I rang med husets katt - 06

  flög hon sjungande i hans famn. Undra på att han höll henne hårt!
  Flickan med de lustigt nyfikna grå ögonen, som sett på honom så stort
  och trolskt en gång.
  Han var ej sämre detektiv han än Märit, han visste sedan länge, vem hon
  var.
  En lång stund stodo de så och sågo varandra med stum förvåning i ögonen.
  Men till slut gjorde sig Märit rodnande fri.
  När hon förvirrad sänkte ögonen, upptäckte hon i den unge mannens hand
  något tillskrynklat och hoptufsat, som en gång varit hennes gamla
  hösthatt.
  – Åh, min hatt, sade hon.
  – Jag är rädd, att jag gjort illa vid den, sade Torbjörn Haller och
  lossade tafatt på det järngrepp, varmed han lyckats fånga rymmaren.
  – Ingen skada skedd – den är inte född i år, svarade Märit raskt.
  Torbjörn Haller skrattade, så att hans vita tänder lyste.
  – Än ni då, lilla årskalv, har ni skadat er? frågade han och log bra
  mycket mera ömt, än man strängt taget hade lov till, innan man ens
  presenterat sig.
  Att bli kallad »årskalv» av en främmande herre på toppen av ett berg
  mitt på blanka söndagsaftonen! Märit började få aktning för slätten, som
  kunde bjuda på sådana sensationer.
  – Nej, visst inte, svarade hon en smula stelt och så uppstod den paus,
  som endast kan uppfyllas av två nya namn.
  – Tillåt mig att presentera mig – mitt namn är Haller, adjunkt vid
  samskolan där inne i staden.
  – Märit Grahn.
  Två händer tryckte varandra konventionellt.
  Men två odygdiga ögonpar sade så här:
  – Tro inte, att jag talar om, att jag gjort en pappersdocka av dig och:
  – Du skall inte inbilla dig, att jag gått här i krokarna och tittat
  efter dig nu i snart tre månaders tid.
  Därpå började de skyggt och nyfiket granska varandra närmare.
  Märit plockade fram drag efter drag av sin minnesbild, där var _det_ och
  där var _det_ – – jo, hon hade uppfattat honom nog så rätt redan vid
  första anblicken. Men så vacker mindes hon inte att han var. Det var
  första gången hon tyckte, att ett sådant epitet passade för en man, utan
  all sliskighet.
  Nu i det skarpa ljuset på berget kommo de stora, fria dragen riktigt
  till sin rätt och ögonens havsblå. Vilken Herkules han var, trots
  kateder och inneliv! De stora, vita händerna sågo ut, att kunna böja
  hästskor.
  Men det märkvärdigaste var håret, det hade hon ju inte sett förut.
  Tillbakastruket över pannan, en kort, vågig man, sträv och mörkblond,
  gav det den rätta resningen åt pannans höga valv och den stolta nacken.
  Det var, vad som fattats i hennes bild, och nu var den färdig.
  Tänk, att våga bära håret så i Åköping! Där varje anständig man med
  hygglig taxering bar bena på vänstra sidan av huvudet. Säkert blev han
  misstänkt att hysa sympatier med bolsjeviker och förbudsvänner.
  Den unge mannen å sin sida tänkte, att han aldrig sett något så ungt och
  rankt och prinsesslikt stolt som flickan, som nu såg upp på honom med
  stora, undrande, gröngrå ögon.
  Av hans längtan hade hon skapats ut, av ett ben ur hans sida, denna
  drömlikt klarnande söndagsafton.
  Hör – – – klockorna!
  Från alla slättens klockor steg klockspelet upp till dem likt en kör av
  klara gossröster. Det ringde till aftonsång.
  Andäktigt lyssnade de tillsammans. De tyckte om att tiga en stund
  bredvid varandra. Tystnaden gjorde dem så bekanta.
  Därpå började de peka ut kyrkorna. De kivades om namnen och föllo
  varandra i talet och innan de visste ordet av, pratade de som gamla goda
  vänner om ditt och datt.
