I rang med husets katt - 07

Total number of words is 4801
Total number of unique words is 1557
31.1 of words are in the 2000 most common words
39.4 of words are in the 5000 most common words
44.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
svan hade ännu kommit till henne och där satt hon nu och leddes på
Älgholma och hade suttit där hela julen. Och nu försökte hon falla Märit
om halsen i telefonen, för att åtminstone hon kunde komma.
Om Elsa åkte skidor?
Ånej, hur kunde Märit tro det. Inte åkte man skidor i Skåne. Men om
Märit ville, kunde hon gå och möta henne en bit. Det var ju så vackert
ute i dag.
När hon ringde av, stod Märit en stund tveksam med handen på telefonens
vev. Just nu var fältet fritt, skulle hon ringa nu?
Men så kom hon att kasta en blick på sitt yttre. Och den som tror, att
en ung flicka första gången talar i telefon med sin utvalda i sportdräkt
och kängskor, han känner inte kvinnan.
I morgon, tänkte hon, i morgon.
Och med ganska ont samvete gick hon ut och spände på sig skidorna och
körde i väg bort emot Älgholma.
* * * * *
Föret var inte lysande. Det gick som på tjära och gnisslade och ven av
småsten och sand. Men det var skönt att sträcka ut ännu en gång så gott
det gick. Och trots förmiddagens otur, var det något, som bar henne
framåt, något, som sköt på och spände ut sig som vingar.
Efter »i dag» kom ju »i morgon» och så ännu en dag med tusen
möjligheter.
Innan hon visste ordet av, hade hon hunnit halva vägen.
Då hördes bjällror i rask takt och en liten kappsläde svängde om hörnet,
förspänd med en grann travare.
I släden satt lilla Elsa. Blek? Nej, skär som en vinterros – av den
friska luften, förstås.
Och bakom henne på kuskbocken satt Älging med de stengrå ögonen vidöppna
och sitt flyktiga leende irrande likt solglittret över snön.
De viftade mot henne på långt håll.
– Vi lovade ju att möta er, ropade Älging muntert.
– Vi – – var det redan vi?
– Lilla Elsa, den svanen, som du nu åker efter, den är svart.
Var det på tid, att hon tog galne Älging i armen?
Nej, i dag var hon nog inte lämplig till skyddsängel. Hon spände av sig
skidorna och steg varm och leende in i släden till Elsa.
– Aj, aj, de ögonbrynen! sade Älging och hötte med piskan. Sannerligen
ha de inte kommit ännu högre upp. Akta er bara, att de inte flyga i väg
med er en vacker dag.
– Jag har redan flugit, sade Märit och skrattade högt.
– Nå, då skall ni få det igen. Jag är inte så rädd om krakarna som min
vän på Ödele och kör inte till min egen begravning. Då får någon annan
köra för mig.
Klatsch, nu känner hästen, vad det gäller. Han sträcker på sin smärta
hals och kastar huvudet bakåt.
Minnen från hans glansdagar, då människornas ögon som förtrollade hängde
vid hans vinglätta lopp, draga likt ilningar genom honom och göra honom
till en båge av stål.
Det susar i luften och små snöstjärnor falla från en blå himmel ned i
flickornas hår. Den forna ensamheten har lyft från deras unga bröst och
de känna, att sådant borde livet alltid flyga fram vid deras år.
Och stjärnorna falla i lilla Elsas ögon, så att de bli fuktiga och
glänsande. Och ibland kasta de en skygg blick på något där bakom. Vem
kan alltid se rakt fram?
Så köra de med en konstmässig sväng upp till Älgholma ståtliga portal.
Men portalen var också det enda, som var ståtligt på Älgholma. Annars
var det rent ut sagt ett stort, fult brunt hus utan tradition, byggt av
Älgings fader, när det gamla, förnäma corps de logiet brann ned.
Det var endast själva jorden, som hade tradition. Den hade fuktats av
mycken och idog svett från Älgingska bondepannor, tills Älgingarna en
dag blevo herrar och läto andra böja sina pannor för dem och fukta
jorden med sin svett.
