Inferno - 10

-- Man åstundar en religion; en försoning med makterna (det är just
ordet), ett närmande till den osynliga världen. Det naturalistiska skedet
var kraftigt och bördigt, men har nu tjänat ut sin tid. Det finnes
ingenting att anmärka mot den rörelsen, ingenting att ångra, eftersom
makterna ha så velat, att vår väg skulle gå fram därigenom. Ett
experimenterande skede, där experimenten med negativt resultat ha bevisat
fåfängligheten av vissa teorier, som ställts på prov. En Gud, okänd tills
vidare, vilken utvecklar sig och växer, uppenbarar sig tid efter annan
och dessemellan tyckes lämna världen åt dess öde, likt åkerbrukaren som
låter dårrepet och vetet frodas ända till skörden. För varje gång som han
uppenbarar sig har han ändrat åsikter och börjar sin nya styrelse med att
införa förbättringar, framgångna ur praktiken.
Religionen skall sålunda återkomma, men under andra former, och en
kompromiss med de gamla religionerna synes icke vara möjlig. Det är icke
ett reaktionsskede som förestår, det är icke ett återvändande till det
som har levat ut, det är framåtskridandet mot någonting nytt!
Vad för nytt? Vi få se!
Mot slutet av vårt samtal slungar jag ut en fråga såsom man skjuter en
pil mot molnen.
-- Känner du till Swedenborg?
-- Nej! Men min mor har hans arbeten, och det har till och med hänt henne
underbara saker . . .
Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!
Jag ber att få låna Swedenborgs skrifter, och min vän, denne Saulus bland
de unga profeterna, tar med sig till mig Arcana Coelestia. Och han tar
också med sig en ung man, som blivit benådad av makterna, ett underbarn,
som berättar mig ett sitt livsäventyr, vilket är endast alltför likt
mina, och då vi jämföra våra vedermödor, går ljuset upp, och vi vinna
befrielse med bistånd av Swedenborg.
Jag hembär tack åt försynen, som sänt mig till denna föraktade småstad
för att där försona min skuld och bliva frälst.


XIV.
Återlösaren.

När Balzac hade gjort mig bekant med min sublime landsman Emanuel
Swedenborg, denna Nordens Buddha, i sin bok »Séraphita», hade han lärt
mig känna den evangeliska sidan hos profeten. Nu är det lagen som slår
mig, krossar och befriar mig.
Genom ett ord, ett enda, uppgår ljuset i min själ och skingrar
farhågorna, de fruktlösa grubblerierna om inbillade fiender, elektriker,
utövare av svarta magien, och detta lilla ord var _Ödeläggelse_. Allt det
som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina
pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den
elektriska gördeln, allt finnes där, och sammanfattningen av dessa
företeelser bildar den andliga luttringen, känd redan av aposteln Paulus
och omnämnd i breven till Korintierna och Timoteus. »Jag har dömt, att
den, som så bedrivit, han skall överlämnas åt Satan till köttets fördärv,
på det att anden må bliva frälst på Herren Jesu dag.» -- »Och bland dessa
äro Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att
de genom denna tuktan skulle lära sig att icke mera försmäda.»
Vid läsningen av Swedenborgs drömmar 1744, året innan hans förbindelser
med den osynliga världen togo sin början, upptäcker jag att profeten har
undergått samma nattliga tortyr som jag själv på senare tider lidit, och
i sanning slående är därvid den fullkomliga överensstämmelsen i
symptomen, vilken icke lämnar något tvivel övrigt angående arten av den
sjukdom som träffat mig. I Arcana Coelestia förklarades gåtorna från
dessa sista två år, och det med en så mäktig detaljtrohet, att jag, ett
barn av det berömda nittonde århundradets senare del, därifrån hämtat en
orubblig övertygelse om att helvetet finnes till, men här på jorden, och
att jag nyligen genomgått det.
Swedenborg förklarar för mig orsaken till min vistelse på
Saint-Louis-sjukhuset, och det sålunda: alkemister angripas av spetälska
och få kliande sårskorpor likt fiskfjäll. Det var den obotliga
hudsjukdomen.
