I rang med husets katt - 02

  ansågs vara dess förnämsta ardennerkännare. Han reste årligen ut
  till Belgien och Holland och gjorde stora hästuppköp för
  hushållningssällskapets räkning. I allt vad han tog sig för, var han
  driftig och lyckades väl.
  Livets finare detaljer hade patron Svensson däremot haft föga tid att
  befatta sig med. Boklärdom ansåg han endast som onyttig barlast på en
  redan förut tung skuta och bokkarlar föraktade han med hela sitt
  djupröda bondeblods förakt för tankens tunna blod. Vad honom själv
  beträffar, så räckte gott litet jargong och några lämpliga rubriker ur
  uppslagsböcker till för att imponera på marknadsvännerna. Ty patron
  Svensson hade lyckligen genomlidit ett par klasser i allmänt läroverk.
  Att han därför ville ge sina barn en god uppfostran berodde mest på ett
  förhastat löfte till deras mor. Sin son skickade han in till staden, men
  för döttrarna tog han guvernant. Det blev ju så oändligt mycket
  billigare – en halv dränglön för en flicka med lärarinneexamen var ju
  tämligen billigt och rättvist, tyckte patron Svensson.
  Som ekonomien var hans främsta troslära, hade nog sonen också fått nöja
  sig med att läsa hemma, om han inte varit den obändiga vildhjärna han
  var. När den fjortonårige blivande patronen var hemma, skulle hela huset
  stå på tå, från Hedvig till guvernanten och pigorna. Aldrig lyftes den
  stränge faderns hand till aga mot sonen, han som skulle ha gården. Ju
  hetsigare och mera pockande den långe slyngeln var, desto mera strålade
  fadern.
  Det var ju bara bondeblodet, härskarblodet, som tog ut sin rätt hos
  pojken.
  Annat var det med flickorna. De måste lära sig att blint lyda redan som
  små för att en gång kunna vara sina män till lags i allt. Bror Nils gav
  dem god övning.
  Först sedan han så när pinat livet ur fem omgångar guvernanter, fick man
  honom i väg till Lund.
  Men vad Märit beträffar var det inte utan, att hon redan som det nu var
  tyckte sig ha sålt sin förstfödslorätt för en nog så tunn grynvälling
  till den okonstlade patronen.
  Nu hörde hon med ens till hans »folk», hon var hans andliga piga, som
  för en billig penning skulle rykta hans barn. Hon skulle smeta guld över
  träet och hälla parfym på gödselstacken, ty innerst inne i de fördolda
  djupen av sin själ trodde dock patronen, att det var finare så.
  – Ack, den som vore en häst ändå! suckade Märit.
  Men nu var hon det icke, utan bara en flicka, som skulle söka reda på
  sig själv i ensamheten. Fast när skulle hon hinna och orka med det,
  sedan hon en hel dag gnuggat vettet ur dessa arma ungar? Det såg
  sannerligen icke lovande ut för de långa promenaderna och den tysta
  begrundan i det lilla rummet under taket. I stället för att hamra på sin
  fattiga själ, måste hon om eftermiddagarna hamra in »Den glade ryttaren»
  på det ostämda pianot i de fullkomligt omusikaliska små Svenssönerna,
  som trodde, att det gick tre toner på en skala. I stället för att
  upptäcka en ny Märit, skulle hon upptäcka ett nytt språk i sina elevers
  tyska böcker. Det blev bestämt klent med hennes åttatimmarsdag!
  Åter steg frestelsen upp i henne att sätta sig upp efter den feta
  grållen och genast köra den raka vägen tillbaka igen.
  Den enklaste utvägen återstod henne sedan alltid – att ta plats i en
  skola, ty slå dank ville hon ej.
  Men var det då så mycket bättre i en småstadsskola? Hon tänkte på sina
  kamraters berättelser från en del flickskolor. Lärarinnorna, om än
  aldrig så unga, glada och behagliga, vad hade de för ställning i
  samhället? Bjöd man dem hem som människor, och ej bara för att lilla
  Karin eller långa Britta skulle få bättre betyg?
  Och föreståndarinnan, ja, hon måste oftast tänka på skolans anseende, d.
  v. s. ekonomi. Hon måste stämma i bäcken och bygga dammar i ån. Var det
  musiksoaréer måste hon ställa till med kafferep hemma hos sig, för att
  inte unga fröken Andersson i franska skulle gå upp och dansa på
  hotellet, ty fru konsulinnan Jonsson höll så noga på lärarinnornas
  uppförande. Och konsuln, som donerat till ett stipendium för skicklighet
  i stickning!