Fädernas jord var det, som band galne Älging, som lika litet passade att
arbeta i den, som hans travare passade att gå framför plogen.
Och lika omotiverad som Nyberg var på Anebys »pakett», lika förfelad var
denne fin du siècle-man i de stora, tomma rummen i detta påmåfåhus, där
fru Lauras ande härskade i stela, uppradade stolar och konstrika
»bonader», glödritade ramar och stora, handhamrade järnkronor, till
några få bevarade rester av spindelmöbler och gamla porträtt, räddade i
hast från eldsvådan.
Han, grandseignören, sov i paneldivan, medan Nyberg doftade stall i sin
salong à Louis quinze. Men förmodligen var det som det skulle vara, ty
den senare kunde sin gödsellära bra mycket bättre.
I en undangömd vrå av huset hade Älging inrättat ett litet krypin för
sig själv, fullt av pipor och böcker och en säreget personlig doft.
Böckerna voro kanske inte de, som hade bort finnas där: avelslängder och
broschyrer om fjäderfä. Nej, det var mest onyttig skönlitteratur, det är
sant, men valda med en viss omsorg och grundligt lästa. Det var en god
del Hamsun och Anatole France på originalspråket och alla Strindbergs
skrifter i läckra band. Sant är, att där också funnos en del andra
böcker, sådana som stora hopen menar med »franska».
Bokhyllan stod på den ljusaste platsen i rummet, men i dess
undangömdaste vrå hade skrivbordet sin plats. Vid vilket den nuvarande
herren till Älgholma tillbragte mången natt med att söka reda ut den
gamla gårdens hopplöst tilltrasslade affärer.
De stora yttre rummen voro alldeles tomma på folk, när de åkande komma
in.
– Var är frun? frågade Älging en tjänsteande, som först efter lång
tvekan stack in näsan genom dörren.
Flickan såg förvirrad och förlägen ut.
– Frun åkte ut med barnen och herr Jönsson, stammade hon till slut.
– Åh, jaså, Älgings min mörknade. Det kom ett veck mellan ögonbrynen,
ett skarpt veck, ett grymt, som sargat dit med en slö kniv.
– Jaså, hon åkte ut, upprepade han därpå för sig själv, tog fram en
cigarrett ur ett silveretui och tände den nervöst. Ja, då vet jag ingen
annan råd, än att jag får bjuda er in i mitt tusculum så länge. Göta,
tag in kaffet till mig. Gott, starkt och en liten Bols för damerna efter
åkturen.
– Nu på förmiddagen, invände Märit.
– Ja, jag vill inte ha någon lunginflammation på mitt samvete. Det var
ju jag, som bjöd er på skjuts direkt efter en skidtur. Så nu är det bäst
att lyda utan vidare. För att ni ingenting skall ha att invända, skall
jag själv ta en grogg, fast det för mig är en hädelse denna tid på
dagen.
Inne i sitt rum gjorde han snart flickorna hemmastadda, så att de i sin
uppsluppenhet flögo kring som yrvakna sommarfåglar bland pipor och
romaner. Han kunde öppna buren för sådana små fåglar, han, Älging. För
att sedan, när han behagade sträcka ut limstången och då satt där kanske
en och pep ömkligt med slokande vingar.
Kaffet kom in om en stund och Elsa serverade det. Hon var så söt och
kvinnlig, där hon stod, det ljusa håret föll ned över ögonen och hon
höll sitt lilla pekfinger på locket, för att det inte skulle falla ner
och gå sönder.
Och Älging såg och såg och ibland fick han en snabb fågelblick igen. Och
Lohengrin var långt borta och om han drack, så var det nog inte ur den
heliga Graal.
Men i sitt soffhörn satt Märit och undrade, när skyddsängeln bör
uppträda i tablån.
Det blev emellertid en annan sluteffekt på den levande tavlan, än hon
tänkt sig.
