I rang med husets katt - 10

Gillbergs, brett och fett och blankt av flottiga pengar. Där de fattigas
gråa kåkar utan stenfot, ödmjukt slickande de stora husen på foten.
Till slut nådde blicken tullen. Bort med dess gamla, ruttna port, som
hängde gistnande och öppen på rostade gångjärn – – den sista av sitt
slag i landet.
Nu låg vägen fri mot frihetens blåa rand därborta vid slättens andra
ände.
Med en suck av lättnad började Torbjörn Haller visslande med sin
morgontoilett.
Den dagen gick var sekund i rätt takt, tyckte han. Så lätt blev det
allra trögaste och tyngsta, som annars släpade så långt efter en. Och så
stod aftonen eftersinnande och allvarlig över staden och ljuden från
landet strax utanför trängde genom stillheten.
Man hörde fåglar kvittra ända bortifrån kanten av slättens stora matta,
kor råmade och hundar skällde. Det rullade av vagnar ut genom tullen och
en plog gnisslade mot en sten.
Då tog Torbjörn Haller sin hatt och gick mot berget.
Den raka, breda vägen hade ej blivit krokigare. Den gick lika trädlös
över mödans stora slätt.
Men allt förtonade sig så mjukt dessa ljumma aftnar i maj, var den
minsta vägkrök blev till något förvånansvärt och oväntat. Och över ängar
och fält ljöd lärkornas berusande jubelkör utan uppehåll i det svävande
blå diset. Ännu när solen längesedan gått ned, kunde man höra en och
annan enstaka drill nedifrån marken, kvävd och dämpad som en öm
viskning.
Ingen väg är enformig i maj, när man har en glad tanke i sällskap.
Vår hjälte väcktes ur sina funderingar av att han plötsligt trängde in i
den täta dungens dunkelgröna valv. Därinne var som alltid dävet och
svalt, det var som att dyka till bottnen av en grumlig å.
När han åter bländad kom upp till ytan, låg berget öppet framför honom,
belyst av aftonsolen.
Var fanns nu vinterns karga gamla riddarborg med bistra murar och
skansar? Muren var stormad och fästningen tagen – på alla bastioner och
torn flaggade det av gröna vimplar och hängen, av vajande blom och blad.
Och överst på krönet satt prinsessan och vinkade, befriad, ung och späd.
Hon vinkade ned mot vägen, som slingrade sig i kantiga, stela ringlar.
Det var den besegrade draken. Och på hans gröna huvud stod Torbjörn
Haller och vinkade tillbaka och var en prins Maj så god som en annan. Ty
i fickan bar han något, som gott kunde vara kvittot på halva kungariket.
Med papperet i handen stormade han uppför vägen. På den stora, flata
stenen satt Märit och solskenet låg som en krans kring hennes bara hår.
– Jag sitter och gör avbön, sade hon. Till slätten, för att jag kallat
den ful och naken. Se, så vacker den är i kväll! Som en ångande, grön
bål. Jag skulle vilja dricka ur den. Och lärksången – – – jag har visst
aldrig hört lärksång förr – – den skall höras så här i jättekör – –
lärkan är ingen solist som trasten. Tycker du dig inte nästan se
drillarna? Det är som skumpärlor i champagne. De stiga uppåt, uppåt i
det stora, flata glaset. Man blir så glad av lärksång och längtar
ingenstans mer.
– En Märit utan längtan. Då har jag visst gått fel i kväll.
– Vad menar du, Torbjörn?
– Jag menar, att de sex inseglen fallit – – det sjunde kan bara du
bryta.
– Du kan verkligen tala i gåtor.
Då räckte han henne det stora konvolutet. Hon öppnade det tigande. Det
var utnämningen till en adjunktstjänst i Stockholm.
– Kanske är det icke så mycket i andras ögon, fortfor Haller. Men för
mig betyder det porten åter öppen ut mot livet, alla möjligheter inom
räckhåll. Det är som om jag vaknat ur en dvala – det brinner i mig att
verka och handla på nytt. – – Men det betyder framför allt något annat.
– Vad då?
Två små ord, men de räcktes mot honom som två armar.
– Dig, sade han lugnt och varmt, han förstod ju, att hon redan visste
det. Du skall ge mig kraft att på allvar rycka mig loss. Ur drömmarna
till livet. Vem vet – – utan dig hade kanske Torbjörn Haller stannat i
den gamla staden och sakta åldrats med den. Ser du, jag har redan gråa
hår vid tinningen!
