I rang med husets katt - 09

sammanklämda i ett hörn likt tre divansbordsgracer på en porslinsplatta.
– Mina damer och herrar – – – började patron Svensson och vred bevekande
på sin Odd Fellow-ring, som sökte han mana fram en hjälpsam ande – – –
mina högtärade damer och ni, kära bröder! På alla kalas brukas det ju,
att man tömmer ett glas för vad fransmännen kallar »apsent frens», det
vill säga dem man första gången ser mellan – – hm – – sina – – hm – –
eller andras väggar. Jag föreslår därför, att vi tömma en skål för dessa
tre unga damer, som vi för första gången ha äran se – – hm, hm, – – på
detta hotell. Det vill säga _se_ och _se_ – – _ser_, det gör man väl
alltid – – men se – – hm som _gäster_, si det är en annan sak. I
vardagslag tröska de våra ungar och vi tröska säden till deras bröd – –
– och ungefär lika litet begripa vi av varandras arbete. Men nu mötas vi
– – jaha – – som människor – – som snälla farbröder – – hör, du, Märit,
nu säjer du farbror med detsamma – – – och tanter – med en blick på fru
Älging, som stum återkastade den som från en sköld – – och små snälla
flickor, ja, riktigt snälla – – skål, skål allihop. Skål, fru värdinna!
Utan att blinka eller darra på handen tömde värdinnan giftbägaren.
Och lika högtidligt tömdes den av de tre guvernanterna som en
trolldryck, vilken med ett tag gjorde dem till fruars och hästhandlares
likar.
– Det första jag gör, när jag kommer hem, det är att lägga bort titlarna
med katten och föreslå duskål, viskade Märit, berusad av stundens
betydelse. Och kanske en smula av glöggen, som var stark. Annars borde
hon vetat, att vardagens praktik ej alltid svarar mot de festliga
skålarnas principer.
Det var väl också den heta glöggen, som steg i den bleka Elsas kinder i
en växlande, blodröd våg och ställde sig att hamra på en liten blå puls
i hennes tinning.
Längst borta i skymundan stod patron Älging. Han var den ende, som inte
skålat med dem. Men hans gråa blick brann i gnistor, som heta föllo på
Elsas hår.
Och för ett hjärta, som är förtorkat av saknad och längtan och brännande
orättvisa och förakt, kan till slut en sådan fallande gnista bli till
den allt förhärjande branden.
* * * * *
Men nu stegar patron Svensson, nöjd med sig själv och hela världen, fram
till flickorna, samlar ihop dem som en knippa hö och sticker dem
bokstavligt talat under armen.
– Nu gå vi in i balsalen, dekreterar han.
Och så tåga de i sluten trupp in i Åköpings festsal, vars döbattanger
smälla upp som underdåniga hjärtklaffar.
Den första delen av programmet, musikavdelningen, har redan börjat.
Framme vid flygeln står den nye rektor Vinberg med fötterna utåt och
hakan lyriskt i höjden och blundar över Irmelin Rose, som ännu är ung
och skön i Åköping.
Men hur det är, måtte han ha genomskinliga ögonlock, ty vid de viktiga
patronernas golvgungande inmarsch, avbryter han sig mitt i ett nordiskt
blont c med en vördsam bugning åt dörrhållet. Ty han har Nybergs äldste
son i femman och vill man in i landstinget, får man svänga sig.
Och den nye rektorn var hela Åköpings gullgosse, ty han var en mästare i
att stöpa moderna mönsterpojkar dussinvis. Alla mammors ögon tårades vid
tanken på den snälle, fine, _förstående_ rektor Vinberg, som så väl
uppfattade deras barns ömtåliga psyken.
Hade han inte tagit matematiken från den »hårde» doktor Almkvist, som
sagt åt borgmästarens lymmelaktiga Kalle, att han inte skulle tro, att
han fick vara hur som helst för att han var son till sin pappa? Och för
adjunkt Vinge hade han sänkt tjänstgöringsbetyget, ty hans egen son hade
så svårt för geografi.
Ej att undra på, om alla kvinnoögon i salen tårades, då rektor Vinberg
ånyo smekte fram sin Irmelin i sirapssötaste glissando.
Nu kommer pausen och Ödelekotteriet bänkar sig efter ena kortväggen,
fast den redan förut är upptagen av några hantverkare och deras damer.