Dörren öppnades plötsligt och där stod fru Älging. Förstenad såg hon på
flickorna, på brickan, på cigarretterna, på likören och hennes blick,
den sade: »Och till sådana lämnar man sina barn». Och blicken numro två
sade något mycket mera privat till Älging.
Men den kom ljungande tillbaka från två hårda, stengrå ögon, det slog
gnistor ur den som ur flinta.
Den blicken skar i mer än ett sinne.
– Jag har också varit ute och åkt, lyckades fru Älging pressa fram. Med
– med eleven och barnen.
– Så angenämt, sade Älging ironiskt. Vi ha tydligen samma smak, fast vi
välja olika vägar.
Vid de knivskarpa replikerna var det, som naggade ett hemligt
samvetskval de unga flickorna. Skyggt sänkte Elsa sina ögon och genom
Märits sinne flög den tanken: Tänk, om det en gång skulle kunna bli så
även för _oss_. Vem hon då menade, det vete den allenast, som kan följa
alla farande tankar.
De visste ej med sig något särskilt, men de kände sig med ens olidligt
skyldiga inför denna kvinna med det förstenade ansiktet, ur vilket dock
ett mäktigt, lidelsefullt uttryck höll på att arbeta sig fram. Det
arbetade i hennes strupe, det ryckte och slet i dragen, som när
islossningen oemotståndligt kommer.
I nästa minut skulle hon säga något, göra något omöjligt och
oåterkalleligt, något som ej passade till det obetydliga
händelseförloppet, men som var ett passionerat hjärtas flämtande efter
luft, den bittra kalkens översvämning genom den sista lilla droppen och
ett förtvivlat antingen – eller.
Något, som kanske skulle märka den stunden för hela livet för dem alla,
blott genom ett trött sinnes överilning.
Nej, det fick inte ske. Med förtvivlans mod störtade Märit fram och
fattade fru Älgings hand, som för att avvärja ett slag.
– Förlåt oss, att vi ej väntade på fru Älging, sade hon brådskande för
att ha något att säga. Men se, jag måste snart hem till Ödele igen.
– Åh, för all del, svarade denna, det spända uttrycket vek plötsligt som
om det brustit från hennes drag och tyst och trött vände sig husets fru
om och gick tillbaka ut ur rummet.
– Kom, så gå vi upp på mitt rum, viskade Elsa till Märit. Hon var
likblek och hennes ögon sågo ut som ett förvånat barns.
De smögo sig försagda upp på Elsas kupa, som hon tack vare sin händighet
och smak lyckats förvandla till ett inbjudande litet krypin.
Där kröpo de upp i soffan och ville ej se varandra i ögonen. Därutanför
föllo ännu de vita snöstjärnorna och smälte till tårar mot rutan. Det
var så tyst.
– Du, Elsa, sade Märit till slut. Du skulle i alla fall akta dig för
Älging. Efter vad, som hände en gång. Har du redan glömt det?
– Du förstår väl, att det aldrig mera hänt och aldrig skall komma att
hända, det har han lovat.
– Åh – har han lovat. Ni ha alltså återupptagit ämnet – – ett farligt
ämne, Elsa. Kom ihåg, att han är gift!
Då flög Elsa upp som stungen av ett bi, såg Märit förfärad i ögonen och
kastade sig med ens framstupa på golvet framför henne och gömde huvudet
i hennes knä. Och brast i en flod av tårar.
– Tror du inte, att jag minns det, tror du jag någonsin glömmer det – i
så fall bara ibland. Som i dag, då vi åkte och det var så vackert och
jag var så glad.
– Han åkte ifrån den han bort åka med och tog dig med sig. Bad han
kanske henne först? Tycker du det var vackert? Sådana små knappnålsstygn
såra mera än grova hugg. Du såg ju, hur det gick.
– Hon vill ju inte, vet du väl. Elsa försökte trotsa sig själv, men
trotset gick ömkligt mitt itu. Jo, visst vill hon, men hon säger bara
så, för att han skall be henne. Men det gör han inte. Och felet är mitt
– och före mig var det någon annans. Nej, inte det heller – – jag vet
inte, vems felet är.