Swedenborg uttolkar betydelsen av de hundra bekvämlighetshusen i hotell
Orfila; det är exkrementhelvetet. -- Sotaren, som min lilla flicka såg i
Österrike, finns där också: »Bland andarne urskiljer man sådana som
kallas sotare, därför att de i själva verket hava ansiktet nedrökt och
uppträda klädda i mörk sotfärgad dräkt -- -- -- En av dessa sotareandar
kom till mig och låg åt mig enträget att jag skulle fälla förböner för
att han måtte bliva insläppt i himmelen; 'jag tror mig icke,' sade han,
'ha gjort något varmed jag förtjänat bliva utesluten därifrån: jag har
bannat jordinnevånarne, men jag har låtit undervisning följa på snubborna
och agan . . .'»
»De sedeväktande, tuktande eller undervisande andarne fästa sig vid hans
vänstra sida i det de luta sig mot ryggen och granska där hans minnes bok
och läsa däri hans gärningar, ja till och med hans tankar; ty när en ande
insmyger sig hos människan, tager den hennes minne i besittning. När de
se någon dålig handling eller avsikt att göra något ont, straffa de henne
därför genom en smärta i foten, i handen (!) eller omkring magtrakten,
och de göra det med en ojämförlig färdighet. En rysning bebådar deras
ankomst.»
»Förutom smärtor i lemmarna begagna de en smärtsam beklämning omkring
naveln, likasom förorsakad av en stickande gördel; kvävningar åt bröstet
tid efter annan, vilka drivas ända till ångest; avsmak för all annan föda
än bröd, under några dagar . . .»
»Andra andar försöka intala mig motsatsen mot vad läroandarne sagt mig.
Dessa motsägelseandar hade på jorden varit människor, förvista ur
samhället på grund av sin brottslighet. Man känner deras annalkande på en
fladdrande låga, som tyckes sänka sig framför ens ansikte; de taga plats
nedanför ryggen på människan, varifrån de låta sig förnimmas åt lemmarna
till.»
(Dylika fladderlågor eller gnistor ha visat sig för mig två gånger, och
alltid i upproriska stunder, då jag förkastade allting såsom tomma
drömmar.)
»De predika att man icke skall sätta tro till vad läroandarne ha sagt i
överensstämmelse med änglarne, och att man icke skall lämpa sin vandel
efter den undervisning man åtnjutit av dem, utan leva i allsköns
självsvåld och frihet, efter eget behag; vanligen infinna de sig när de
andra försvunnit; människorna känna vad de gå för och bry sig föga om
dem, men lära sig dock därigenom vad det goda och det onda är, ty man
förvärvar kännedom om det godas beskaffenhet genom dess motsats; och
varje begrepp eller idé om en sak bildas genom reflexion, som går ut på
åtskillnader, hämtade från motsatser, vilka skärskådas på olika sätt och
ur olika synpunkter.»
Läsaren torde erinra sig de människoansikten, liknande antika
marmorskulpturer, som jag såg bildade av mitt vita örngottsvar i hotell
Orfila. Därom säger Swedenborg:
»Två kännemärken yppa för dem, att de (andarne) äro hos en människa; det
ena är en gammal man med vitt ansikte; detta tecken förkunnar för dem,
att de alltid böra säga sanningen och endast göra det rätta . . . Jag
har själv sett detta antika människohuvud . . . Skinande vita och
mycket sköna anleten, i vilka på en gång redlighet och blygsamhet
framstråla.»
(För att icke göra läsaren rädd har jag med flit dolt, att allt det jag
här ovan citerat har avseende på inbyggarna å planeten Jupiter. Döm om
min överraskning då jag en dag i våras fick i handen en tidskrift, som
återgav Swedenborgs hus på planeten Jupiter, ritat av Victorien Sardou.
Till en början: varför just Jupiter? Vilket säreget sammanträffande! Och
har franska scenens lagerkrönte mästare lagt märke till att vänstra
fasaden, betraktad på tillräckligt avstånd, bildar ett antikt
människoansikte? Detta ansikte liknar mitt örngottsvars! Men på Sardous
teckning finns det flere människosilhuetter, danade av konturerna. Har
månne mästarens hand förts av en annan hand, så att han har givit oss
mer än han medvetet haft klart för sig?)