Men när få inte så många förenade hästkrafter god plats i samhällets
festsal?
Nu följer andra numret. Stadsfiskalens bleka, finniga son, som är på
bank, på fiol. Wieniawskys »Humoresk», vilken dock blir mera omedvetet
än medvetet humoristisk, ity att nervositeten huvudsakligen får sköta om
nyanseringen. Ett rosenfärgat vemod har redan förut lämpligen anbragts
med ett glas punsch bakom kulisserna.
Då de hjärtslitande dubbeltonerna ta vid, börjar också Märit få salen
klar för sig.
I fonden stadens nobless som grupperad efter en gammal tavla av
saligheten, med de förnämsta närmast tronen, hoc est borgmästarinnans
stol, ty staden är ju ej residensstad.
Åköpings festsal var ännu fullkomligt bibehållen som den varit under den
gamla »goda» tiden. Noblessen sitter alltså ännu mjukt försoffad i
knottrigt mönstrade åttiotalsemmor och deras aktade huvuden vila på
bländande vita antimakasser.
Och till unge Höks förtvivlade göktoner klirrar ett svagt ackompanjemang
av oldmammornas strumpstickor.
Mitt emot tronar den undre världen på långsoffa. Och drottning i deras
rike är manikuristen, fröken Oxid, som under sin lingula kalufs med
svarta ögon skarpt möter fru borgmästarinnans lorgnett.
Herre gud, man kunde dock inte alldeles stänga konstens dörrar för
människor, om vilka man anständigtvis inte visste mer, än att ingen vet,
vad de leva av! Ty, att man kunde leva av att peta naglarna på folk – –
i Åköping – – det skulle man inte säga borgmästarinnan, som varit i
Paris!
På resten av långbänken sitter den enklare handelssocieteten och låter
sig bländas av återskenet från stadens renaste guld. Då och då lista sig
försiktiga blickar bort till fröken Oxid, som då man genom sotat glas
bekikar en solförmörkelse.
Andra långbänken upptages helt och hållet av den nya tiden i läckert
ljusa futuristfärger. Mest skolungdom, ty all annan ungdom lämnar
fortast möjligt Åköping.
Långa räklar till skolpojkar med uppåtstruket och vattenkammat hår och
flickor med en viss piff och stil över sig. Det kommer modejournaler
till Åköping också, det skall ingen tro annat.
– – – Nu är den obligatoriska själsodlingen slut och musiken spelar upp
till dans.
Här börjar man än som i gamla tider med en ståtlig promenadpolonäs. Ty
ingen rättrådig Åköpingsbo kan tänka att beträda ett golv, som
borgmästarinnan först icke trått med sin fot.
På lagom avstånd från polonäsens huvud tågar Märit med gamle patron, som
genom oförmodade hopp och sprattlingar med benen tror sig bidra till den
spirande glädjen. En bit före skrider fru Älging med häradsskrivaren och
Nyberg med Elsa, medan Älging är spårlöst försvunnen. Längre nedåt
svansen hoppar Johansson med Hedvig i citrongult.
I en dörr hinner Märit uppfatta ett ansikte, som hon väntat på, dyka upp
och åter försvinna.
Med polonäsen är den officiella delen av dansen slut och musiken stämmer
i med en foxtrot, sedan den läskat sig med punsch bakom lagerträden.
Det blir oro i den nya tiden. Det böljar av skärt och blått och vitt och
flickögonen börja glittra av förväntan.
I Åköping liksom i alla andra småstäder hade naturligtvis en brinnande
kamp utspunnit sig om de moderna danserna, när dessa först uppträdde i
onesteppens vaggande och klivande. Så långt som till twostep hade man
utan tvekan gått med. Men sedan blev det stopp.
– _Min_ flicka skall aldrig dansa negerdanser, så länge min hand har
något att säga till om i staden, förklarade borgmästarinnan och därmed
var förbudet lag.
Och så hoppade man vemodigt på i twostep efter de mest lockande
onestep-låtar, tills en dag borgmästarinnans Margit fann det förlösande
ordet. Hon viskade det i örat på flickan bredvid och det gick vidare som
en susning i en blomsterrabatt. Det var på en bal hos borgmästarens, som
med sin uppvaktning satt och bildade kungafamilj på stolar i
dörröppningen. Så här ljöd lilla Margits viskning:
– Dansa ni bara onestep – – pappa och mamma – särskilt mamma – äro så
omusikaliska, att dom inte för sitt liv kan skilja en step från en
hambo!
