I rang med husets katt - 05

kvar, en liten misstro. Nej, jag stannade, men allt känns med ens så
underligt. Säg mig, hur skall jag göra?
Vad skulle Märit råda till?
– Ja, jag vet ingen annan råd, än att du stannar och gör det bästa
möjliga av det då. Kanske jag kunde tala med herr Älging åt dig, sade
Märit osäkert. Henne känner jag knappt.
– Gör du det, törs du det? utropade Elsa strålande. Det är just det, som
är det förfärliga, ser du, att det ingenting blivit sagt efteråt. Jag
vet inte, vad jag skall tro. Och jag känner mig så osäker, så ensam. Så
– – så rädd.
– Ja, jag får väl försöka då, sade Märit motvilligt. Hon hade ingen
aning om, vad hon skulle säga. Det hade bara flugit på henne som ett
infall, då hon såg den andras förtvivlade uppsyn. Hon avskydde
ingenting, som att blanda sig i andras affärer. Och så ömtåliga som
dessa till.
Men det var som om denna flickas sak även varit hennes, hon var ju i
»rang med husets katt», även hon. Och som sådan kanske utsedd att bli
Älgings nästa »äventyr», för patronerna att berätta om med många
detaljer vid virabordet. Nej, hon var sannerligen för god för det, den
unga flickan med den oskyldiga uppsynen! Dessutom tycktes Älging ej vara
rädd om sina hemligheter, det kom hon ju ihåg sedan sist. Med en liten
rysning mindes hon även alla de ord, med vilka han drog en till sig och
stötte tillbaka, den gången henne, nu en annan, svagare.
Sannerligen skulle hon inte våga ett försök, ändå! Hon var inte rädd för
galne Älging längre.
Hon gav sig ej tid att ångra sitt beslut, utan steg djärvt in i
rökrummet, där Älging, en smula röd av groggar och punsch, stod och
munhöggs med gamle patron.
– Jag skulle vilja säga några ord åt patron Älging, sade hon oförfärat
och låtsades ej se dennes häpna min eller den giftiga blick, med vilken
hans fru från det yttre rummet iakttog hennes närmande.
Något förvirrad följde henne den gråe cynikern in i det tomma lilla
förmaket på andra sidan. Vad trodde han månne, att det gällde?
– Det är fråga om fröken Creutz, sade Märit hastigt, för att ta honom ur
alla villfarelser med detsamma.
Älging stramade till. – Nå, sade han kort.
– Hon har själv bett mig tala med patronen, fortfor Märit.
Älgings högdragna min förbyttes till en lätt tvekan och förvirring.
– Jaså, sade han med nedslagna ögon. Vad har hon att säga då?
– Det förstår nog patron Älging, sade Märit med ens lika förvirrad. Hon
är fattig, den lilla stackarn, och måste ha kvar sin plats. Och så vill
hon inte ha skenet emot sig. Det är någon hon tycker om.
– Så ung? mumlade Älging, men i hans ögon hade åter det flackande skenet
tänts.
– Er fru är ond på henne i stället för på er, fortsatte Märit
obarmhärtigt.
Över Älgings ansikte drog det fula, hånfulla leendet.
Då blev Märit ond.
– Varför tar aldrig patronen sina kyssar på rätter ort? bröt hon ut.
– Lilla barn, sade slättens Harlekin med sitt allra mångtydigaste
scenleende, man kysser inte varandra längre genom en hagtornshäck. Av
bittra ord och minnen. Jag har själv både planterat och sått den och nu
står jag där, när ålderdomen nalkas och kommer inte längre över.
– Man skall inte plantera vassa häckar åt andra för det, predikade
Märit.
– Ni spelar inte skyddsängel illa, sade Älging med ett lätt skratt. Det
är bra av er, fröken Grahn! Nästa gång får ni spela botpsalmer för mig.