* * * * *
Var har Swedenborg sett dessa helveten och dessa himlar? Är det visioner,
intuitioner, inspirationer? Jag vet knappast, men motsvarigheten mellan
hans helvete och Dantes samt grekisk-romerska och germanska mytologiernas
gör mig böjd för att tro, det makterna alltid betjänat sig av i det
närmaste överensstämmande medel för sina avsikters förverkligande. Och
makternas avsikter? Människotypens fullkomnande, framalstrandet av den
överlägsna människan, _der Übermensch_, insatt i sin värdighet av
Nietzsche, detta tuktospö, som i förtid blev utslitet och kastat på
elden.
Det ondas problem uppställer sig då åter, och Taines sedliga
indifferentism faller till jorden inför de nya kraven.
Demonerna följa som en konsekvens därav. Vad äro demonerna för något? Så
snart som vi ha erkänt odödligheten, äro de döda ingenting annat än
överlevande, som fortsätta sina förbindelser med de levande. De onda
genierna äro följaktligen icke elaka, eftersom deras mål är ett gott, och
det vore bättre att använda Swedenborgs ord, tuktoandar, för att avlägsna
fruktan och förtvivlan.
Djävulen som autonom personlighet och jämlike med Gud torde ej finnas
till, och den ondes oförnekliga uppenbarelser i traditionell gestalt
torde vara endast en skräckbild, frammanad av försynen, den enda och
goda, som förfogar över en omätlig tjänarskara, sammansatt av
hädangångna.
Trösten eder därför, och våren stolta över den nåd som beviljas eder, I
alle som ären bedrövade och hemsökens av sömnlöshet, maran, syner, ångest
och hjärtklappning! Numen adest! Gud vill hava er!


XV.
Vedermödor.

Sålunda internerad i denna lilla musernas stad utan förhoppning att
slippa ut, genomkämpar jag det fruktansvärda slaget mot fienden, mitt
själv.
Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras
jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om
framtiden i händelse av återfall. Swedenborg har, genom att upplysa mig
angående rätta beskaffenheten av de fasor som tillstött under sista året,
befriat mig från elektrikerna, svartkonstnärerna, förgörarne, de
avundsamma guldmakarne, och angående den befarade galenskapen. Han har
anvisat mig den enda vägen till räddning: att söka demonerna i deras
hålor, inom mig själv, och att döda dem genom . . . ånger. Balzac har
såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är
en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens
väg. Ångern ensam är en styrka, den gör ett avgörande slut på allt.»
Alltså ångern! Men är det icke att jäva försynen, som hade utkorat mig
till sitt plågoris; är det icke att säga till makterna: I haven illa lett
mina öden; I haven låtit mig födas med en kallelse till att bestraffa,
att kullslå avgudabilder, att anstifta uppror, och sedan undandragen I
mig ert beskydd och låten mig stå där till ett åtlöje och återkalla vad
jag förkunnat. Krypa till korset, göra avbön! Det är för galet med en
sådan circulus vitiosus! vilken jag för resten har förutsett i mitt
tjugonde år, då jag diktade mitt skådespel Mäster Olof, som blivit mitt
eget livs tragedi. Vad tjänar det till att ha framsläpat en mödosam
tillvaro under trettio år för att genom erfarenheter vinna det, som jag i
förväg hade fattat i begrepp? I min ungdom var jag en uppriktigt troende,
och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till
ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag
rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i
socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att
jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att I inom tio år
skolen vederlägga religionen.
Frestas man icke tro, att gudarne skämta med oss dödliga, och att det är
därför som vi medvetna spefåglar kunna skratta i de plågsammaste
ögonblicken av vårt liv!
Huru kunnen I begära att man skall taga på allvar det som visar sig vara
ett jättelikt skämt?