Och så dansade man bara på. Och gjorde så än i denna dag, när steppen
äntligen blivit tillåten, med foxtrot och shimmy.
– När allt kommer omkring, är ju den där steppen inte så ryslig ändå,
bara den dansas väl, erkände borgmästarinnan, när hennes Margit svävade
förbi i en utsökt tango med många turer.
– – – Då blir Märit avbruten i sina funderingar. Framför henne står
Torbjörn Faller i högtidsdräkt. Lång, ståtlig, med det vackra huvudet
lugnt lyftat.
Slut med kastväsen och småstadsrang! Hans rang, den står tecknad på den
höga pannans viljeknutar.
– Får jag lov till en timmes angenäm konversation? frågar han och
skälmen lyser i ögonen.
– Dansar inte doktor Haller tango, frågar Märit i samma ton.
– Nej, längre än till boston följa mina gammalmodiga ben inte med. Och
det är ju utmärkt, så få vi prata i stället för att gymnastisera. Så
vida ingen annan – – –
Och han kastar en misstänkt blick åt det kommersiella hållet, där det
alltjämt blixtrar av lillfingersringar.
Någon annan – – fanns det någon annan i hela rummet? Inte såg Märit till
någon åtminstone.
Jo, där kommo två. I tangons hetsande entoniga kretsjakt kommo de och
gledo plötsligt fram ur den stora, brokigt klumpiga hopen som två svanor
ur ändernas flock.
Det var galne Älging och Elsa och de fäste med ens allas blickar på sig
som vassa knappnålar.
Det var nu länge sedan Älging gett skvallret något att syssla med och så
kom han plötsligt med en riktig godbit. Dansade man månne på det sättet,
när man var familjefar med tre barn och femtio kor? Nej, då nöjde man
sig med de äldres française och gubbarnas vira i klubbrummen.
Och fru borgmästarinnan fann äntligen uttryck för den allmänna
indignationen, då hon majestätiskt och demonstrativt seglade över salen
till fru Älgings sida, fattade hennes hand och kallade henne »Min kära
Laura», varpå hon började tala om syndens lön och det tilltagande
sedeförfallet på ett så finkänsligt sätt, att det skulle förmått
genombryta varje pansar, utom fru Älgings, ty det var av fruset salt.
Kanske var det av frusna tårar – – vem vet?
Men över det stora golvet flyger galne Älging efter en musik, som ej
alltid går i takt med den sömniga orkestern. Han vet knappt, vem det är
han dansar med. Galne Älging är ung på nytt och i sina armar håller han
allt, som är vekt och blont och mjukt och som svikit och förrått honom.
Men den vars unga pulsar ge dansen rytm, hon tycker sig med ens i
förfäran veta, vem det är hon dansar med. Det är visst den man inte
nämner och han tar henne fatt och virvlar henne runt och slår på trumma
med bockfot, tills något okänt vilt och svagt stiger upp inom henne och
hon vill falla, falla.
Men hon har själv tagit de förtrollade skorna på och dansa måste hon,
dansa och dansa, fast på knivseggar och svärd. Och ingen barmhärtig hand
rycker henne loss, men runt väggarna sitta gastar och troll och grina åt
hennes förtvivlan.
Den som sig i dansen ger, måste dansen tåla, ropa de eller är det hennes
virvlande blod, som skriker så?
Någon trycker henne kvävande intill sig – – en hand vilar som en
brännhet järnklo på hennes och alltjämt dansar hon, dansar.
– – – Men, se, flickan håller ju på att svimma, säger Torbjörn Haller
häftigt till Märit.
– Men – – –
– Är hon er vän?
– Ja.
– Hon tycks behöva en vän nu.
Då går Märit genom de dansandes led, knuffad och begapad – – fram till
Elsa och tar henne lätt i armen.
Och flickan vaknar som ur en dröm, vacklar och griper tag i hennes hand
som i ett halmstrå.
Ursinnig stirrar galne Älging på den förmätna flickan. Visste hon då
inte, vad det ville säga, att ställa sig i vägen för honom, då han var
ung som i dag? Vilda minnen av forna dagars upptåg flyga genom hans
upphetsade hjärna. Kakelugnen i salen bär ännu spår efter den
skjuttävlan, som han haft med unga officerare här, den dagen det sista
bröllopet hölls på Ödele. Det kunde kanske blivit mer än en skjuttävlan,
om ej värden gripit in. Saken tystades ner som så mycket annat – ty på
den tiden var Älging en rik karl.