Men under hans gäckeri låg en underton av allvar och med alldeles
förändrad röst fortfor han:
– Ni kan hälsa fröken Creutz, att hon kan lugnt stanna i mitt hus, hon
behöver ingenting frukta. Ser ni, många sorts flickor ha gått ut och in
på Älgholma, men inte många som hon – – eller ni. Jag såg visst inte på
flickan först. Säg, har ni sett, vem hon är?
Märit tänkte på den sällsamma likheten och nickade stumt.
– Det var håret jag bort kyssa, det helgonljusa håret, som stod som en
gloria över min ungdoms renaste dröm. Min ungdom skulle jag kysst, lätt
och svalt som en grånad far sitt barn. Därför kan hon vara lugn. Nog är
galne Älging usel, men så usel är han inte, att han skändar sin egen
ungdom.
– Men, fortfor han, och tonen var åter den vanliga blandningen av vemod
och gäckeri, som jag är mera kött än ande, så är jag kanske mera villig
än stark. Därför, fröken, får ni sannerligen hjälpa mig. Tror ni man
ostraffat utnämner sig till någons samvete? Ser ni mig därför på orätt
väg igen, så går ni utan vidare som en snäll skyddsängel anstår fram och
tar mig i armen.
Märit fann det bäst att gå in på raljeriet, för att skingra sin egen
förlägenhet.
– Ja, och då skall jag visa, att mina äventyrliga ögonbryn kunna göra
riktigt fula rynkor, vad de nu annars kunna duga till.
– Äro vi överens om det då, avgjorde galne Älging, top!
Och därmed var den originella överenskommelsen beseglad.
– – – När de kommo ut, kunde Märit omöjligt undgå att såras av den
svidande blick av bittert misstroende och förakt, varmed fru Älging tog
emot dem. Hon höll på att bli ond, då hon tänkte på sitt ärende, men
medlidandet var starkare. Inte skulle hon vilja byta med den kvinnan.
Hon förstod, att hon alltid måste ge de unga flickorna skulden och finna
dem utmanande, koketta och alltför lättfångade.
Då gick Älging fram till sin fru.
– Hur har du det, Laura? frågade han och hans ton var ovanligt vänlig.
Det var märkvärdigt, vilken underbar verkan denna enkla fråga hade. Allt
det förstenade och bittert misstrogna i det mörka ansiktet liksom löstes
upp inifrån och ett klart ljus lyste upp det, kärlekens varma återsken.
Vad hon måtte älska honom, trots allt, vad hon fått lida! I den blick
hon kastade på honom låg något av den blinda tron på en fetisch. Vad han
än gjorde och vad hon än sade i överilning, innerst inne gav hon aldrig
honom skulden för någonting och blundade förtvivlat för det hon inte
ville se. Värdigt var det kanske inte, men rörande, ja, rörande var det!
* * * * *
I rökrummet hade stämningen redan hunnit bli hög. Virakorten dunkade och
röken hängde tjock och tung i taket.
– Skål på dig, Nyberg, skrek gamle patron. Ja, du har det bra, du. När
en annan stackare får ligga och gno efter vägarna med sina hästar och
grisar för att tjäna en hacka, går du hemma på jakt i lackstövlar och
ger tusan i alltsammans och låter inspektorn sköta om hela ruljangsen.
– Jag tycker du har inga skäl att klaga, bror Svensson, replikerade
Nyberg sävligt. Vad fick du av Björk på Storvik för den belgiska
ardennern, den där sista, den mörkblå? Sjuttontusen, va’? Jag såg nog
felet på framhasorna, jag, men inte är Nyberg den, som förråder en vän.
– Åh hut på dig, Nyberg, skrek gamle patron argt, skall en sån där jäkla
torparpojke som du komma och kritisera hederligt folks framhasor? Sköt
du dina egna framhasor, det råder jag dig till, nog sköter jag mina.
Varpå diskussionen om den blå ardennern höll på att urarta till ett
livligt gruff, som dock efter en titt i punschflaskan resulterade i en
skål för alla världens framhasor och en doftande broderskyss.