  Lärarinnorna, det var det moderna livets nunnor, med livet uppdelat
  mellan lektionernas botgöring och skrivböckernas penitens. De skulle
  helst svepa sig i omoderna kläders dok och försona obegångna synder med
  förfjolshattar och sneda klackar.
  Allt det där var mer än nog för att hos de yngre bortta entusiasmen för
  kallet, om där fanns någon. Nog hade läroverkslärarna det också trångt
  på många vis, både ekonomiskt och moraliskt, men de kunde dock få gå upp
  på stadshotellet och höra damtrion Zuidersee, om kassan räckte till och
  småstadsluften blev alltför stillastående.
  Många unga lärarinnor stodo ej heller ut med småstadens oförsynta
  spioneriväsen utan sökte sig till privatskolor i Stockholm. Men där blev
  deras arbete ofta dubbelt så ansträngande, medan lönen ej ville räcka
  till på långt när så bra. När lärarinnorna där en gång under värsta
  kristiden höjde ett klagoskri, erbjöd man dem ädelmodigt – _matdagar_ i
  rika familjer.
  Nej, när Märit närmare tänkte på saken, hade hon mindre lust än någonsin
  att stänga in sig för alltid i en flickskola. Tänk, att gå alla de många
  klasserna om igen, när man väl en gång gått ut dem! Denna plats hade hon
  endast tagit som en språngbräda ut i livet. Skulle hon nu ge tappt, och
  vända redan vid första steget?
  Åhnej, hon skulle stanna som en ståndaktig tennsoldat. Vem vet, om hon
  ej skulle kunna lära patron Svensson litet respekt även för sitt
  anspråkslösa andliga arbete till nytta för nästa guvernant, som skulle
  så vetande på de magra tegarna i hans barns hjärnor. Hon skulle inte
  sätta sig och läsa Musset för sin husbonde, men hon skulle söka planta i
  honom, att det kunde vara lika tungt att plocka bockar i misshandlade
  skrivböcker som att plocka ogräs i ett potatisland.
  Ja, det skulle hon.
  Om än hela hennes samtid värderade en maskin, som pliggade skor, bra
  mycket högre än en »skolfux», som bara pliggar hjärnor.
  Hon stod så försänkt i dessa tankar, att hon ej märkte att Lisa länge
  stått bredvid henne och undrande betraktat henne. Äntligen såg hon upp
  och märkte flickan, vars milda, blekblå ögon bedjande voro fästa vid
  henne.
  Då kom Lisa skyggt närmare och lade sin magra hand på hennes arm.
  – Fröken bryr sig väl ej om vad pappa säger, viskade hon. Stanna hos
  oss. Fröken ser så snäll ut. Kom!
  Och hon förde Märit in i förmaket. På väggen hängde en stor målning av
  en kvinna, som också såg underligt främmande ut i denna omgivning.
  Hennes vackra huvud var bakåtböjt av en tung hårkrona och hennes ögon
  voro milda, drömmande och blekblå som Lisas.
  – Det är mor, sade Lisa sakta. Hon var så vacker och bara trettiosex år,
  när hon dog.
  Märit såg förstulet på flickan. Stackars barn, vad hon såg förfrusen och
  hjälplös ut i sin svarta, urvuxna klädning, som alltför obarmhärtigt
  visade de smala benen! Hon måste klappa den bleka kinden.
  – Och vi få läsa så mycket, klagade Lisa. Jag blir så trött ibland, det
  går alldeles runt i mitt huvud, men far vill det.
  Kunde hon nännas överge dessa tröttkörda barn, innan hon försökt göra
  något för dem?
  – Var inte ledsen du, lilla Lisa, tröstade hon. Visst stannar jag på
  Ödele. Gråt bara inte. Jag skall nog tala med far än en gång, så att ni
  få det litet lättare.
  Och därmed beslöt sig Märit för att tills vidare stanna samt att ha
  »tålamod som sju och en iskällare i magen», såsom det hövdes den sanna
  Guvernanten.
  
  
   TREDJE KAPITLET.
   Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös
   hund
  
  Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda
  uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en
  veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en
  hejdundrande revolution.
  Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem
  ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till
  rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.
  De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro
  dubbelt uppmärksamma, när det gällde.
  Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag
  improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och
  kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få
  tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka
  i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon
  själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så
  lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.
  Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på
  hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig
  en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar
  beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga
  kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo
  gymnastikbyxorna duga.
  När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På
  kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på
  hakan och var utom sig av undergiven förvåning.
  – Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga
  händerna.
  På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i
  strumplästarna med hela hälen bar.
  – Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen
  Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.
  Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela
  uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på
  ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med
  ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och
  hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.
  På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot
  Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson,
  rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan
  man väntat honom.
  – Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni
  inte lektion?
  – Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då
  man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.
  Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina
  hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.
  Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att
  hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista.
  Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:
  – Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och
  i rasande fart körde in på gården.
  Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och
  hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig
  som skrämda kycklingar.
  Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en
  dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom
  fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.
  De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på
  stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en
  spilta.
  – Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig
  förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som
  om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla
  Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.
  – Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit
  honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.
  Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen
  väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten,
  de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den
  kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur
  skulle inledas.
  Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta
  byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men
  patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret
  och väntade på sin uppstudsiga guvernant.
  Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna
  och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet,
  till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga
  grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den
  frysande själen gott!
  – Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.
  Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.
  – Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för
  kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.
  Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och
  allt.
  – Sitt ned, för all del!
  Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte
  samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men
  den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl
  övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i
  hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.
  – Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för
  att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes
  härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.
  Men denna lilla glimt tände en stor eld. Glömsk av gymnastikbyxor och
  allt reste sig Märit och höll på rak arm sitt stora revolutionstal:
  – Inte ens för lika många tusen vill jag vara den barnaplågare, som
  patron begär av mig, att jag skall vara. Men vill patron nödvändigt
  lägga sina barn på en sådan andlig sträckbänk och så småningom ta livet
  av dem för sexhundra kronor om året, så är det nog bäst att ta en annan
  guvernant med detsamma.
  – Herregud, samma visa som pigorna, mumlade patronen för sig själv och
  såg på flickan, som om han oväntat upptäckt en huggorm vid sin barm. Vem
  kunde ha väntat sig ett sådant tal av Guvernanten, hon, som enligt alla
  traditioner skall vara så kvinnligt kysk och blyg, att »hon i farstun
  går, när hon sig snyter»? Och här stod nu en senfödd representant av
  detta släkte och förelade honom ett ovädersägligt antingen-eller. Men
  byta – så långt ville han inte, att det skulle gå. Av de trettio sökande
  till platsen, hade Märit haft de bästa betygen och ruter var det ju i
  tösen.
  – Nånå, sade han därför avledande, eftersom lilla självsäkra fröken
  tror, att det rent av blir barnens död, få vi väl tills vidare försöka
  med den nya nådens ordning.
  – Jaha, ser patron, fortsatte Märit, som nu fick vatten på sin kvarn och
  ville lysa med sin nyförvärvade pedagogiska visdom, att tröska säd och
  tröska verb är inte precis detsamma. En hjärna måste vara utvilad för
  att vara receptiv – –
  – Vad för något?
  – R-e-c-e-p-t-i-v – –
  – Ja visst, sade patronen troskyldigt.
  – – för att vara mottaglig, fortsatte Märit oförtrutet sin föreläsning.
  Rousseau säger – –
  – Hm, jaha, jag antar att det var frökens rektor på seminariet, avbröt
  patronen förstrött och petade sig i örat med en tändsticka. – – Vad
  innerst – – är han här nu igen, den rackarn! Skall han få gå här och
  stryka och stjäla mina höns? Hedvig! Hedvig! Ingen har jag i hela huset,
  som bevakar mina intressen. Man får stjäla allt, vad jag har, mörda och
  bränna gamle patron, utan att någon bryr sig om det. Men nu skall han
  dö, så sant jag heter Viktor Svensson!
  Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär
  från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården
  i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på
  köksdörren.
  Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt?
  Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne
  ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? _Vem_ var det, som skulle
  dö?
  Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat,
  utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid
  kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det
  tycktes, på bara emaljen.
  Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och
  föll ryckande på sidan.
  Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan
  gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja
  och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen
  kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men
  kanske kom den bara av trötthet.
  Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret
  i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan
  svällde en tjock åder.
  – Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes,
  förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan
  nyss.
  – Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes
  utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –
  – Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola
  lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i
  min barndom. Titta här, fröken!
  Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en
  psalmbok i ena innerfickan.
  – Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt
  trofasta svenska hjärta.
  Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta,
  medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns
  nedstucken i den högra bröstfickan.
  – Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.
  – Nå, låt gå för lillan, då.
  Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till
  lektionsrummet.
   * * * * *
  Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt,
  pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska
  anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga
  märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska
  och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem
  minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt
  över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin
  ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens
  hjältetenor.
  Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller
  utsikten kunde just kallas uppmuntrande.
  Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår
  slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på
  ända, när de upptäckte fadern.
  – Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha
  katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde
  åstadkomma.
  Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två
  bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på
  sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När
  hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt
  och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla
  tjuvpojksnäsan nästan ren.
  – Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i
  bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.
  Lillan tystnade plötsligt i en hickning.
  – Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt
  knakade under tyngden, men ej _vågade_ annat än att hålla.
  – Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi
  det. Läs upp andra budet, Lillan!
  – Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet.
