I rang med husets katt - 11

Total number of words is 4745
Total number of unique words is 1663
28.6 of words are in the 2000 most common words
37.1 of words are in the 5000 most common words
41.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
sorts allvarlig självuppgörelse var det fråga om, det var utom allt
tvivel.
Ur dessa meditationer kunde han så plötsligt rycka upp sig och säga till
om vagnen. Men det var aldrig på klubbdagarna och vägen gick åt motsatt
håll, bortifrån staden.
Och så fin han var, sedan.
Ny sportdräkt och nya stövlar – skulle ni trott det – – och nya
jaktvagnen. Allt får man tänka på när det gäller blanka kronor på
banken, en liten välskött gård och en välbehållen änka med lyckligen
gifta döttrar.
Patron Svensson friade till prostänkan i Sparlösa.
Det var Märit, som först listade ut det.
Gamle patron var plötsligen bliven så kyrkesam av sig. Var söndag skulle
man nu man ur huse till Sparlösa eller Vånga och höra prostinnans son,
unge adjunkten, lägga ut texten.
– Kyrkoherdens predikningar har jag hört nu i snart fyrtio år, sade
patron – jag kan dem utantill för länge sen.
I kyrkan satt han och skruvade sig oroligt i den obekväma bänken, som
alldeles skavde sönder knäna på en och sneglade försiktigt mot dörren.
Tills den öppnades som för en benådad och prostinnan i ett sus seglade
fram till första bänken. Från den stunden satt patronen som ett ljus och
ledde med sin mullrande bas psalmerna.
Snart fick också Märit ryktet bekräftat från staden.
– Den Svensson, myste man. Tänker han nu bygga om Ödele ändå och låta
prostinnan bestå timret.
Endast på Ödele anade man ingenting ännu. Barnen voro nedgrävda i
examensplugg, Hedvig i kolossala, allegoriskt hopsnirklade J–n på lakan
och dukar.
Till slut måste patronen själv ut med nyheten.
– Det gives tillfällen –, började han – – Märit, får jag senapen. Hm,
hm, – – Hedvig, mitt barn, snart skall jag ha lyckan se dig – – hm – –
ombyggd på säker grund. Och du, lilla Märit, som varit som en mor här –
– för barnen menar jag – – lämnar oss kanske snart för någon, som kan
snattra fransyska i kapp med dig.
Det klack till i Märit. Hade månne Älging skvallrat? Men patron Svensson
ville endast vinna tid.
– Nåväl, Sigrid, Lisa och Lillan, tog han därpå i med förnyat mod. Ni
behöva en ny mamma, i stället för Hedvig och tant Märit. Vad skulle ni
säga om tant Lindeberg?
Ett svagt ljusnande skimmer från julkalas och granplundringar flög över
barnens i förstone förfärade ansikten.
– Hon har så goda pepparkakor, sade Sigrid, materialisten.
– Hon har så vackra tavlor, sade Lillan, esteten.
– Hon var god vän med mamma, viskade den lilla idealisten Lisa vemodigt.
Men patron Svensson låtsade ej höra det sista.
– Förresten har jag tänkt på vad Märit sade en gång, på den tiden vi
inte förstod varann nåt vidare, fortfor han. Ni behöva nog, som hon
säger, komma ut i världen litet och få kamrater, barn. Och därför skola
ni nästa år få komma till en skola i Göteborg.
Då blev det ett jubel utan ände och allt annat var glömt. Endast lilla
Lisa grät tyst för sig själv, men det märkte ingen, ty ingen ville märka
det.
– Nå, och du, Hedvig?
– Nu kan jag gifta mig med större lugn, pappa, sade Hedvig och försökte
se ut, som om någonting i världen kunnat skilja henne från Johansson.


TOLFTE KAPITLET.
Om en mardröm, ett vådaskott och ett brev

När Märit vaknade nästa morgon, var det med pannan ännu våt av kallsvett
efter en dröm, som hon inte för sitt liv kunde komma ihåg.