Jesus Kristus, Frälsaren, vad är det som han har frälsat? Se på de mest
kristna av alla, våra skandinaviska »läsare», dessa bleka, elaka,
skräckslagna figurer, som ej kunna le och ha utseende av besatta. De
tyckas bära demonen i sitt hjärta, och lägg märke till huru de flesta av
deras ledare slutat i fängelse som missdådare. Varför har deras Herre
överlämnat dem åt fienden?
Är religionen ett straff, och är Kristus en hämnande ande?
Alla gamla gudar ha förvandlats till demoner i en påföljande tid. De
olympiska blevo onda andar, Oden, Tor, Djävulen i egen person,
Promethevs-Lucifer, Ljusbringaren, degenererad till Satan. Förhåller det
sig så (Gud förlåte mig!), att även Kristus omgestaltats till demon? Han
är en dödare av förståndet, av köttet, av skönheten, glädjen,
mänsklighetens renaste tillgivenhetskänslor. En dödare av dygder:
frimodigheten, tapperheten, äran, kärleken och barmhärtigheten!
* * * * *
Solen skiner, vardagslivet går sin gilla gång, arbetarnas buller stämmer
sinnena till glädje. Det är i sådana ögonblick som upprorsmodet stegrar
sig, och som man slungar sin utmaning, sina tvivel mot himmelen.
Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet
skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes. Då, fall på knä i
törnhäcken utanför ditt fönster; gå och sök läkare eller få fatt på en
kamrat som vill sova i samma rum som du!
Träd in ensam nattetid i din kammare, och du skall finna någon där före
dig. Du ser honom icke, men du känner hans närvaro. Gå till hospitalet
och rådfråga psykiatern; han skall säga dig varjehanda om nevrasteni,
paranoia, angina pectoris och så vidare, men han skall aldrig bota dig.
Vart gån I då, I alle som liden av sömnlöshet, som vandren omkring på
gatorna och vänten på soluppgången?
* * * * *
Världskvarnen. Guds kvarn, det är två uttryck som kommit i omlopp.
Han I hört den där susningen i öronen, vilken liknar bullret från en
vattenkvarn?
Han I märkt under tystnaden nattetid eller till och med på ljusa dagen,
huru minnena från ert förflutna liv återuppväckta röra på sig, ett i
sänder eller gruppvis. Alla felsteg som du begått, alla förbrytelser,
alla dumheter; de jaga upp blodet i örsnibbarna på dig, kallsvetten i
håret, rysning utefter ryggraden. Du återupplever ditt genomlevda liv
ända från födelsen till den dag som inne är; du lider ännu en gång alla
genomlidna lidanden, du sväljer alla de kalkar du så ofta tömt till
dräggen; du korsfäster ditt skelett när det icke mer finnes något kött
att korsfästa; du bränner å båle din själ, när hjärtat är lagt i aska.
Du känner till detta?
Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint -- och svart! Du är
upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig. Nej då, det skall
börja om igen, och man låter dig åter gå igenom kvarnen! Känn dig
lycklig! Det är helvetet här på jorden, erkänt av Luther, vilken skattar
såsom en särskild nåd att varda pulvriserad på denna sidan om empyrén.
Känn dig lycklig, och var tacksam därtill!
* * * * *
Vad är att göra? Ödmjuka sig!
Men ödmjukar du dig inför människor, skall deras högmod väckas därav,
enär de då tro sig vara bättre än du, huru stor än deras brottslighet må
vara.
Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att
neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!
Bed! Vad? Vilja tillvälla sig rätt att tumma på den Eviges vilja och
rådslut, att på inställsamhetens och kryperiets väg få honom att ändra
dem!
Jag söker Gud, men finner djävulen. Det är vad som vederfarits mig.
Jag har gjort bot, jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula
min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Sätt dit nya klackar, och
ovanlädret spricker. Det är att immerfort börja om på nytt.
Jag lägger bort starka drycker och kommer hem nykter vid niotiden på
aftonen för att förtära mitt glas mjölk. Rummet är fullproppat med alla
slags demoner, som rycka mig ur sängen och kväva mig under täcket. Om jag
går hem rusig omkring midnatt, somnar jag in som en ängel och vaknar kry
som en liten gud, med krafter att arbeta som en galärslav.
Jag undviker kvinnor, och osunda drömmar komma över mig om natten.