  – Vi äro alltså kolleger, konstaterade Märit.
  – Kolleger, låtsades han undra, bara för att få henne att tala om sig
  själv.
  – Ja, medan ni skakar kunskapens träd i Åköping, så gör jag det i all
  anspråkslöshet på Ödele herrgård. Jag är guvernant där, om ni vet, vad
  _det_ är.
  – Naturligtvis.
  – Nej – – det vet ni visst inte. Ni har ingen aning om, huru förfärligt
  antediluviansk jag är. Strängt taget är jag inte ens till.
  – Det måtte vara förfärligt, medgav Torbjörn Haller skrattande och strök
  håret tillbaka, så att det stod som borst kring det livliga ansiktet.
  – Ja, det är det, men jag skall väl så småningom lyckas nå åtminstone
  till varats stadium. – – Än ni, då? Naturligtvis är ni inte från
  Åköping, då ginge ni inte upp på ett berg den här tiden på året, om det
  så sutte er på näsan.
  – Det är jag inte heller – gudskelov – sade den unge läraren. Jag är
  värmlänning med en stor droppe norskt i ådrorna. Den droppen kommer mig
  att då och då knata upp på bergen för att kika efter stora vatten. Det
  där vållade mig inte så litet besvär redan i Uppsala, skall jag säga.
  Och här. Men se blodet, vad frågar det efter litet besvär? Mors alla fem
  bröder drunknade på sjön – – det ser ut som om jag skulle göra det i
  småstadsslöheten i stället.
  – Nå, hur trivs ni i Åköping?
  – En sådan fråga! Trivs? Om ni icke är till, så existerar jag, men mer
  är det inte heller. Men platser växa gunås inte på träd – – man får ta,
  vad som finns och tacka till. Man har väl studieskulder, vet jag.
  – Hur får _ni_ tiden att gå?
  – Åh – – det såg ni väl, då ni först kom till staden. Säg, fröken Grahn,
  nog minns ni väl, att vi redan sett varandra en gång?
  – Joo, svarade Märit tvekande och rodnade på nytt vid minnet av sitt
  ohyfsade stirrande vid detta tillfälle. Vad gjorde ni egentligen där
  nere, doktor Haller, lyckades hon avleda frågan.
  – Jag höll på med min favoritsysselsättning på lediga stunder, att peta
  i ån, förklarade hennes nye vän. Om ni visste, vad det är mycket, som
  fastnar efter stränderna i den där ån, vissna löv och friska kvistar och
  skräp, äggskal och granna fjädrar. Där ligga de i krokar och vikar och
  skvalpa i dödvatten och komma ingen väg. Då går jag dit med min käpp och
  ger den en smula fart, så att de stolt segla ut för ån och kanske ända
  ut i havet. Men själv får jag stå där och bara titta efter dem.
  – Ni har i alla fall en å att peta i – – jag har inte ens så mycket,
  knotade Märit. Jag är till hälften förtorkad av brist på vatten, som rör
  sig.
  – Nå än jag då – – – tror ni att man kan dricka ur min å? Ja,
  Åköpingsborna gör det ju, förstås, och tvättar sina kläder i den,
  paltorna på norr och spetsarna på söder. Men längtar jag efter en riktig
  dryck vatten, då ger jag mig upp till berget och slår på det med käppen
  i ett ständigt gäckat hopp att få se en levande källa springa ut. Men
  först i dag kom ni fram ur berget som en frisk vårflod. Nu går jag
  bestämt hit var dag och slår på stenen.
  Och han såg på Märit med sina på en gång skälmaktiga och drömmande ögon,
  så att blodet varmt steg henne i kinderna på nytt.
  Hon kände som om samma längtan drivit dem båda ut i den tysta aftonen
  och kastat dem i varandras armar.