Ute i förmaket sutto fruntimren uppradade och talade stelt och ansträngt
om konstväv och matrecept. Kapitlet »pigor» och »fröknar» förbjöd sig
tyvärr av sig självt genom flickornas närvaro. Vad skulle man då hitta
på?
Bakom pianot satt lilla Elsa och läste i smyg i en bok. När Märit kom
in, såg hon ängsligt upp, men fick en betydelsefull nick, som tycktes
lugna henne.
Husets tillhanda hade lyckligen avslutat den stora avklädningsscenen och
satt nu på en stol och såg ut, som om hon snart tyckte sig vara fullärd.
I ett soffhörn satt fru Nyberg, värdinnan, och gäspade högljutt och
ogenerat. Hon var en duktig lanthusmor och steg upp var morgon klockan
sex. Så att när kvällen kom, tyckte hon sig ha rätt att vara trött, vare
sig det var främmande eller inte.
– Spela något, bad Hedvig, när en ängel gick genom rummet vid Märits
inträde.
Märit gick fram till pianot och slog an »Valse triste». Hon tyckte den
såg ut att passa till stämningen.
– Usch nej, spela något gladare, ryste fru Nyberg till, vaknade upp och
kom fram med »Herrgårdsvalsen», som var den enda dansmusik huset bestod
sig med.
Märit smällde lydigt an på det hårda pianot.
Bäst det var, kröp Elsa fram ur sin vrå och fick fatt på den trötta
tillhandan i en liten sväng. Exemplet smittade, herrarna kommo i dörren
för att se, vad som stod på, och snart svängde alla om, utom fru Älging,
ty hennes man hade bjudit upp värdinnan i stället för henne.
Mitt på golvet klev Johansson på i en underlig stegvals med Hedvig, som
nickade och rodnade och oförtrutet neg i gammalvals. Och patron Svensson
hade fått tillhandan med i en sannskyldig björndans, som inte var utan
sina vådor på det hala parkettgolvet. Efter honom förde Älging elegant
sin dam, som ideligen tappade takten till stort nöje för långe Jönsson,
som lycksalig skuttade strax bakom med Elsa.
Och så fortsatte Märit att spela och spela den trippande herrgårdsvalsen
på de hårda tangenterna, tills den oklanderlige gled in och sade till om
att hästarna voro framme.
* * * * *
Det blev ett liv och ett stim i den gamla högtidliga förstugan och i
gästrummet, där påpälsningen skedde. Nu var man i stämning och ville
inte skiljas så fort. Men de dyrbara hästarna fingo ej heller vänta. Man
hade därför ingen annan råd, än att göra sig i ordning för hemfärden.
Men det skedde under skämt och glam och utan synnerlig brådska.
Outtröttligast av alla var gamle patron. Han var med överallt, drog
pustande på de unga damerna ytterskorna och stack lekfullt ned en knapp
i ryggurringningen på Elsa. Det var nu en gång hans sätt att skämta.
Johansson skulle köra för patronens. Karlsson i sitt grå paradfodral
fick därför trots sina protester köra hem Johanssons gula märr.
Hur det bar till, så måste Hedvig absolut sitta på kuskbocken för att
råda Johansson om vägen.
Kvällen var mild, men beckmörk och stjärnlös. De två på kuskbocken
syntes endast som två skuggor, som ibland smälte ihop, när Hedvig måste
peka ut vägens försåt för sin något dimögde älskling.
Inuti vagnen satt Märit på hedersplatsen vid patronens högra sida.
Patron Svensson var vid ett lika lysande humör som kvällen var mörk. Han
doftade idel punsch och faderlig välvilja och måste absolut lyckliggöra
någon genast och i ett sammanhang. Han skänkte ej som araben bort sina
hästar. Förr skulle han ha förskrivit sig åt alla onda makter. Men sin
hand, säg varför skulle inte han, unga karlen, gifta om sig ännu en
gång? Här gingo så många flickor och sörjde alldeles i onödan.
