bryta upp, och för att
bevara mitt oberoende hyr jag mig en stuga bestående av två rum, som
ligger strax ovanför, så att jag blir nära granne till min dotter.
Första aftonen efter det jag tagit min bostad i besittning erfar jag en
ängslan som om luften vore förgiftad. Jag går ned till min mor.
-- Om jag sover däruppe i natt, skola ni finna mig död i min säng i
morgon. Härbärgera en fredlös för en natt, kära mor!
Rosenrummet ställes genast till min disposition, men, gode gud, så det
har blivit omgestaltat efter min tants utflyttning! Svarta möbler; ett
bibliotek med tomma hyllor som vidöppna gap; blommorna borttagna ur
fönstren; en gjutjärnskamin, hög, smal, svart som ett spöke, med hiskliga
fantasifigurer på, salamandrar, drakar. Med ett ord en disharmoni som gör
mig sjuk. För övrigt tar allting på mina nerver, därför att jag är en man
med ordnade vanor, vilken gör allting på bestämda timmar. Oaktat alla
mina bemödanden att dölja, hur ledsen jag är, förstår min mor att läsa
mina hemliga tankar:
-- Alltid missnöjd, mitt barn!
Hon gör sitt bästa och mer till för att få se mig nöjd, men
tvedräktsandarne blanda sig i spelet, och ingen bot hjälper. Hon söker
draga sig till minnes min smak och mina vanor, men det blir alltid
bakvänt. Sålunda är det få saker jag har sådan motvilja för som
kalvhjärna med brynt smör.
-- Här har jag någonting gott i dag särskilt för din räkning, säger hon
åt mig.
Och hon lägger för åt mig kalvhjärnan med brynt smör. Jag förstår att hon
missmint sig, och jag äter, men med en vedervilja, som är illa dold under
en låtsad aptit.
-- Du äter ingenting!
Och hon fyller min tallrik . . .
Det är för mycket! -- Förr i världen tillskrev jag kvinnlig elakhet alla
mina olyckor; nu urskuldar jag den oskyldiga och säger inom mig: det är
djävulen!
* * * * *
Alltifrån ungdomen ägnar jag min morgonpromenad åt meditationer, som
utgöra förberedelse till mitt dagsarbete. Ingen har fått ledsaga mig då,
icke ens min hustru.
I själva verket kan mitt sinne om morgonen glädja sig åt en jämvikt och
en expansion, som kommer nära extasen; jag går icke; jag flyger; jag
känner ej att jag har någon kropp, all sorgsenhet förflyktigas, och jag
är helt och hållet själ. Det är för mig en den inre samlingens, en bönens
timme, min gudstjänst.
Nu när jag måste offra allt, förneka mig själv och mina mest berättigade
tycken, nu tvinga makterna mig att avstå från detta sista och mest
upplyftande nöje.
Det är min lilla dotter som yttrar sin åstundan att få följa med mig. Jag
avböjer hennes erbjudande med en mycket öm omfamning, men hon förstår
icke mina förevändningar att jag behöver vara ensam med mina tankar. Hon
gråter, och då blir hon oemotståndlig, så att jag tar henne med mig ut
att promenera, besluten att icke oftare medgiva detta missbruk av
rättigheter. Känner du barnet, förtjusande, medryckande genom sin
ursprunglighet, sin hjärteglädje, sin tacksamhet för minsta sak, det vill
säga när man har sina fristunder; men är du upptagen av dina tankar,
frånvarande, förströdd, vad en liten byting då kan sönderslita din själ
med sina otaliga frågor, sina påhitt och nycker! Min lilla vaktar
svartsjukt på mina tankar som en älskande; hon lurar på det ögonblick då
hennes pladder kommer lagom för att fördärva ett nät av skickligt
hopspunna tankar . . . å nej, det menar hon inte, men det ser för oss
alldeles ut som om vi vore rov för överlagda stämplingar av ett litet
oskyldigt kräk.