Förgäves famlade hon i de inre dunklen av sin halvvakna själ. Det var
som att treva sig fram i grå dimma efter en gestalt, som endast väjde
och vek undan och försvann i diset.
Men fast hennes hjärna redan släppt drömmens plågsamma förnimmelser,
stod hennes hjärta ännu under dess bann. Häftigt och ojämnt dunkade det
för att så plötsligt tvärstanna, så att en iskyla smög sig ända ut i
fingerspetsarna.
– Vad är det, vad är det, frågade hon sig med en oförklarlig ångest. Men
fann inget svar.
Dagen gick så tung och grå, som den ej gjort på länge, länge nu. Den var
bräddfull av små förtretligheter, det stack i fingertopparna som före
ett oväder.
– Skulle jag med en gång ha lagt mig till med aningar? sade hon till sig
själv. Det kan väl inte vara något med Torbjörn?
Hon fick ingen ro, förrän hon fått tag på honom i telefonen. Nej då, det
var inget fel med honom. Hur kunde hon gå med sådana griller – nu?
Den varma, livfulla rösten gjorde henne gott och med ett lättat skratt
lade hon ned luren.
– Sannerligen går man inte här på bondvischan och blir spökrädd som en
gammal käring, sade hon högt för sig själv.
Men trycket över bröstet ville ej alldeles släppa. Hon behövde frisk
luft och efter middagen gick hon trots regn och rusk ensam upp på
berget.
Där stod nu all blommen och skälvde så vit och slättens friska grönska
såg man blott som genom en blygrå ruta.
Märit lutade sig mot en trädstam, den var så trofast och full av varma
ord sedan sist. De värmde henne lika mycket på nytt, när hon upprepade
dem för sig själv, ett efter ett.
O Love! I know not why, when you are sad.
Wildly my sad heart weeps.
Stod inte månne hennes vän i detta nu därborta i den lilla staden, och
undrade med oro, varför hon var sorgsen? Nej, allt sådant vemod utan
grund var det hennes plikt att bekämpa nu. De voro två om att lida det
hädanefter.
När hon upplivad kravlade sig utför igen, såg hon på långt håll gamle
patrons gigg svänga in på Ödele gård. Han kom från en marknad.
Småsjungande för sig själv gick hon raskt hemåt, men stannade förvånad
vid grinden, då hon fick se, att stora droskan var framkörd till trappan
och att Hedvig stod påklädd i dörren, blek och förgråten.
Vad var det – – aningen?
– Vad i hela världen står på, Hedvig, frågade hon förfärad och störtade
fram till trappan.
Men Hedvig kunde inte svara henne för fasa och rörelse, utan nickade
endast stum inåt förstugan. Då svarade Axel på kuskbocken för henne:
– De säger, att han, patron Älging, skall vara död, sade han sävligt.
Patron är därinne och ringer.
Dörren öppnades och patron Svensson kom ut. Den friska färgen i hans
väderbitna ansikte var åtskilliga nyanser blekare och den barska
bondemunnen var hårt hopknipen.
På deras ångestfullt frågande blickar nickade han endast stumt till svar
och steg upp i vagnen.
– Kom, Hedvig, befallde han och gjorde plats bredvid sig för henne.
– Hör du, Märit, ta och följ med, bad Hedvig bevekande. Vi måste fara
till Älgholma och se, om vi kunna göra något, förstår du.
– Nu ha vi inte tid till prat – – Märit får skynda och bestämma sig,
avgjorde patronen.
Och så satte hon sig då upp i vagnen.
– Nu sätter du fart på hästarna, Axel.
Och lydigt flögo de fram, så att löddret yrde om bringan. Ingen i vagnen
sade ett ord, förrän Hedvig oemotståndligt bröt ut.
– Ja, men, pappa, hur gick det till, säg endast hur?
– De säga, att det var ett vådaskott.
– Var han på jakt?
– Morkullor, sade gamle patron lakoniskt och tycktes ej hågad att vidare
diskutera ämnet.