Borde han ej, hej hoppsansa, tänka på sina minderåriga barn och sin
lilla överåriga Hedvig och skänka dem en mor, jaha, just en mor. Och det
i denna kväll.
Och patronen fällde en tår i förvirrad beundran över sin faderliga
omtänksamhet. Han var inte sned, hut, blir man sned av litet vin och
litet punsch och några små fattiga groggar? Men glad var han och hans
hjärta, det brann.
– Jag hade två fruar, började han.
Märit hoppade upp ur sina egna funderingar.
– Jag hade två fruar, återtog patronen.
– Jaha, det vet jag, sade Märit.
– Och den ena är en guds ängel. Men den andra, hon brukade komma och
hämta mig från marknan ibland med häst och kärra. Hon körde själv som en
karl, den tusan. Ja, det var sabeln till kvinna!
Och patronen försjönk i sina minnen.
– Varför skulle jag inte kunna gifta om mig, återtog han därpå hetsigt.
Säg, varför skulle jag inte kunna det?
– Det är väl ingen, som hindrar patron, kan jag tro, sade Märit
förstrött.
– Tack, lilla pullan, det skall hon inte ångra, sade patronen rörd och
gjorde otympliga försök att lägga armen om Märits hals. Men pälsen var
lyckligtvis för trång.
– Vad i herrans namn menar patron? flämtade Märit.
– Vill hon inte bli en mor – – för – – för gamle patron? Nej, nej, fru
menar jag.
– Nu pratar patron det han inte menar, sade Märit kort och kröp längst
bort i sitt hörn.
– Menar – – varför skulle jag inte mena det? Gamle patron är inte
högfärdig, det vet du, Märit. Rider hon inte som en hel karl, kanske,
sen Karlsson fick hand om henne? Och hon tycker nog om barnen och gamle
patron börjar bli gammal och vill ha ungarna hemma och inte byta
guvernant mer.
– Tack för anbudet, men jag tror vi skola tänka på saken till i morgon!
– Men är det inte Fix, som skäller, lyckades Märit äntligen avleda
patronens tankar.
Fix var taxhyndan, som var ute och tjuvjagade.
Och innan hunden var infångad i mörkret och vederbörligen avstraffad,
hade patronen glömt alla eldiga giftastankar.
Och där lyste nu ett fönster från Ödele som ett milt vakande öga emot
dem.
Den festliga kvällen var slut. Natten stod sedan länge färdigbäddad i
smala pinnsängar och väntade.


SJÄTTE KAPITLET.
Om ett berg att andas ut på och en tjänstvillig hatt

En söndags morgon kan slå upp sina ögon så olika. Den kan vakna så blid
och tyst, att man hör helgens sus i luften, långt innan klockorna ringa
in den. Men den kan också vakna mera trög och däst än andra morgnar.
På vilket sätt tror ni den vaknar efter en gåsmiddag, en uppgörelse och
ett frieri på narri?
Jag är rädd, att den mornar sig länge i den kvava bädden och förgäves
river sig i hårstubben för att minnas alla gårdagens upplevelser.
– – – Hela Ödele gård sov hårt och tungt morgonen efter kalaset på
Aneby. Endast Märit vaknade av gammal vana vid samma tidiga timme, då
den lilla hetsiga väckarklockan i vardagslag brukade ilsket stampa på
brickan.
Jaså, det var söndag nu! Den där efterlängtade söndagen, som punktligt
kom var vecka i alla väder. Och som det ibland gick med precis som med
ensamheten – man visste inte riktigt, vad man skulle ta sig till med
den.