Jag går med långsamma steg, jag flyger icke längre; min själ är fången,
min hjärna tom till följd av ansträngningen att sänka sig till ett barns
ståndpunkt.
Vad som plågar mig ända till tortyr äro de djupa och förebrående blickar
hon kastar på mig då hon tror sig vara mig till besvär och inbillar sig
att jag inte tycker om henne. Då förmörkas det lilla öppna, frimodiga,
strålande ansiktet, blicken drar sig tillbaka, hennes sinne sluter sig,
och jag känner mig berövad det ljus, som detta barn har kastat i min
töckniga själ. Jag kysser henne, bär henne i mina armar, plockar blommor
och kiselstenar åt henne; jag skär ett spö och leker att jag är kon, som
hon skall föra ut på bete.
Hon är lycklig och nöjd igen, och livet ler mot mig.
Jag har offrat min samlingstimme! Det är botgöring för det onda jag en
gång velat draga ner över denna ängels huvud, i ett ögonblick av yrsel.
Att få försona ett brott med att bliva älskad! I sanning, makterna äro
icke så grymma som vi.


X.
Utdrag ur en fördömds dagbok.

Oktober, november 1896.
Brahmanen fyller sin plikt mot livet genom att låta ett barn bliva till.
Därefter går han ut i öknen för att ägna sig åt ensligt leverne och
självförsakelse.
* * * * *
_Min mor_: Vad har du gjort, olycklige, i din föregående inkarnation,
eftersom ödet misshandlar dig på detta vis?
_Jag_: Gissa! Erinra dig en man, som först var gift med en annans hustru,
såsom jag, och skiljer sig från henne för att äkta en österrikiska, såsom
jag! Och sedan sliter man ifrån honom hans lilla österrikiska, såsom man
har berövat mig min, och deras enda barn gömmes undan på sluttningen av
Böhmerwald, såsom mitt barn. Minns du hjälten i min roman »I havsbandet»,
han som ömkligt omkommer på en ö mitt i havet . . .
_Min mor_: Nog! Nog!
_Jag_: Du vet icke, att min farmor hette Neipperg . . .
_Min mor_: Tyst, olycklige!
_Jag:_ . . .och att min lilla Christine liknar seklets största
mannadödare, pannluggen inbegripen; se på henne bara, den lilla despoten,
som kuvar män redan vid två och ett halvt års ålder . . .
_Min mor:_ Du är tokig!
_Jag:_ Ja väl! -- Och ni kvinnor, vad ha ni fordom begått för synder,
eftersom er lott är grymmare än vår? Se hur rätt jag har i att kalla
kvinnorna för våra demoner! Var och en skall ha efter förtjänst!
_Min mor:_ Ja, det är det dubbla helvetet att vara kvinna!
_Jag:_ . . . och kvinnan, hon är den dubbla demonen. Vad
reinkarnationen angår, är det en kristen lära, som prästerskapet skjutit
i skuggan. Jesus Kristus påstår att Johannes Döparen var en reinkarnation
av Elias. Är han en auktoritet eller icke?
_Min mor:_ Jo visst, men romerska kyrkan förbjuder att forska i det
fördolda!
_Jag:_ Och ockultismen tillåter det, då ju vetenskaperna äro tillåtna!
* * * * *
Tvedräktsandarne fara hårt fram, och oaktat vår fullständiga insikt i
deras spel och vår ömsesidiga skuldlöshet uppstå alltemellanåt
missförstånd, som kvarlämna bottenfällningar av bitterhet.
Till råga på detta ha de båda systrarna börjat att efter sin mors
hemlighetsfulla sjukdom misstänka min onda vilja för att ha åtgjort något
därvidlag, och med hänsyn till det intresse jag kunde ha av att se det
hinder utplånas, som skiljer mig från min hustru, kunna de icke
undertrycka den mycket riktiga tanken att den gamlas död skulle göra mig
nöje. Blotta tillvaron av denna önskan gör mig förhatlig, och jag vågar
icke längre fråga, hur det står till med mormodern, för att icke bliva
behandlad som en hycklare.
