I rang med husets katt - 01

  
   ASTRID VÄRING
   I RANG
   MED HUSETS KATT
  
  
   I RANG
   MED HUSETS KATT
  
   AV
   ASTRID VÄRING
  
   STOCKHOLM
   WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
  
   ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
   STOCKHOLM
   1924
  
  
   INNEHÅLLSFÖRTECKNING
  
   Sid.
   Första kapitlet
   Om en sovande stad, en slätt och en rak väg 7
   Andra kapitlet
   Vad är en guvernant? 15
   Tredje kapitlet
   Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös 29
   hund
   Fjärde kapitlet
   Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och 39
   trogna grannar
   Femte kapitlet
   Om flera regndagar, en gåsmiddag och en uppgörelse 65
   Sjätte kapitlet
   Om ett berg att andas ut på och en tjänstvillig hatt 86
   Sjunde kapitlet
   Om en lång resa och ett misslyckat besök 108
   Åttonde kapitlet
   Om en levnadsglad mjölkhäst och en sammansvärjning 124
   Nionde kapitlet
   Om en bal i Åköping och om det oerhörda 147
   Tionde kapitlet
   Om våren och halva kungariket 165
   Elfte kapitlet
   Vidare om vårens spratt, två rivaler och en änkeprostinna 177
   Tolfte kapitlet
   Om en mardröm, ett vådaskott och ett brev 189
   Trettonde kapitlet
   Om en korvdag, en ring, lärdomens seger och ett bröllop 199
   Fjortonde kapitlet
   Alltjämt i rang med husets katt 211
  
  
   FÖRSTA KAPITLET.
   Om en sovande stad, en slätt och en rak väg
  
  Slättbolagets persontåg stannade med en suck av lättnad vid Åköping.
  Passagerarna sträckte på benen och stucko ut huvudena genom de trånga
  fönstren och personalen masade sig makligt ut i solskenet.
  Gud skapte ingen brådska på slättbanan. Den behövde han alltför väl på
  andra håll, där livet rörde sig.
  I Åköping sovo själva tornklockorna, vars visare på tre sidor rostat
  ihop och blivit ett. Endast på en sida höll man klockan i gång – fru
  borgmästarinnan var så noga med mattiderna. – Genom staden gick den
  tröga ån. I sin ungdom hade den kanske haft sina fantasier den som alla
  andra, men nöjde sig nu med den föga krävande men lukrativa sysslan att
  vara avloppsdike för stadens kloaker.
  På båda sidor om ån låg staden, delad i två läger, likt två käringhopar,
  som stå på var sin sida om vägen och skvallra om varandra. De gamla
  husen lutade sig tätt ihop och blickade skevt och misstroget över till
  fiendelägret på den andra sidan. De skumma fönstren skiftade en smula i
  grönt likt avundsjuka ögon eller speglade matt och trött det sumpiga,
  bruna vattnet.
  Södra sidan av staden var rikemanssidan, den norra och sanka var de
  fattiges. Så hade det av gammalt varit.
  Men här och där hade den nya tiden kastat in ett modernt stenhus bland
  kåkarna på norr, som överlägset såg gamlingarna över axeln. Och den
  gångna tiden å sin sida hade mångenstädes i gränderna på söder glömt
  kvar små lustiga, låga ruckel, som ödmjukt höllo upp släpet av uthus och
  längor åt de förnäma patricierhusen.
  Så låg staden och speglade dunkelt sina egna små öden. Men om de stora
  ödena i världen utanför visste den föga.
  Tvärs genom vardera stadshalvan löpte en huvudgata. Den hette Storgatan
  på söder, men bara Skolgatan på norr. Genom Storgatan pulserade Åköpings
  införsel som genom en artère, medan avskrädet lugnt fördes bort genom
  Skolgatans blodåder till brännugnen utanför staden.
  Mitt på den södra sidan låg det stora torgets väldiga öken av
  kullersten, blott förljuvad av ogräsets oaser, ty dagen var icke
  torgdag. Endast en äppelgumma stod vid sitt stånd, icke olik ett
  vinteräpple själv med sina skrumpna röda kinder.
  Märit Grahn hade god tid att titta på allt detta, först om en timme
  skulle hon möta kusken från Ödele på perrongen.