  – Säg, nog träffar jag er väl någon gång till här ute? frågade han då
  rent ut. Kära ni, förbarma er över en andligen svältfödd magister i
  Österås! Kollegiet i Åköping är strängt uppdelat i mans- och spinnsida,
  som hata och förfölja varandra. Mina manliga kolleger spela kort var
  afton i förtvivlan över att aldrig veta, hur mycket eller rättare sagt
  hur litet de ha i lön. Och de kvinnliga kunna aldrig förlåta Adam, att
  han skyllde på Eva i paradiset.
  – Nå, men det finns väl andra?
  – Ja, men jag kan inte tala ostpris och svinavel. Och de små
  familjeflickorna, av vilken utdöende ras Åköping äger en liten
  uppsättning, envisas att tro, att vi ännu skriva kvinna med q.
  – Om ni är ensam, hur tror ni då, att jag har det på Ödele bland svarta
  och vita kor och dvärghöns, undslapp det Märit i en tung suck. Tur nog
  räcker mitt arbete till mest hela dagen.
  – Och vad har ni, för att ni slavar på detta sätt?
  – Sexhundra kronor om året och allting fritt – – en hel förmögenhet, som
  ni hör. Nästan lika mycket som köksan, skall ni veta.
  – Men det är ju upprörande.
  – Säg inte det – – vet ni på vilken plats på universums rangskala
  guvernanten står?
  – Nej, jag har aldrig träffat någon förr utom i gamla böcker och där var
  hon alltid ett mönster av svarta intriger.
  – Jaså, jag trodde hon bara hade varit menlös och ogift i alla tider.
  Men hur som helst, så stod hon förr och står fortfarande i rang med
  husets katt, det sade alltid far.
  – Jamen, kära ni, det är hon inte ensam om. I det stora hus, som är vårt
  land, ha väl just lärarna alltid haft den rangen och ha den än i dag.
  Kanske mer än någonsin. Vi äro nästan lika omoderna som guvernanten.
  Vårt arbete föraktas av samhället, ty vi uppfostra bara dess barn. Vi
  äro improduktiva, sägs det, ty vi göra ingenting, som går att äta och
  kläda sig i och därför ger man oss en sådan knapp kaka.
  – Men beror det inte till stor del på lärarna själva?
  – Jo, i mångt och mycket. Det bottnar djupast i ett ädelt drag: den
  bildades förakt för penningen och dess makt över själar. Men tyvärr kan
  man inte ens betala bokräkningar med sublimt förakt, än mindre amortera
  av sina lån med det. Ja, jag är ju ogift, men mina stackars gifta
  kamrater. De ha det ej så lätt.
  – Lärarna ha tigit och lidit för länge. De borde väl i sin kunskaper ha
  skarpare vapen än andra?
  – Kunskapen har aldrig varit en makt, nu är den mer än någonsin en
  vanmakt. Jag börjar redan komma till den åldern, att jag får se, hur de
  dummaste skolpojkarna i min stad utvecklas till bankdirektörer och
  småstadsmatadorer, medan skolljusen tyna likt osnoppade och rykande
  lågor som lärare eller präster, kvävda av studieskulder, som nå dem till
  halsen. Bildningens låga, kultiverade röst drunknar i maskinernas
  öronbedövande larm.
  – Ni är väl i all sin dar inte unghöger? frågade Märit plötsligt
  förfärad.
  – Skulle det vara så farligt då, smålog Torbjörn Haller road.
  – Nej – – ja – – jag vet inte. Det är väl bara det, att jag alltid
  tyckt, att orden ung och höger svära så underligt mot varann. Fast
  egentligen bryr jag mig skamligt litet om politiken.
  – Men det gör inte jag, jag är tvärtom mycket intresserad av den, fast
  jag än så länge är en obeslutsam vilde. – – Fast en gång drömde man ju
  om annat än att fastna som barnaplågare i Åköping. Om att åtminstone
  kämpa på den politiska arenan, att brottas med viljor, att leda.
  Omedvetet reste han på sig, skakade sin ljusa man bakåt och ur ansiktets
  ädla oval sköt hakan plötsligt fram, oanat brutal, djärv och i protest
  med de drömmande ögonens milda gråblå.