Söndagsbrevet hem skulle snart vara expedierat. En bok? Patronens
bokskåp bestod av några Reuter, en sönderläst »Svea» av år 89 samt ett
par utlästa årgångar av Hvar 8 Dag 1902 och 1903. Samt förresten av en
fullständig upplaga av »Hästkännaren» i praktband med guldsnitt. Ur den
hade Märit redan hämtat mycken visdom under långa vinterkvällar. Hon
kunde skilja en ardenner från en islandshäst och visste, hur man skulle
bota krubbitare, åtminstone fyrbenta. Därtill kom »Bakom fällda
rullgardiner» och sådan litteratur, som patronen hemfört från
marknadsresor men som han försiktigt nog gömde längst nere på bottnen av
en byrålåda i säkert förvar för ungdomens moral.
Sina egna böcker kunde hon ej släpa med sig genom hela Sverige. Mussets
och Rousseaus Confessions och några utvalda till följde henne dock
alltid. Men hon började bli led på att läsa dessa tårdränkta
bekännelser, där »hjältarna» gräto hela syndafloder på åtminstone
varannan sida.
En promenad? Ja, det skulle hon bestå sig. En riktigt lång, rivande
sträckpromenad. Och sannerligen skulle hon inte leta reda på det där
berget, som man kunde andas ut på, om vädret inte var alltför tårdränkt,
det med. Vädret ja, hurdant kunde det väl vara i dag?
Med ett kraftigt tag i Münchhausenlocken lyckades hon slutligen lyfta
sig själv upp ur sängen och fram till fönstret och få upp gardinen.
Nej, men se, hade inte tåreflödet äntligen stannat, på allvar som det
tycktes! Himmeln var ännu matt av all gråten, men den kämpade mot ett
ljus där bakom, som mot ett oemotståndligt leende. Längre fram på dagen
skulle säkert leendet bryta fram på allvar och solen, den stora, varma
tröstaren, torka slättens ansikte och göra det ungt på nytt.
Det såg verkligen ut som om Märit äntligen skulle få komma upp på sitt
berg.
Först funderade hon på att få något sällskap med sig dit upp, kanske den
mörka tillhandan. Men nej, hon såg så färdig och förlovad ut, hon brydde
sig nog inte om något berg, så vida inte fästmannen stod på det. Den
lilla Elsa satt ljuslockig en hel mil därifrån och grät efter sin
Lohengrin och Hedvig kunde ej fatta, att man gick för sitt nöjes skull
allenast.
Nej, hon fick nog gå ensam. Och det var kanske lika bra, för hon kände
på sig, att hon bestämt skulle skrika eller sjunga eller göra något
annat lika söndagsgalet, bara hon väl kom upp på det där berget.
Söndagsfrukosten åts klockan tio. I stället för vardagarnas salta
spickesill med grädde eller pyttipanna, bestods då en sorts stenkakor,
som Linda var mästare i att grädda. När Märit kom ned, var patronen ännu
osynlig och visade sig ej förrän frampå eftermiddagen. När han då kom in
var han kort och tvär och tycktes totalt ha glömt sitt nattliga frieri.
Det enda minne han bevarade var en viss frän misstro mot Märit, som om
han dunkelt inbillade sig, att hon på något sätt drivit med sin
husbonde. Men när hon ingenstans syntes till, vek den så småningom undan
och gamle patron tinade upp i kapp med vädret. Frampå aftonen strålade
han som själva solen. Ty Hedvig, som hela dagen gått och lyst av ett
rent förklarat ljus över städning och disk, kunde nämligen först då
förmå sig att gå fram till honom och säga:
– Jo, ursäkta, pappa, men se Johansson undrade i går, om vi inte kunde
gifta oss till våren!
* * * * *
På söndagsförmiddagen ansågs det ej passande att »driva efter vägarna».
Men genast efter middagen rusade Märit ut i tamburen och fick på sig
hatt och kappa i en fart. Hon mera åkte än gick nedför den fuktiga
stentrappan och stretade så den branta backen upp till allén.