Regnet, som hållit upp en bra stund, tog nu åter i med förnyad styrka.
Iskallt, entonigt och grått silade det ned, kilometer efter kilometer
och den råa fukten trängde genom märg och ben. I denna dager såg den
späda grönskan liksom slocknad ut och träden svepte rysande sina
genomvåta sommarkläder om sig.
– Utmärkt för jorden, nickade patronen alltjämt lakoniskt. Ty om än hans
egen hustru legat på bår, var han dock först och främst vigd vid jorden
och gladdes och sörjde med den.
Men Märit, som bara var en enfaldig flicksnärta, som ingen sådd lagt ner
och ingen skörd hade att vänta, hon tyckte i sin barnslighet, att det
regnet slog alla vårens löften till jorden. Hon frös och skakade i sin
tunna kappa som träden på marken. Och rysande såg hon alltjämt en grå
skugga, som ilade framför hästen och vek undan och var fjärran.
Besvikelsens och livsledans skugga, som stum och objuden bevittnat
hennes första avsked från lyckan.
De började nu närma sig Älgholma och dess stengärdade åkrar.
Backe upp och backe ned slingrade sig den långa, grå muren av blankvåta
stenar. Av tusen sinom tusen stenar var den byggd, burna i svett och
möda på böjda axlar för att gärda Älgingarnas jord genom århundraden.
Men den siste herren till Älgholma hade inte förmått hålla den vid makt,
den började redan vittra och rasa ned på sina ställen.
Den muren var det, som stängt galne Älging inne i så många år. Nu var
han över den.
De körde in genom allén av stela almar, som rasslande skakade sina
sorgpanascher.
Långt där framme skymtade de två fönstren i husets frontespis. Det ena
lyste, men det andra var blint och mörkt.
Nu åkte de svängen upp till trappan, men ingen kom emot dem. Ej ens den
store, engelske bulldoggen. Nu sågs han ingenstans till, men långt
inifrån hundkojan ljöd ett dovt och beklämmande ylande som ökade det
beklämmande i situationen till outhärdlighet.
De fingo själva leta sig in bäst de kunde.
Härinne hördes ej storm och regn, luften var kvav, det stora huset höll
andan. Omedvetet dämpade själve patron sina steg och på tå smögo de sig
uppför trappan, som var mörk. Stormen hade rivit ned en elektrisk tråd
och strömmen var bruten.
Då öppnades dörren till rummet med det blinda ögat och i dörröppningen
stod en kvinna. Det var fru Älging och ändå inte hon. Allt det hårda,
det stela och frusna var smält och borta och kvar stod en fattig, ensam
människa, som älskat mer än hon förmått.
– Han ligger härinne, sade hon tyst och fann det visst helt naturligt,
att de voro där.
Tysta följde de efter henne in i det rum som varit Älgings.
Med en rysning igenkände Märit dess egendomliga atmosfär av bokdamm,
pipor och turkiska cigarretter, tillsatt med den personliga doft, som är
var särpräglad människa egen. Men allt detta var inte längre levande och
rörligt, utan luften stod stilla, som om en jordbävning plötsligt bommat
igen dörrar och fönster. Och ändå stod rummets enda fönster öppet.
På skrivbordet låg ett virrvarr av papper kringkastat som vid en
eldsvåda, då man i hast försöker rädda åtminstone något.
Och på den stora ottomanen med dess många självsvåldiga kuddar låg en
orörlig gestalt utsträckt, klädd i sportdräkt och med ansiktet
uppåtvänt. På ett bord stod ett ljus i en hög silverstake. Det flämtade
till i draget när dörren öppnades. Blekt och irrande föll skenet över
den dödes ansikte.
Galne Älgings kropp låg så lugnt utsträckt på sitt sista läger – – det
var en oändlig vila. Men över det bleka, avtärda ansiktet flög som en
sista glimt av ironi och orolig självbespegling i det fladdrande ljuset.
