I rang med husets katt - 04

nedslagna ögon utvalde ett par varmt guldgula strumpor med trofasta
bruna stoppar.
– Hedvig är då alltid så snäll, måste Johansson rörd erkänna, när han
sträckte fram högra foten.
– Ja se, ursäkta, men Johansson har ju ingen, som ser till honom, värjde
sig Hedvig blygt och drog med darrande fingrar av honom den dyvåta
strumpan.
– Nej, en får ju reda sig själv som det blir, erkände Johansson och
kliade sig på den svarta foten.
– Johansson skulle ta sig någon hjälp, uppmuntrade Hedvig och drog
kärleksfullt den torra strumpan över tårna.
– Ja, det kanske inte vore så dumt det, erkände Johansson, hypnotiserad
av all denna ömma kvinnlighet mot hans stackars övergivna
ungkarlslabbar.
Men så segrade slättbons medfödda tröghet och försiktighet. Bara inga
förhastade löften. En satt ju inte i sjön, vet jag, och inte arvet
heller.
– Först måste slakten bli och sen får en väl si, sade han och stack
fötterna i patronens rödrosiga tofflor.
Undergivet plockade Hedvig upp de våta strumporna, lyfte upp korgen och
gick suckande ut i köket för att ta itu med Linda och supén.
Virabordet var nu klart.
– Du, Älging, blir den, som får sitta över först, avgjorde patronen.
– Inte mig emot, sade denne. Kortspel kan roa mina klåfingriga händer
men inte min rebelliska själ. Efter första partiet ger den sig vanligen
av på annat håll och lämnar mig skamligen i sticket med mina usla kort.
Och då blir jag naturligtvis klådd.
Och han reste sig lättjefullt.
– Spelar fröken piano? frågade han Märit.
– Till husbehov, svarade hon och reste sig villigt som alla små
förmågor.
Hon valde på måfå en liten Lied av Grieg.
Älging stod lutad mot pianot och såg på henne.
– Varför har fröken egentligen den där hårlocken rakt i pannan, avbröt
han henne oförmodat mitt i hennes »Bauernlied».
Märit såg häpen upp, men ville ej låta sig förbluffas.
– Jag lyfter upp mig själv i den som salig Münchhausen gjorde, när
slätten blir alltför platt, svarade hon i samma gäckande ton och hamrade
oförtrutet på med sin bondvisa.
Men Älging hade visst föresatt sig att göra henne förlägen.
– Gula lockar, svarta lockar, fortfor han i samma mångtydiga ton. En
gång i min ungdom bar jag några hårstrån i en medaljong. Alla trodde
förstås, att det var en flickas. Men det var från åsnan i stadens
menageri och färgen var lik min.
Poseur, tänkte Märit och slog an G-mollsonaten.
– Tänker fröken stanna på slätten med sådana där ögonbryn? hördes åter
den gäckande rösten, eller misstog hon sig, var den nu en annan, nästan
vemodig?
– Hur menar patron, frågade hon, nu på allvar bragt ur fattningen.
– Nej, det tror jag ej, fortfor den beslöjade rösten som för sig själv.
Det är alltför mycket optimism i de ögonbrynen. Och längtan efter det
stora äventyret. Ett par unga vingar. Tag dem och flyg någon annan
stans. Här finns inte äventyret.
Det var utan tvivel något, som lockade och band i den låga rösten,
något, som kunde snärja oerfarna sinnen i sitt nät.
Men Märit sökte bekämpa sin förvirring.
En flickfångare, fast betet är mindre vanligt, tänkte hon och hade på
tungan att svara: Patronen lär ju ej ha långt efter sina äventyr, men
steg endast tigande upp och stängde pianot.
Men det var som om Älging läst hennes tankar.