Då såg hon upp, hastigt och skyggt och det unga ansiktet var spänt och
blekt av återhållen ömhet. Stilla och mjukt böjde hon sig ned efter hans
hatt, som låg kastad på gräset och strök den varligt mot kinden, medan
hennes ögon lyste.
Då kastades det viktiga konvolutet med en smäll på en sten. Och den
långe Torbjörn Haller dök ned på knä – – fast han annars vis-à-vis
knäfall snarare lutade åt Gånge Rolfs vanor. Men hur skall man göra, när
det enda i världen man vill, är att få lägga sitt huvud i en flickas
sköte.
Och Märit – – det enda hon ville, det var att låta sina händer sjunka
ned i detta orediga, tillbakastrukna hår, som var så strävt och varmt
och doftade hö. Hon måste borra ned huvudet i det. Doften,
människodoften, steg henne berusande åt huvudet. En första fläkt av
livets högsommar låg det i den.
Han såg upp på henne ännu med huvudet i hennes knä.
Vad hennes ögon voro lustiga, vidöppna och grå. Och se där var den
lille, lille mannen i pupillen, just under en blå fläck på näthinnan.
Aldrig hade han suttit fast så förut i en flickas öga – – eller hade han
kanske inte brytt sig om att se efter så noga.
– Akta dig, att ingen får se grandet i ditt öga, det är jag, smålog han.
– Då skulle väl jag vara bjälken i ditt, log Märit till svar.
– Jaså, syns du så väl? Nåja, det kan just göra detsamma – – vem skall
hädanefter plocka ut våra grand och bjälkar? Vi få sitta kvar i
varandras ögon i evig tid, om vi vilja.
– Stackars Torbjörn – du, som avskyr att sitta stilla så länge.
– Åh, jag tycker jag suttit beskedligt nog i Åköping nu i snart fem år.
Hur kunde du göra mig fri? Det sjöng som en främmande sång i mig i natt
ur livets innersta glädje. Jag hade börjat glömma, att poesien fanns
annat än i skolupplaga med meterlånga förklaringar till. Läs något för
mig, Märit, något som säger, att det är sant, att du finns och att du
älskar mig! Din röst var det visst, som tog mig riktigt fast.
– Så gammalmodig du är, Torbjörn, sade Märit gäckande. Vers, inte läser
man sådant för varandra numera! Men eftersom jag är Guvernanten, har jag
ju rätt att vara sentimental.
Och med en röst så mjuk som silke, viskade hon medan hennes fingrar
gledo genom hans hår:
O Love! I know not why, when you are glad,
Gaily my glad heart leaps.
O Love! I know not why, when you are sad,
Wildly my sad heart weeps.
Hourly this subtle mystery flowers anew,
O Love! I know not why – –
Unless it be, perchance, that I am you,
Dear love, that you are I!
Det kom så smekande lent, beslöjat och i främmande dräkt, med vristband
och glittrande pärlor – – men under slöjan såg han den kärlek hon än ej
kunde ge egna ord. På främmande språk, med lånta ord gav hon en skygg
bekännelse om den fullkomliga självuppgivelsen. Ty själva Guvernanten är
ett barn av sin tid och ger ej sitt inre så lät till pris.
Därnerifrån steg nu endast en enstaka drills bubbla upp mot dem från
aftondimmornas nedfallna moln. Arbetets alla ljud hade tystnat, den
sista vagnen körde hem från staden. Som en båt plöjde den dimman.
Men däruppe sutto ännu som fasttrollade de två, som nyss skänkt varandra
personlighetens underliga gåva, »Att jag är du, att du är jag.»
Tysta, hand i hand sutto de och togo avsked av den slätt, där några av
deras gråaste vardagar stampat fram. Men som också bar jordens enda berg
– – det, som visar all världens härlighet.
* * * * *
Den, som först vaknade var Märit.
– Nu måste vi allt ner till jorden, du, Torbjörn, sade hon. Jag vet inte
om jag drömt, men nog tyckte jag, att jag hörde gonggongen på Aneby för
en bra stund sedan – – klockan måste vara fruktansvärt mycket.
– Jag har ingenting hört. Jorden är så långt nere, flickebarn. Vi ha
visst kastat för mycket barlast. Ser du det stora molnet där nere – –
det skymmer alldeles bort Ödele.