Det var som om blott kroppen ännu vilade, medan själen, rastlös som
förr, stod med vingarna spända, redo till flykt.
Då skakade almarna med ett sus på sina mörka kaskar därutanför. Ett
befriande, iskallt luftdrag från det öppna fönstret kom ljuset att
flämta och ryka, nästan slockna.
En skugga drog över den dödes ansikte och när ljuslågan åter brann rak
och klar, tycktes även det präglat av ro. Det bittra leendet hade
veknat, som sade det:
»Vad veta vi till sist om varandra, bröder?»
Lugnt blåste fru Älging ut ljuset.
– Nu skall du få sova, sade hon som till ett barn.
Då var det som om krampen i Märits hjärta löst sig och hon viskade ett
ljudlöst: »Förlåt!» Till vem? Till den döde, till hans hustru, från dem
båda till en annan, till allt, som kommit dem att lida och lidit genom
dem. Och hon tyckte, att det enda ordet borde vara liktalet över varje
olycklig människas bår.
Tysta som de kommit gingo de åter ut ur rummet. När de kommit ner i
hallen, framförde patronen tafatt sitt beklagande.
– Nu måste Älgholma gå, sade fru Älging och rösten var som en trött
liten flickas, som gått så oändligt långt blott för att finna hemmets
dörr stängd.
Då reste sig patron Svensson myndigt och hans stövlar knarrade
beslutsamt.
– Nej, det skall det min själ inte, sade han, så länge det finns en
Älging, som kan ta vid sedan en gång och så länge Svensson har ett namn,
som duger på ett papper. Ty det vet jag, att om Laura hade fått sköta
gården efter sitt huvud, hade den stått på säkra fötter för länge sedan.
– – Nej, nej – – men nu är ju arbetet det enda, som återstår en.
– Ja, det är min gud och fader inte litet det, om Laura skall få skick
på Älgholma. Men det få vi tala om sen, var nu bara lugn för gården.
– För mina barns skull, tack, sade fru Älging, och hennes ansikte lystes
upp av ett varmt, inre ljus, återskenet av en moderskärlek, som stum
bragt så många offer av det djupast kvinnliga.
* * * * *
– – – På hemvägen satt Märit på baksätet bredvid Hedvig och såg samma
väg som nyss rulla upp sig baklänges. Det var som att se den gångna
vintern på en film. Där var kröken, där hon mött Älging och Elsa i den
glättigt fallande snön. Många svängar och lustiga krokar hade den haft,
Älgings väg genom livet, tills det bar brant utför. Vem hade dock anat
detta? Ett vådaskott går så många underliga vägar, ett vådeliv icke
mindre.
Men för ingen nämnde hon, att hon sett Älging vid Ödele den där kvällen.
Vad hade han sökt där måntro? Ett minne, en underrättelse om Elsa, en
hjälp i penningnöd eller blott i andlig? Aldrig skulle hon väl få veta
svaret på den frågan, det sov för evigt inom två slutna läppar.
I den storm av frågor och bestörtning, som Älgings död rev upp i staden,
blev den lilla Elsa alldeles glömd. En fattig liten guvernant – – en
bland många – vad betydde hon emot en stor gård? Nu skulle väl det gamla
Älgholma gå ur släkten? Men någon försäljning av gården hördes ej av och
snart hade man fått en splitterny skandal att tala om.
För sin lilla väninnas skull var Märit glad att skvallret så snart lade
sig till ro och inte gick på vidare forskningsfärder. Vad skulle det
också forskas efter? Längtan och kval och själsliga fenomen är ingenting
för skvallret. Det håller sig helst till mera reella fakta.
Hon ansåg det emellertid som en plikt att genast underrätta henne om
saken. Förgäves försökte hon linda in den förfärliga underrättelsen i
några medlidsamma fraser. De läto så krystade, att hon föredrog att
skriva rakt på sak.
»Elsa», skrev hon. »Jag vill säga dig det, så att du ej får veta det
genom tidningarna eller likgiltiga personer.