– Jag ser, att ni tänker på mina små äventyr, sade han, och såg med ens
gammal och härjad ut. Men om mitt stora äventyr har ni nog ingenting
hört. Där är den gode Svensson boven. Nu skall ni få höra det av mig i
stället. Ty det var något av susande skog i ert spel, aldrig trampad
skog. Jag undrar, vem som en gång skall finna stigen ditin? Det går så
många stigar in i kvinnosinnen, ibland går man vilse och finner aldrig
ut. – Kom, skall jag visa er något?
Märit följde honom tveksamt in i förmaket.
Därinne stod Älging tyst försjunken framför det stora porträttet av den
döda frun i huset. En flackande eld brann i hans ögon, som den, som
tändes under en lyftad trollsten.
– Ser ni henne, sade han bittert. Hon var det. Hon var så ung och full
av längtan, när hon kom, just som ni. Han därinne tog henne.
Bergatrollet brukar ta vallflickan i sagan, det är väl som det skall
vara. Men ingen prins kom och befriade henne, han hade väl ej tid för
sina små äventyr. Och bäst hon längtade och väntade, så dog hon en
vacker dag. Inre lidande, sade doktorn. Var skulle väl lidandet sitta,
om inte inuti en? Där sitter det och där sitter galenskapen också. Och
galne Älging, det är jag, en slättens fånge som hon.
Märit lyssnade förvirrad och fann inga ord till svar.
Då ljöd patronens röst befriande från rökrummet:
– Älging, är du redan där? Nu har du naturligtvis försuttit din tur
igen.
– Som alltid, svarade »galne Älging» och gick in till de spelande.
Resten av kvällen var den underlige mannen tyst och sluten och höll sig
till spelbordet. Endast någon gång kunde man höra hans låga, ironiska
röst yttra en bitande sarkasm, riktad till patronen, som klumpigt värjde
sig som en sårad björn.
Till Märit yttrade han icke vidare ett ord.
Genast efter kvällen lyckades flickan finna en förevändning för att
smyga sig upp på sitt lilla rum.
I trappan hade hon så när snavat över Kisse Måns, vars gröna ögon
flammade som två bottenlösa avgrundsbrunnar i mörkret.
– Usch, så du skrämde mig, ropade hon förfärad, du trollar visst otyg på
en, du.
Väl uppe i rummet, stängde hon dörren efter sig med en lättnadens suck.
Därpå drog hon ut alla hårnålarna ur håret och lät det falla ned kring
axlarna. Med den böljande hårmassan kring sin spensliga gestalt såg hon
ut som en sagoprinsessa av Bauer.
Så öppnade hon fönstret och böjde sig ut i den tysta natten.
Regnet hade nu upphört och månen hängde blek på en trädgren. Tystnaden
var mjuk som sammet och genom den svävade blott en läderlapps ljudlösa
flykt. En natt, »som vindlöst andades i sig själv», en natt för
trånsjuka drömmar och bleka, olovliga tankar. En natt för en pudrad
Pajazzo att sjunga sin visa i till Colombine. När har väl en sådan med
skrävel och konster för den breda publiken, ett målat grin över pudret
och ett blödande hjärta under kåpan sjungit förgäves?
En slättens fånge sade han sig vara. Var det skryt eller verklighet?
Kunde den då fånga och binda för livet, denna enformiga slätt, vars
vardagsansikte hon hittills blott sett? Tänk, om hon själv en dag skulle
snärjas fast i dess gråa tröstlöshet? Vad var det för kvävande
spindeltrådar den stundom spann av mörka tankar och främmande
frestelser?
Hade hon verkligen lärt känna en ny Märit i kväll, en, som hon aldrig
drömt om?
Då hon liksom eftersinnande lade handen mot hjärtat, hörde hon något
prassla under blusen – – det var den lilla pappersdockan, som hon klippt
samma afton. Hon drog ut den. Stackars doktor Haller, han hade allt
blivit en smula tillskrynklad, men de öppna, manliga dragen voro
oskadade. Ett veck hade dock kommit till vid munnen. Sannerligen såg det
inte ut som om han skrattade, riktigt storskrattade åt all världens
dumma flickgriller!