– Du stora drömmare – – jag ser ett annat moln, jag, och det är inte
fullt så vackert, för det sitter på min tyranns panna.
– Din tyrann – – det är hädanefter bara jag och ingen annan – hör du
det.
– Åhå, redan? Men om du nu inte är snäll, Torbjörn, och hjälper mig
nedför stigen, så gör jag en fallskärm av din utnämningshandling och
hoppar rakt ned på Anebys tak.
– Ja, då måste jag väl lyda dig. Men först måste du blunda och räcka
fram händerna.
Leende lydde Märit. När hon åter såg upp, satt på hennes högra hand en
smal, nött guldring, alldeles slät.
– Den har varit mors, sade Torbjörn Haller. Den är fattig och nött, men
den höll hela livet ut.
Med tårar i ögonen kysste Märit ringen, just där den var mest nött.
– Jag skall låta göra en lika stark för den vänstra handen, sade hennes
vän. Och så hjälpte han henne nedför berget.
* * * * *
Dimman hade tätnat, bortom Aneby stod den tjock över vägen. Men för de
två var det slöjan, diktens slöja, som endast svepte sig närmande kring
dem båda.
– Nu finns blott du och jag kvar i världen, sade Torbjörn – – de andra
har syndafloden tagit – – skönt!
Och han tryckte hennes arm hårdare under sin och skuldra mot skuldra
gingo de genom den fuktiga tystnaden.
Snart sågo de endast några få meter framför sig. När vägen delade sig,
höllo de på att gå fel.
– Du får allt skicka ut duvan snart, Torbjörn, skämtade Märit.
Då kom något lufsande bakom dem. En hund strök tätt förbi, en svart och
brun fågelhund med ett fint rashuvud och silkesmjuk päls.
– Patron Älgings hund, viskade Märit förvånad.
De gingo raskt framåt. Men när de kommo till avtagsvägen till Ödele,
hörde de steg bakom sig.
– Det är bäst du vänder om, Torbjörn, viskade Märit.
– Ännu en kyss först, Märit – – en enda.
När blev en kyss den enda? Hennes ögonbryn och hår voro vita av dimman,
hans sträva rock var full av fuktpärlor. De stodo som bakom en grå och
förtrollad mur av lyckliga tårar. Vad som fanns utanför den muren glömde
de.
Inte sågo de väl skuggan, som dök upp bakom dem och hastigt stannade.
Inte sågo de ett förvridet ansikte, tätt tryckt mot lyckomuren? Ett
ansikte av kval och ve, av ändlös längtan och splittrad vilja – – en
osaligs och fördömds.
Förrän en käpp knastrade mot sanden. Då sprungo de hastigt från
varandra. Men kunde blott se en skymt av mannen, som raskt vände och
snart slukades upp av dimman igen.
– Var det inte Älging? frågade Torbjörn.
– Jo, jag tyckte det. Han såg så blek och förstörd ut, men det var väl
dimman.
– Alltså ha vi redan eklaterat?
– Åhnej, Älging är inte den, som springer med skvaller – – – än få vi
nog behålla det en tid för oss själva.
– Ja, som du vill.
– God natt nu, Torbjörn.
– Tusende god natt, lilla prinsessa. I am you – – you are I. Minns det!
– – – Grinden knarrade efter henne, dörren slog igen.
Och så var hon borta.
* * * * *
När Märit fick eld på sin lilla lampa, fann hon ett brev på bordet. Det
var från Elsa.
Mekaniskt bröt hon det. Men hennes förströdda tankar fängslades alltmer.
Äntligen tycktes då svanen ha kommit med Lohengrin och för hans blanka
silversvärd föllo alla griller döda till marken.
»Märit», skrev hon, »om du visste, vad jag är lycklig över att jag
gjorde mig fri. Från det, som ingenting var och som ingenting kunde bli
och som nog blott var ett foster av den förfärliga slättens ensamhet.
Jag kunde kanske ha gjort mig olycklig för alltid, blott för en
vansinnig dröm. Bara på trots, bara för att alla väntade det så visst.
En liten guvernant och tillhandaflicka som jag!
Men nu är jag, Gud vare tack, utanför igen. Nu bär jag min väns ring på
fingret och han är här och säger, att han aldrig mer släpper mig ut till
främmande människor. Och ensamheten, som han aldrig känt.