Älging är död – – genom ett vådaskott, säga de. Döden är en vila för en
sådan som han, Elsa. Jag har varit där och sett, att han har det gott.
Skriv några rader till Märit.»
– – – Hon hade knappast väntat något svar, men det kom ett efter en tid,
ett tjockt brev med halvt oläslig utanskrift.
»Tack, Märit, stod det, men du kom för sent.
Genom en bortslängd tidning på ett kafé kom nyheten till mig. Åh, Märit,
hur grymt är icke livet, när det slår – – aldrig är man beredd! Tänk
dig, hur jag fick veta det!
Jag var på ett konditori med Gösta och min svägerska. Vi pratade och
skrattade. Tanklöst tog jag upp tidningen – – det var en stor ring efter
kaffekoppen på telegrammen. Just inom ringen stod det: ’_Ett olyckligt
skott._ En i trakten mycket känd godsägare, Bengt Älging, har i afton
dödats av ett vådaskott.’ Det svartnade för ögonen på mig – – tidningen
föll ner.
Skottet, vådaskottet, rakt i mitt hjärta satt det, jag tyckte att livet
rann ut ur mig i en ström av varmt blod och svimmade för första gången i
mitt liv, tvärs över tidningen på bordet.
Märit – – du –, att vakna igen – att tvinga sig att le och förklara, att
tala, att släpa sig ut till en vagn, att ta emot ömma ord och
smekningar, råd och förmaningar – – hur genomlevde jag det? Men jag
tror, att ingen anade orsaken – då – tidningen tänkte de ej på i
förskräckelsen.
Men om de gjorde det, vad betydde väl det? Vad betyder väl något emot
den vissheten, som flugit in i mitt hjärta och sårat det till döds?
Märit – jag måste säga dig det, annars blir jag galen. Nu – när det är
för sent, nu vet jag först riktigt visst, att den ende man jag älskat,
det var han, han. Som nu är längre från mig än någonsin, längre bort än
Gud. Var är han nu – – ack, säg mig det?
Var kväll brukade jag tänka på honom – – jag såg inget ont i det – – min
gud, vad man är barnslig, innan man _vet_ – – – jag trodde, att jag
tänkte på honom som på en vän. Jag visste ju så väl, var han fanns, jag
kände ju hans vanor. Och då såg jag hans stackars grånade hår, hans
trötta ögon, hans smala händer.
Dagen, den var Göstas – – han är så ung och stark. Men på kvällen, då
var han borta – – då var allt så ljuvligt tyst – – kvällen, den var min
ännu.
Nu förstår jag ju, att så borde det väl ej ha varit.
Men jag anade inte varför, förrän det kom ett brev från Älging, endast
ett par rader, bara en bön att få se mig än en gång i livet, om också
bara några minuter.
Hela min varelse blev ett skälvande ja. Men när jag kände det, var det
som om jag hållit på att drunkna. Det stora vattnet skrämde mig till
kramp.
Nu måste du välja på allvar, sade jag till mig själv, automatiskt och
stelt. Ack, man vill ju dock leva, till varje pris!
Nej, han fick inte komma, skrev jag. Det var ej rätt och jag skulle
gifta mig.
Intet svar har kommit – – förrän nu.
Åh, Märit, varför skrev han ej ännu en gång? Varför anade jag ej i
vilken nöd han var? Blott en timme, en minut att se hans kära ansikte!
Sedan döden eller livets långa skilsmässa.
Förakta mig ej, för att jag säger dig det – – jag måste få tala ut – –
du är ju den enda, som vet något.
Varför, varför? Varför ville han ej leva? Till sin tarvligaste leksak
skulle han fått mig, blott han ville leva.
Nu vet jag ej, hur någonting är. Jag äter, jag dricker, men sover, nej,
varför skulle jag sova? Sade jag inte, att nätterna äro mina? Då lever
han, allt är som förr.