Märit måste också skratta åt sina egna fantasier. Skrattet rev itu den
grå drömväven, det var skönt att åter andas fritt. Med sinnet ljust
igen, stängde hon obarmhärtigt fönstret för den melankoliska
Harlekinlampan på himmeln och kröp i säng.
När hon släckt ljuset, hörde hon redan den första lilla råttan börja
sitt magra kalas i garderoben.
– Vi gnager oss allt ut, du, om det behövs, sade hon ut i mörkret.


FEMTE KAPITLET.
Om flera regndagar, en gåsmiddag och en uppgörelse

Men slätten släpper inte så lätt sitt rov.
Det envisa regnet fortfor långt in i november och förlamade alltjämt
både vilja och håg.
Trögt gingo veckorna sin vanliga, släpande gång. Lättade himlen en dag,
var den dubbelt så tungsint den nästa. Det påbörjade umgänget med
grannarna avstannade åter av sig själv, ty ingen ville dränka sig på
öppen landsväg.
Det eggande minnet av den galne Älging och hans likgiltigt snärjande ord
hade Märit plockat ut ur sin själ som en stickande tagg. En sådan man
skulle aldrig kunna få någon verklig makt över henne, det visste hon.
Skulle hon en gång älska, ville hon inte vara någon mitt inne i ett
eller annat dussintal. Nej, den enda ville hon vara, den enda möjliga,
så ung var hon.
Och som en blixt skymtade åter det främmande och dock så välbekanta
leende, som hon blott sett en gång, för hennes fantasi.
Aldrig skulle hon väl få veta, vad det leendet betydde. Men den lilla
pappersdockan förvarade hon som en mascot mot slättens alla
illfundigheter.
Bäst att arbeta och slå bort alla onyttiga funderingar! Hoppet om att
kunna göra några snillen av de små Svenssonska fidekommissarierna hade
hon för länge sedan uppgivit. Att med två tomma händer förgylla upp de
torra kurserna var heller inte lätt. Det återstod intet annat än att med
hammare och storslägga trumfa in läxorna dag för dag. Och kunde annat
vara möjligt i denna omgivning, utan eggelse av kamrater?
Vad hennes elever bäst av allt behövt, hade varit att komma i en skola
och slipas av i andra barns hårdhänta sällskap. Ty de äldres uppfostran
kan aldrig ersätta kamratlivets. Därtill är den för överdrivet
hänsynsfull och finkänslig, särskilt om den måste gå helt i
»pjåskpedagogikens» anda, som går kring barnens själsliv som katten
kring het gröt. Trots sina andra reformer ville Märit på inga villkor
komma in i den trallen, men gjorde det ändå omedvetet, så var den läran
en gång inhamrad i henne.
Märit tyckte nog om dem, men de behövde få en levande livets fläkt
inblåst i sig och den kunde endast andra barn ge dem.
Allteftersom tiden gick tyckte sig Märit grundligt få besanna även den
strofen i sitt invigningstal:
Hans kall är tungt på många vis,
och stundom är så svårt att plugga
latin i mammas »lilla gris»,
som att få gudsord i en sugga.
Även om det nu inte var just latin hon fick plugga in.
Mången gång avundades Märit i dessa dagar jungfrurna. De hade kamrater i
alla knutar och sina lördagsdanser, då Märit satt ensam på sin kammare,
ångrade sin halsstarriga nyck och längtade sig sjuk efter litet ungdom
och glädje. Hedvig fick man ta mera i småportioner och någon annan fanns
ju ej till hands.
Jungfrurna hade var kväll sin sunda kroppsliga trötthet, medan hennes
satt som en leda och avsmak i halsen. Deras själsliv hade tydligen inte
heller så många försåtliga krokar och döda punkter.