Jag vänjer mig vid att tänka idel gott om mina vänner; jag anförtror dem
mina hemligheter, mina pengar; och jag blir bedragen. Då jag förtörnas
över en trolöshet, är det alltid jag som får uppbära straffet.
Jag försöker att älska människorna i klump; jag gör mig blind för deras
fel, och med en gränslös långmodighet förlåter jag nedrigheterna,
bakdanteriet; men en vacker dag finner jag mig gjord till medbrottsling.
Då jag drar mig från en sällskapskrets, som jag finner vara dålig,
anfäktas jag genast av ensamhetskänslans demoner, och när jag söker mig
bättre umgängesvänner, råkar jag in bland de värsta. Än mera, sedan jag
segrat över mina dåliga böjelser och genom avhållsamhet uppnått en viss
grad av hjärtefrid, erfar jag en självbelåtenhet, som höjer mig över min
nästa, och detta är dödssynden, egenkärleken, vilken genast drar straff
över sig.
Huru förklara det faktum, att varje lärospån i dygden följes av en ny
last?
Swedenborg löser knuten i det han yttrar, att lasterna äro straff som
åläggas människor för synder av en högre ordning. Sålunda dömas de
maktlystna till det sodomitiska helvetet; medgivet att teorien innebär
sanning, måste vi underkasta oss våra laster och njuta av de åtföljande
samvetskvalen såsom en avgift erlagd vid kassaluckan. Följaktligen: att
söka dygden är liktydigt med att rymma från fängelset och plågorna. Det
är detta som Luther har velat säga i sin XXXIX:de artikel mot den påvliga
bannlysningsbullan, vari han förkunnar, att »Själarne i skärselden synda
oupphörligen därför att de söka friden och undvika pinorna».
Likaså i XXXIV:de artikeln: »Att slåss mot turkarna är ingenting annat än
att göra uppror mot Gud, som genom turkarna tuktar oss för våra synder.»
Det är alltså klart att »alla våra goda gärningar äro dödssynder» och att
»världen måste vara brottslig inför Gud och måste veta, att ingen
förtjänar rättfärdiggörelse annat än genom nåden».
Lidom alltså utan att hoppas på en enda varaktig glädje i detta livet,
eftersom vi, mina bröder, redan äro i helvetet.
Och anklagom icke Herren om vi se små oskyldiga barn lida. Ingen kan veta
varför; men den gudomliga rättvisan låter oss ana, att det är på grund av
brott, begångna före ankomsten till denna värld. Glädjom oss åt marterna,
som äro lika många betalta skulder, och låtom oss tro att det är av ren
barmhärtighet som vi hållas i okunnighet om de ursprungliga orsakerna
till våra kval.


XVI.
Vartåt pekar vår väg?

Sex månader ha förrunnit, och jag promenerar ännu på vallen. I det jag
låter blicken irra över hospitalet och spanar efter havets blåa strimma i
fjärran, tycker jag mig spana efter den nya tiden, som skall komma, den
nya religionen som världen drömmer om.
Den skumma vintern är jordad, fälten grönska, träden stå i blom,
näktergalen sjunger i observatorieträdgården, men vinterns sorgsenhet
tynger på vårt sinne, emedan det har förekommit så många olycksbådande
tilldragelser, så många oförklarliga saker, som oroat de mest otrogna.
Sömnlöshetsfallen ökas, nervkriserna mångfaldigas, osynliga uppenbarelser
ha blivit en vanlig sak, och det sker verkliga under. Man väntar på
någonting.
* * * * *
En ung man kommer och besöker mig.
-- Vad skall man göra för att få sova lugnt om natten?
-- Vad har hänt?
-- Min själ jag det kan säga, men jag har fått avsky för mitt sovrum, och
jag flyttar i morgon dag.
-- Unge man, ateist och naturalist, vad har hänt?
-- Det är ju själva fan, att när jag kom hem och öppnade dörren i natt,
fattade någon mig i armen och ruskade mig.
-- Alltså fanns det någon i er kammare.
-- Det gjorde så tusan heller. När jag tände på ljusen, kunde jag ej
upptäcka någon där inne.