Jag måste bort, Märit, alldeles ensam en tid – – någonstädes, dit där en
stor slätt böljar i blå drömmar var afton och vaggar en till ro.
Slätten, Märit, som jag hatade, jag älskar den nu, för att den är hans
grav.
Men sedan – – – ja, sedan – – hur blir det då?
Elsa.»
Av hela sitt hjärta önskade Märit, att hon kunnat skänka sin vän något
av den blida ro och vemodiga harmoni, som präglat Älgings dödsläger,
till en tröst.
Men endast tiden kan läka en sådan vild ungdomssorg. Läkedom får den.
Det är ej den sorgen som dödar, nej den bittra och förstenade är det.


TRETTONDE KAPITLET.
Om en korvdag, en ring, lärdomens seger och ett bröllop

Omsider rustade man sig då till bröllop för Hedvig på Ödele, men det
nyss timades mörka skugga låg ännu tung över sinnena. Man beslöt därför,
att det endast skulle bli en fest i allra största enkelhet i samband med
barnens examen.
»I allra största enkelhet» betydde bara en gris och en kalv i slakten
och korvar och rökta skinkor och syltor av det. Det betydde bara flere
veckors forcerat arbete för Hedvig och Linda och Svea, som måste
uppkallas från smekmånadens idyll för att stoppa korv och tvätta
gardiner.
Nu var det slut med alla drömmar över allegoriska monogram och
Johanssons strumpor fingo nöja sig med slarvigt gråa vardagsstoppar, i
hast trädda över handen. Nu visade Hedvig, vad hon kunde duga till, när
hon väl fått hela världens förlåtelse för sin tillvaro, i och med att
Johansson offentligt tog den om hand.
I vitt förkläde, håret lockigt av värmen och ett korvahorn i handen var
hon också i sin tillkommandes ögon förunderligt ung och skön. Skulle
Johansson varit det minsta poetiskt anlagd och haft den ringaste aning
om, vem Pomona var, skulle han säkert liknat Hedvig vid denna värda dam
med det kostliga ymnighetshornet. Ur vilket det titt och tätt föll
smakbitar ned på hans tallrik, då han gjorde sig ett ärende in i köket
på Ödele för att försäkra:
– Den här lelle pölsakörven skall du la få göra om åt mig te
höstaschlakten, Hedvig lella.
Då log Hedvig ett ömt och strålande leende vid tanken på de egna
grisarna, som stodo och väntade henne i Johanssons grisahus.
Egen man och egna grisar till höstslakten – – det var mer än hon vågat
drömma om för ett år sedan! Någon gång hade hon väl tänkt, att det
skulle bli ändå, innan man dog och fick en hederlig begravning. Men nu
var det bara två veckor till bröllopet.
Värst hade hon det med de båda rivalerna, som nu för första gången efter
det lömska kärlekssveket träffades på neutral mark. Svea hade förut inte
vågat så mycket som sticka näsan in i Lindas kök, för att inte tala om
Karlsson, som nu förgäves fick slicka sig om munnen efter både färska
bullar och sång till guitarr.
Under dagarnas gång hade dock ett visst lugn hunnit lägga sig över
Lindas vrede som stelnad lava över vulkanens krater.
Men på den första korvadagen, då Svea obesvärat slank in genom dörren,
remnade lavan med en knall och aldrig har ett mera hjärtligt och
innerligt menat utbrott lindrat ett kvinnohjärtas kval.
– Jaså, du kommer nu, din röda Sarafan, som tar andras karar i smyg med
trölleri å otukt? gallskrek Linda, så fort den röda blusen viftade henne
för ögonen.
Det granna tilltalsordet hade hon snappat upp i »Den lille
Musikodlaren», ur vilket Sigrid med salta tårar just övade sig på detta
paradstycke för examen. Men erkännas må, att Linda gav det gentila
utländska ordet en långt mera rafflande betydelse, än det hade.
Till och med Sveas rörliga tunga förstummades av denna gräsliga hädelse.
Men blott för en minut.
