I rang med husets katt - 02

ansågs vara dess förnämsta ardennerkännare. Han reste årligen ut
till Belgien och Holland och gjorde stora hästuppköp för
hushållningssällskapets räkning. I allt vad han tog sig för, var han
driftig och lyckades väl.
Livets finare detaljer hade patron Svensson däremot haft föga tid att
befatta sig med. Boklärdom ansåg han endast som onyttig barlast på en
redan förut tung skuta och bokkarlar föraktade han med hela sitt
djupröda bondeblods förakt för tankens tunna blod. Vad honom själv
beträffar, så räckte gott litet jargong och några lämpliga rubriker ur
uppslagsböcker till för att imponera på marknadsvännerna. Ty patron
Svensson hade lyckligen genomlidit ett par klasser i allmänt läroverk.
Att han därför ville ge sina barn en god uppfostran berodde mest på ett
förhastat löfte till deras mor. Sin son skickade han in till staden, men
för döttrarna tog han guvernant. Det blev ju så oändligt mycket
billigare – en halv dränglön för en flicka med lärarinneexamen var ju
tämligen billigt och rättvist, tyckte patron Svensson.
Som ekonomien var hans främsta troslära, hade nog sonen också fått nöja
sig med att läsa hemma, om han inte varit den obändiga vildhjärna han
var. När den fjortonårige blivande patronen var hemma, skulle hela huset
stå på tå, från Hedvig till guvernanten och pigorna. Aldrig lyftes den
stränge faderns hand till aga mot sonen, han som skulle ha gården. Ju
hetsigare och mera pockande den långe slyngeln var, desto mera strålade
fadern.
Det var ju bara bondeblodet, härskarblodet, som tog ut sin rätt hos
pojken.
Annat var det med flickorna. De måste lära sig att blint lyda redan som
små för att en gång kunna vara sina män till lags i allt. Bror Nils gav
dem god övning.
Först sedan han så när pinat livet ur fem omgångar guvernanter, fick man
honom i väg till Lund.
Men vad Märit beträffar var det inte utan, att hon redan som det nu var
tyckte sig ha sålt sin förstfödslorätt för en nog så tunn grynvälling
till den okonstlade patronen.
Nu hörde hon med ens till hans »folk», hon var hans andliga piga, som
för en billig penning skulle rykta hans barn. Hon skulle smeta guld över
träet och hälla parfym på gödselstacken, ty innerst inne i de fördolda
djupen av sin själ trodde dock patronen, att det var finare så.
– Ack, den som vore en häst ändå! suckade Märit.
Men nu var hon det icke, utan bara en flicka, som skulle söka reda på
sig själv i ensamheten. Fast när skulle hon hinna och orka med det,
sedan hon en hel dag gnuggat vettet ur dessa arma ungar? Det såg
sannerligen icke lovande ut för de långa promenaderna och den tysta
begrundan i det lilla rummet under taket. I stället för att hamra på sin
fattiga själ, måste hon om eftermiddagarna hamra in »Den glade ryttaren»
på det ostämda pianot i de fullkomligt omusikaliska små Svenssönerna,
som trodde, att det gick tre toner på en skala. I stället för att
upptäcka en ny Märit, skulle hon upptäcka ett nytt språk i sina elevers
tyska böcker. Det blev bestämt klent med hennes åttatimmarsdag!
Åter steg frestelsen upp i henne att sätta sig upp efter den feta
grållen och genast köra den raka vägen tillbaka igen.
Den enklaste utvägen återstod henne sedan alltid – att ta plats i en
skola, ty slå dank ville hon ej.
Men var det då så mycket bättre i en småstadsskola? Hon tänkte på sina
kamraters berättelser från en del flickskolor. Lärarinnorna, om än
aldrig så unga, glada och behagliga, vad hade de för ställning i
samhället? Bjöd man dem hem som människor, och ej bara för att lilla
Karin eller långa Britta skulle få bättre betyg?
Och föreståndarinnan, ja, hon måste oftast tänka på skolans anseende, d.
v. s. ekonomi. Hon måste stämma i bäcken och bygga dammar i ån. Var det
musiksoaréer måste hon ställa till med kafferep hemma hos sig, för att
inte unga fröken Andersson i franska skulle gå upp och dansa på
hotellet, ty fru konsulinnan Jonsson höll så noga på lärarinnornas
uppförande. Och konsuln, som donerat till ett stipendium för skicklighet
i stickning!