Fyra vägar korsade sig vid Ödele. Men hur ofta Märit än gått där, hade
hon ännu aldrig lyckats få se sin tillkommande. Ni vet den där man
genast känner igen en torsdagskväll i ett vägskäl.
Just vid vägkorset låg källan, där korna vattnades vardag som söndag.
När Märit kom vägen fram, voro de nyss utsläppta och stodo nu där och
sörplade i sig vattnet i långa, filosofiska drag. Där hade de för
tillfället övergivits av ladugårdskarlen, vilken med sin långa piska var
på jakt efter en bolsjevikisk kalv, som vilt sökte undfly den borgerliga
ordningen.
Märit ställde sig och såg på kossorna en stund. De stodo där i en tät
klunga, stora, vackra och svartbrokiga och idisslade plikttroget. Ibland
vände de på huvudet och gåvo Märit en oändligt överlägsen blick ur sina
Venusögon.
Allt detta tunga svarta och vita mot den gråa bron under de kala svarta
träden bildade en tavla av sorgsen bundenhet, som tycktes Märit som en
bild av slättens kloka, aldrig svikande plikt.
Aldrig lärde hon sig förstå det, aldrig! Hon var det unga landets barn,
det landets, där älvarna gå som mäktiga stråkdrag av brusande liv från
fjället ner till havet och där arbetet dansar i takt med dem.
Vad de sågo uttråkade ut, de gamla, anrika konåderna! De hade ej
fjällkornas kvicka och envisa uppsyn, utan voro tröga och väldiga som de
kolossala åkerfälten. Den allra förnämaste döpte Märit till »l’Ennui».
– Det vet ni förstås inte, vad det är, predikade hon för dem, där hon
stod uppflugen på en sten. Jo, det är bron och ni och alltihop och det
där usla jaget, som narrade mig hit.
– Vad i jisse namn, står fröken och predikar för sig själv? frågade
Karlsson, som just återkom med rebellen.
– Hm – –, jaså det är Karlsson, godafton, godafton, hälsade Märit och
steg värdigt ned från stenen. Ser Karlsson, jag höll bara på att läsa på
en lektion tills i morgon.
Och brådskande räddade hon spillrorna av sin nimbus upp på vägen igen.
Karlsson såg efter henne med en huvudskakning, men lyckligtvis gav
kalven honom så mycket att göra, att han snart glömde guvernanten. Sån’t
där »höglärt» folk var ju alltid mer eller mindre konstiga. Han kände en
småskollärarinna, som gifte sig med en fattig klockare, då hon kunde få
byns rikaste hemmansägare. Så de’ så.
Men Märit traskade tappert vidare i lersörjan. Fälten lågo svarta och
dyvåta, feta och glänsande efter regnet. Det doftade starkt och fränt av
kalk och bränd halm. Överallt kraxade och skränade kråkor och kajor, som
slogos om matbitarna på fälten eller tunga och stinnmätta lyfte och
flaxade över vägen, rakt framför ansiktet på en.
Vägens långa, raka linjer kantades varken av träd eller stenmurar. Intet
fanns, som i mörkret kunde markera de förrädiska dikena.
Stugorna lågo glesa och strödda. Vid själva vägen lågo endast ett par,
tre stycken.
– Goddag, fröken, skall hon åka? hördes en skrovlig röst. Det var
Mosingebonden på väg in till Café Alprosen i staden, ej fullt så
oskyldigt som sitt namn.
Märit antog tacksamt anbudet. Det var ännu en god bit till berget och
vägen var verkligen eländig.
Gladeligt kravlade hon sig därför upp på hösäcken bredvid Mosingen, som
dock redan nu doftade starkt av söndagsfröjd och hembränt.
– Det ä’ ju hon på Ödele, ä’ de’? inledde han konversationen och gav
hästen ett tjyvnyp, så att han i häpenheten stegrade sig som på en
ryttarfest.
– Joo då, gick Märit med på saken.