– Andras, sade hon impertinent och knyckte på den rödkrusiga nacken.
Inte vesste jag, att du hette fru Karlsson, Linda lella, eller att du
bar hanses ring.
Och Svea viftade med en tjock, bred adertonkaraters ovanför en av gikt,
så att det formligen blixtrade för Lindas heta ögon.
Ingen vet, hur det slutat, om inte Hedvig med andan i halsen lyckats få
Märit med sig ut i köket. Där stodo redan de två rivalerna med hand i
hår och strupe. En försvarlig klick av korvsmeten prydde Sveas ena
blomstrande kind och droppade i ränder nedför den granna blusen, medan
Lindas tunna hårfläta rann nedför ryggen som en dödad snok.
Med förenade krafter lyckades de båda flickorna skilja slagskämparna åt.
Svea placerades vid grynkorven och Linda, såsom den avgjort
blodtörstigare, vid blodkorven, och Märit tog Hedvigs plats vid fjälster
och kvarn hos Linda.
– Seså, Linda, nog är hon väl för stolt att visa den där snärtan något,
viskade Märit övertalande. Mister du en, stå dig tusende åter.
– Fröken lilla, Karlsson, det var Lindas sista lott på livets lotteri –
– jag kände hans syke,[1] jag, det vill säja, hur han ville ha’t med
maten å sån’t.
»Men ingen märka skall den harm,
som bor i flickans stolta barm.»
– Det är rätt, uppmuntrade Märit.
Och efter detta våldsamma utbrott, hade Lindas sinne verkligen lättat så
pass mycket, att man kunde ha de båda flammorna i samma rum utan våda
för livet.
[1] psyke
Ja, det gick till och med så långt, att när väl Svea efter dagens arbete
gått hem till sitt igen, Karlsson kom inslinkande som förr för att få
sin kaffetår. Och hur det bar till, så kröpo både bullar och kringlor
fram igen.
– Inte skall en väl straffa karstackarn, för att han gått och gjort sej
evigt olöckelig, tyckte Linda, förståndigt nog.
Och när då Karlsson, rörd av en hemlig kaffekask, viskade till Linda:
– Ja, se maken te Lindas döppa, de har då ingen. Å gammel i gården är
nog bäst – – i maten, då anförtrodde Linda på kvällen glädjestrålande
till Märit att:
– Svea, hon må ha Karlssons kröpp, men se, hanses själ, han har jag – –
pannekakerna mina likar han bäst.
Vad tiden led kom själva guitarren en vacker dag neddansande från sin
krok igen, och tröstade Karlsson med att:
Kärlekens trohet först som sist
den når till livets slut förvisst,
hej lirom, larom la.
Har du mig svikit, kära vän,
du kommer väl en dag igen,
hej lirom, larom la.
Men nog blev Hedvigs bröllopskorv mera pepprad och saltad än som nyttigt
var för gästernas magar.
I sinom tid hängde dock korven i sköna ringlar till rökning över enriset
vid sidan om skinkorna eller virvlade likt ett vällustigt saltsjöodjur i
sitt spad.
Och sen kommo Johanssons bröllopsostar i prydliga rader på källarhyllan
och så bakades det i dagarna sex och var det ibland samma deg i tre
sorts kakor, så hade man alltid olika mått att ta ut dem med. Och så var
hedern räddad och ingen skulle komma och säga, att fröken Hedvig på
Ödele inte hade sina tjugu sorter på bröllopet.
Så nackades kycklingar och konservförrådet synades. Det var Hedvigs
stolthet och nu kom den ena skatten efter den andra av bigarrå- och
körsbärskompott, av jordgubbssylt och ingefärspäron fram.
När all denna lantligt hederliga grund var lagd, byggde man upp en
lättare överbyggnad av allsköns stadsfinesser. Det kom både äkta kaviar
och musslor på smörgåsbordet och hummermajonäs och gäddfilé till
korvarnas idylliska mångfald. Och som mellanrätt lyste den första
sparrisen genomskinligt läcker med späda, glasgröna knoppar.