Situationen är spänd, och mina gamla väninnor utgjuta sig i oändliga
diskussioner om min person, min karaktär, mina åsikter och uppriktigheten
av min kärlek till lillan. En dag tror man mig vara ett helgon, och
sprickorna i händerna äro stigmatisationstecken. I själva verket likna
märkena ini handen hål efter grova spikar, och för att avlägsna allt
anspråk på helighet säger jag mig vara den gode rövaren, som nedstigit
från korset och är stadd på vallfärd för att vinna paradiset.
En annan dag då man har spekulerat över min gåta, hålles jag för att vara
Robert le Diable. Då samverka ett par händelser till att inge mig fruktan
för att bli stenad av befolkningen. Nakna förhållandet var detta. Min
lilla Christine är ytterligt rädd för sotaren. En afton vid kvällsvarden
börjar hon plötsligt stortjuta, och pekande med fingret på någon osynlig
bakom min stol, ropar hon:
-- Sotarn står där!
Min mor, som tror på klärvoyans hos barn och djur, bleknade, och själv
blev jag rädd, i synnerhet då jag såg min mor göra korstecknet över
barnets huvud. En dödstystnad följde på denna händelse, som gjorde mitt
hjärta beklämt.
Hösten är kommen med stormar, regn och mörker. I byn och i fattighuset
ökas antalet av elända, sjuka, döende och döda. Om natten hör man
korgossen, som går framför det heliga sakramentet, pingla med sin lilla
klocka. Om dagarna ljuder själaringning från kyrktornet, och liktågen
följa tätt på varandra. Livet är dödande ledsamt och dystert. Och jag får
igen mina nattliga anfall. Man gör förböner för mig, man läser
pater-noster, och vigvattensskålen i min kammare fylles av kyrkoherden
själv med vigvatten.
-- Herrens hand vilar tung på dig! Det är min mor som krossar mig med
detta skarpa tilltal.
Jag böjer mig, men reser mig på nytt. I kraft av en sinnets smidighet,
och väpnad med en inrotad skepticism, skakar jag av min själ dessa mörka
föreställningar, och efter att ha läst vissa ockultistiska arbeten
inbillar jag mig vara förföljd av elemental- och elementarandar, incubi,
lamier, som med all makt söka hindra mig från att bliva färdig med mitt
alkemistiska storverk. Enligt de initierades anvisningar skaffar jag mig
en dalmatisk dolk och tycker mig vara väl beväpnad mot de onda andarne.
En skomakare i byn, ateist och hädare, har nyss dött. Han hade ägt en
kaja, som efter husbondens bortgång höll till på grannens tak. Under
likvakan uppenbarade kajan sig inne i stugan, utan att de närvarande
kunde förklara hur den kommit in. På begravningsdagen ledsagar den svarta
fågeln likprocessionen, och på kyrkogården slår den ned på kistlocket
under ceremonien. Om morgnarna följer detta djur mig utefter vägarna,
vilket oroar mig på grund av befolkningens vidskeplighet. En dag, den
sista, flyger kajan före mig genom bygatorna, utstötande fasliga skrin
och till och med grova ord, som den lärt av hädaren. Då blanda sig två
småfåglar, en rotgel och en sädesärla, i uppträdet och förfölja kajan
från tak till tak. Kajan flyr ut ur byn och sätter sig på skorstenen till
en hydda, I samma ögonblick skuttar en svart kanin framför huset och
försvinner under gräset. Ett par dar senare får man veta att kajan är
död. Den hade blivit ihjälslagen av några pojkar, som den förargat genom
sin tjuvaktighet.