– Och här ska’ hon vara piskad å gå som en ludis på vägera, när Svensson
har hästar, så hon kunde få åka som en anständig människa.
– Det måtte väl inte vara farligt att gå här ensam mitt på ljusa dagen?
– Jo, vad det är, lilla ros, sade Mosingen chevaleriskt och klämde i med
fulla lungor:
En liten jungfru ensam gick på vägen, medan han allt mer satte hästen i
munter galopp.
– Snälla herr Mosing, nu måste jag av, bad Märit ängsligt.
– Av – – nej, nu skall hon få åka, som vi åker till bröllops på slätten.
Hoppsan, gamla flicka, visa nu fröken, vad du duger till!
Och märren dög förvånansvärt bra. Det gick, så det slog gnistor i
stenarna.
Vid en krök saktades farten något. Mosingen skulle ha sig en pris. När
han vände sig bort, tog Märit gud i hågen, tog fart, blundade och
hoppade av, snett framåt. Till sin glädje återfann hon sig själv och
benen ganska hela i ett djupt dike.
Långt framför henne skumpade Mosingen ystert vidare lika sjungande och
säll, fast han mist barlasten.
Märit fick sig ett gott skratt – – hon tog bestämt igen litet på
livslängden med det.
Hon hade hoppat av mitt för en liten grå backstuga. Den låg där så
hopkrupen bakom sin förfallna stengärdsgård som en frusen och ruggig
katt. Bergets skugga hängde skymmande över dess tak. Fönstren voro utan
gardiner. I det ena stod en ansjovisburk med ett tynande
pelargonieskott. Men runt om stugan växte gamla knotiga äppelträd, som
på våren säkerligen gömde dess armod i en slöja av skäraste blom.
Vid grinden stod en gammal gumma, det uråldrigaste Märit någonsin sett.
Hennes ansikte var brunt som den bruna jorden och fårat av djupa fåror
som den. Ögonen voro nästan slocknade, också de hade jordens färg. När
hon fick syn på Märit, tändes en svag glimt i deras trötta glober.
– Ä’ ho’ fröken te’ Ödele? frågade gumman.
– Jo, det stämmer, det, svarade Märit muntert. Man tycktes vara välkänd
på orten.
– Varifrå’ ä’ ho’ då? fortfor slättens oldmor.
– Jag är ända uppifrån en stad, som heter Umeå, om mor vet var det
ligger.
– Jo dä – – dä – – legger la i Nörget, dä, prövade gumman sig fram.
Norrland eller Norge, det kunde komma på ett ut, inte bara för en gammal
gumma, utan för många andra här neråt. Vad kännedomen om landet
beträffade. Det visste Märit sedan gammalt.
Hon mindes också alla överdrivna berättelser om nöden och lasten i
lappmarken, från vilka många hämtade hela sin visdom i frågan. Tänk om
hon skulle skildra denna fattiga, förfallna stuga på slätten, denna
okunniga gumma, så att de som läste det skulle få en allmängiltig
uppfattning av det. Säkerligen skulle det då bli opposition. Där som här
fanns rikedom och armod sida vid sida, där som här var det olika trakter
och människor. Men en jämförelse smög sig ofrivilligt på henne vid
tanken på mångmilt isolerad fjällbors förbluffande goda kännedom om
sydsvenska förhållanden.
Omedvetet begick hon dock själv en orättvisa. Ty för henne blev med rätt
eller orätt den okunniga gumman med de döda ögonen till en
personifikation av slättens stora ålderdom.
Skuggan från berget kändes kall. Frysande skyndade sig Märit åter ut i
solskenet på vägen.
Rakt ovanför henne låg nu Aneberg som en mossbelupen ruin, dyster och
ännu drypande av kall fukt. Det hade inte de stora bergens lugna
båglinjer, som sågo så »skapade» ut. Det var liksom byggt av människor.
Blocken kunde ha huggits av slavar. Till en grym härskares fäste.