  Ja, han skulle nog kunna leda, den hakan dög. Där han stod överst på
  berget liknade han en väldig viking, som spanar efter sitt skepp. Berget
  var en liten sten, som han skulle sparka undan, när han ville fram på
  allvar.
  – En gång, högg Märit i, mera ivrigt än hon själv visste. Ni talar
  sannerligen som om ni vore hundra år. Inte har väl någon tid gått
  förlorad för er ännu?
  – Förlorad – – ingenting går förlorat. Det är bara det, att man stannar,
  stannar. Som den tröga sumpiga ån.
  Men då flög Märit upp från den sten hon satt på. Kanske fruktade hon,
  att hennes eget liv, som rann så klart och friskt ännu, en gång skulle
  kunna löpa ut i en gyttjig, stillastående å.
  – Så får ni inte säga, utropade hon lidelsefullt. Så säger ingen _man_.
  Ni – ni _duger_ – – det vet ni, till vad ni vill. Jag vill inte fastna,
  jag, jag skall inte göra det. O, om ni visste, vad jag vill hinna med
  och göra mycket av mitt liv, än vet jag bara inte vad!
  Och hon sträckte häftigt ut armarna, som för att fånga något, som
  flydde.
  Torbjörn Haller såg på henne, som om han plötsligt fått se en
  uppenbarelse. Så spänstigt rank och vidjefast hon stod där i blåsten med
  armarna höjda likt smala måsvingar. Du var dock en Svane, tänkte han.
  – Det är förresten inte det, ser ni, fortfor flickan lugnare och sänkte
  armarna, att det måste bli något bestämt av det. Det är det, att man
  måste _leva_ i allt, vad man gör.
  Det kom så äkta kvinnligt ologiskt mjukt och famlande efter det förra
  lidelsefulla utbrottet.
  – Lilla barn, sade han plötsligt, strävt, som mot sin vilja.
  Då rodnade Märit plötsligt och såg skyggt på honom – – han var ju en
  främling och hon talade så till honom.
  – Man måste tala ut någon gång, mumlade hon, och lyfte tafatt de alltför
  teatraliska armarna för att ge dem något förnuftigt att syssla med i
  håret.
  – Ja, det måste man, sade Torbjörn vänligt lugnande och förstående. Om
  ni visste, vilken uppenbarelse det är för mig att träffa på en sådan som
  ni här på gamla hederliga Aneberg, där kämparna ta sig en tupplur på
  minst hundra år i taget, innan de gripa till det rostade svärdet! En
  ung, vacker flicka, som vet, vad unghöger är! Jag slår vad om, att
  Åköpingstöserna tro, att det är en hönsras.
  Då måste Märit skratta. Hon var så lycklig, att någon förstod henne.
  – Det var i alla fall skönt att komma upp på ett berg för en enda gång,
  smålog hon och andades i djupa drag. Där nere, förstår ni, är – – –
  – Slätt, behöver ni säga mer?
  – Men nu måste jag väl i alla fall ner, det börjar skymma.
  – Vill ni ta min hand? Låt mig leda er nedför stigen. Den är brant.
  – Leda – – han, som drömde om att leda viljor – nu skulle han leda
  henne.
  Förvirrad lade hon sin smala flickhand i hans stora, den slöts som i ett
  skruvstäd. Det var tydligt för dem båda, att hon därmed gav honom något
  mer än sin hand, något som han kanske skulle behålla för alltid. Men det
  var något, som ej kunde röras vid ens med de lättaste ord på länge än.
  Men som på en tyst överenskommelse stannade de några ögonblick vid
  kanten av klippan och sågo ut över slätten.
  Över dess vida yta böljade nu skymningens tunga, blåa vågor in. Den
  slätade ut de många brokiga rutorna till en enda mjukt förtonande slöja
  av svävande kvällsdimmor. Slättens skiftande hav mörknade allt mer och
  snart började ljusen från gårdarna blänka fram som glimtande fyrljus.
  Men långt, långt borta lyste ännu en svagt rodnande rand – – det var
  horisontens spända båge.