* * * * *
Emellertid tillbringar jag dagarna med arbete i min stuga. Men det ser ut
som om makterna skulle ha undandragit mig sin gunst sedan någon tid. Ofta
finner jag vid mitt inträde luften tjock som vore den förgiftad, och då
måste jag arbeta för öppen dörr och öppna fönster. Klädd i en grov kappa
och en pälsmössa sitter jag och skriver vid bordet, kämpande mot mina så
kallade elektriska attacker, som trycka hop bröstet och stinga ryggen på
mig. Ofta tycker jag att någon står bakom min stol. Då riktar jag
dolkstötar bakåt och inbillar mig bekämpa en fiende. Detta varar ända
till klockan fem på aftonen. Om jag sitter kvar över denna timme, blir
striden fruktansvärd, och med krafterna uttömda tänder jag min lykta och
går ner till svärmor och barnet. En enda gång, då jag utsatt mig för
dubbelt, ja tredubbelt korsdrag, emedan luften i min kammare trots ett
öppet fönster stod tjock och kvävande, förlänger jag striden till klockan
sex för att avsluta en uppsats i kemi. På en blombukett klättrar en Marie
nyckelpiga, gul med svarta fläckar, de österrikiska färgerna; den känner
för sig och söker komma ned. Slutligen släpper hon sig ner på mitt papper
och gör tecken med vingarna alldeles som tuppen på kyrkan Notre Dame des
Champs i Paris. Därefter kryper hon utmed kanten av manuskriptet, tar
fäste på min högra hand och kravlar upp på den. Hon ser på mig och flyger
därefter mot fönstret. Kompassen på bordet visar nordlig riktning.
Gott! tänker jag: till Norden alltså! Men i sakta mak och när jag får
lust. Tills vidare stannar jag där jag är.
När klockan slagit sex finnes det ingen möjlighet mer att stanna kvar i
detta spökhus. Okända krafter lyfta mig från stolen, och jag måste slå
igen butiken.
* * * * *
På de dödas dag inemot klockan tre eftermiddagen är det solljust och
lugnt väder. Innevånarnas procession med prästerna samt fanor och musik i
spetsen skrider fram mot kyrkogården för att hälsa de hädangångna.
Kyrkklockorna börja bingla och bångla. Då utbryter med ens, utan att
något moln först visat sig på den blekblå himmeln, en storm. Fandukarna
fladdra och smälla på sina stänger, de i processionen gående männens och
kvinnornas kläder röras häftigt för vinden, virvlande dammoln höja sig,
träden buga . . . Det är ett sannskyldigt underverk.
* * * * *
Jag är rädd för den instundande natten, och min mor är förberedd därpå.
Hon har givit mig en amulett att bära omkring halsen. Det är en madonna
och ett kors av heligt trä, som utgjort del av en mer än tusenårig
kyrkbjälke. Jag mottager den som en kostbar skänk, given av gott hjärta;
men en återstod av mina fäders religion förbjuder mig att bära den om
halsen.
Vid aftonmåltiden inemot klockan åtta, omkring den tända lampan, råder en
olycksbådande stillhet i vår lilla krets. Ute är det kolmörkt, träden
susa icke. Det är alltså moltyst. Då kommer en vindstöt, en enda, som
tränger igenom fönsterspringorna och utstöter ett tjut likt ljudet av en
mungiga. Och så är det slut.
Min mor kastar en förfärad blick på mig och trycker barnet i sin famn.
Jag fattar på sekunden vad denna blick sade mig:
-- Vik hädan, fördömde, och drag icke ned hämndens demoner över
oskyldiga!
Allt störtar in omkring mig; den enda lycka som återstår, att få vara hos
min dotter, drages undan mig, och under den sorgliga tystnaden säger jag
i andanom mitt farväl åt livet.
Efter aftonvarden drager jag mig tillbaka i rosenröda kammaren, som är
svart nu, och bereder mig till en nattlig strid, emedan jag känner mig
hotad. Av vem? Jag vet icke, men jag utmanar den osynlige, han månde vara
demonen eller den Evige, och går att brottas som Jakob med Gud.
Man klappar på dörren. Det är min mor, som har förkänning av en svår natt
för mig och inbjuder mig att sova på soffan i salongen.
-- Barnets närhet skall rädda dig!
Jag tackar henne, men försäkrar att ingen fara är för handen och att
ingenting kan förfära mig, då samvetet är rent.
Hon säger god natt med ett småleende.