  Nyfiken strövade hon efter Storgatan och tittade på butikerna och folket
  och fångade här och där en glimt av stadens själ. Detta var således vad
  småstadsborna söderifrån kallade »gammal kultur», när de som skrytsamma
  amerikaresande kommo upp till hennes land, Norrland.
  Ja, nog var Åköping gammalt, men inte nog för att vara vackert. Till sin
  huvuddel verkade det på sin höjd sextiotal med skvallerspeglar, massor
  av småbutiker, gamla portar och prång. Så klämd och skrämd den såg ut,
  så led på sig själv!
  Då var det helt annorlunda med hennes egen nordliga födelsestad. När den
  tröttnat på en tidsålder, brann den helt sonika upp med rubb och stubb,
  för att sedan strax stiga upp som en ung och glad fågel Fenix ur askan
  igen. Mycket av oersättligt värde förlorade den väl på detta sätt, men
  man kunde andas fritt på dess ljusa breda gator.
  Åköping såg ut, som skulle det en gång inom en ej alltför avlägsen
  framtid lägga sig ned och självdö med kultur och allt.
  Det var väl därför som de tre mannekängerna i skräddare Jonssons fönster
  vid Storgatan tycktes så tynande. Med sina slickade ljusa peruker, sina
  sjukligt gula kinder och långa melankoliska mustascher sågo de ut som
  rouéer från Napoleon den tredjes hov.
  Därnäst gav sig Märit till att studera stadens fysionomi på de mötandes
  ansikten.
  Har ni lagt märke till, att olika städer och landskap ha alldeles olika
  ansikten? I somliga trakter är det rundlätt, glatt och fryntligt, i
  andra magert och koleriskt. Och en stad vet jag, som har utstående
  tänder för jämnan.
  Jag säger inte var, när och hur, då kunde man ju få hela kartan över sig
  i vredesmod.
  Men säkert är, att Åköpings ansikte var långnäst, vasst och föga
  tillmötesgående. Det var gammalt och ingift och själva barnen sågo
  småkloka och snusförnuftiga ut. Och alla Märit mötte sågo ut att vara
  från Åköping.
  Nedslagen slog hon in på vägen mot ån. Här såg sannerligen inte för
  roligt ut för en levnadsglad »stinta» på tjuguett!
  Utefter ån var det folktomt och tyst, träden hängde vemodigt sina nakna
  grenar över det dovt sorlande vattnet. Längst nere vid stranden stod en
  ensam, orörlig gestalt i en gammal regnkappa och en illa medfaren
  filthatt.
  Antagligen en, som metar, tänkte Märit slött och som barn och sysslolösa
  gick hon mekaniskt dit för att se på.
  Men något vidare bra napp kan man väl knappast få med en promenadkäpp,
  även om den är grov som en knölpåk? Däremot kan man göra många andra
  nyttiga saker med den, man kan hjälpa vissna blad utför strömmen och
  röra litet i den döda gyttjan på bottnen. Det var vad mannen gjorde. När
  han hörde Märits steg, såg han upp och ett blixtlikt, humoristiskt
  leende flög över hans ansikte.
  Det ansiktet och det leendet voro icke från Åköping! Åhnej! De måste
  vara någonstans ifrån, där man kunde se ut över ett stort vatten. Ögonen
  voro gråblå, på en gång milda och skarpa, och dragen som huggna med
  mejsel. Ett ansikte på tusen. En drömmares och krigares. Men striden var
  intellektuell, det visade det djupa vecket i pannan.
  Vem kunde han vara? Kanske en, som stred med sig själv.
  Det var icke kläderna, som gjorde den mannen. Möjligen var han lärare.
  Höstterminen hade ännu icke börjat i staden.
  Plötsligt märkte Märit, att det roade uttrycket i filosofens ansikte
  alltmer övergick i ett varmt intresserat och att han uppenbarligen
  övervägde med sig själv, om han skulle våga ett närmande eller ej.
  Rodnande vände sig flickan om på klacken och började halvspringa mot
  bron och stationen. Vad tänkte hon på, som utan vidare ställde sig att
  stirra på en vilt främmande herre likt en bortkommen oskuld från landet?
  Lättad hörde hon stenbron smälla under sina klackar. Men när hon
  förstulet såg sig om, såg hon ännu den obekante orörlig stå och blicka
  efter sig med sin underliga fjärranblick. Och så stod han ännu, då hon
  vek in på Stationsgatan.