-- Unge man, det finns någon, som man inte kan se vid stearinljus.
-- Vad skulle det vara då?
-- Det är den osynlige, unge man! Har ni tagit in sulfonal, bromkalium,
morfin, kloral?
-- Jag har försökt med allt!
-- Och den osynlige rymmer icke fältet. Gott: ni vill sova lugnt om
natten, och ni kommer och ber att få veta medlet därtill! Hör på, unge
man, jag är ingen läkare, inte heller någon profet; jag är en gammal
syndare, som gör bot. Begär inga predikningar och inga profetior av en
rövare, som behöver all sin lediga tid till att läsa lagen för sig själv.
Jag har verkligen lidit av sömnlösa nätter och armruskningar; jag har
slagits öga mot öga med den osynlige och jag har till slut fått tillbaka
min sömn och återvunnit hälsan. Vet ni hur det har gått till? Gissa!
Den unge mannen gissar vad jag menar, och han slår ned ögonen.
-- Ni har gissat det! Gack då i frid och sov gott!
* * * * *
Ja väl, jag måste tiga och låta folk gissa, ty i samma ögonblick jag
understode mig att spela predikaremunk, skulle man vända mig ryggen.
* * * * *
En vän frågar mig:
-- Vartåt pekar vår väg?
-- Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om
korsets väg skulle återföra mig till _mina förfäders tro_.
-- Katolicismen?
-- Det ser så ut! Ockultismen har fyllt sin roll genom att på
vetenskaplig väg förklara underverken och demonologien. Teosofien,
religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat
världsordningen, som straffar och belönar. Karma skall förvandla sig till
Gud, och mahatmerna skola avslöja sig såsom pånyttfödda makter, såsom
tuktoandar (demonerna) och läroandar (ingivelseandarna). Buddhaismen, som
prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av
lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen.
Vad beträffar min hemlängtan till Moderkyrkans sköte, är det en lång
historia, som jag skulle vilja förtälja i kort sammandrag.
I det att Swedenborg lärt mig, hurusom det icke är tillåtligt att
övergiva sina fäders religion, har han riktigt avkunnat domen över
protestantismen, som utgör ett förräderi mot modren. Eller bättre sagt:
protestantismen är en bestraffning, som ålagts Nordens barbarer;
protestantismen är landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och
återkomsten tyckes stunda, återkomsten till det utlovade landet. De
ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Amerika, i England och
Skandinavien, profetera om den stora försoningen; däri inbegripen den
grekiska kyrkan, som på senaste tiden räcker ut handen mot Västerlandet.
Där ha vi socialisternas dröm om återupprättandet av Västerlandets
Förenta stater, men tolkad i andlig mening. Nu ber jag er icke tro, att
det är politiska funderingar som återföra mig till romerska kyrkan. Det
är icke jag som har sökt katolicismen: det är den som har smugit sig på
mig efter att ha förföljt mig i åratal. Mitt barn, som uppfostrats till
katolik, och det mot min vilja, har lärt mig hur vacker en kult är, som
bevarats oskadd alltifrån sin uppkomst, och jag har alltid föredragit
originaler framför kopior. Min förlängda vistelse i min dotters hemland
har kommit mig att beundra uppriktigheten av ett religiöst liv, som
yttrar sig i handling. Lägg härtill vistelsen på Saint-Louis-sjukhuset,
och slutligen vad som hänt mig de sista månaderna.
Efter denna överblick av mitt liv, vilket har virvlat mig runt omkring
liksom vissa fördömde i Dantes helvete, och då jag upptäckt att min
tillvaro i korthet sagt endast haft till ändamål att ödmjuka och besudla
mig, beslöt jag gå bödlarne till mötes och själv sköta tortyren. Jag fick
lust att leva mitt ibland lidanden, Orenlighet och dödskamp, och i detta
syfte beredde jag mig att söka plats såsom sjukskötare vid lasarettet
Frères Saint-Jean de Dieu i Paris. Denna tanke föll mig in morgonen den
29 april, sedan jag mött en gammal kvinna med huvud som en dödskalle.
