Inferno - 03

visar sig föremålet vara en synvilla, men jag stannar framför det och
fasthåller med flit illusionen, som roar mig. Riddaren betraktar muren
bredvid, och vägledd av hans blick får jag se en inskrift i kol på en
vitrappad vägg. De sammanflätade bokstäverna F och S komma mig att tänka
på initialerna till min hustrus namn. -- Hon håller av mig alltjämt! I
nästa sekund slår mig tanken på de kemiska tecknen för järnet (Fer) och
svavlet (Soufre), och bokstäverna, som löst sig för min syn, utbreda för
mina ögon guldets hemlighet.
Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade
medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den
andra med en kunglig krona.
Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris
med ett livligt intryck av något underbart.
* * * * *
I kaminen bränner jag sådana där kol som man benämner munkskallar för
deras runda och släta form. En dag, då brasan slocknat innan den var
fullt utbränd, petar jag fram ett kolstycke, som visar dragen av en
fantastisk figur. Ett tupphuvud med präktig kam; bålen snarare av en
människa med förvridna lemmar; den liknade en av dessa demoner, som
uppträdde på medeltidens häxsabbater.
Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som
omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv
bildhuggarkonst.
Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig
vad konturerna beträffar.
Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En
målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande
nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här?
Gjort? -- För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör.
-- Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på
Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor.
Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket
intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få
brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket.
Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en
likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet
bakom denna lek mellan den tröga materien och elden.
Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och
jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja
sig ute till soluppgången.
* * * * *
Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner
jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev
adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru.
Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min
hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor
finns i Dornach, förblir saken gåtlik.
Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli
bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor
Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet
Schmulachowsky.
Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är
travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på
en min dödsfiende, som bor i Berlin.
En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i
mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger
doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på
min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen
har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar
irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga
inskränkta dödliga.
Då jag av uppassaren begär upplysningar om denne herr X., ger han det
enfaldiga svaret att det är en elsassare. Längre kommer jag ej. En gång,
då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket
alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa
gåtan genom att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade
min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt
gömställe bakom dörren.
Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra
utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll.
Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de
medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner.
Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig
tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett
straff för kända och okända synder.
* * * * *
Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och
amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande
sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande
sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra
uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig.
Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den
olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg
ut som en förlorad man och han var det.
Utkörd från sin ateljé av hyresvärden; övergiven av sin älskarinna;
översållad med skulder och ansatt av björnar; okvädad på gatorna av
soutenörer åt kvinnliga modeller, som ej fått betalt. Vad som
fullständigt krossade honom var hyresvärdens grymhet att lägga beslag på
hans tavla, som var ämnad för Salongen på Marsfältet, och vars framgång
han hade räknat på, då ämnet syntes honom vara nytt och starkt. Det var
den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av
folkhopen.
Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig
utkastad på gatan.
Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att
tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej
velat ha honom.
Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste
flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår
middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på
vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De
oberoendes Salong.
* * * * *
Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig
att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots,
men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig
hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju
år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig
obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld.
Jag uppdagar hos honom en intelligens över vanliga måttet, ett svårmodigt
temperament, en tygellös sinnlighet. Men bakom denna människomask, vars
egendomliga drag avnötts genom en kosmopolitisk uppfostran, skymtar jag
ett underlag, som bryr mina tankar, och som jag väntar att upptäcka förr
eller senare.
Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min
tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en
konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag
glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att
betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes
samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För
övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller
kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han
sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om
mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och
omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i
höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under
rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i
upplösning stadda lämningarna.
Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig
anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans
skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande.
En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske
siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000
sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden.
Men nu befanns det, att denne persons drag företedde en förunderlig
likhet med min kamrats. För att få bevis därpå tar jag tidskriften med
mig till Café de Versailles, där en svensk bildhuggare inväntade mig.
Han lägger märke till likheten och påpekar några egendomligt
sammanträffande omständigheter: att bägge två voro av tysk härkomst och
att de verkade i Amerika. Än mera, Schlatters försvinnande sammanföll
till tiden med vår väns uppträdande i Paris. En smula förtrogen som jag
numera var med ockultismens termer, framkastade jag det antagandet att
denne Francis Schlatter vore vår mans »dubbelgångare», som fanns till
oberoende av honom och utan att han visste det.