   * * * * *
  Märit behövde inte söka länge efter ekipaget från Ödele. Kusken stod
  redan i grått livré framför stationshuset med all sin kraft tyglande en
  medelålders grålle, vilken vid åsynen av ett växlande lok alldeles
  tycktes glömma sin ålders värdighet.
  Sedan hästen något lugnat sig, fick flickan för en stund ta tyglarna,
  medan kusken sävligt knallade sig ut efter koffert och väskor och i
  många och långa repriser stuvade fast dem bakpå den höga vagnen.
  – Så kör vi la då, avgjorde han därpå oväntat, och efter en
  herrgårdsklatsch med den nötta piskan skramlade ekipaget tillbaka över
  bron.
  Nyfiket såg sig Märit ännu en gång om efter ledighetsmetaren, men han
  var försvunnen.
  Med ett öronbedövande dån rullade de vidare in på Storgatans
  kullerstenar. Gatan låg halvtom och grinade i solgasset med två ojämna
  husrader. Endast skvallerspeglarna blixtrade konkavt och berättade så,
  att de höllo på att trilla i gatan, att nu var den nya guvernanten på
  väg till Ödele herrgård.
  Guvernant – det var i stil med staden. Hur hade hon kommit därhän?
  När Märit Grahn lyckligen genomlupit backfischåldern utan att vare sig
  finna »den stora lyckan» eller dö, vilket är de enda alternativ
  genomsnittsflickor i de första tonåren på allvar kunna tänka sig, hade
  hennes förståndiga fader föreslagit, att hon tills vidare skulle försöka
  med något mera jordiskt. Och eftersom hon ännu icke kände håg för något
  särskilt blev hon lärarinna, just precis därför, att det var det enda,
  som hon säkert visste, att hon på inga villkor ville bli. – Hon var ju
  också så ung.
  Men efter att några år motsträvigt ha manglats mellan det pedagogiska
  vetandets alla kavlar, upptäckte Märit plötsligt en dag, att hon
  verkligen hade ett eget jag och en egen vilja. Detta jag var dock ännu
  så främmande för henne, att hon beslöt att resa till någon lugn plats
  för att närmare bekanta sig med det. Hon valde Ödele för det ensamma
  namnets skull. Där skulle hon nu under långa promenader och ensamma
  stunder söka lära känna den verkliga Märit och hennes framtida öde.
  Guvernant, vad det lät snusförnuftigt eftersinnande och rofyllt!
  Säkerligen skulle hon få god tid att åtminstone fundera ut en annan
  levnadsbana, som hon bättre trivdes med.
  Retournons à la nature, sade ju hennes käre Rousseau.
  Och nu tog skramlet äntligen av och hon och drängpojken Axel rullade ut
  i naturen. Som ett välkommen kastade landsvägen en sky av damm i deras
  ansikten.
  Månne detta verkligen var »la nature»?
  Slätt, slätt vart hon såg. Åkerfält vid åkerfält. Inte en kulle,
  knappast en sten. Naken, fet välmåga, ett hull som på en alltför
  urringad, korpulent matrona. Intet av hennes lands försynta stolthet, av
  den rikedom, man får söka djupt inne. Ingen illusion, inga djärvt
  målande dagrar. Inte en furas pickelhuva eller en björks späda
  flickgestalt. Bara några enstaka gamla gubbar till träd, ekar med stora
  knölar av värk, trötta och visa väktare av jorden.
  Bröd, bröd alltsammans, idel prosa, kal, torr och dammig som den långa,
  raka vägen.
  Den raka vägen – den främmande pliktens väg. Utan minsta krök av
  fantasien, utan en enda befriande utsikt. På den vägen skulle hon
  således vandra ett helt år, dag ut och dag in! Skulle hon någonsin kunna
  hitta sig själv på en väg, som var så förtvivlat, hopplöst linjerät –
  det betvivlade hon nu.
  Det är icke sant, att den rakaste vägen är den kortaste mellan två
  punkter – om man nämligen skall gå den på egna ben. Aldrig är väl målet
  så långt borta, som när man ser det hela tiden framför sig!
  Skall jag rycka piskan ur handen på den sömnige kusken, klatscha på den
  tjocka grållen och vända honom tillbaka till staden igen i karriär,
  tänkte hon. Och resolut tvinga den där andra, okända Märit ned i en
  kateder eller på en kontorsstol eller på vilken stadig plats som helst,
  antingen hon passar där eller ej?