För att komma över dem, började Märit på nytt ta upp sin länge
försummade korrespondens. Som en ropande röst skrev hon långa
utgjutelser till släkt och vänner och letade till slut upp gamla
bortglömda skolkamrater och förvånade dem med oväntade brev.
Tre gånger i veckan kom posten till Ödele. Så fort Märit hörde den
välkända kärran skramla på den dyvåta vägen, var hon utom dörren. Letade
han då fram ett tjockt brev ur sin tunna väska, var dagen räddad.
Men det var många postdagar, då inga brev kommo. Märit hade kanske förut
under de goda dagarna försummat alla dessa »Kära lilla Anna» och
»Käraste Kerstin», som hon skilts från för ett år sedan under eder om
evig trohet. Nu fick hon stå där i de onda.
Det talades om storstadens frestelser. Aldrig hade hon förstått, vad det
innebar, hur fritt hon än umgåtts med sina manliga bekanta.
Men landets frestelser, se det var något, det. Satt hon inte redan här
mitt i paradiset före Adam och längtade efter en aldrig så liten orm?
– – – Men även de segaste veckor måste rulla runt det stora klotet och
ramla ner på den andra sidan, hur de än streta emot. Och nu närmade sig
allt mer Mårtensdagen, då den stora gåsmiddagen skulle gå av stapeln på
Aneby.
Ingen, som lever i livets brusande mitt och kastas från nöje till nöje,
kan förstå, vilka proportioner en sådan liten omväxling kan anta för
den, som trampar runt i det dagliga som en ekorre i en bur. Långt innan
man kommer dit, kastar den ljusa dagen sitt fyrsken framför sig över de
gråa.
Aldrig hade Märit trott, att hon skulle kunna längta så löjligt mycket
efter något så banalt som en middag! Men nu gladde hon sig som ett barn
åt den och avvaktade med otålig nyfikenhet mötet med sina kamrater på de
båda gårdarna, som hon egendomligt nog ännu ej träffat.
* * * * *
Så kom äntligen den stora dagen. In i det sista fick Märit knoga med
sina lektioner. Middagen var utsatt så tidigt som till klockan fyra, för
att få ett tidigt slut, ty vägarna voro livsfarliga på nattkröken. Märit
fick därför lov att klä sig under pauserna mellan lektionerna. Patronen
tålde nämligen inte, att hans dyrbara hästar väntade en minut vid
trappan och som han aldrig underrättade bestämt om tiden för avresan, så
var det att hålla sig beredd som till den yttersta domen.
Den ena rasten fick guvernanten springa upp och kamma sig i flygande
fläng. Den nästa fick hon klänningen på sig och rasten därpå fick hon
knäppa om alla knappar, som kommit fel i brådskan.
Hon tog en enkel klädning i gråblått crèpe, som dock genom sin chic
förrådde storstaden och klädde henne förträffligt. Med en rysning av
välbehag kände hon den ikring sig. Att en enda gång få kasta av sig
arbetsdräkten, vardagen, vad det gjorde allting lätt igen!
Precis halv fyra höll skjutsen vid trappan. I dag slogs det på stort,
den nya droskan och de två härliga, svarta parhästarna. Och på
kuskbocken satt själve Karlsson, inklämd i ett grått fodral med blanka
knappar och insvängd midja, avsedd att ge hans kantiga figur en
löjtnantsaktig sväng. Ur denna stöpform klämde sig hans hederliga, röda
ansikte, förläget och stolt, med svårighet upp.
När patronen for ensam till staden, var det inte alltid så noga. Då satt
han ofta på mjöllasset bakom Axel, som var i arbetströja och träskor.
Men nu skulle man imponera på de andra patronerna. Därav denna ståt.
På kökstrappan stod Linda och nästan grät av beundran. Och hos
arrendatorns var fönstergeranien behängd med nyfikna ansikten som med
jättelika blommor.