  Du – – skall – – icke – – missbrukar – –
  – Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det
  behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när
  det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan
  pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt
  på.
  Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort
  till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.
  – Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!
  – Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.
  – Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan.
  Vad därutöver är, det är av ondo.
  – Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla
  för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något
  som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina
  uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet.
  – Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!
  – Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett
  repeterur.
  – Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett
  tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan
  frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen.
  Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt
  och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den?
  – – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor,
  att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall
  kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv
  måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar
  och flugor. Men nu får det min själ vara nog.
  Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda
  panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.
  Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.
  Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt
  hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million
  bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.
  Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och
  två nya bröstkarameller.
  Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något
  så när i sina gamla gängor igen.
  Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter
  striden med en Allehanda över ansiktet.
  
  
   FJÄRDE KAPITLET.
   Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och trogna
   grannar
  
  Ute skvalade höstregnet i dagar och veckor. Envist som synden rann det i
  frätande tårefloder över åkrar och leriga vägar och plöjde djupa fåror
  av grämelse i slättens gråa ansikte. Gammalt och härjat tittade
  landskapet in genom dimmiga fönster, som en åldrad själ genom skumma
  ögon.
  När man mötte den blicken, blev vardagssläpet så slitande grått och
  söndagsvilan så sövande tung.
  Så hade det regnat nu vecka efter vecka, så regnade det också denna
  oktoberafton.
  Märit satt vid skrivbordet och skulle programenligt njuta av sin dyrt
  förvärvade ensamhet. Om benen hade hon lindat en filt och på fötterna
  hade hon galoscher för golvdraget.
  På soffan låg som vanligt hennes tyste förtrogne, den gamle katten, och
  sov en senfången råtta av sig.
  Märit var sålunda på allvar hänvisad till sig själv. Nu gällde det att
  utnyttja tiden, ty det gick fortfarande trögt med bekantskapen med det
  egna jaget. Och här satt hon nu och jagade förgäves efter sina vilsna
  tankar. Nå, hon fick väl vänta tills de frivilligt kommo flygande och
  satte sig kring kakelugnen, där en sur brasa och hennes gamla blåa
  sommarhatt falnade ned till fallfärdiga herrgårdar.
  Det var förfärligt, så det drog i den gamla kåken! Det hjälpte inte, att
  Märit var vecka offrade åt elden de glödande breven från tandkandidat
  Jonasson, där hon ömsevis hette »fröken» och »grymma drottning, kom
  tillbaka». Trots kandidatens brinnande ande, var och förblev rummet lika
  kallt som hennes känslor för honom. Hon hade till slut ingen annan råd
  än att plocka fram hela sin yllegarderob. Värst var det med nätterna. Då
  sov hon i morgonrock och strumpor med täcke, två filtar och en
  aftonkappa över sig.
  När hon så tinat upp så pass, att hon kunde somna, hände det ofta, att
  hon väcktes av råttorna.
  Råttorna voro, utom guvernanten, de enda bokintresserade på herrgården.
  I en stor skrubb bredvid Märits rum hade de sitt bibliotek av kryddade
  franska romaner och gamla årgångar av »Rationell svinavel». Sin
  bibliotekstid hade de tydligen på natten. När hela det övriga huset sov,
  släpade de oförtrutet böckerna fram och tillbaka över golvet och gnagde
  i sig vetandet med starka gnagartänder. Ibland uppstod det strider
  mellan den estetiska och den praktiska visdomens representanter. Men på
  det hela taget höllo de ihop, ty de voro alla svartråttor. Så gammalt
  var Ödele.
  Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av
  sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att
  undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var
  råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något
  litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom
  aldrig, men det kunde komma.
  Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion
  kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig
  som intresserad åhörare.
  Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte
  alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.
  Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den
  lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och
  gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.
  Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben.
  Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack
  foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta
  temperaturen.
  Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt
  gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin
  dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för
  att hämnas?
  Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför
  trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring
  vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla
  lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till
  några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i
  slöaste enformighet.
  Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både
  henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor
  här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har
  man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till
  oppositionen?
  För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon
  kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande
  dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat
  bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?
  Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en
  liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och
  vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den
  stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina
  vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla
  flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.
  Men den lille dvärgtuppen med den ynkligt hesa rösten, vem var han väl
  annat än den arme Jonasson, när han övade in sitt nya sångsystem?
  Och hönan i hans följe, det var en alldeles kolsvart en, som satte
  näbben i vädret trotsigt och utmanande i stället för att ödmjukt plocka
  mask åt sin herre. Gick den övriga skocken åt höger, så sprang hon åt
  vänster och gapade i luften, som om den gick att äta. Var det solsken,
  satt hon i en vrå och kurade, medan de andra solade sig på backen. Och