  Då gjorde vägen en tvär, fullkomligt oväntad krök och de döko in i en
  mörk liten dunge. När de bländade kommit ut igen, hade de så när stött
  näsan mot ett berg.
  Aneberg. Hotfullt, skumt och lockande steg det som en gammal rövarborg
  direkt upp ur slätten. Där fanns bastioner att storma och vallgravar att
  finna broar över. Där fanns allt, som ett ungt sinne behöver.
  Berget – tänkte Märit lättad, ligger det så nära? Jag tror allt jag
  försöker ändå.
  Icke ens för sig själv ville hon erkänna, att det kanske inte var berget
  blott, utan ett främmande, blixtlikt leende, som band henne kvar.
  Hon skulle nog damma av dem i Ödele.
  – Ge Grålle ett litet nyp, Axel, uppmanade hon pojken och gav honom
  själv för uppmuntrans skull ett i armen.
  – En ska la ente spränge kräkena heller. Patron vell ente ha hem dem
  schvettiga, ska jag säja fröken. Men si där är herrgårn.
  En gammal låg, gul envåningsbyggnad med rött tegeltak och utbyggda
  vindskupor låg framför dem. Mitt på gården stod en stor lönn. På båda
  sidor om den höga stentrappan växte några jättelika solrosor och massor
  av röda dalior.
  Och på andra sidan vägen låg stor, magnifik och modern den väldiga
  ladugårds- och stallbyggnaden, som med otaliga fönster föraktfullt
  blickade ned på sin hundraåriga granne, blott en bostad för människor,
  vilka som bekant ej alltid värderas i tusenlappar.
  Det var i alla fall något hos det trevliga gula huset, som kom Märit att
  känna sig lättare till mods. Det liksom hälsade henne välkommen med
  förväntansfulla ögon.
  Hon tystade därför alla upproriska röster i sitt inre.
  Och i en väldig molnstod rullade den nya guvernanten i en djärv sväng in
  på Ödele gård.
  
  
   ANDRA KAPITLET.
   Vad är en guvernant?
  
  Solen sken frostigt höströd in genom vindsrumsfönstret på Märit, som
  stod uppkliven i sängen, balanserande på eldgaffeln ett utsökt konstverk
  i svartnad gips inom en flugprickig kattguldram, en Mater Dolorosa med
  bortfallen näsa. Med ett våldsamt svängande och ett regn av smutsig gips
  protesterade den heliga damen mot att så plötsligt avsättas från sin
  upphöjda ställning, men hamnade icke desto mindre slutligen i garderoben
  i sällskap med en Judas med otroligt kupiga ögon, en Romeo och Julia på
  en glasskiva och en praktfull påfågelsstjärt i en vidunderlig
  fantasivas.
  Puh, nu börjar man kunna andas, pustade Märit och sjönk utmattad ned i
  ena soffhörnet för att bedöma effekten. Drömde jag inte i natt, att den
  förfärliga smärtornas moder låg på mitt bröst och tog en gipsavgjutning
  av mig, medan Judas satt på sängkanten och spelade kulor med mina ögon?
  Varför i alla helgons namn ha de samlat alla dessa pinoredskap i min
  lilla kabyss? Inte såg jag något liknande i våningen där nere. Där var
  mest plysch och ljus ek och sådant där, tyckte jag.
  Då krafsade det på dörren och ett jämmerligt jamande hördes utanför.
  Märit skyndade sig att öppna.
  Vid hennes fötter satt en gammal fet och lat katt av obestämd färg och
  blinkade sömnigt och menande.
  – Stig in, stig in, ers excellens, uppmanade Märit, och katten klev
  gravitetiskt över tröskeln och fram till soffan, där han avvaktande
  stannade, tills Märit gav honom ett välbehövligt handtag i de stela
  bakhasorna, så att han kunde hoppa upp i det andra soffhörnet. Där
  installerade han sig bekvämt på en gammal kofta, som flickan redan
  reserverat för detta ändamål.
  – Se så där ja, Kisse Måns, nu kunna vi på allvar inleda bekantskapen
  oss emellan, fortfor Märit. När jag i går gick uppför trappan för att ta
  mitt rum i besittning, var det du, som högtidligt gick före mig med
  svansen lyft som ett tänt ljus. I dörren ville du krusa, eftersom det
  var första dagen. Men jag visste nog, jag, vem som skulle gå före på
  rangskalan.