När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon
och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen,
det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick
jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den
mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i
filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i
danslokalen Bullier.
Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa
dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i
facsimile i tidskriften.
-- Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta
honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är
lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog.
Vid middagen samma afton bekräftas allt; stilen är densamma,
namnteckningen och slängen därpå, allt finnes där.
En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar
han:
-- Vart vill ni komma med det här?
-- Känner ni Francis Schlatter?
-- Jag har aldrig hört talas om honom.
-- Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol?
-- Jo, nu minns jag! Den där charlatanen!
Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet.
Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck.
* * * * *
Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god
ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en
arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan
föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd
mot min kamrat hojtar han av alla krafter:
-- Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för
ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så
låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig
självt . . .
Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade
han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där
orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik
av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant.
När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en
häxsabbat:
-- Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord.
-- Jo, det var Jeanne d'Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till
min tavla, den korsfästa kvinnan.
-- Men han var ju fan själv, den där arbetaren!
Och efter en stunds tystnad fortfor jag:
-- Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att
leka med, och inte Jeanne d'Arc heller.
-- Tror ni på det där, ni?
-- Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! -- Men de trettio
silverpenningarna!
-- Nog, nog! utropade han sårad.
* * * * *
På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min
olyckskamrat insomnad vid bordet.
I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton:
-- Ni här?
-- Än sen?
-- Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan
sex, så här på långfredagen.
-- Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till
klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till.
-- Men jag förstår, jag.
-- Naturligtvis: astralkroppen är ute och går i Amerika, eller hur? och
så vidare.
Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan,
sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min
kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt
måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna
såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men
den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe.
En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag
gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter,
med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter
sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han
blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att
dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd.
Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur
denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi
fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av
våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att
det var för sista gången.
Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av
honom.
* * * * *
På våren, medan jag trycktes av mina egna och min kamrats motgångar,
fick jag ett brev från mina barn i första äktenskapet, däri de berättade
för mig att de hade varit allvarsamt sjuka och måst intagas på
sjukhus. Då jag jämförde tidpunkten för denna händelse med mina
skadegörare-experiment, greps jag av fasa för mig själv. Sedan jag lekt
med de hemliga krafterna, av rent lättsinne, hade den onda viljan sin
gång, men styrd av den osynliga handen, drabbade den mig själv mitt i
bröstet.
Jag vill ej söka ursäkter, men ber endast läsaren fasthålla detta faktum,
för den händelse han skulle få lust att utöva magien, särskilt den art
därav som kallas förgöring eller trolldom i egentlig mening, och som
Rochas[C] har bevisat kunna äga rum och verkligen ha ägt rum.
* * * * *
Jag vaknar en söndagsmorgon inemot påsk; promenerar i
Luxembourgträdgården, som jag går tvärs igenom; skrider över gatan och
träder in under Odéonteaterns arkader; stannar orörlig framför Balzacs
blåa romanhäften; tar på måfå hans Séraphita. Varför just den?
Ett halvmedvetet minne måhända, vilket läsningen av tidskriften
»L'Initiation» hade efterlämnat när man där i kritiken över min bok Sylva
Sylvarum hade kallat mig en landsman till Swedenborg.
Återkommen hem öppnade jag boken, som var för mig nästan okänd, eftersom
det gått så många år sedan jag första gången läste den.
Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var i förväg berett,
slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Jag, som aldrig hade
läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för en
charlatan, en tok med lösaktig inbillning, greps nu av hänförd beundran
vid att höra denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det
djupaste bland franska snillen.
Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan
16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar,
tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen,
29 mars, och därtill palmsöndag.
Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en
ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död,
bärande till mig palmer -- månne segerns eller martyrskapets?
Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta
förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger
mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig
hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag
föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag
ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och
som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående
befrielse.
Detta högmod, som framkallats genom förtrolig ställning till makterna,
växer alltjämt då jag upptäcker att mina lärda mödor gynnas av framgång.
Sålunda lyckas jag göra guld enligt mina egna beräkningar och i
överensstämmelse med metallurgernas rön; och jag tilltror mig att kunna
bevisa det. Prov insändas till en kemist i Rouen, med vilken jag står på
vänskaplig fot. Han bevisar mig motsatsen av vad jag styrkt, och jag har
under en veckas tid intet svar att ge. Då bläddrar jag i min skyddspatron
Orfilas kemi och finner där hemligheten av mitt förfaringssätt.
Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel,
som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg
beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer
deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller
hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger
märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften.
Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig
ej med att ställa till visioner.
Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom
begreppet sammanträffande omständigheter.
Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma
utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde
till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En
morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta
beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den
behagfullaste bland Carpeaux' kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar
under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo
bakom hennes rygg.
Vid foten av monumentet får jag se två ovala pappstycken, det ena med
talet 207 påtryckt, det andra med numret 28. Vilket betyder Bly (atomvikt
207) och Silicium (atomvikt 28). Jag tar upp fyndet och gömmer det bland
mina kemiska anteckningar. Hemkommen börjar jag en serie experiment med
bly, men låter silicium vara tills vidare.
Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med
benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika
oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats
att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra
den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly.
Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat
alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt
experimentens fullbordande.
Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en
bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr
sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden
fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad
skönhet.
I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med
207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i
denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik?
* * * * *
Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga
föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt.
Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av
middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos
stil. En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske
helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en
gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står
min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är,
uppfattar han genast skönheten i linjerna:
-- Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann
en riktig ritakademi!
Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas
uppenbarelsen.
-- Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor.
Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar
framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden -- och en natt då jag
varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i
medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var
det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till
hälften övernaturligt inplantades i min själ.
Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad,
utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande
blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet.
-- Varifrån har ni fått den här? En madonna?
-- Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna
i schweizarnes damm.
En ny konst upptäckt, och en efter naturen! En naturalistisk klärvoyans!
Varför spotta på naturalismen, när den så inviger ett nytt stadium och
begåvats med möjligheten att växa och utveckla sig? Gudarne återkomma
till oss, och det alarmrop som höjes av skriftställare och konstnärer:
tillbaka till Pan! har återstudsat så mångfaldigt att naturen vaknat upp
igen efter sin sekellånga slummer! Ingenting sker här i världen utan
makternas samtycke, och naturalismen blev till, så vare då naturalismen,
vare den återfödelsen av harmonien mellan materie och ande.
Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och
Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar
fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen.
En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän,
tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda
fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer
uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare
av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett
människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning,
till vilken han hade dubbla skäl.
-- Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig
penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i
deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en
vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta
tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan
verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före
mig.
Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans
marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på
boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue
Oudinot i solnedgången, varvid kapitälen och de andra framspringande
delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla
alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon
finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem
»efter naturen».
-- Hur vill ni förklara detta fenomen?
-- Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att
omskriva en hop ord med en hop andra ord?
-- Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt
medveten avsikt . . .
-- Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen
förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver
jag säga mer?
* * * * *
Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig
försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en
längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek.
På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann
så med skatten.
Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en
därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne
meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves
hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en
ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som
sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs skulle då ha för mig
varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha
vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för
en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en
litterär medtävlares falskhet.
* * * * *
En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med
en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.
Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog
ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig.
-- Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.
Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två
kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en
datumvisare infogad, som angav den 13 augusti.
Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert
detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket
annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila
mellan den 6 februari och den 19 juli 1896.
Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider
följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och
inledde ett nytt skede av mitt liv.
Våren har kommit; den tårarnas dal, som utbreder sig nedanför mitt
fönster, grönskar och blommar på nytt. Det gröna lövverket övertäcker
marken och döljer smutsen, så att detta Gehenna förvandlas till Sarons
dal, där icke blott liljorna blomstra, utan även syrener, Robinier,
Paulownier.
Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som
osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt
hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen
nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute!
Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss
överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke
slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina
vänner övergivit mig?
»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och
strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna
av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till
klagoljud.»
Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa
bedrövelse:
»Jag har glömt bort vad lycka var!»
I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag
sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket
i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid
trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas
djupt. Det är Schumanns _Aufschwung_. Och vad mera är, det är helt visst
_han_ som spelar! Min vän, ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader,
därför att han hade lärt allt av mig, min famulus, som gav mig
mästarenamnet och kysste mina händer, därför att hans liv tilltog där
mitt började avtaga. Det är han som har anlänt från Berlin till Paris