Nu syntes patronen på stora trappan i päls och Hedvig i en gammal, antik
röd supékappa med väldiga puffärmar.
De satte sig upp och Märit intog blygsamt platsen baklänges.
Alltid ett framsteg, tänkte hon, på Sehlstedts tid satt man bredvid
drängen.
Så fjäskade Linda och Svea med schalar och filtar, Karlsson hälsade med
piskan och så bar det av.
De präktiga hästarna sprungo, så att hagar och träd flögo. Märit njöt
och tyckte med ens, att hon var en lolla, som ej uppskattade landet.
Kunde man tänka sig en färd, härligare än denna? Det var bara så sällan
det förekom. När Hedvig ibland om förmiddagarna for in till staden i
sina ärenden, var guvernanten hindrad av sina lektioner och hon var för
stolt att be om lovdagar, som ej gåvos frivilligt.
Nu skymtade allén och flög hastigt förbi som en trupp på flykt. Var
färden redan slut? Precis tio minuter hade den räckt, med pälsar och
fällar och allt.
Och där låg Aneby i full belysning, vitt och stort i dunklet. På trappan
stod en ung betjänt i blått livré och bugade en bugning, som hans herre
ej kunde kopiera. Men så hade han också sina fyratusen om året för den,
medan den lilla tillhandaflickan fick tacka vackert för sitt »fria
vivoir».
Betjänten förde in gästerna genom en förstuga med välvt, massivt stentak
i 1500-talsstil in i ett gästrum med 1700-talsspeglar och värmeledning.
Där pälsade de av sig och Hedvig kröp som en fjäril ur puppan i en
riktigt snygg, brun sidenklädning, från vilken Märit efter lång
övertalning fått sprätta bort en jättestor rosett och en ljusblå
pärlfrans. Märit var även upphov till koaffyren, som på ett underbart
sätt förändrade Hedvigs milda fysionomi. Över de skygga, bruna ögonen
lågo ett par lockar, som hennes kammarjungfru lyckats leta fram under de
åtstramade striporna, och från den böjda hjässan stack en hårknut ut, så
trotsig, att den utmanade vem det vara månde. Med en djupt olycklig min
balanserade Hedvig detta Babelstorn på sitt förkrossade huvud.
– Skall jag ta handskarna, tycker du, viskade hon till Märit och visade
fram ett par smörgula sådana.
– Nej, låt dem vara, rådde denna och satte det vickande tornet på sitt
offers huvud till rätta.
– Nu går vi in, förkunnade patronen, som stod klar i sin brudgumsfrack.
– Ja, men pappa, sockorna, halvgrät Hedvig och sjönk förtvivlad ned på
en sidentaburett för att dra av patronens gamla ullsockor från sina
sidenskor.
– Förbaskade sölsoppa, ramla på bara, röt patronen och tog sig en pris.
Äntligen var Hedvig klar, och med fyratusenkronorsbetjänten i têten
gingo de uppför den magnifika trappan. Genom en hemtrevlig hall med
öppen spis kommo de så in i matsalen, en härlig gammal slottssal med
porträtt av gårdens bortkursade förfäder och ett alldeles nytt av patron
Nyberg själv i riddräkt och med en uppsvällning på ena kindbenet.
– Här har va’t stengolv, förklarade värden för den beundrande Märit
efter växlade hälsningar. Men si Adilina tycker bättre om paketten.
Eller hur, Adilina?
Adilina var husets fru i en förfärlig klarblå sidenklädning, överlastad
med dyrbara och smaklösa broderier kors och tvärs, mest tvärs. Det
första, barbariska intrycket försvann dock, när man över virrvarret fick
syn på ett stort, ljust ansikte med rena, fast litet sömniga drag och en
präktig knippa korngult hår. Märit fick ett stadigt och vänligt handtag,
som genast vann henne.
– Välkommen, sade fru Nyberg och menade det också tydligen.