– Felet är väl hans, Elsa.
– Nej, inte hans. Det kom hastigt, flämtande, liksom ofrivilligt.
Så blev det alldeles tyst, endast Elsas hastiga andedrag hördes.
– Se på mig, Elsa, sade Märit lågt och sökte lyfta upp det lilla ljusa
huvudet i sitt knä. Inte har du väl, säg, kunnat vara nog dåraktig att
gå och förälska dig i Älging, när du vet, hurudan han är? Säg, nog har
du väl hört, hur han förfört och övergivit unga flickor, som bott under
hans tak. Unga flickor som du. Beroende som du. Skyddslösa som du.
– Jo, jo, viskade Elsa, visst har jag hört.
– Och ändå tillåter du, att han söker närma sig dig igen?
En mörk rodnad färgade plötsligt det nedböjda ansiktet. Med ett stolt
kast på nacken reste sig Elsa upp och började gå omkring i rummet. På
byrån stod ett porträtt, en ung trohjärtad man i löjtnantsuniform, med
ett öppet, en smula alldagligt ansikte. Elsa tog tankspritt upp det och
såg på det utan att se det och satte det förströdd tillbaka.
– Tillåta – – den första stenen och den kastar du! Du, som sitter där i
lugn och ro i det gamla uggleboet Ödele med patron Svensson. Han kan då
inte fresta någon, gamle patron. Och du har åtminstone lugn och
hemtrevnad kring dig. Men här – – ja, du såg själv, hur det är. Och bara
en halv mil har du till staden. Och jag – – jag hela milen – – det är så
man kan bli galen! Ensam, ensam, dag och natt med vinden, som tjuter på
Älgholmas stora vind som på en stepp. Ensam med en kvinna, som hatar
mig, ensam med mig själv. Jag har aldrig varit van vid en sådan
ensamhet, hör du. Och så skriver inte Gösta på en vecka eller två, tiden
går så fort för en ung, glad löjtnant i en liten garnisonsstad, han kan
ju inte alldeles begrava sig för min skull. Och då blir jag ändå
ensammare än förr.
Aldrig visste jag, hur farligt det är att vara ensam förrän nu. Jag har
varit ensam i Stockholm, men jag var aldrig rädd. Men här! Var komma
alla tankar ifrån, all dåraktig längtan, allt, som pockar och ropar:
leva till varje pris! Upp ur denna tystnads kalla grav! Jag är ung, jag
förgås! En människa, en människa!
Det blonda huvudet var åter i Märits knä. Och hon, som skulle vara
skyddsängel, mindes en mörk kvälls tankar och två märken som efter bett
i patron Svenssons hemmagjorda byrålåda.
Hade hon kastat en sten, den allra minsta lilla kiselsten, i ett hårt
ord på en sådan ensam liten flickstackare?
– Och då kommer han, fortfor Elsa med hes röst. Inte alls, som du tror,
utan som en bror, en vän. Ja, du tror det väl inte. Men så är det. Och
han tar min stackars frusna själ varsamt i sina händer. Och han låter
mig få tala ut. Och han _förstår_ så väl, hur det är. Och då öppna sig
de kalla ögonen, det lyfter sig som en sten från dem, och därunder ser
man en djup grotta, full av hemliga skatter. Tag, säger han.
– Men, Elsa lilla, du har ju din Gösta. Vad skulle han säga? Skriv om
din ensamhet till honom.
– Till Gösta. Inte skulle han förstå. Han har aldrig varit riktigt
ensam.
– Nå, så far härifrån.
– Kanske skulle jag gjort det då – – den gången. Men då tänkte jag:
varför fly, då man intet ont gjort? Då får man skenet emot sig. Man
måste vara tapper och stå på sig, säger Gösta. Och så tänker jag väl än
– – jag har intet ont gjort och våren ut skall jag stanna. Vad skulle
jag förresten säga för skäl? Det är just det, ser du, att ingenting blir
sagt, ingenting gjort och är ändå så tungt. Kan du förstå det?