Hela sommaren skall jag vara här hos hans syster i Stockholm, hon är
gift. Vi skola hjälpas åt med hushållet och min utstyrsel. Gösta har
kommendering där. Sedan gifta vi oss, enkelt och anspråkslöst – men en
tillhanda får lära sig att inte bli rådlös.
– Och – du – Märit – jag har talat med Gösta. – Stämningar, tankar,
känslor, allt det där ovissa i luften – vad är det? Ingenting, säger
han. Romantiska flickgriller. Nu skall det verkliga livet börja.
– Ack, så tänker nog han också, han, du vet.
Lilla Elsa – – vad var hon? En fattig blomma på vägen som andra, att
plocka, kasta bort och trampa på.
Nej, vad skriver jag. Allt detta är ju så avlägset.
Vi skola ha en dubblett – –
Nu kommer Gösta. När kommer du hit?
Din _Elsa_.»
Det bleka ansiktet i dimman skymtade ett ögonblick för Märits minne.
Men det vek för ett annat, öppet, manligt, som strålade av lycka och som
viskade till god natt:
»I know not why, if sweet be your repose,
my waking heart finds rest».
Vila, ljuvlig vila var det att ha lämnat sig för alltid i hans händer.


ELFTE KAPITLET.
Vidare om vårens spratt, två rivaler och en änkeprostinna.

Men våren sprang inte bara onyttig omkring och fjollades i berg och
backar och satte utländska dikter i huvudet på folk.
Bred och trygg gick den också omkring på Ödele ägor efter plog och harv
och sådde gyllene korn i den fina myllan. Här doftade den inte hägg, som
ingen blir fet av, utan något, som man numera kan bli professor på.
Men hur strängt upptagen våren än var i odlingens högtidliga drama, gav
den sig dock tid även här att spela några små puts. Även på den fetaste
slätt är den också någon gång Puck.
Den första den anfäktat var onekligen gamle Måns, som firade vår redan i
mars.
När den fatala månaden började, vaknade det gamla oraklet ur sin djupa
vinterdvala. Längst inne i hans gula ögon började det lysa en sällsam
eld, de gamla spattiga benen rätade på sig, och klorna spändes som
stålfjädrar.
Glömda voro nu alla Kisse Måns bittra erfarenheter av kvinnans list och
obeständighet. Och han var för adertonde gången redo att pröva sin
lycka.
Var natt försvann han från gården och var morgon återkom han ruggig och
sönderklöst för att sova svartsjukan av sig i Märits vinterhörn. Ty Måns
var inte mer densamma som han varit förr, det kunde nu inte hjälpas.
Hans röst, som fordom ekat genom gårdarna som ett avgrundstjut av
trånad, till otacksamma människors fasa, var nu hes, däst och gnällig.
Stackars Måns fick smaka all den gamle friarens bittra galla i form av
de impertinenta kattskönheternas löje och förakt.
Och i hans stora gula ögon började tändas en dunkel ångest för den dag,
då även hånet skulle ta slut. Då marsmånen skulle lysa förgäves över en
liten kulle längst bort i trädgårdens mörkaste hörn, där gamle Måns låg
i evig dvala under ett täcke av vissna löv.
– Akta dig för kärleken, Märit, tycktes han säga, utan den kunde jorden
vara ett paradis av råttor, grädde och sömn. Man skulle knappt märka,
när man dog. Det är kärleken, som skapar fruktan för döden.
Men Märit endast log.
– – – Det nästa våren gjorde, var att släppa ut unghästarna i hagen.
Blinda och yra av det långa vintermörkret, släpptes de ut en och en
innanför hagens stängsel. Tafatta, tumlande och ostadiga på benen
sprungo de några varv efter varandra som på en arena.
Men plötsligt gick det en ilning genom den första. Det skimrade och
dansade så grönt för ögonen, den friska luften eggade och stack i de
vidöppna näsborrarna. Åh, frihet, frihet!
Frustande reste sig den första på bakbenen. Det gick en skälvning genom
hela raden. Mitt i hopen bröt sig en svart, grann unghäst ut och gjorde
en lov utåt marken. Med spända ögon och skälvande näsborrar följde de
andra hans vilda galopp.
Så med ens flögo två ihop, som stungna av en broms – – med nyskodda
hovar och blottade tänder. För livet slogos de och deras vrenskande
skrin skuro genom luften.
Då blev det fart i drängarna. Med käppar och spakar, med skrik och rop
sökte man skilja kämparna åt.