  Och högt ovanför, vid kanten av stupet stodo de två unga människorna,
  hand i hand, och sågo bort mot den.
  – Kom, sade Torbjörn Haller slutligen och drog Märit utför stigen.
  Vad det var tryggt att stödja sig på denna stora, vita hand, lika vit,
  fast den var utan handske i vinterkylan. Man måste lyda den.
  Stigen blev allt brantare, skiffret allt lösare och opålitligare. De
  måste springa, till sist rusa för att inte falla. Träd och klippor
  sprungo, buskarna lekte ta fatt och kring dem rasslade som ett kulregn
  av småsten och jord.
  Och långt där nere dansade slätten runt, runt som ett vidunderligt stort
  »lustiga hjulet».
  Till slut miste Märit alldeles fotfästet, hon åkte långa stycken på
  klackarna och rev upp hela laviner med sina kjolar. Men den stora handen
  släppte inte sitt tag, den höll henne tryggt uppe och äntligen stodo de,
  utan att hon visste hur, välbehållna på landsvägen.
  De voro båda så andfådda, att ingen kunde tala på en lång stund.
  Flämtande, utmattade av farten, storskrattade de blott mot varandra som
  två barn, som gjort varandra ett riktigt lyckat puts. Utan att tänka på
  det stodo de alltjämt hand i hand.
  Efter en stund lyckades Märit få åt sig andan, drog till sig handen och
  visade på en stor reva på kjolen. – Se, sade hon, och hötte med fingret.
  – Åh, förlåt mig, sade hennes förare och spjuvern lyste i ögonen. Var
  farten för stor – – den är min fart, ser ni. Så springer jag alltid
  nedför berget. Men ni skulle se mig, då jag promenerar efter ån på
  kvällarna bland stadens fäder – då skulle en snigel få gott försprång.
  – Vet ni, fortfor han och lutade sig ned över henne. Hon såg hans stora,
  försvinnande skugga falla samman med sin på vägen, det var som om han
  åter tagit henne i famn. Hans gråblå ögon voro nästan svarta i dunklet.
  – Jag tyckte, att vi sprungo från alltsammans ut i världen igen, ni och
  jag!
  Märit ruskade avvärjande på huvudet.
  – Då fingo vi allt springa duktigt – se, så stor slätten är. Förresten
  tänker jag inte springa ifrån något halvfärdigt – jag är på långt när
  inte färdig med mig själv än. Därför skall jag försöka uthärda på Ödele
  läsåret ut.
  – Men då – – hans ögon lyste – – då måste vi ju träffas igen – ofta.
  Säg, vill ni – du –, han sade det liksom ofrivilligt, – inte lova mig
  det? Ni ha väl telefon?
  – Ja, men inte för mig. Jag hör ju till »folket», förstår ni. Mer än så.
  Min moral är dyrbarare än deras, för barnens skull. Den tål inte ens vid
  att tala i telefon.
  – Ja, men de ha väl ingen rätt att stänga in er heller, ni är väl inte
  bergtagen?
  – Jo, av ett stort, tyranniskt bergatroll, som vill, att jag alltid
  skall sitta inuti berget och aldrig ovanpå. Det här är till hälften hans
  berg, ser ni, och nötterna, som växa på det med. Om han hittat er här,
  hade han förmodligen skjutit ned er i förbifarten. Men nu är det ju inte
  nöttid.
  – Men jag fann något vida bättre här uppe än torra nötter.
  – Ja, gud hjälpe mig, om han visste det!
  Under det de på detta sätt skämtsamt munhöggos, började de gå vägen
  framåt och närmade sig alltmer Ödele. Snart lyste ljusen från
  gästgivaregården emot dem likt trogna hundögon. Den röda längan låg där
  på vakt likt en gårdvar i sin koja framför herrgårdens grind.
  Då stannade Märit och räckte Torbjörn Haller sin hand.
  – Det är nog bäst, att ni vänder här, sade hon. Inte för, att någon har
  att göra med det precis, men det är ju onödigt. Det är rätt sent, snart
  åtta, här på Ödele är det så gott som midnatt – vi lägga oss vanligen
  klockan nio.