– Jaså, är tavlan med skyddsängeln färdig nu, viskar han mellan
sammanbitna tänder. De två barnen vid kanten av bråddjupet – – och så
ni.
– Ja, det var er jag borde tagit i armen, säger Märit lika tyst. Elsa
håller ju på att svimma, ser väl patron.
Då ser han bestört ned på flickan, som hänger vit och bruten mot hans
arm. Är det ej sin egen ungdom han håller där, vissnad i hans famn. Usel
kan galne Älging vara, men så usel är han inte, att han skändar sin egen
ungdom!
Utan ett ord släpper han flickan ur sina armar och Märit följer henne ut
i hallen. Med tomma ögon ser Älging efter dem men vänder så på klacken
och går inåt klubbrummen, till de giftiga dryckernas glömska.
Och tangons vågor slå åter ihop kring den tomma platsen, där de stått.
* * * * *
Därute söker Elsa oupphörligt tala, men tungan häftar torr vid hennes
gom.
– Säg ingenting, Elsa, lugnar henne Märit. Kom nu in och se på dansen
med oss!
– Nej, nej – – inte dit in mer.
– Du måste – – för människornas skull. Vad har hänt? Ingenting. Du
dansade och höll på att svimma av värmen. Kom bara in med mig igen,
annars göra de det till något märkvärdigt.
– Det _var_ märkvärdigt! Det var något, som tog makten av mig – för
första gången.
– Det kan väl hända, men du får inte göra det märkvärdigare än det var.
Se så, kom nu bara.
– Men dansa kan jag ej.
– Det behöver du inte – – bara visa dig.
Med halvt våld lyckas hon till slut få henne med sig in i salen igen.
Men i dörren blixtrar en salva emot henne av många skadeglada ögons
pilar. Det lilla intermessot har inte gått opåaktat förbi, fast man inte
riktigt fattar dess betydelse. Men det skulle man inte komma och säga
borgmästarinnan, som varit i Paris, att någon anständig flicka utan
vidare höll på att svimma i armarna på en sådan ökänd kvinnoförförare –
– – efter en sådan dans.
Förvirrad lyfter Elsa sin lilla hand mot hjärtat, där sitta pilarna
darrande fast. Hela salens blickar hänga fastnaglade vid henne, tycker
hon.
Då – – – ssssssss ssssch
Något kommer plötsligt vinande ned från den lilla balkongen ovanför
musikestraden, något brokigt och prasslande och oerhört. Och det
skälvande och brokiga flyger som en slingrande eldorm ned genom salen
och faller som en skickligt kastad lasso kring själva borgmästarinnans
hals.
Stum av vrede reser hon sig, så att serpentinen – – det var naturligtvis
en sådan – – rasslande faller ned kring henne, tills hon liknar en
förblåst majstång. Vilda och yrvakna fantasier om bomber och bolsjeviker
irra genom hennes hjärna.
Då får hon se allas blickar riktade mot balkongen.
Det oerhörda hade hänt i Åköping, det hade gäckande fallit kring själva
maktens hals – – men vem vågade väl där göra det oerhörda mer än en?
Däruppe står galne Älging och alla kunna se, att han fått den lättvunna
glädje, han sökt. Ty han vill, att de skola se det. Runt huvud och midja
och hals är han lindad i brokiga serpentiners ormringlar. Och kring sig
har han en bukett av balens sötaste flickor och ur deras händer faller
ett stritt duggregn av glittrande konfetti. Mitt i högen står
borgmästarens Margit och slänger en hel näve rakt i farbror
stadsfiskalens nacke och sannerligen ropar inte flickungen ett gällt och
strålande: Play!
Och stadsfiskalen viftar lugnt bort några röda månar, som satt sig bakom
örat, och ropar ett lika muntert: Ready, till svar.
Då fylles salen av skratt och själva borgmästarinnan måste skratta med.
Ty hennes Margit står ju däruppe. Och leende befriar hon sig från
serpentinen, som rasslande sätter sig kvar i sidenet.
– Den Älging – – ingen kan då sätta fart på ungdomen som han, säger hon,
ännu litet sötsurt till hans fru.