  Kisse Måns började spinna, och det lät som när ödestrådar spinnas.
  – Som du sitter där, gamle Måns, gäckades flickan, är du rasande lik en
  bild av Buddha i den tredje inkarnationen. Jag utnämner dig härmed till
  orakel och biktfar på Ödele. Vi börja bikten med detsamma.
  – Kan du då först säga mig, vad jag är? Jo, jag är _Guvernanten_.
  Naturligtvis bor jag i vindskupa. Jag är full av dygd och kommer att
  blygt men kvävt älska min husbonde, mannen av börd, änkemannen
  hästhandlare Svensson. Omsider skriver någon Marie Sophie Schwartz en
  bok om mig och jag kommer ut i billighetsupplaga. Men strängt taget
  kommer ingen att tro på min existens. Jag är en anakronism. Det är
  därför jag älskar att tala i monologform.
  Något uttråkad av dessa främmande ord slöt katten ögonen.
  – Nej pass, vördige fader, nu får du inte somna. Vi ha således kommit
  överens om, att jag är en guvernant. Men – – vad är en guvernant? Vänta,
  du skall få svaret på vers!
  Och Märit hoppade lätt ned från soffan och ilade till den ännu ej tömda
  kofferten, ur vilken hon tog upp en liten volym, som såg ut att vara
  flitigt läst.
  – Det finns en skald, som en gång framställt ungefär samma fråga, fast
  det gällde min olycksbroder informatorn. Det var Sehlstedt. Han hade
  själv prövat på den lärda vindskupan och han svarade si så här:
  Och med boken i högsta hugg ställde sig Märit och deklamerade för den
  vettskrämda katten:
  
   VAD ÄR EN INFORMATOR?
   En man av akademisk ras,
   ett slags aptekare, som krossar
   små kunskapsfrön, som med karbas
   ges in åt våra söta gossar.
   I kunskap ofta sadelfast,
   han stundom tillhör de tafatta;
   _men också är han vanligast_
   _i rangen näst familjens katta_.
  – Där har du svart på vitt på, vem som skall gå före i dörrarna här i
  huset, du eller jag, predikade Märit, varpå hon med stigande patos
  framförde slutklämmen:
   En informator, kära du,
   som till ett sådant kall är slagen,
   _han bör ha tålamod som sju,_
   _och en iskällare i magen_.
  – Du hör, att jag känner min ställning, avslutade hon sitt lilla
  hälsningstal, så hädanefter behöver du inte vara artig och bocka och
  krusa.
  Plötsligt pinglade en klocka från de nedre regionerna.
  – Ah – frukosten. Tillåt mig, herr baron, sade Märit och öppnade
  förbindligt dörren för katten, som med stel och förnäm hållning, de
  tunga ögonlocken halvslutna och svansen lyft som ett banér åter värdigt
  seglade förbi henne nedför trappan.
  Och Märit följde tveksamt efter för att på allvar upptas i den främmande
  familjens sköte.
   * * * * *
  Familjen Svensson satt redan mangrant samlad vid bordet, så när som på
  husfadern själv.
  – God morgon, fröken, ursäkta att vi satt oss. Men pappa vill, att vi
  skola sitta vid bordet på slaget åtta, hälsade henne undfallande Hedvig,
  husets äldsta dotter, som tronade som värdinna vid bordets tvärända.
  Hedvig var patronens äldsta dotter i ett föregående gifte och bad
  bevekande hela världen om ursäkt för detta faktum. Allt hos henne, från
  de hundlikt fuktiga, bruna ögonen till de nästan sjuttioåriga rynkorna i
  ett ansikte, som knappt var ämnat att vara fyrtioårigt, var en suck om
  förlåtelse och det lilla, som fanns av haka, hade försiktigt krupit ner
  i kragen.
  Där hon satt med sin svartprickiga mollblus över ett rött livstycke och
  med naglarna svarta av trädgårdsjord, liknade hon mer en av tungt arbete
  i förtid åldrad torparhustru än en »godsägares» dotter och värdinna. Det
  var som om hon ej hört ihop med den senare kullen snyggt, om än enkelt
  klädda barn.
  – Skola vi ej vänta på patron? undrade Märit.