Beundrande och förfärade sågo pigorna på och det var inte mycket sämre
och mindre livsfarligt än en spansk tjurfäktning, ty de vårvilda
hästarna togo inte längre någon hänsyn till sin herre människan.
Men hur drängarna illfänades och sprungo omkring som matadorer och
cuadrillos, så var det ändå till slut gamle, sege Karlsson, som stod som
segrande toreador på banan med töm och tygel på den galne svartingen.
Ingen ros föll väl till hans fot, men en stor smörklimp i kvällsgröten
hos Linda. Och det dröjde inte länge, förrän det föll en till.
Ty en vacker dag fingo själva korna kollern, när de skulle vattnas och
trodde, att det redan var tid för dem att stå och idissla på
klöverstubben. Själva gamla Rosafin, familjens grand old lady, kesade
lätt i den yraste kalvdans utåt vägen.
Men sannerligen fick han inte till slut styr på dem ändå, Karlsson, med
sin stora piska. Ja, var det inte rakt som det hade varit
Tiger-Henriksson, som stått färglagd i Allers?
Ja, den Karlsson, djur och kvinnor tämjde han som ingenting, strakbent
och snusig som han var, med åtskilliga år på nacken. Om Kisse Måns
bittra öde visste han intet.
Sprang inte självaste Svea, som förut varit så stursk och en enda
»knyck-på-nacken» mot honom, nu som en liten inställsam kattunge kring
benen på honom, till Lindas gränslösa svartsjuka och förbittring.
– Akta sej, Karlsson, varnade hon i tid och otid, för den däringa röda
faran Svea, som är bara världslighet och gift i gyllne skål! Sanna mina
ord, om hon inte ställt ihop det galet för sig på något sätt och nu
skall hon pracka det på Karlsson.
– Var lugn, hon, Linda, Karlsson kan allt skilja på vete och kli.
– Jamen, köttet, Karlsson – – här har han en liten fläskabit me ut i
lagårn – – – ja, tag sig bara i akt, han.
Men hur noga än Linda vaktade sin skatt, i kapp med kalven Svea kunde
hon inte kesa och när den brådaste tiden kom, blev det Svea, som lättast
kunde undvaras inne, som i sin röda blus fick gå ut med kaffekorgen på
åkern.
Och fast Karlssons kött var gammalt och segt, var det nog inte starkare
för det.
Nog var Lindas smörklimp len men lenare var Sveas haka och kind.
Det stora hoppet vek alltmer från Lindas sinne och hon började tvivla
på, att hon hade kvar någon framtid.
Då kom en dag en mörkögd främling till Ödele gård. Han drev dit med
våren efter den breda, raka vägen och hans glittrande, kolsvarta ögon
flögo skrattande över åkrar och fält.
Och i sin famn hade han något, som snart samlade hela gården ikring
honom. Det var ett glänsande, dubbelradigt »piglock», fullt av de
ljuvligaste toner, som någon dödlig hört. Vårens hela orkester gömde det
och när det inte räckte med det, så sjöng han de allra som vackraste,
sorgliga visor med gäll falsett på bruten svenska, så att hjärtat rakt
kunde smälta, medan hans vita tänder glänste och logo.
Tänk, om det var självaste Puck, som klätt ut sig?
Och när alla visorna voro slut, fick han komma in i köket till Linda och
få kaffe och han ville spå lilla fröken, men så stod den rälia Svea och
flinade i dörren. Men ett lyckobrev kan man alltid köpa, ett litet brev
med två knubbiga händer, som ömt fatta varann, och en duva med en ring.
När så den där rävungen Svea flugit i väg ut på åkern, då kunde man
sakta ta upp det ur barmen och bryta det i ena hörnet, rakt över en
naken gosse med pilbåge.
Ur det öppna brevet föll ett fotografi ut. Av en skönlockig man med
polkahår, smala, vridna mustascher och en portfölj i handen. Och kläder
från slutet av förra seklet. Den ena handen höll han ledigt instucken i
rockfickan.
Inte ens den välvilligaste lyckobrevstolkare kunde i denne artistiskt
lediga brännvinsadvokat med den tjocka talmikedjan på magen, ha spårat
det avlägsnaste tycke med ladugårdskarlen Karlsson. Men Linda var en
mästare i att »se likheter», d. v. s. att göra alla, som hon tyckte om,
sköna som målade vykort, medan de, som hon hatade, liknade de premierade
suggorna i patronens lantbruksböcker.