* * * * *
Gästerna samlades tills vidare i förmaket. Där stod redan Älging och bet
sig frånvarande i mustaschen. Bredvid honom stod en lång, mager dam med
mörkt hår och i förtid åldrade drag och med något bittert och besviket i
mungiporna. Hon bar en toilett, som tydde på en annans goda smak och gav
Märit ett litet sylvasst och avhugget handtag. Hon var en sådan, som
lyfte upp handen högt i vädret på den hon hälsade i tanke, att det var
förnämt. Det var fru Älging.
– Jaså, detta är den unga fröken på Ödele, sade hon nedlåtande och
granskade ogenerat Märit från hjässan till fotabjället. Kom hit, fröken
Creutz, så får jag presentera!
En liten späd, ljus tjugoårstös med ett ängsligt och förskrämt uttryck
kom fram ur en vrå och räckte Märit handen. Hon hade en typ, som måste
ha gropar i kinderna, men av dem syntes nu ej ett spår. I stället
kastade hon en outgrundlig blick av fruktan på sin matmor och en lika
outgrundlig av bön på Märit.
Men ännu outgrundligare var den blick, som Älging kastade på den nya
lilla flickan. Intet av allt det gäckande, glittrande och falskt
patetiska, varmed han sökt förbrylla Märit, låg i den. Vore det inte
Älging, skulle man i stället kunna kalla det något av vördnad och helgd,
av ett heligt minnes makt.
Var hade Märit förresten sett denna fröken Creutz förut? Någonstans hade
detta blida, ljusa ansikte skymtat henne förbi.
Nu hade hon det, den dödas porträtt på väggen! Det var samma böjda
huvud, samma milda ögon, fast yngre och vekare. Likheten låg mera i
själen och uttrycket än i själva anletsdragen och observerades kanske
därför icke av flertalet.
Forcerat vände sig Älging till flickorna:
– Fröken Märit, rider ni? När skola vi börja med regelbundna ridturer?
Du, Olga, anser det väl ej förenligt med dina fyrtio år att åter bestiga
hästryggen? nedkastade han därpå vårdslöst till sin fru, som satt sig på
en stol bredvid honom.
– Åhå, då det är förenligt med dina, så, bet denna skarpt av.
Naturligtvis skall jag vara med.
Märit kände sig högst obehagligt berörd. Hon fann deras ton mot varandra
avskyvärd. Mellan barken och veden på det trädet var nog inte angenämt
att vara, och hon beklagade uppriktigt den lilla fröken på Älgholma.
– Tack, vad mig beträffar, är jag ännu för ovan att vilja rida i
sällskap, avböjde hon litet stelt, tog den lilla guvernanten under armen
och drog henne längre inåt rummet.
Vid bokhyllan stod Johansson på nåder i en hederlig gammal bonjour och
bläddrade förstrött och oförstående i en ouppskuren fransk roman, som
kommit med på auktionen.
– Tjänare, fröken, sade han belåten och räckte fram en väldig, röd labb.
Trots en hel flaska åderkålång, doftade han ladugård.
Märit skakade eftertryckligt den hederliga arbetsnäven och pekade på
Hedvig, som satt delvis på en stol och delvis i luften av hänsyn till
klädningen.
– Skall inte herr Johansson hälsa på Hedvig? frågade hon muntert. Om
herr Johansson visste, vad jag tycker hon är för en snäll och präktig
tös. Och så’n mat hon lagar se’n!
– Säjer fröken det? Jaha, nog är Hedvig redig alltid. Det var jädrans,
vad hon är fin i kväll, upptäckte Johansson och stegade beslutsamt fram
till sin utvaldas sida.
– Var ha vi husets omtalade »tillhanda», vår kollega, frågade Märit sin
nya, blonda vän.
– Åh, hon klär väl barnen. Se, där kommer hon.