– Undvik åtminstone Älging.
– Undvika. Var skola vi undvika varann i samma hus, under samma tak? Vi
drivas ihop som får i oväder av gråvädret ute och inne.
– Men, barn lilla, hur skall detta sluta? Märit blev nu på allvar
orolig.
Då reste Elsa sig på nytt, steg upp och gick fram till fönstret.
– Du behöver inte vara ängslig, sade hon tonlöst. Det slutar inte för
mig som för de andra. Jag är inte sådan, ser du. Det enda jag ville, är
att någon gång få stryka hans stackars grånade hår, för att han varit
god mot mig i min ensamhet. Men bara den tanken är väl ett brott. Nej,
du behöver inte vara rädd.
– Jag menar inte så. Men inte vill du väl heller börja livet med att
skilja två föräldrar åt och bryta ditt eget löfte?
– Nej, nej – – blir det för svårt, reser jag.
– Lovar du mig det? Och att försöka undvika all ensamhet med honom. Jag
tycker så mycket om dig, ser du, Elsa. En sådan som du får inte kasta
bort livet, innan det börjat! Han är ju också en åldrande man, kunde
vara din far nästan.
Alltjämt blek som snön där ute sade Elsa:
– Ja, jag lovar.
Då knackade det på dörren och de ryckte till som hemliga sammansvurna.
Men in kom endast en liten näbbig husjungfru och läste upp sin läxa:
– Frun undrade, om inte fröken Grahn vill stanna på middag.
Märit fick plötsligt bråttom. Nej, för all del – – hellre vad som helst
än en sådan middag under blickars korsade svärdsklingor.
– Tack, men de vänta mig hemma, svarade hon hastigt.
Och hur det var, lyckades hon efter mycket parlamenterande krångla sig
ifrån den ovälkomna bjudningen och satt så äntligen i en släde på hemväg
med skidorna fastbundna bakom sig.
När de lämnat gården, andades Märit ut. Luften var tung på Älgholma.
Härute var den kall och klar som gnistrande vin och de blåa skuggorna
började bli djupa som på gammalt porslin.
– I morgon, tänkte hon, i morgon.
Och det var något friskt och befriande i det ordet, något, som lyfte en
högt över allt kvalm som upp på ett befrielsens berg.


ÅTTONDE KAPITLET.
Om en levnadsglad mjölkhäst och en sammansvärjning

Nästa morgon var snön nästan borta. Jorden försökte skälvande dra de
sista trasorna av den över sig, men den våta vinden ryckte och slet
alltjämt stora flikar ur lintyget.
Men ändå lyste det vita skenet lika klart ännu, tyckte Märit.
Och så steg hon resolut med glädjefoten ur sängen och satte den före
sig, när hon skulle gå nedför trappan för att ringa.
Och se, telefonen var klar, ty allt viker för beslutsamheten.
Med klar och klingande röst sade hon sitt nummer, som man nämner numret
på en lott, som man hoppas vinna högsta vinsten på.
Nu växlade de i borgmästarinnans torn, ty i hennes hus var
nyhetscentralen.
– Klart, sade fröken.
Och så enkelt kan det vara att knyta ihop nornornas avbrutna tråd.
Ty nu hördes långt bortifrån hans röst, löjligt förändrad av all metall,
som den skulle gå igenom, men med ett eko av det manliga och djupa hon
mindes.
Men vad sade den?
– Jaså, är det verkligen ni, sade den helt lugnt och kallt.
– Ja och Ni, svarade Märit, snopen och avkyld.
– Det har varit jag. – Rösten var nu gravlik. Ännu för en månad sedan
var det jag, nu är det min skugga, för så länge har jag suttit här vid
telefonen. Ty det var en gång en flicka, som lovat ringa till mig, och
hon är av den sorten, som aldrig ljuger.
Märit skrattade. Ett lyckligt skratt, som så när hade vållat avbrott
uppe hos borgmästarinnan.