  – Nå – och sedan?
  – Jag ringer väl till er någon gång. Men kom ihåg, ni får icke ringa
  själv! Det skulle vålla mig stora obehag.
  – Då får jag väl lova det. Ni håller väl säkert ert löfte?
  – Ja, säkert.
  Sanden knastrade under fötterna, när hon gick upp mot gården. Det lät
  som om något litet underjordiskt troll gnisslade med tänderna.
  Från ladugården hördes råmandet av fyrtio kor och ett vilt slammer av
  bleckkärl. Korna kvällmjölkades och Karlsson sprang skinntorr med
  klapprande träskor och kommenderade mjölkerskorna.
  På arrendatorns trappa satt Axel och gäspade överljutt med uppknäppt
  livré. Han hade varit till stationen i staden.
  Vid grinden vände sig Märit om och såg neråt vägen.
  Långt borta skymtade hon en försvinnande gestalt, som snart blev ett med
  skuggorna under berget.
  Det var dryga halvmilen in till staden med dess många ljus. Hon kände
  sig åter så ensam.
  Men så kom hon ihåg, att det fanns en liten tråd, en liten sjungande
  tråd i luften, som kunde binda dem tillsammans igen, när hon ville.
  Hon skulle ringa till honom, som hon lovat, en dag. Inte alltför snart,
  men en dag, som började riktigt bra, en dag, då hon stigit med rätt fot
  ur sängen.
  Och med ett gnolande sprang hon den smala trappan upp till sin kajuta.
  När hon öppnade dörren lyste två gröna lyktors välbekanta fosforsken mot
  henne ur soffan, och spredo som ett svagt, svagt månsken i rummet.
  Det var ingen annan än Kisse Måns på sin orakelplats i soffan.
  – Godkväll, ers eminens, sade Märit och gjorde sin allra finaste
  hovnigning. Jag kan hälsa från Märit. Jag tror nästan, att jag träffade
  henne själv uppe på berget i kväll.
  
  
   SJUNDE KAPITLET.
   Om en lång resa och ett misslyckat besök
  
  Men hur det var så gick det många dagar, innan Märit uppfyllde sitt
  löfte till Torbjörn Haller. Och det, fast det kom flera sådana, som
  började riktigt bra och då hon steg med rätt fot ur sängen.
  Mången gång hade hon stått med handen på veven till det lilla bruna
  skåpet, som så lätt kunde knyta ihop igen två öden, som flyktigt mötts.
  Men så var det alltid som om en ljuv domning gripit henne, handen föll
  åter maktlös ned och hon smög sig sakta därifrån med ett obestämt leende
  på läpparna.
  Vad väntade hon på? Vad väntar flickan i berget på? På att prinsen skall
  komma ridande under vapengny och hornstötar, slå med svärdet på de
  rostade låsen, så de springa, hugga huvudet av bergatrollet och dra
  henne ut i solen igen. Skall han be om lov att göra det först?
  Var hennes hjälte av den rätta sorten, gjorde han det inte utan länkade
  själv ödets trådar med fast hand.
  Men dagar och veckor gingo och intet hände.
  Hur gick det då med den lilla käcka Märit, som väl hade en bra portion
  mod, men aldrig ägt dess komplement, tålamodet?
  Ja, var det något fel med humöret, så lät hon ingen märka det. Så vida
  det inte skulle varit gamle Måns, som vid varje kvällsbikt fick finna
  sig i att höra den ständigt upprepade frågan:
  Varför, säg, varför söker han inte upp mig?
  Men Kisse Måns aktade sig väl för att svara:
  Därför att du vid alla bergatroll själv förbjudit honom det. När man har
  en dyrbar gisslan hos fienden, går man ej så snart till anfall.
  Som sagt, det svarade han inte, ty han var en gammal vis katt, hade haft
  sjutton hustrur och kände kvinnorna.
  På detta sätt hade man redan kommit en bra bit in i december och julen
  närmade sig med raska steg.