In kom en lång, mörk flicka med håret uppkammat från en klar, slät
panna. På fingret blänkte en ny förlovningsring. Hon tillhörde tydligen
typen: »Förlovad flicka önskar komma till större herrgård, för att under
erfaren husmors ledning etc.»
Hennes lärospån bestodo dock mest i att hjälpa till med städning,
rensning av grönsaker och bär, lappning av barnkläder och dylikt. För
detta fick hon betala med att planta in i de båda synnerligen istadiga
pojkarna a b c och kindergartens första grunder. Vad bemötandet
beträffar, såg det inte ut att gå någon nöd på henne. Herrskapet Nybergs
voro båda vänliga och godmodiga människor och ovanligt litet bekajade
med uppkomlingshögfärd.
Men de båda hemmavarande pojkarna tycktes inte brås på dem. Med näsan i
vädret och händerna i fickorna på sina vita sjömansbyxor spatserade de
omkring i rummet, fullt medvetna om sin ställning som arvfurstar till
millionen, och lade sig oförsynt i de äldres samtal.
De tre flickorna hade just nödtorftigt hunnit bekanta sig med varandra,
då den oklanderlige tillkännagav, att det var serverat.
– In med er, flickor, befallde patron Svensson, som hittills hållit sig
undan, och fick en under vardera armen.
På bordets mitt tronade redan, enligt gammal tradition, det helgade
djuret på ett silverfat över en uppvärmare.
Gamle patron släppte flickorna och dunkade värden i ryggen.
– Den valde du bra, Nyberg, skrek han. Det är som med flickor, hull
skall det vara.
Det var klent med kavaljererna vid bordet. De tre flickorna fingo därför
samsas bäst de kunde om lantbrukseleven på Älgholma, den rödhårige herr
Jönsson, som genast kastade blint förälskade blickar på den blida Elsa.
Rörd redan av första vinglaset berättade han sedan oupphörligt anekdoter
utan slut.
Middagen avåts annars så gott som under tystnad. Gåsen band patron
Svenssons mun och Älging satt som ibland tyst och disträ.
De tre flickorna pratade lågt med varandra, när herr Jönsson någon gång
hämtade andan. De kommo då överens om promenader och möjligen något
teaterbesök i staden.
Johansson satt vid Hedvigs sida och gnagde strålande på ett gåsben,
medan han från babord beundrade den djärva hårknuten. Djädran till bra
hår hon hade, flickan! Att han inte sett det förrän i kväll. Hon såg ju
riktigt ung ut, där hon satt. Kanske ändå – – – vem vet – – – sedan.
Äntligen var den grundliga middagen slut och gamle patronen reste sig
för att hålla talet.
– Mina damer och herrar, började han och strök en droppe gåsflott från
hakan. Då han oförmodat avbröts av yngste herr Nyberg, som dök upp under
bordet, där han länge till sin förnöjelse krupit omkring och nupit
gästerna i benen. Med gäll röst framställde han nu till sin mamma
följande viktiga fråga att genast besvaras:
– Mamma, i vilket rum är jag född?
– Tyst, lille Karl Otto, viskade fru Nyberg nervöst och stoppade den
frågvisa munnen full med choklad från desserten.
Lilla Karl Otto tuggade nödtorvtigt och svalde därpå hastigt för att med
ännu gällare röst kunna upprepa sin fråga.
– Var det här i matsalen, säg? Jag vill veta det, vill, vill, vill.
– Sådant frågar inte små barn om, svarade fru Nyberg krampaktigt och
försökte resa sig upp.
Men hennes energiska telning hade nu gripit tag i den blå kjolen och
grät i full ilska: Vill, vill.
– Det var där inne, sade hans svaga moder och pekade obestämt mot de
inre regionerna.
– Var? I skafferiet, undrade lille Karl Otto, som älskade den osminkade
sanningen, då en stark hand lyfte upp honom i nackskinnet. Det var
patron Svensson.