– Nog hörs det vem som ljuger, sade hon. Ni har ju haft ferier, ni
också, och kanske varit bortrest.
– Ja, kanske som allra hastigast, i förbifarten. Men min själ har suttit
på vakt här och den fick varken vått eller torrt. Och ingenting vågade
jag företa – ett hedersord är ett hedersord. Hur som helst, så tänker
jag nu ta en gruvlig hämnd på er för ert trolösa svek. Jag tänker bjuda
er på Åköpings teater i morgon.
– Finns det verkligen teater där?
– Joodå, logen »Enigheten». Jag vill mest ha dit er för det utmärkta
namnets skull, för jag hoppas verkligen, att vi skola bli riktigt eniga
till slut.
– Det är vi väl.
– Nå, låt oss då genast enas om teatern i morgon.
– Ja, tack, på ett villkor. Jag skulle gärna vilja ha en annan flicka
med mig, en liten blek en, som heter Elsa och som behöver bli ense med
sig själv. Var och en betalar för sig, så blir det enklast.
– Nå, kör för Elsa, för hur många Elsor som helst, bara ni finns
någonstans bland dem. Alltså, vid Enigheten i morgon!
Och så klipptes tråden av för andra gången, men det var ingen av
parcerna, som höll i saxen, utan bara en liten telefonfröken, som
tyckte, att nu kunde det min själ vara nog med fånigheter.
* * * * *
Men vägen till Enigheten tycktes bli stenig nog.
Den första stötestenen var som alltid hästfrågan.
Det stod väl sina tjugu hästar på stall. Men den ena hade varit till
kvarnen och den andra körde ved och resten stod och mådde gott och
ryktades av Axel, för att vid tillfälle säljas på »Hönsemåla marken».
Endast den gamla, halvblinda mjölkhästen stod i den skummaste vrån och
var villig att rädda flickorna från att gå sex kilometer i mockaskor.
– Hon är så sediger, att fröknarna kan köra in till stan själva me’ na’.
Hem kan Mosingepojken köra, för han har gått in till stan med en ko till
slaktarn, avgjorde patron Svensson. Märra kan ni ställa hos handlar
Gillbergs där vi tar specifikationerna.
Så var den saken klar.
Sedan gällde det att befria unga Elsa från sina förtryckare genom visa
och kloka ord.
Tyvärr, eller kanske rättare sagt tur nog, var inte patron Älging själv
hemma. Han hade rest på en liten tripp till Berlin. Annars hade kanske
de två flickorna kommit ilande efter parhästar med gentlemannakusk förbi
Storgatans alla hungriga skvallerspeglar.
Nu kommo de blygsamt Bakgatan fram, efter en oryktad mjölkhäst, som det
höves andens ringaste trälar.
När Märit ringde till Älgholma, framställde fru Älging flere djupsinniga
frågor, än som höves för att befria den finaste ärtprinsessa. Men Märit
lyckades någorlunda nöjaktigt besvara dem och till slut var lilla Elsa
fri att ta sin halva mjölkkärra i besittning.
Och så nalkades den stora timmen.
När Märit för andra, säger andra gången på Ödele, kröp i sin enkla
stass, visste hon precis, hur Askungen kände det, när hon slängde sina
sotiga trasor.
– Nu kan pumpan komma, sade hon muntert.
Och genom fönstret såg hon den redan komma skramlande.
Flickorna skulle åka i tid, för att hinna få gamla Bella instuvad före
teatern.
Där kom nu också lilla Elsa runt hörnet i saktmodig karriär. Det var
lantbrukseleven Jönsson, som körde henne efter fru Älgings avdankade
ridhäst. Han skulle nu vänta i Ödele, där han hade en del ärenden att
uträtta, och så ta henne med sig tillbaka efter teaterdags.
* * * * *
Så satte sig båda flickorna upp i pinnkärran efter Bella och pälsade på
sig så gott de kunde. Jönsson hjälpte dem beskäftigt och hade mycket att
syssla med tömmar och seldon.