Stigen dit upp gick brant och rasslande över skiffersplittror. Just för
att den var så mödosam och brant, gav den dock en intensiv känsla av att
föra en högt upp från den släta marken. Varje steg var som ett hugg mot
en mur.
Utan att hon själv märkte det, ökade Märit takten, tills hon slutligen
flämtande halvsprang uppför sluttningen. Hon måste upp till den översta
stenens altare, rest mot himlen åt någon uråldrig gud.
Med vilt klappande hjärta nådde hon den och såg sig förväntansfullt om.
Långt nedanför henne låg slätten i lätt gråblått dis. Så här uppifrån
sett, var den vacker, hon hade aldrig kunnat ana, att den var så vacker!
Dess tusen rutor av grönt, av gult och brunt vävde ett väldigt täcke med
milt sammansmältande senhöstfärger. Dess stora yta böljade svagt som en
sovandes bröst.
Den var en stor palett i gud faders hand, på vilken han prövade färgen
med ilsnabbt flyende skuggor och dagrar. De många fläckarna skiftade
oupphörligt. Eller den låg som en matta av sammet för bergets fot att
träda på. Och de farande molnen ströko ystert med fingret över den, så
att den strimmade sig i grönt, i mörkgrått och sennabrunt.
Så speglade den himmelns alla växlande stämningar. Nu såg Märit, att
också slätten kunde drömma. Fast dess drömmar voro minnen. Långt borta
höjde sig ett kummel. Det var en forntida kungagrav.
Men här satt ett nutida flickebarn och drömde med vakna ögon om
framtiden.
Märit hade kravlat sig upp på den flata stenen. Där tog hon av sig
hatten och lät håret blåsa, som det ville. Vinden grep i kjolen, hon
tyckte, att hon flög. För att se, om hon rådde på vinden, började hon
sjunga, först svagt, så allt starkare och starkare. Hon sjöng allt som
föll henne in, som hade ett ord om ungdom och frihet, bitar och stumpar
utan sammanhang, just som en dum liten stare förfrusen kan ge sig till
att sjunga, så fort snön går.
Beredvilligt tog vinden sången med sig och blåste den i öronen på en,
som stod en bit därifrån bland buskarna.
Men Märit anade ingenting utan sjöng och sjöng för sig själv. Hon
riktigt skrek ut allt det främmande, vars mara så länge tryckande legat
på hennes bröst. Och det är väl egentligen meningen med all sång.
Men plötsligt väcktes hon till verkligheten igen av en ilsken vindstöt,
som ryckte hatten till sig ur hennes hand. Kanske hade den fått nog av
musiken.
Lössläppt hoppade hatten i väg på upptäcktsfärd över stenar och buskar,
och Märit fick följa efter. I farten tappade hon resten av all påtvingad
guvernantsvärdighet och seminaristvisdom och när hatten tog ett
jättesprång över en hög enbuske, samlade Märit ihop kjolarna och tog
språnget efter.
Rakt i armarna på någon, som tog henne och höll henne mycket hårt fast.
På vem?
Naturligtvis på den ende, som hon borde flyga i famnen på, enligt denna
historias mening. Föremålet för hennes skyggaste funderingar och
tystaste undran. Som en liten trött fågel flög hon rakt i den omöjliga
drömmens famn.
Tänk, om det nu inte varit han, utan i stället långe Jönsson? Då hade vi
allt varit bra stygga mot Märit, eller hur?
Men nu var det verkligen doktor Haller själv, ty verkligheten är någon
gång lika barmhärtig som dikten.
Det var ej heller så underligt som det kan låta. Ty när någon dag ut och
dag in i ur och skur går upp på ett berg i hopp att få träffa någon, som
inte bor långt därifrån, så vore det väl bra stor otur, om det inte till
slut skulle lyckas. Det var vad den unge mannen hade gjort. Men hittills
hade flickan envist gäckat hans väntan som ett skyggt skogsrå. Och nu