  – Nej, ursäkta fröken, men pappa är ej uppstigen än, rodnade fröken
  Hedvig.
  – Ja, se pappa var i stan i går, så han stiger nog ej upp före tolv, kom
  det oväntat från ena bordshörnet, där yngsta fröken Svensson på tio år
  stack upp en liten brunstekt näsa.
  – Tyst, lillan, förmanade systern Sigrid, en vacker flicka på fjorton år
  med ljust burrhår och långa backfischben. På vintern är ju pappa inte så
  tidig av sig, men på sommaren är han uppe klockan fem.
  – Vi fick choklad av pappa i går, smålog Lisa, mellanflickan på tolv; en
  mager, bleksiktig vithåring, som såg ut att lida av höggradig blodbrist.
  Dessa voro alltså hennes elever. De båda första till synes helt vanliga
  barn, den senare med något sjukligt och brådmoget i sina hektiska ögon.
  Märkvärdigt nog var detta »stadslika» barn patron Svenssons älskling. På
  henne slösade han all den kärlek och ömhet han var mäktig.
  Märit kände också en plötslig sympati för den lilla bleka flickan och
  ett obestämt medlidande. Hon tycktes så föga passa ihop med omgivningen,
  den lilla Lisa.
  – Vi stiga väl upp då, förklarade Hedvig, då plötsligt en tordönsröst
  ekade genom huset:
  – Hedvig, Hedvig!
  – Ja, pappa, stammade denna och rusade på darrande ben mot de inre
  regionerna.
  – Var har du gjort av min skjortknapp? hördes den stenskramlande rösten
  alltjämt likt Hamlets faders vålnads.
  – Kära pappa, bad och grät en darrande röst, ursäkta, men du själv – –
  – Jag, jag – jäkla fruntimmer – – kan inte hålla reda på en knapp åt en
  en gång – – nå i askkoppen – vafför _sa_ du inte det då?
  – Det var hemskt vad pappa är _arg_, teaterviskade Lillan med
  kringelflätorna på ända, då dörren öppnades och en underlig figur kom
  instörtande, inte olik en halvdragen smällkaramell. Det var ingen mindre
  än husets fader själv, nedantill inlindad i en färgfager randig filt och
  ovantill bestående av ett eldrött ansikte och två vita skjortärmar,
  fäktande med en krage och en knapp.
  – Fröken, fröken, gallskrek patron Svensson, hjälp mig för guds skull –
  – hon därinne, människan, får ju inte fast kragen och jag skall på
  marknan i Hönsemåla! Se, så, stick in knappen här i knapphålet.
  Och patronen stack en röd och svettig tjurnacke rakt under Märits näsa.
  Det klack till en smula i guvernanten. Trots sitt vackra tal till katten
  var hon ännu inte van vid den ödmjukhet, som hennes nya ställning
  krävde. I hennes öron klingade ännu tandkandidat Jonassons på pensionat
  Stockholm underdåniga och dagliga bön: – Fröken – – _Märit_ – – tillåt
  mig – kappan! Och nu skulle hon tydligen i stället själv få tjänstgöra
  som kammarjungfru åt denne randige tyrann. Ej är heller att undra på, om
  hon fann presentationen litet underlig, ty vid hennes ankomst i går hade
  patronen varit i staden. Men hur det var, bemannade hon sig med tålamod
  och försökte med yttersta fingerspetsarna klämma in knappen intill den
  röda nacken, som icke just doftade Eau de Portugal. Men hennes fumliga
  försök väckte patronens livliga ogillande.
  – Ja, se fruntimmer, fräste patronen och ryckte argt knappen ifrån
  henne. Till flams och lärdom kan dom nog duga, men har du sitt en enda,
  som kan sticka in en knapp i nacken på en hederlig karl?
  Men då flög sinnet också på vår hjältinna och innan hon besinnat sig,
  hörde hon sig själv yttra följande otroliga och vanvördiga ord:
  – Det är kanske bäst först som sist, att jag säger patron, att jag inte
  tänker låta behandla mig alldeles hur som helst, fast jag är i patrons
  tjänst. För övrigt har jag inte tagit plats här som injungfru utan som
  lärarinna för barnen.
  Utom sig av häpnad betraktade patronen denna sällsynta rebell i sitt
  oinskränkta herradöme. Men han hämtade sig snart.