Det var därför ingen nämnvärd konst för henne att på ett ögonblick
omskapa sin vän Karlsson efter denna sköna förebild. Med några handgrepp
hade hon tryckt ned just en sådan peruk på hans stubbade hjässa, vridit
upp hans slokande mustascher i väldiga fångstkrokar, satt det ena benet
framför det andra och stuckit den respektabla portföljen i Karlssons
valkiga hand. Där stod han nu i all sin glans, något förlägen och osäker
i den tyngande ståten.
Och nu var Linda färdig att läsa lyckobrevet med hand under kind. Det
var tryckt på rött papper och hette: »Nr. 17. Lycko- och framtidsblad».
Och det konstaterade genast med myndig spågumsröst: »Du vill veta ditt
framtida öde».
Jo bevars, vad Linda ville. Så gärna som hon levde. Därför fortsatte hon
ivrigt.
»Du traktar, ädla mö», stod det, »med begärlighet efter rikedom, vilket
ofta är människans största olycka, önska dig därför inga omöjligheter.»
Här gjorde Linda ett uppehåll för att rannsaka sitt hjärta.
Nej, det var då en evig lögn, för se, Karlsson hade bara sin gamla,
fallfärdiga stuga och sängplats för två. Den sista delen av meningen
syntes henne dessutom obehagligt menande och hotfull. Omöjligheter – –
bevars, Karlsson var väl ingen omöjlighet för en anständig flicka med
ett förflutet.
Hon beslöt därför att inte tro på den biten och fortsatte oförtrutet.
»Låt din närvarande ställning vara dig behaglig, ty däröver må du glädja
dig mycket; ditt redliga sinne förskaffar dig allt redligt folks ynnest;
du har väl redan haft bedrövelser och motgångar och du kommer också
framdeles att erfara verkningar därav.»
Det var mycket på en gång, det. Det kunde tåla att tänka på.
Men att hon skulle finna sin nuvarande ställning behaglig, det var väl
ändå litet för mycket begärt? Det där om det redliga sinnet var däremot
bra. Frågan var nu bara om också Karlsson tillhörde »allt redligt folk».
Men på nästa rad fann Linda både råd och tröst.
»Var därför klok och icke alltför öppenhjärtlig mot envar, ty de
missbruka din godhet och välgörenhet; var försiktig i ditt tal.»
Om inte det klart och rent syftade på henne och den falska kattan Svea,
så ville Linda vara skapt som en nors. Och hade inte Karlsson missbrukat
hennes godhet och välgörenhet, så var det väl också sjutton. Men
hädanefter – slut med kaffe och fläskastycken! Såvida inte – – vad var
det, som så hoppfullt lyste i nästa rad?
»Tappa dock icke modet under sorgen, såvida du vill se dina önskningar
uppfyllda, att vid ditt livs slut bliva en välgörare för dina fiender»,
stod det. Särskilt slutet syntes Linda ståtligt. Om inte det betydde,
att hon en dag skulle bjuda den där slarvan Svea på nykokt kaffe borti
Karlssons stuga, så fanns det ingen rättvisa här i världen.
Nästa mening bestyrkte hennes uppvaknande hopp. »Handla därför med
klokhet, så följer dig städse lycka», stod det. Jaja, en och annan
godbit, när fröken Hedvig inte såg det, kunde nog inte skada hennes sak
ändå.
På ett rent av lysande sätt bestyrkte nästa rad denna hennes
självövervinnelse. Så här stod det:
»I ditt äktenskap skall du leva mycket fridsamt och på ålderdomen hava
stor nytta av dina barn.»
Tänk, där stod det ändå, med små svarta bokstäver på illanste rött:
»ditt äktenskap».
– O, Karlsson, Karlsson, har jag misskänt ditt trofasta hjärta, suckade
Linda rörd.
Men den senare delen av meningen gjorde henne en liten smula betänksam.
Men så mindes hon det förflutna – jaja, Algot var allt snäll, han, och
sände en femma ibland till namnsdagar och jular.
Därpå tog Linda glatt itu med sens moralen på slutet:
»En liten motgång är nödvändig för att du rätt skall njuta din lycka;
den gör människorna uppmärksamma och kloka. Du får mottaga ett brev, som
gör dig mycken glädje. Det innehåller även mycket penningar och en –
ng.»
Det sista, mystiskt förkortade ordet kunde väl ej ha mer än en
betydelse. Så heligt var det, att man inte kunde skriva ut det i brevet.