Lärarinnorna, det var det moderna livets nunnor, med livet uppdelat
mellan lektionernas botgöring och skrivböckernas penitens. De skulle
helst svepa sig i omoderna kläders dok och försona obegångna synder med
förfjolshattar och sneda klackar.
Allt det där var mer än nog för att hos de yngre bortta entusiasmen för
kallet, om där fanns någon. Nog hade läroverkslärarna det också trångt
på många vis, både ekonomiskt och moraliskt, men de kunde dock få gå upp
på stadshotellet och höra damtrion Zuidersee, om kassan räckte till och
småstadsluften blev alltför stillastående.
Många unga lärarinnor stodo ej heller ut med småstadens oförsynta
spioneriväsen utan sökte sig till privatskolor i Stockholm. Men där blev
deras arbete ofta dubbelt så ansträngande, medan lönen ej ville räcka
till på långt när så bra. När lärarinnorna där en gång under värsta
kristiden höjde ett klagoskri, erbjöd man dem ädelmodigt – _matdagar_ i
rika familjer.
Nej, när Märit närmare tänkte på saken, hade hon mindre lust än någonsin
att stänga in sig för alltid i en flickskola. Tänk, att gå alla de många
klasserna om igen, när man väl en gång gått ut dem! Denna plats hade hon
endast tagit som en språngbräda ut i livet. Skulle hon nu ge tappt, och
vända redan vid första steget?
Åhnej, hon skulle stanna som en ståndaktig tennsoldat. Vem vet, om hon
ej skulle kunna lära patron Svensson litet respekt även för sitt
anspråkslösa andliga arbete till nytta för nästa guvernant, som skulle
så vetande på de magra tegarna i hans barns hjärnor. Hon skulle inte
sätta sig och läsa Musset för sin husbonde, men hon skulle söka planta i
honom, att det kunde vara lika tungt att plocka bockar i misshandlade
skrivböcker som att plocka ogräs i ett potatisland.
Ja, det skulle hon.
Om än hela hennes samtid värderade en maskin, som pliggade skor, bra
mycket högre än en »skolfux», som bara pliggar hjärnor.
Hon stod så försänkt i dessa tankar, att hon ej märkte att Lisa länge
stått bredvid henne och undrande betraktat henne. Äntligen såg hon upp
och märkte flickan, vars milda, blekblå ögon bedjande voro fästa vid
henne.
Då kom Lisa skyggt närmare och lade sin magra hand på hennes arm.
– Fröken bryr sig väl ej om vad pappa säger, viskade hon. Stanna hos
oss. Fröken ser så snäll ut. Kom!
Och hon förde Märit in i förmaket. På väggen hängde en stor målning av
en kvinna, som också såg underligt främmande ut i denna omgivning.
Hennes vackra huvud var bakåtböjt av en tung hårkrona och hennes ögon
voro milda, drömmande och blekblå som Lisas.
– Det är mor, sade Lisa sakta. Hon var så vacker och bara trettiosex år,
när hon dog.
Märit såg förstulet på flickan. Stackars barn, vad hon såg förfrusen och
hjälplös ut i sin svarta, urvuxna klädning, som alltför obarmhärtigt
visade de smala benen! Hon måste klappa den bleka kinden.
– Och vi få läsa så mycket, klagade Lisa. Jag blir så trött ibland, det
går alldeles runt i mitt huvud, men far vill det.
Kunde hon nännas överge dessa tröttkörda barn, innan hon försökt göra
något för dem?
– Var inte ledsen du, lilla Lisa, tröstade hon. Visst stannar jag på
Ödele. Gråt bara inte. Jag skall nog tala med far än en gång, så att ni
få det litet lättare.
Och därmed beslöt sig Märit för att tills vidare stanna samt att ha
»tålamod som sju och en iskällare i magen», såsom det hövdes den sanna
Guvernanten.


TREDJE KAPITLET.
Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös
hund

Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda
uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en
veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en
hejdundrande revolution.
Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem
ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till
rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.
De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro
dubbelt uppmärksamma, när det gällde.
Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag
improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och
kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få
tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka
i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon
själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så
lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.
Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på
hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig
en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar
beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga
kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo
gymnastikbyxorna duga.
När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På
kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på
hakan och var utom sig av undergiven förvåning.
– Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga
händerna.
På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i
strumplästarna med hela hälen bar.
– Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen
Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.
Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela
uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på
ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med
ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och
hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.