Och för att kröna ändan på verket, reste sist av allt patronen in till
staden i blått plommonstop och väldiga, gula handskar och beställde en
jättekrokan med en ardennerhäst av marsipan på hos Svenssons konditori.
Barnen gingo i dubbel feber, för att de inte skulle svara rätt på examen
och tappa bort basen i quatremainet av Weber och för att de för första
gången i sitt liv skulle ha klädningar från Göteborg.
Något av deras feber smittade av sig även på Märit.
Kanske var det en sista rest av »lärdomshögfärd», en odygdig lust att
sätta en smula myror i huvudet på de värdiga patronerna, som kom henne
att välja sådana ämnen som engelska och kemi för denna s. k. examen.
Sedan länge beredde barnen små överraskningar för Hedvig, som de alla
höllo mycket av. Men den, som kom med den största överraskningen, var
utan tvivel Märit.
När den stora dagen rann upp med ett leende, lika brett som Johanssons,
sken den allra först in på en flicka, som låg i sin säng på vindsrummet
och lekte med en ring. Den var smal och fin och hög och utan minsta
rispa, där den satt på vänstra ringfingret.
Alldeles för smal och svag, hade han sagt, när han satte dit den i går.
Jag skulle velat haft den starkaste, som fanns.
– Det lättaste bandet är det starkaste, Torbjörn, hade hon då svarat.
När hon kom ner, var allting lövat och prytt som till midsommar. Hela
dagen förut hade hon och barnen bundit guirlander – – själva ladugården
skulle ha en äreport och Lillan hade satt en grön krans kring
dvärgtuppens hals. Men hon hade så när velat sätta en kring sin frökens
också, när hon gjorde den stora upptäckten. Ty få saker äro som bekant
så märkvärdiga för barn, som när en lärarinna eller »fröken» blir kär
eller förlovar sig och därmed visar sig vara en vanlig dödlig.
I triumf drogo barnen sin guvernant inför stora husrådet, vilket som
vanligt bestod av patron Svensson själv i frackbyxor och nedkippade,
röda tofflor, broderade av Hedvig, till _hennes_ sista examen.
– Mina damer och herrar och prosten Löfgren, hälsade dem patronen vid
deras inträde med en grandios gest med rakhyveln. Han läste redan för
hundrade gången över sitt korta, men kärnfulla bröllopstal. Men inför
Märits stora nyhet sväljde han det i hastigheten otuggat och bredde ut
sina rena skjortärmar i ett faderligt famntag.
– Flicka lilla, ropade han överförtjust, kom i min famn. Sannerligen kan
inte gamle patron skicka hem dig igen med heder från sitt låga tak. Ja,
flickorna gå åt här på Ödele – – först Svea och sedan du. Och Hedvig – –
men det är ju förstås en annan sak. Och tur är, att du fått tag på en
sån där läskarl till, så kan ni leva på fransyska och litet
sockervatten, för annat lär det väl inte bli, om det skall lagas efter
Euklides.
Skämt åsido, Märit lilla, nu tackar du väl ändå gamle patron en smula,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - I rang med husets katt - 12
  • Parts
  • I rang med husets katt - 01
    Total number of words is 4324
    Total number of unique words is 1709
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 02
    Total number of words is 4590
    Total number of unique words is 1740
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 03
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1644
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 04
    Total number of words is 4634
    Total number of unique words is 1713
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 05
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1688
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 06
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1586
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 07
    Total number of words is 4801
    Total number of unique words is 1557
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 08
    Total number of words is 4613
    Total number of unique words is 1660
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    33.9 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 09
    Total number of words is 4621
    Total number of unique words is 1750
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 10
    Total number of words is 4711
    Total number of unique words is 1729
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 11
    Total number of words is 4745
    Total number of unique words is 1663
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I rang med husets katt - 12
    Total number of words is 1933
    Total number of unique words is 871
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    42.2 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.