Och nog blir det fart alltid. En sådan fart, som det inte varit sedan
den dag för tjugu år sedan, då Älging dansade på bordet mellan koppar
och glas för själve den unge prinsen. På den tiden var allt han gjorde
kvickt och bra.
Men nu är det inte utan, att man tycker, att backen börjar stupa utför –
och i utförsbackar skall man sakta farten.
Kanske är backen för brant – – nedåt bär det i vildaste karriär, så
stenar och sand ryka.
I spetsen för hela ungdomsskaran kommer Älging instormande. Och nu först
börjar den rätta balen.
Alla ryckas med – – långslängan går, jazzen vaggar och hambon stampar.
Nytt och gammalt om vartannat utan uppehåll och andrum.
– Se på Älging, så han dansar! Det grå håret faller oredigt ned, så att
en stor, vit test plötsligt skjuter upp ur det som en kall flamma. Den
vita locken hade ingen sett förut – – den var de vakna nätternas
hemlighet.
Som en ung satyr hoppar han på och vid gud håller han inte själva
borgmästarinnan i famnen. Och hon niger och hon skuttar och böjer sig,
så att snörlivsbenen bågna som banden på ett ankare. Och sannerligen ler
hon inte som hon log, innan hon var borgmästarinnan utan bara lilla
fattiga Klara Olsson från Simrishamn med grop i kinden och kälkborgerlig
ärelystnad.
Men mitt i valsen måste fru borgmästarinnan ta stöd och återvända till
maktens stoppade länstol.
– Med patron Älging står då ingen ut att dansa – – det såg vi ju nyss på
fröken Creutz, säger hon och vill med detta kokett insinuera, att det
också för henne är hjärtats oro, som vållat svindeln.
Och därmed är lilla Elsas svimning legaliserad och glömd av den
offentliga moralen.
– – – Och så går balen som förut, hetare och rödare än en bal i Åköping
rätteligen bör vara. Och tangon blir shimmy och shimmyn blir jazz och i
fonden sitta stadens tanter i fåtöljer och lagfästa det, medan de ta
ihop hälen på sin strumpa.
Men den grå herrn till Älgholma står snart bortglömd och hopsjunken i
skymundan och stirrar mot dörren, där en smärt, vit flicka nyss stått
fastnaglad av hundratals avklädande blickar.
Och han tänker, att nu ha de väl glömt henne som han ville.
Hopkurad försvinner så galne Älging, trött som en gammal clown efter
slutat nummer, in i viragubbarnas lugnvatten.
* * * * *
– – – Därute går dansen som förut. Hettan stiger, dammet ryker, färgerna
blekna och grumlas. Musikanterna ryckas med, de glömma att ta ut
pauserna och glasen stå uppradade bakom bastrumman.
Musiken blir till skrammel, stämmorna skära sig, vrida sig konvulsiviskt
och hoppa om varann – – – musiken blir jazz. Hemgjord. Dirigenten låter
helt enkelt var stämma löpa efter den andra med en halv takts intervall.
Effekten blir förfärlig – – den är nog inte värre på själva Rotonde. Och
i länstolen med den hedersknypplade antimakassen sitter borgmästarinnan
och talar med ännu andfådd stämma om Wagner och den moderna konsten. Ty
hon tror alltjämt, att det hon hör är musik.
Men jazzen är den unga generationens dans. Med den dansar den sin tids
förirrade kaos ur sinnet. Ty just så skär sig också världsmusiken, så
gnisslar jordens tröga axel, så stannar allt plötsligt i dödstystnad för
att åter bryta ut i helvetiskt larm. Så jäkta länder och folk och skaka
och bäva, men komma ändå inte ur fläcken. Vackert är det inte, men en
tidens dans på tusen dårskapers gravar.
Och den oharmoniska kakofonien, den stötvisa, enformiga negerrytmen är
visst det enda, som kan söva ungdomens hjärtan till ro, den som liknar
ungdomen på Mussets tid – – – tiden efter Napoleonkrigen. Det är så
många illusioner, som för evigt krossats, varför skulle man ej dansa
jazz?
Roligt har man nu i alla fall på balen i Åköping. Man glömmer nästan att
titta ut varandra, att bliga och undra och avundas för några fattiga
timmar. Och kan en jazz göra så mycket, så borde den ha fredspriset, vad
man nu annars må säga om den.
– – – Bakom sina brokiga slöjors vågor gömmer den också små idyller här
och där.