– Kan du köra? frågade Elsa försiktigt.
– Åh, si så där, svarade Märit. Drar man i högra tömmen, så går hon väl
åt höger och tvärtom. Förresten är ju Bella så sediger, sa’ patron. Och
därmed försökte hon åstadkomma en kavat klatsch med piskan, men lyckades
bara slå sig själv på näsan med skaftet.
– Nu kör vi.
Först efter många smackningar och inställsamma övertalningar förstod
äntligen Bella, att det verkligen var allvar på färde och satte sig
makligt i gång, ej utan förebrående blickar för att hon skulle köra
mjölk till staden den här tiden på dagen.
Ty Bellas horisont inskränkte sig till mjölkflaskor och skjutspojkar.
Och då väl Märit skulle föreställa det senare, kunde väl Elsa ej vara
annat än en underligt skapad bleckflaska.
Och den flaskan satt åtminstone stilla som en flaska skall. Men
skjutspojken, hon hanterade tömmarna, som om hon trott, att Bella var en
marionett, fast det visste nog Bella inte vad det var. För varje minsta
krök slet hon och röck i den gamla hästens hårdnade mungipor, som om hon
tänkt dra ut de fattiga stackars tandstumpar hon hade kvar.
Då och då såg sig Bella föraktfullt om och hennes halvslutna ögon sade:
Tror du inte jag hittar vägen till stan bättre än du?
Men »sedigheten», hur gick det egentligen med den?
Själva Bella tycktes vara lössläppt för kvällen, ty ju närmare hon kom
staden, dess finare och mera raffinerade blevo hennes tag. Hon kråmade
sig och krumbuktade, den gamla kraken, som ett föl i backfischåldern och
koketterade för sin egen skugga och låtsades skygga för den. Och för
varje kilometer ökade hon farten.
– Där ser du kreaturens suckan, sade Märit docerande till Elsa. Denna
Bella, som vi trott blott bestå av fyra gamla spattiga ben och en mage
för hö och havre, vågar du förneka henne en längtande själ? Vem vet, hur
också hon i sin spilta grämt sig över tråkigheten på landsbygden och
trängtat till stadens flärd och brus? Ser du inte, hur blotta den
fjärran doften av Åköpings förfinade kultur gör henne ung på nytt?
Men Elsa klängde sig blek och darrande fast i kärran, som börjat
våldsamt kränga av och an. Bella låg nu nästan i galopp.
– Men Märit, ka –, kan – du köra?
– Köra? Vad har jag gjort annat nu i fyra kilometer? Är du rädd, kan du
stiga av och gå. Eller kör själv.
Att stiga av var lättare sagt än gjort.
– Ne – nej, älskade Märit. Ho – hon skenar ju snart.
– Bella – – skena. Har du sett månen bli en grön ost?
Men Märit var visst inte så lugn, som hon ville påskina. Hon kände inte
igen den sedesamma Bella, som visade sig nyckfull och hysterisk som den
bleksiktigaste storstadsmö.
– Bella tror visst, att hon är en ren, försökte hon med förtvivlans mod
att skämta. Jag hörde en gång talas om en, som hade en ren, som sprang
så bra. Bara man låg som ett bylte i akjan och bara följde med, dit hon
ville. Men man fick inte nysa, inte andas knappt, inte på minsta sätt
visa, att man levde – för då stannade renen tvärt och gick sedan inte
att få ur fläcken. Om vi skulle försöka det med Bella?
– Gör vad du vill, snyftade Elsa, bara vi komma med livet ur denna
förskräckliga kärra.
Men det skulle väl bli värre än.
Bella började plötsligt leta reda på genvägar. Bäst det var vek hon helt
resolut in på en åker och sneddade tvärs över den utan att bekymra sig
om några bromsningar eller alarmsignaler. Tur nog var just där inget
dike, utan vägen övergick omedelbart i fälten.