  – Åhå, har man hört på maken, utbrast han oväntat godmodigt, är fröken
  en sådan liten arger en! Lilla Andersson, som inte kom tillbaka hit för
  nerverna, hon sa inte bä en gång. Och vad jungfrurna beträffar, så
  tänker jag folk som folk. Är jag kanske inte herre i mitt hus?
  På detta odisputabla faktum ville inte Märit inlåta sig närmare utan
  föredrog att övergå till ett annat lika ömtåligt ämne, nu då hon likaväl
  var i farten.
  – Det var en annan sak jag ville tala om, tog hon mod till sig att säga.
  Enligt moderna skolprinciper ha barnen haft alltför lång lästid. De bli
  alldeles för uttröttade, ty de ha ju inga kamrater att dela tiden med.
  Jag tänkte därför korta av timmarna litet. Fröken Hedvig har särskilt
  bett om det.
  Patron Svensson hejdade sig på sin väg mot dörren. Han var nu åter ett
  laddat åskmoln utan minsta ljusning.
  – Aldrig med min fot, skrek han, mera uttrycksfullt än språkligt
  logiskt. Hedvig, den lollan, vad begriper hon av det! Det blir ingenting
  av. Jag vill ha valuta för mina 600 skall jag säga fröken, uppriktigt
  sagt. Man tar inte pengarna i sjön, precis. Mina barn skall lära sig den
  kångditiång, jag fått arbeta mig till. Därför läses här som förr från 8
  till 3 med en timmes middagsrast. Och det rättar sig fröken efter, så
  länge fröken hör till mitt folk. Och därmed basta.
  Efter detta klara besked fann patronen för gott att retirera. Ty det var
  trots allt något i den där tösens lugna ögon, som kom honom att känna
  sig en smula osäker i sin makts randiga ylletoga.
  Halvt mot sin vilja vände han sig därför om i dörren och tillade med ett
  bistert leende:
  – Det är inte utan, att det är gott gry i fröken i alla fall – inget
  fjäsk eller hymlande utan rent ut. Det är min musik, det. Så om fröken
  bara gör som jag säger, så skall vi nog bli vänner med tiden.
  Den halvt slutna freden avbröts emellertid bryskt av Karlsson,
  stalldrängen och ladugårdskarlen, som med andan i halsen kom infarande
  och ropade:
  – Det är två herrar från stan, som skall si på hästar!
  – Jösses – Hedvig, Linda, Svea! Var i alla småfåglars namn håller ni
  hus, när det gäller husets väl och ve? Fort hit med sportdräkten.
  Och i en sky av vettskrämda kvinnor försvann patronen åter i det allra
  heligaste.
  Ensam stod Märit kvar och begrundade, vad hon visste om sin nye
  husbonde, den första hon hittills haft, och vars bekantskap hon stiftat
  på ett så originellt sätt. Kanske var det inte precis så hon tänkt sig
  »godsägaren» och »godset», när hon däruppe i sitt goda hem besvarat
  annonsen. Men hur som helst – hon var inte den, som gav sig över med
  detsamma för ett misstag och bums tog till reträtten.
  Hästhandlaren och godsägaren Viktor Svensson var utan tvivel en mycket
  duktig karl. Han hade arbetat sig upp från intet, något som hans
  väldiga, ärriga masurnävar ännu buro spår av. Gud nåde den, som råkade
  ut för de nävarna i otid! De hade så när skakat livet ur mer än en ovän
  på tu man hand. Och en gång hade de nästan pryglat den hungrande själen
  ur en vandrande »ludis», som alltför hårt knackat på dörren en natt, då
  patron Svensson ville sova.
  Men de nävarna kunde också ge ett ärligt handtag åt en vän i nöd, om det
  behövdes.
  Gården hade Svensson ärvt, men intecknad upp över skorstenen, varför han
  åter mist den. Men han var en sådan, som tog igen det han ville ha. Och
  han tog igen gården. Som en seg bulldogg tar igen det ben, som man
  knipit ifrån honom.
  Så hade han efter många motgångar slutligen lyckats sätta egendomen på
  fötter igen och Ödele räknades nu med skäl till traktens mönstergårdar.
  Dess åkrar och ängar och välskötta rasdjur tålde också att närmare ses
  på. Särskilt Ödele hästar voro berömda i hela länet och patron Svensson