Hemkommen finner jag »Séraphita» ligga uppslagen på mitt bord och på
högersidan en träflisa, som utpekade följande mening:
»Gören för Gud det I haven gjort för eder ärelystnads syften, det I gören
då I ägnen er åt en konst, det I gjorden när I älskaden en varelse mer än
honom, eller när I sökten utforska någon hemlig detalj av mänsklig
vetenskap! Är icke Gud vetenskapen själv . . .»
På eftermiddagen kommer tidningen L'Eclair och -- vilken tillfällighet!
-- sjukhuset Frères Saint-Jean de Dieu nämnes två gånger i dess spalter.
Den l maj läste jag för första gången Sar Peladans bok »Comment on
devient mage».
Sar Peladan, dittills okänd för mig, kommer som en stormvind, en
uppenbarelse av Nietzsches »övermänniska», och med honom håller
katolicismen sitt högtidliga och triumferande intåg i mitt liv.
Har han kommit, »den som komma skall», i Peladans person?
Filosofen-skalden-profeten, är det han, eller skola vi förbida någon
annan?
Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt
liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj.
Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt.
Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan.
Den 14 maj läste jag i Sar Peladan: »Att tro på häxerier kunde gå an
omkring år ett tusen; vid annalkandet av år två tusen får en iakttagare
bevis för att mången individ är utrustad med en fatal egenskap: att
bereda motgångar åt den som stöter sig med honom. Man vägrar honom något
som han begär, och ens älskarinna blir otrogen; man stukar till honom,
och man får intaga sängen; allt det onda som man tillärnar honörn
återfaller i ökat mått på en själv. Det har ingenting att betyda; slumpen
får förklara detta oförklarliga sammanträffande. Slumpen gör tillfyllest
för den moderna människans determinism.»
Den 17 maj. Jag läste vad dansken Jörgensen, som omvänt sig till
katolicismen, skriver om klostret Beuron.
Den 18 maj. En vän, som jag ej sett på sex år, har anlänt till Lund och
hyr en lägenhet i samma hus som jag bor i. Man kan tänka sig min
sinnesrörelse då jag erfar, att han nyss blivit omvänd till katolicismen.
Han lånar mig den romerska bönbok, som jag hade förlorat förra året, och
när jag omläser de latinska hymnerna och lovsångerna, finner jag mig
likasom återkommen till hemmet.
Den 27 maj. Efter en serie av samtal rörande moderkyrkan har min vän
avfärdat ett brev till det belgiska kloster, där han undfått dopet, med
anhållan om en tillflykt för författaren av denna bok.
Den 28 maj. Ett obestyrkt rykte går om att Annie Besant blivit katolik.
* * * * *
Jag väntar ännu på svar från det belgiska klostret.
När denna bok blir tryckt, bör jag ha mottagit svaret. Och sedan?
Därefter? Ett nytt skämt av Gudarne, som storskratta när vi gråta heta
tårar?
Lund den 3 maj-25 juni 1897.


Epilog.

Jag hade först avslutat denna bok med ett utrop: »Vilket skämt, vilket
dystert skämt är ändå icke livet!»
Efter en smula reflexion fann jag uttrycket ovärdigt och strök ut det.
Men min villrådighet gav ej vika, och jag tog min tillflykt till bibeln
för att vinna den åtrådda upplysningen.
Den heliga boken, som är begåvad med underbarare profetisk förmåga än
någon annan, svarade mig med följande ord:
»Och jag skall vända mitt ansikte emot en sådan man och slå honom med
förfäran, så att han skall bliva till en varnagel och till ett åtlöje för
alla, och jag skall utrota honom utur mitt folk, och i skolen erfara, att
jag är Herren.» »Och om denne profet låter narra sig att tala, så är det
jag, den Evige, som har narrat denne profeten, och jag skall uträcka min
hand emot honom och utplåna honom utur mitt folk Israel.»
Mitt livs ekvation blir då: en varnagel, ett exempel att tjäna andra till
bättring; ett föremål för allmänt åtlöje för att visa intigheten i äran
och ryktbarheten, för att upplysa ungdomen om det sätt varpå man icke bör