Den levnadsglada mjölkhästen hade ett visst dunkelt motiv för sina
irrfärder. När det någon gång föll snö på slätten, föll det nämligen
ofta i sådana massor på de trädlösa vidderna, att man icke visste sig
någon råd att få plogat i en hast. Man måste därför vid sådana
tillfällen staka ut provisoriska genvägar över fälten och märka ut dem
med granar, alldeles som man gör på isen. En sådan genväg hade gått just
här.
När nu Bella i den fallande skymningen här och där såg en osmält
snöfläck skymta, flög det en oklar idéassociation genom hennes gamla
trötta huvud. Hon vek in på den kända avvägen och körde dem nu raskt och
muntert över frusna plogfåror och stock och sten, så att den skrangliga
kärran guppade som ett skepp i den vildaste sjönöd och flickorna hade
all möda att hålla sig kvar, stela av skräcken och den isande blåsten
som de voro.
– Bella har i alla fall lokalsinne, sade Märit med ett försök att vara
morsk.
– Bella har fått kollern, stönade Elsa. O, stackars mamma, när hon får
läsa det i tidningarna!
– Vad då?
– Att jag blivit ihjälåkt av dig och en galen häst.
– Ihjälåkt av mig? Är det jag kanske, som gett kräket »glideflygt» eller
vad det nu är hon fått i sig? ropade Märit med kränkt värdighet.
– Nej, men det är ju du, som kör, sa’ du.
– Ja, visst katten kör jag, försäkrade Märit och låtsades fortfarande
tro, att hon gjorde det.
Hur det var, så pallrade sig emellertid Bella slutligen upp på vägen
igen och skumpade vidare på den.
Som genom ett under rullade de så helskinnade in på Åköpings knaggliga
gator, sönderskakade in i själen, men ännu med livhanken kvar.
Men när Bella speglade sig i de glimmande butiksfönstren, greps hon åter
av övermod och vek resolut in på Storgatan, fast de båda flickorna
förtvivlat hängde i tömmarna.
Klockan var sex – – butikerna stängdes och bodbiträdena – Åköpings
jeunesse dorée – promenerade förnäma och uttråkade efter ströget med
klackring på krökt lillfinger, då en illa medfaren och nedstänkt
mjölkkärra svängde in på gatan vid tullen och i flygande fart kom
ströget nedför, plöjande deras led. Förnämiteten fick fara i en hast och
man räddade sig skyndsamt upp på trottoarerna.
Väl i säkerhet upptäckte man två gudinnor med flygande hår och hattar på
trekvart, som i denna anspråkslösa char flögo tvärs över Stora Torget på
aftonrodnadens vingar.
Det var Bella och flickorna, som gjorde sin lysande entré på scenen.
Hos sadelmakare Modig bredvid Stadt fanns en uppstoppad häst utställd
med sadel och allt och den pållen hade i alla tider varit
Åköpingsgrabbarnas lönnligaste kärlek och det underbaraste de visste.
Grållens upphöjda ro innanför glasrutan måtte ha lockat Bella, ty hon
ville med ens absolut in genom skyltfönstret och intaga platsen vid hans
sida. Och Märit började just med förtvivlans snabba tanke räkna efter,
om månne en fattig guvernantslön skulle räcka till att betala en så stor
fönsterruta.
Då kom till all lycka någon utskramlande bakvägen från hotellet med ett
par mjölkflaskor.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - I rang med husets katt - 08
  • Parts
  • I rang med husets katt - 01
    Total number of words is 4324
    Total number of unique words is 1709
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 02
    Total number of words is 4590
    Total number of unique words is 1740
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 03
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1644
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 04
    Total number of words is 4634
    Total number of unique words is 1713
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 05
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 06
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1586
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 07
    Total number of words is 4801
    Total number of unique words is 1557
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 08
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1660
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    33.9 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 09
    Total number of words is 4621
    Total number of unique words is 1750
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 10
    Total number of words is 4711
    Total number of unique words is 1729
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 11
    Total number of words is 4745
    Total number of unique words is 1663
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 12
    Total number of words is 1933
    Total number of unique words is 871
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    42.2 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.