Där sitta två – – alldeles ensamma – – fast mitt i balsalen. Märit och
Torbjörn Haller är det, och de måste böja sig mycket nära varann för att
höra varandras ord. Och då snuddar hennes hår mot hans kind och det
musikaliska oljudet blir ljuvare än sfärernas harmoni.
Det merkantila enväldet har Märit redan för evigt stött ifrån sig. Gång
efter annan har hon avslagit en uppbjudning från det hållet.
– En lättare vrickning, försäkrar doktor Haller med spjuvern i ögat och
en så lång man måste man låtsas tro, antingen man vill eller icke.
Och så smäller musiken i på nytt och de kunna fortsätta sitt långa
samtal, som intet samtal är utan två människofåglars locktoner till
varann en lång natt, när det tinar till vår.
Den förrädiska musiken! Rätt vad det är, tystnar den tvärt och då hörs
hans röst, ensam och klar i den oväntade stillheten.
»Märit» säger den ibland och då titta de, som sitta omkring, på dem.
Ty en ungdomens fostrare säger inte ostraffat »Märit» åt vem som helst,
så någon hör det.
– – – – Men en finns, som icke längre är med i leken. Det är en flicka,
som sitter för sig själv i damernas toilettrum och som nu suttit där
flera timmar. Det är Elsa.
Att hon får vara i fred, beror på att man har så roligt där inne, så att
man till och med glömmer spegeln.
Där sitter nu Elsa framför den stora trymån och två ljus har hon tända.
Vad hon ser där inne, vet ingen, som inte blickat sig själv in i ögonen
några självrannsakans långsamma timmar. Så blek är dock ingen, som ser
bara det hon ville se därinne.
– – – – I balsalen börjar festens fackla ryka och osa i den grådaskiga
gryningsdagern, som lömskt smyger in genom gardinspringorna.
Mitt i en krets av pojkar sitter Margit halvsovande med en
skolpojksmössa på nacken och låtsas knäppa på banjo med hål på
silkesstrumpan. Då delar sig dansvågen och hennes mamma får syn på
henne.
Myndigt reser sig fru borgmästarinnan och hennes kjol har fått
våffelmönster där bak.
Därmed är balen officiellt slut.
* * * * *
När Märit lyckades tränga sig ut i kapprummet, stod Elsa redan påklädd
och hjälpte fru Älging på med pampuscherna. Först vid utgången kom hon
åt att viska till sin kamrat på Ödele:
– Jag lämnar Älgholma i morgon.
– Vad säger du, Elsa?
– Det är bäst så, du minns, vad du själv sade.
– Men, Elsa, skola vi skiljas så plötsligt?
– Pina mig inte, Märit, jag skall skriva.
– Farväl då, Elsa och lycka till.
– Lycka – – Elsa log vemodigt – – jag tror jag glömt, vad det är.
Och så slök mörkret därute Märits kamrat på slätten.
– – – – Men, o, fåvitska ungdom – därute väntade en annan, som skulle
följa henne för att se solen gå upp på Aneberg. Nästan hela balen skulle
dit och självaste borgmästarinnan skulle vara med och sanktionera det.
Och när den nya dagens sol röd och varm steg upp ur de böljande
viddernas fjärranblå, var lilla Elsa redan glömd.


TIONDE KAPITLET.
Om våren och halva kungariket

I Norrland kommer våren som en ung erövrare, en okynnig, obändig pojke,
som rider nedför bergen på bocken, så att jord och stenar rasa och som
på lek dämmer upp älvarna, så att de hota att svämma över den fredliga
odlingens mark. Snön smälter han för en pust av sin heta andedräkt och
älven river han, så att den brytande isen sjunger och klingar och broar
och bryggor ryckas med. Men sedan ångrar han sina spratt och i ett tag
har han klätt marken och träden gröna.
Så kommer icke våren till slätten.
Lätt och mjukt kommer den svävande som en drömmande jungfru och
omärkligt knyter den sitt gröna nät över mark och hagar. Blid och ljuv
pryder den skogens gröna festsal med guirlander och binder vildapelns
och häggens brudkronor.
Så stod våren en dag ung och fager i vitaste brudelin på Anebergs brant
och såg ut över den spirande slätten.