Jag ikläder mig stridsmanteln, mössan och stövlarna, fast besluten att
sova påklädd, redo att dö som en tapper krigare, vilken ser döden djärvt
i ögonen sedan han trotsat livet. Mot elvatiden börjar luften tjockna i
rummet, och en dödlig ångest får makt med mitt mod. Jag går och öppnar
fönstren. Ett luftdrag hotar att släcka lampan. Jag stänger! Lampan
börjar sjunga, kvida, gnälla. Sedan blir det tyst.
Då höjer en hund i närheten veklagande tjut; det betyder begravningssång,
enligt folksägnen.
Jag ser ut igenom fönstret: Karlavagnen synes i ensamt majestät. Där nere
ligger fattighuset, ett ljus är tänt och en gumma sitter böjd över sin
stickning, inväntande befrielsen, kanske fruktande för sömnen och
drömmarna.
Trött sträcker jag mig på sängen och försöker sova. Genast förnyas den
gamla leken. En elektrisk ström söker mitt hjärta, lungorna upphöra att
funktionera, jag måste resa mig upp eller dö. Sittande på en stol,
alltför utmattad för att orka läsa, stannar jag uppe, försänkt i slöhet,
under en halvtimme.
Då beslutar jag mig för att gå ut och vandra tills morgonen inbryter. Jag
går ned. Natten är mörk och byn sover, men hundarna sova icke, och på den
förstas appell omringar mig hela flocken med vidöppna gap och lysande
ögon samt tvinga mig taga till reträtten,
När jag åter kommit in och öppnat dörren till min kammare, kännes det som
om rummet vore uppfyllt av levande och fientliga väsenden. Det ar
proppfullt, och jag tycker mig tränga igenom skocken när jag söker uppnå
sängen, på vilken jag faller ner, resignerad, besluten att dö. Men i
sista ögonblicket då den osynliga gamen kväver mig under sina vingar,
släpar någon mig ur sängen, och furiernas jakt tar sin gång. Besegrad,
slagen till jorden, bragt utom mig, lämnar jag slagfältet och ger vika
för de osynliga i den ojämna striden.
Jag klappar på dörren till salen på andra sidan om korridoren. Min mor,
som ännu är uppe och försänkt i bön, kommer och öppnar.
Uttrycket i hennes anlete i det ögonblick hon får syn på mig inger mig en
djup fasa för mig själv.
-- Vad önskar du, mitt barn?
-- Jag önskar mig döden, och sedan att bli bränd, eller brännen mig
hellre levande!
Ej ett ord vidare behövs; hon har förstått mig, och i det hon kämpar mot
sin fasa, vinna medömkan och den religiösa barmhärtigheten överhand, så
att hon med egen hand ställer i ordning soffan åt mig och därefter drar
sig tillbaka i rummet innanför, där hon ligger med barnet.
Av en slump -- alltid denna sataniska slump! -- står soffan mitt för
fönstret, och samma slump har velat att det ej finnes rullgardin, så att
den svarta fönsteröppningen, som vetter åt nattdunklet, stirrar mig i
ansiktet, och yttermera är det just genom detta fönster som vindstöten
pep nu i kväll, då vi sutto till bords.
Maktlös sjunker jag ned på mitt läger, förbannande denna allestädes
närvarande, oundvikliga slump, som förföljer mig i den uppenbara
avsikten att göra mig hemfallen åt förföljelsemani.
Fem minuters vila med ögonen fästa på den svarta fyrkanten, och det
osynliga spöket smyger sig på min kropp, och jag stiger upp. Mitt i
rummet blir jag stående i timmar som en staty . . . jag vet icke hur
länge -- förvandlad till pelarhelgon sover jag eller sover icke.
Vem är det som ger mig nya krafter att lida? Vem nekar mig att få dö och
utlämnar mig i stället åt tortyr?
Är det han, livets och dödens herre, hos vilken jag väckt anstöt när jag
vid läsningen av skriften »Om glädjen att dö» gjorde experiment med att
dö och trodde mig mogen för det eviga livet?