  Då var det som om det med ens kommit en okuvlig hemlängtan över Märit,
  en längtan efter tysta, glittrande vidder och rimfrostprydda björkar,
  efter en liten tid av ljus ro och klarhet utan all bävan och oro. En
  längtan efter snö, stark som törst, i släkt med de fångna renarnas
  trånsjuka, oemotståndlig efter den tunga, regngrå hösten.
  Det var som om allt annat sjönk undan inför den och hon kunde blott
  svara på alla frågor:
  – Jag måste hem ett slag.
  – Uschianamej då, skall fröken verkligen ge sig ditupp, där en rakt kan
  frysa vettet ur sig, pep Linda vettskrämd vid blotta tanken på det vilda
  land, där Märit sett dagens ljus.
  – Ja, om det bara vore det, Linda, men tänk på alla djuren!
  – Vilka djur – i jisse namn?
  – De stora vilda björnarna och vargarna, som gå på gatorna däruppe.
  – Vad i all sin dar – fast det är ju i Lappland fröken bor. Så de så.
  – Javisst – Umeå ligger i Lappland – det gör alla städer i Norrland,
  Linda lilla. Min pappa bor i kåta, som de andra förstås.
  – Men är det inte tjyvingens kallt att ligga i kåta?
  – Vi ligger i päls, förstår väl Linda.
  Efter denna lilla lektion i norrländska seder gick Märit leende upp på
  sitt rum för att packa till sin färd upp till de urdjupens dunkel, där
  invånarna alltjämt sutto kring sina eldar och gnagde på blodiga ben.
  Enligt Lindas och många andras uppfattning.
  Hon var van vid de underliga begreppen om Norrland.
  Endast när patronen kom med sin vanliga trall:
  »Norrland kostar bara pengar och långa, dyrbara järnvägar, som inte en
  själ åker på! Växer det så mycket, som kan föda en ko där och har du
  sitt en ärlig ardenner? Nej, vid Dalälven skulle gränsen gå», fattade
  hon humör och talade för döva öron om tolvmilaskogarnas och de stora
  bergens rikedomar och älvdalarnas bördighet.
  Men vad gjorde det nu, nu skulle hon hem, hem!
  – Märit kommer väl säkert tillbaka? frågade Hedvig litet skyggt vid
  avskedet.
  Tillbaka? Ja, gunås, nog kom hon troligen tillbaka i sinom tid, fast
  ingen kunde väl ana, vad det var som drog henne.
  Men tills vidare var detta något skjutet åt sidan och när hennes land
  vid Forsmobron kom henne till mötes, stort, trofast och drömmande sjönk
  hon in i dess vidöppna famn, som ville hon aldrig lämna den mer.
  Och vad det smakade att för en månad vara i rang med själva drottningen
  i det egna, kära hemmet, att bli grundligt bortfjäsad och frossa på
  tunnbröd och renstek, det skola vi ej tala om.
  Vägen tillbaka till Ödele kändes så lång och omöjlig.
  Men den var den enda tänkbara till en som lydigt väntade på henne med
  allt större oro och undran. När ferierna voro slut, blev Märit därför ej
  alltför överraskad över att finna sig själv sittande i en tredjeklass
  sovkupé och med något liknande lättnad se Forsmobrons väldiga panorama
  åter svagt skymtande försvinna i kvällsdunklet.
  Hon ville knappt erkänna för sig själv, att hon hela julen gått och
  väntat på ett brev. Men hur skulle ett brev utan adress kunna nå fram?
  – Genast jag kommer ner, skall han få höra av mig, tänkte hon och det
  låg trots allt en viss tillfredsställelse i att på detta sätt bli
  tvingad fram i ljuset. Hon var icke van att ta första steget i sådana
  fall.
   * * * * *
  När Märit vaknade den första morgonen på Ödele igen sken ett vitt klart
  ljus in genom fönstret. Yrvaken inbillade hon sig, att hon alltjämt var
  hemma och att morgonsolen sken på snön där ute.