På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot
Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson,
rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan
man väntat honom.
– Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni
inte lektion?
– Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då
man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.
Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina
hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.
Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att
hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista.
Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:
– Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och
i rasande fart körde in på gården.
Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och
hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig
som skrämda kycklingar.
Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en
dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom
fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.
De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på
stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en
spilta.
– Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig
förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som
om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla
Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.
– Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit
honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.
Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen
väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten,
de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den
kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur
skulle inledas.
Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta
byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men
patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret
och väntade på sin uppstudsiga guvernant.
Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna
och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet,
till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga
grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den
frysande själen gott!
– Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.
Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.
– Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för
kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.
Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och
allt.
– Sitt ned, för all del!
Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte
samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men
den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl
övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i
hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.
– Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för
att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes
härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.
Men denna lilla glimt tände en stor eld. Glömsk av gymnastikbyxor och
allt reste sig Märit och höll på rak arm sitt stora revolutionstal:
– Inte ens för lika många tusen vill jag vara den barnaplågare, som
patron begär av mig, att jag skall vara. Men vill patron nödvändigt
lägga sina barn på en sådan andlig sträckbänk och så småningom ta livet
av dem för sexhundra kronor om året, så är det nog bäst att ta en annan
guvernant med detsamma.
– Herregud, samma visa som pigorna, mumlade patronen för sig själv och
såg på flickan, som om han oväntat upptäckt en huggorm vid sin barm. Vem
kunde ha väntat sig ett sådant tal av Guvernanten, hon, som enligt alla
traditioner skall vara så kvinnligt kysk och blyg, att »hon i farstun
går, när hon sig snyter»? Och här stod nu en senfödd representant av
detta släkte och förelade honom ett ovädersägligt antingen-eller. Men
byta – så långt ville han inte, att det skulle gå. Av de trettio sökande
till platsen, hade Märit haft de bästa betygen och ruter var det ju i
tösen.
– Nånå, sade han därför avledande, eftersom lilla självsäkra fröken
tror, att det rent av blir barnens död, få vi väl tills vidare försöka
med den nya nådens ordning.
– Jaha, ser patron, fortsatte Märit, som nu fick vatten på sin kvarn och
ville lysa med sin nyförvärvade pedagogiska visdom, att tröska säd och
tröska verb är inte precis detsamma. En hjärna måste vara utvilad för
att vara receptiv – –
– Vad för något?
– R-e-c-e-p-t-i-v – –
– Ja visst, sade patronen troskyldigt.
– – för att vara mottaglig, fortsatte Märit oförtrutet sin föreläsning.
Rousseau säger – –
– Hm, jaha, jag antar att det var frökens rektor på seminariet, avbröt
patronen förstrött och petade sig i örat med en tändsticka. – – Vad
innerst – – är han här nu igen, den rackarn! Skall han få gå här och
stryka och stjäla mina höns? Hedvig! Hedvig! Ingen har jag i hela huset,
som bevakar mina intressen. Man får stjäla allt, vad jag har, mörda och
bränna gamle patron, utan att någon bryr sig om det. Men nu skall han
dö, så sant jag heter Viktor Svensson!
Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär
från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården
i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på
köksdörren.
Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt?
Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne
ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? _Vem_ var det, som skulle
dö?
Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat,
utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid
kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det
tycktes, på bara emaljen.
Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och
föll ryckande på sidan.
Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan
gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja
och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen
kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men
kanske kom den bara av trötthet.
Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret
i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan
svällde en tjock åder.
– Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes,
förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan
nyss.
– Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes
utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –
– Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola
lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i
min barndom. Titta här, fröken!
Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en
psalmbok i ena innerfickan.
– Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt
trofasta svenska hjärta.
Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta,
medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns
nedstucken i den högra bröstfickan.
– Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.
– Nå, låt gå för lillan, då.
Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till
lektionsrummet.
* * * * *
Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt,
pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska
anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga
märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska
och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem
minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt
över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin
ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens
hjältetenor.
Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller
utsikten kunde just kallas uppmuntrande.
Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår
slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på
ända, när de upptäckte fadern.
– Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha
katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde
åstadkomma.
Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två
bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på
sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När
hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt
och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla
tjuvpojksnäsan nästan ren.
– Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i
bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.
Lillan tystnade plötsligt i en hickning.
– Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt
knakade under tyngden, men ej _vågade_ annat än att hålla.
– Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi
det. Läs upp andra budet, Lillan!
– Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet.
Du – – skall – – icke – – missbrukar – –
– Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det
behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när
det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan
pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt
på.
Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort
till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.
– Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!
– Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.
– Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan.
Vad därutöver är, det är av ondo.
– Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla
för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något
som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina
uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet.
– Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!
– Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett
repeterur.
– Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett
tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan
frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen.
Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt
och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den?
– – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor,
att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall
kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv
måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar
och flugor. Men nu får det min själ vara nog.
Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda
panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.
Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.
Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt
hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million
bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.
Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och
två nya bröstkarameller.
Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något
så när i sina gamla gängor igen.
Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter
striden med en Allehanda över ansiktet.


FJÄRDE KAPITLET.
Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och trogna
grannar

Ute skvalade höstregnet i dagar och veckor. Envist som synden rann det i
frätande tårefloder över åkrar och leriga vägar och plöjde djupa fåror
av grämelse i slättens gråa ansikte. Gammalt och härjat tittade
landskapet in genom dimmiga fönster, som en åldrad själ genom skumma
ögon.
När man mötte den blicken, blev vardagssläpet så slitande grått och
söndagsvilan så sövande tung.
Så hade det regnat nu vecka efter vecka, så regnade det också denna
oktoberafton.
Märit satt vid skrivbordet och skulle programenligt njuta av sin dyrt
förvärvade ensamhet. Om benen hade hon lindat en filt och på fötterna
hade hon galoscher för golvdraget.
På soffan låg som vanligt hennes tyste förtrogne, den gamle katten, och
sov en senfången råtta av sig.
Märit var sålunda på allvar hänvisad till sig själv. Nu gällde det att
utnyttja tiden, ty det gick fortfarande trögt med bekantskapen med det
egna jaget. Och här satt hon nu och jagade förgäves efter sina vilsna
tankar. Nå, hon fick väl vänta tills de frivilligt kommo flygande och
satte sig kring kakelugnen, där en sur brasa och hennes gamla blåa
sommarhatt falnade ned till fallfärdiga herrgårdar.
Det var förfärligt, så det drog i den gamla kåken! Det hjälpte inte, att
Märit var vecka offrade åt elden de glödande breven från tandkandidat
Jonasson, där hon ömsevis hette »fröken» och »grymma drottning, kom
tillbaka». Trots kandidatens brinnande ande, var och förblev rummet lika
kallt som hennes känslor för honom. Hon hade till slut ingen annan råd
än att plocka fram hela sin yllegarderob. Värst var det med nätterna. Då
sov hon i morgonrock och strumpor med täcke, två filtar och en
aftonkappa över sig.
När hon så tinat upp så pass, att hon kunde somna, hände det ofta, att
hon väcktes av råttorna.
Råttorna voro, utom guvernanten, de enda bokintresserade på herrgården.
I en stor skrubb bredvid Märits rum hade de sitt bibliotek av kryddade
franska romaner och gamla årgångar av »Rationell svinavel». Sin
bibliotekstid hade de tydligen på natten. När hela det övriga huset sov,
släpade de oförtrutet böckerna fram och tillbaka över golvet och gnagde
i sig vetandet med starka gnagartänder. Ibland uppstod det strider
mellan den estetiska och den praktiska visdomens representanter. Men på
det hela taget höllo de ihop, ty de voro alla svartråttor. Så gammalt
var Ödele.
Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av
sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att
undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var
råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något
litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom
aldrig, men det kunde komma.
Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion
kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig
som intresserad åhörare.
Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte
alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.
Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den
lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och
gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.
Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben.
Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack
foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta
temperaturen.
Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt
gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin
dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för
att hämnas?
Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför
trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring
vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla
lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till
några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i
slöaste enformighet.
Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både
henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor
här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har
man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till
oppositionen?
För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon
kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande
dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat
bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?
Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en
liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och
vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den
stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina
vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla
flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.
Men den lille dvärgtuppen med den ynkligt hesa rösten, vem var han väl
annat än den arme Jonasson, när han övade in sitt nya sångsystem?
Och hönan i hans följe, det var en alldeles kolsvart en, som satte
näbben i vädret trotsigt och utmanande i stället för att ödmjukt plocka
mask åt sin herre. Gick den övriga skocken åt höger, så sprang hon åt
vänster och gapade i luften, som om den gick att äta. Var det solsken,
satt hon i en vrå och kurade, medan de andra solade sig på backen. Och