Ringen, den gyllene ringen betydde det. Men varför den skulle komma i
brev, det förstod inte Linda. Men det var ju inte en annan givet att
förstå allt, som skulle ske. Och Karlsson var ju liksom litet blyger av
sig.
Nöjd och hoppfull på nytt, tog hon så gällt gnolande itu med middagen.
– – – Men våren, den falske skälmen, han bara retades med Linda. En dag
hade han hela sprattet färdigt.
Och så klädde han en vacker söndagsmorgon ut den gamle stollen Karlsson
så grann som en brudgum. Och så skulle det bära i väg till prästen och
ta ut lysning med detsamma med Svea.
Ty Svea hon sölade inte, hon, och lade ut några stjärnor av kort. Hon
smed raskt, medan ännu kärleksstjärnan stod varm var kväll bakom Ödele
lagård.
Där var således glädje och ingen sorg, och om tre veckor skulle
bröllopet stånda. Men över köksbordet låg Linda med huvudet på armarna
och begrät sin förlorade lycka. Löständerna hade hon tagit ut och lagt
bredvid sig på bordet som alltid i sorgens timma.
Bredvid henne stod Märit och sökte förgäves trösta henne, med hjärtat
vekt av sin egen lycka.
– Uschianamej, fröken, för de uschlia kararna, skrek Linda och torkade
sig förgråten under näsan. Locka och lurendreja en med fagra ord och
biograf och vyer och äta fläsk som svin, det kan dom, men skilja på det,
som äkta och falskeligt är i kvinnohjärtats barm – – när kunde dom det?
– Kära Linda, trösta sig – det finns väl andra än Karlsson.
– Jamen, det är ju inte Karlsson, det, sade Linda oemotsägligt nog. Han
sa’ ändå man borde ha gris och höns, för det kan Linda så bra me’. Men
inte skall du tro jag glömmer dig för det o, vännen huld, för gods och
snödan guld!
Och fördränkt gick Linda efter guitarren och stämde upp:
»Jag haver mördat ett barn för dig,
säg, kan du väl det förlåta mig?
Ty kärleken, den är lika stor,
hos fången, som på Älvsborg bor.»
Inte annat än Märit visste, levde och frodades Algot, typografen,
alltjämt i allsköns välmåga i Vimmerby. Men kanske Linda hyste vissa
samvetskval för att hon för en svekfull främlings skull, till och med
varit beredd att förneka sitt eget kött och blod.
Hur som helst, hämtade Linda en sådan förunderlig kraft ur denna
fruktansvärda bekännelse, att hon fick styrka att ge Märit följande
allvarliga förmaning:
– Och så skall jag säja fröken, att brudsängen får hon allt lära sig
lägga, så den håller, så att hon inte en gång te’ störtar en fattig
flicka i olycka med sina konster.
När Linda sålunda hade funnit en syndabock att kasta skulden för
Karlssons trolöshet på, var hon redan så pass återställd, att hon
bistert kunde hugga in på middagspotatisen.
– – – Men nu hade våren fått blodad tand och i allra största hemlighet
gjorde han i ordning ett ännu större spratt, som alldeles ställde det
andra i skuggan.
Den som först anade det, var Märit, som blivit så förunderligt klarsynt.
Våren gjorde ju alltid ett underverk med patron Svensson. När den kom,
var det slut med tolvsömn och stadsresor. Både den stränge hustyrannen
och den snälle farbrodern, som stoppade knappar i halsen på flickorna,
voro nu försvunna. Endast den driftige lantbrukaren fanns kvar, uppe med
solen, i säng långt efter den. Vaken, spänd, väderbiten och brun,
allestädes närvarande på en gång.
För var dag kände Märit den respekt växa, som varken skrävel eller
tordönsskrällar förut kunnat pressa fram. Hon såg på en gång gamle
patron i ett annat ljus, i det enda rätta ljuset, arbetets. Och
silverlådan och gulduret och de andra vängåvorna fingo sitt stora
berättigande »som en gärd av högaktning».
Men denna vår måtte det dock vara något alldeles särskilt på färde med
patron Svensson.
Långa kvällar, sedan arbetet var slut, satt han ensam på sitt rum och
funderade. Endast den vänstra, psalmboksfickan, svällde numera och
flugorna fingo ostörda dö en salig död i den orörda aftongroggen. Någon