  Tänk, det var verkligen snö! Snö, här på Ödele! Litet tunn och kornig
  snö visserligen, som nätt och jämnt täckte den svarta marken och de grå
  stenarna. Men ändå.
  Det for som en glimt igenom henne av det vita ljuset. Tänk om hon skulle
  ringa med detsamma?
  Hon klädde sig långsamt, ty det var söndag, och gick därpå ned.
  Men var det inte som förgjort? Telefonen, som kunde hänga oanvänd en hel
  dag, var nu formligen belägrad.
  När hon först kom ned, stod patronen där i rödrandig morgonstass och
  avgjorde en märrs vara eller inte vara med slaktaren.
  – Tag na’ för gott pris, Jonsson, och sälj na’ på torget som oxkött –
  det är hon ärligen värd, det trogna djuret!
  – Vad nu då, Jonsson – en gammal spattig skinnmärr – – det kan han vara
  själv, Jonsson. Halva priset – – åh, hut, karl. Jag skall allt visa
  honom, att märren duger att köra efter än!
  Och patronen rusade i väg för att med handling överbevisa den
  halsstarrige Jonsson om märrens enastående livskraft och ungdomlighet.
  Märren skulle få den höga äran att dra patronen till staden i stället
  för Svarten, ja, det skulle hon, min själ.
  När Märit efter en stund försiktigt kikade in i rummet, var det tomt.
  Nu, tänkte hon.
  Då ljöd en kort, kraftig signal. Nu var det Johansson till Hedvig.
  Johansson spelade redan herre i huset och hade än det ena, än det andra
  uppdraget till sin utkorade, som tog emot dem tåligt och villigt som en
  liten tungt lastad åsna gärna tar en packe till på ryggen, hellre än att
  bråka.
  – Hallå, är det Johansson, jaha.
  Hedvig kallade fortfarande sin utkorade vid hans hederliga om också en
  smula vanliga efternamn. Något annat hade Märit aldrig hört och hon hade
  därför kommit till den uppfattningen, att Johansson inte ägde något
  förnamn.
  – Jaha, det är Hedvig, Johansson. Den lille osten var det, ja, Johansson
  och så kalsongerna, ja visst, Johansson lille, skall jag bötta dem åt
  dig och så blodkorven, ja. Jo, det skall allt bli så riktigt, det.
  Behöver du strumpor, så vet du, var du har mig och korgen. Fast korgen,
  den får du förstås inte.
  Och Hedvig fnittrade belåtet åt denna sin ovana kvickhet.
  Knappt hade hon ringt av, förrän Linda kom infarande från köket som
  skjuten ur en kanon.
  En syster till henne var gift, stackarn, och karsloken var naturligtvis
  ett kräk och nu hade det blivit något trassel och det skulle Linda som
  en god syster reda upp per telefon och det tog en evig tid och vållade
  en massa felringningar och avbrott och elände. En telefonist är väl inte
  mer än människa heller. Det är inte alla dar man bjuds på en så
  okonstlad äktenskapshistoria med så saftiga detaljer.
  Nära en timme steg och sjönk Lindas gälla diskant som ebb och flod genom
  de låga rummen, livligt målande det Lundströmska familjelivets allra
  heligaste.
  – Uschianamej, då, pep hon, så det ven genom huset. Tog han
  skafferinyckeln, sa’ du. Och lösgommen, sa’ du – vad i jisse namn skulle
  han göra med den? Skrapa smutsen av stövlarna, sa’ du – – har han inte
  läst sin bibel, Lundström!
   * * * * *
  Till slut ledsnade Märit att vänta och uppgav tills vidare hoppet om att
  komma fram till den lilla tråd, med vilken Ödele bands samman med
  yttervärlden.
  Om hon rent av skulle ta sig en sista skidtur för vintern?
  Sagt och gjort. Hon sprang upp på sitt rum och bytte hastigt om kläder.
  – Telefon till Märit, sade Hedvig, när hon åter kom ned.
  Benen veko sig under guvernanten. Förekommen?
  Men när hon med darrande röst svarade, så var det bara lilla Elsa. Ingen