– Kom nu, vasker, skall du få visa farbror dina hundvalpar, avlöste han
situationen.
Under den starka nävens järngrepp tvärtystnade Karl Ottos lip med ens
och sällskapet reste sig lättat från bordet.
* * * * *
Efter kaffet spred man sig i rummen. Johansson visade alltjämt en tydlig
tendens att hålla sig vid Hedvigs sida.
Husets beklagansvärda tillhanda försvann med den upprivne Karl Otto, som
bums skickades i säng, sedan han förevisat hundvalparna.
Men den lilla blonda guvernanten viskade blygt: – Kom fröken! till Märit
och drog henne med sig in i ett annat rum, som för tillfället stod tomt.
– Säg mig, hur skall jag göra?
– Hur är det fatt? frågade Märit uppmuntrande.
– Jag är så olycklig, stötte den andra fram.
– Åh, så farligt är det väl inte. Förresten skola vi väl inte vara
fröknar med varann. Jag heter Märit.
– Och jag heter Elsa.
– Hur är det nu då?
– Jo, fru Älging är så ond på mig, så ond, så ond. Och jag undrar inte
på det, fast jag ingenting gjort. Men jag vill inte lämna min plats för
dem där hemma. Vad skulle folk säga och tro? Och jag måste vara hos
främmande, för – för vi har inte så gott om det hemma och jag har fyra
små syskon, halvsnyftade den lilla stackaren, som såg ut att med ens
hårdhänt ha blivit väckt ur barndomens lyckliga sömn till de storas
kvalfyllda strider. Det känns som om jag hatade dem båda, fortsatte hon,
och jag har aldrig hatat någon människa förr. Det gör så ont.
– Fru Älging hade det nog inte alltid så lätt, försökte Märit medla. Du
har kanske omedvetet retat henne på något sätt.
– Nej, nej, det är inte så enkelt, sade Elsa rodnande. Jag svär, att jag
inte medvetet velat göra henne emot. Jag tänkte inte på någonting. Herr
Älging är ju så vänlig, inte kunde jag tro – –. En gammal, gift karl – –
och jag, som – –
– Nå, sade Märit.
– Hur skall jag kunna säga det? Det började så bra, tyckte jag, jag
började redan trivas. Och så en kväll försökte han kyssa mig. Utan
vidare, då jag mötte honom i trappan. Kan du förstå det? Och fru Älging
kom och fick se det. Jag trodde, att jag skulle dö. O, Märit, säg mig,
är livet sådant? Som i skämttidningarna, där herrn alltid kysser pigan?
Då vill jag aldrig, aldrig gifta mig, inte ens med Gösta.
– Gösta, vem är det? frågade Märit mera för formens skull.
– Det är – – vi hålla av varann. Men hän är fattig som jag, en
underlöjtnant med skulder. Vi få vänta på varandra några år. Fast nu –
–. Fru Älging ville inte tro mig, förstår du. Hon ville köra mig på
porten, men jag förödmjukade mig, föll på knä och tiggde och bad att få
stanna. Det hjälpte inte. Då kom herr Älging och tog henne i enrum. Jag
vet inte, vad han sade, men hon kom tillbaka och sade helt kort: Ni får
stanna, om ni vill!
– Hur kunde du be att få stanna – och på ett sådant sätt! frågade Märit
upprörd.
– Det säger du, ja! Du har din examen och kan gå, när du vill. Jag, vad
har jag? Min lilla åttaklassiga och det där andra, som alla de andra
annonsflickorna ha. Tror du, att just jag fått platsen bland trettio
andra, om inte far varit major och haft gamla relationer här neråt? Jag
_kan_ inte komma tillbaka så snöpligt. Vad skulle Gösta säga, om han
finge höra detta?
– Så skulle han tro dig och ingen annan.
– Ja, men då känner du inte männen! En liten tagg skulle kanske sitta