Vinterns urblekta täcke av bruna tegar och åkrar hade hon med flitiga
händer klätt om. Överallt hade hon sömmat in rutor av klaraste sammet
och mjukaste ljusgröna siden. Tills slätten en dag låg som en ljus
bröllopsmatta för prinsens förridare, den gäckande april, till att
trampa på med sporrbeprydda fötter.
Med visor i hornet red han upp på berget och efter honom kom prins Maj
och fann sin brud redo.
Och den stora bröllopsfesten stod dag och natt vid tusen lärkors
kvintilerande och hundra trastars flöjter.
– – – – Märits lilla krypin var som en doftande bukett av hägg och
vildapel, av sippor och vivor. Var dag kom det dit nya blommor, ännu
våta av dagg.
Från berget kommo de var afton, burna i en flickas fång och över dem
lyste två lyckliga ögon som de sista vårstjärnorna.
Men de tyngsta häggklasarna och den skäraste äppelblommen, var fick du
dem ifrån, lilla Märit? Var det en stark hand, som böjde livets träd och
bröt toppens vitaste krona åt dig?
Den blåaste sippan och den gulaste vivan, dem såg jag dock inte i ditt
rum. I en sträv rock sutto de, en, som aldrig burit blommor förr, och på
kvällen lågo de hårt pressade i en tjock boks famn och dess sav kom
orden att grönska.
Ty en underbar kraft bor i den fattigaste blommas saft. Gjuter den sitt
blod över döda dikter, blomma de på nytt. De resa sig upp och bli
levande. Och de bryta sig ut ur sin murade grav och gå hand i hand ut i
natten och jubla och gråta och sjunga.
Så sjöngo de åter en natt i ett litet rum högt uppe under taket i konsul
Liljekvists hus. Och på rummets smala säng låg en ung man utsträckt och
lyssnade timme efter timme.
Det var många röster, starka som vårfloden och blida som fallande blom.
Och de sjöngo om Florez och Blanceflor och om vårflodsveckor och
väntanstider och den första fjärilen, som var svart.
Men högt över dem alla klingade en främmande hög sopran, som skälvde av
lidelsefull glädje och sjöng:
O Love! do you know the spring is here
With the lure of her magic flute?
The old earth breaks into passionate bloom
At the kiss of her fleet, gay foot.
Det var som om den melodien dansat med klingande bjällror och fotband
kring hans bädd i takt med den vaknande jordens hjärtslag. Den trippade
som en flickas bevingade steg på det stenhårda, vinterfrusna berget, där
de gyllene kämparna sovo. Varken gräs eller blomma har det förut. Då kom
hon, den unga våren. Och den gamla jorden sprang ut i glödande blom
under hennes lätta fot.
Med sin stora käpp – det är hans svärd – slår han då på klippan och ut
springa de hundra kämparna. Skägg och gråa hår falla av dem, de äro unga
och gullhåriga på nytt. Flickan lyfta de på blänkande sköldar och så dra
de ut till nya dåd. Det är som de sovit blott en lång vinternatt.
Jag är en av dem, tänker den unge mannen. Det är jag, som tar prinsessan
och halva kungariket!
– – – – När morgonen stilla, ung och lätt steg upp från skogens sömn,
steg Torbjörn Haller upp med den, lika klar och fullsövd, fast hans sömn
varit vaken. Han öppnade fönstret på vid gavel och ställde sig där med
bröstet blottat och andades i djupa drag in en ny frihet.
– – »Do you long for a brief, glad hour to wake from your lonely slumber
for sweet love’s sake?» sjöng rösten vidare i hans inre.
Vad det var härligt att vakna. Som att födas.
Där nere sov staden ännu, tung och hopkurad, en kvav och orolig
morgonsömn av indigestion och för långa middagslurar. Den sov som den
sovit i hundra år och som den skulle sova ännu, då hans klara morgon,
hans korta, glada timme, blivit en lång och verksam dag.
Nej – – ut – – ut – – ut – ur berget.
Torbjörn Haller böjde sig omedvetet långt ut genom fönstret. Som han
stod där, häftigt framåtböjd, liknade han mannen, som bryter sig ut ur
klippan. Musklerna stodo spända på halsen, hakan trädde våldsamt fram.
Med all sin andes kraft bröt han sig ut ur staden, där han förspillt
några av sina bästa mannaår.
Ett efter ett tog han husen och välte dem åt sidan som tunga klippblock.
Där stod borgmästarens, högt och smalt, som en formel utan kraft. Där