Är jag Flegyas, dömd till Tartarens dödsvånda till följd av sitt övermod,
eller Promethevs, straffad medelst den sargande örnen därför att han
avslöjat makternas hemlighet för de dödlige?
(Vid nedskrivandet av detta erinrar jag mig den scen från Jesu
pinohistoria, då soldaterna spottade honom i ansiktet och några
kindpustade honom, medan andra slogo honom med spön, sägande till honom:
Kristus, profetera vem det var som slog dig!
Mina ungdomskamrater torde erinra sig den orgiastiska aftonen i
Stockholm, då författaren till denna bok spelade soldatens roll . . .)
Vem det var som slog dig? Frågan utan svar, tvivlet, ovissheten, det
hemlighetsfulla i saken, det är mitt helvete!
Må han avslöja sig, och jag vill brottas med honom, jag skall bjuda honom
spetsen!
Men detta är just vad han undviker, för att slå mig med vansinne, gissla
mig med det onda samvetet, som är tillräcklig drivfjäder för att söka
fiender överallt. Fiender, det vill säga de som sårats av mitt onda
viljande, så att varje gång jag uppspårar en fiende får mitt samvete en
stöt.
* * * * *
Följande dag efter några timmars sömn väckes jag av min lilla Christines
kvittrande röst, och allt är glömt; jag hängiver mig åt mina vanliga
arbeten, som gå bra. Också trycker man genast allt som jag skriver, ett
bevis på att mitt sunda förnuft och min intelligens äro oskadda.
Emellertid utsprida tidningarna ett rykte om att en amerikansk forskare
har uppfunnit en metod att förvandla silver till guld, vilket räddar mig
från misstanken att vara en svartkonstnär, en dåre eller en charlatan.
Min vän teosofen, som dittills har sänt mig penningeunderstöd, utsträcker
då handen för att vinna mig för sin sekt.
I det han skickar mig madame Blavatskys »Secret Doctrine», döljer han
icke huru angelägen han är att få veta min mening, vilket sätter mig å
min sida i bryderi, då jag misstänker att våra vänskapliga förbindelser
bero av mitt svar. The secret doctrine, detta orättmätiga tillgrepp av
alla så kallade ockulta teorier, detta uppkok på alla nyare och äldre
vetenskapliga kätterier, av noll och intet värde när författarinnan
uttalar sina egna enfaldiga och inbilska meningar, intressant genom
citaten ur föga kända författare, avskyvärt genom de medvetna och
omedvetna bedrägerierna, genom historierna om tillvaron av mahatmer. Ett
arbete av en gynander, som velat slå mannens rekord och ger sig min av
att ha fällt till marken naturvetenskap, religion, filosofi och uppsatt
en Isisprästinna på den korsfästes altare.
Med alla de förbehåll och den skonsamhet man är skyldig en vän låter jag
honom förstå detta, i det jag säger ifrån att den kollektivistiska
gudomen, karma, icke faller mig i smaken, och att jag av detta skäl ej
kan ansluta mig till ett parti som förnekar en personlig Gud, den ende
som tillfredsställer mina religiösa behov. Det är en trosbekännelse man
avfordrar mig, och ehuru jag är övertygad om att mitt ord skall medföra
en brytning och därmed följande indragning av mitt underhåll, talar jag
rent ut.
Då förbytes den redlige och ädelsinnade vännen till en hämndens demon.
Han slungar mot mig en bannlysning, hotar med de ockulta makterna,
skrämmer mig med förtäckta anspelningar av klandervärd art och uttalar
besvärjelser som en hednisk offerpräst. Han slutar med att instämma mig
inför en ockult domstol och svär att jag aldrig skall glömma den 13
november.
Min belägenhet är pinsam, då jag förlorat en vän och hotas med nöd. Av en
djävulsk slump inträffar följande mitt under vårt krig per post.
»L'Initiation» offentliggör en uppsats av mig, vari jag kritiserar det
rådande astronomiska systemet. Tisserand, föreståndaren för