Elsa - 05

händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet
sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna,
och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på
postmästarens tak.
— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och
slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu
mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke
tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der
inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som
fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt
igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och
skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet
kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. —
Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.
— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne
som i en säck?
— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga
af med postmästarens tak?
— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.
— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en
tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för
hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra
malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan
Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som
såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta
under stenfoten.
— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med
sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af
några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi
skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt
håll.
Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en
hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick
derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora
förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter
och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment.
Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att
vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det
var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva
känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på
ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore
han förlorad.
Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i
rummet med anden i halsen.
— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska'
jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker,
att I aldrig kunnen tro det.
— Togo de henne? Hvem togo de?
— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som
hon skulle flyga upp på taket.
Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade
med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut
genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick
mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika
fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.
Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade
folket.
— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd,
fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i
deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han
banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag!
Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro
bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda
ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga
spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne.
Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade
hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit
rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både
stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt
sidan, som skaftet medgaf.
— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han
skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag,
hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.
— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon
hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.
Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.
En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk,
som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne
fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes
ögon. Hon kastade sig några steg framåt.
— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort
stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.
Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och
med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.
— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria
rättens fånge gör edsörebrott!
— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla
knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars
Skeppares dotter.
Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.
— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till
ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne,
den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.
— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. —
Tro honom icke, i Jesu namn!
Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon,
allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!
Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders
på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin
tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget
fälde sin man till jorden.
Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta
uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade
upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen,
öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde
hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt,
under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.
Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade
folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en
farlig trollpacka.
Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått
sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt
anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan
dom och ransakning.
— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade
mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir
man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.
Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens
ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som
sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved
nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa
till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och
stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig
taga slut.
— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel,
öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger
jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.
Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.
— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. —
Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och
hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh...
här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!
Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga
slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt
till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock
fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i
Bollhusgränden.


XII.

Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland
hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af
konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla
trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af
ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften
utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så
stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar,
då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade
emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas
från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit
lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och
derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.
Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet
i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm.
Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen
från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar
mannaålderns blick och hållning.
Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under
hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske
hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa
och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle
i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga
haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare
skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en
tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid
han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är
nämnd.
Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till
största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och
annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att
höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom
anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på
stadshusdörren.
Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades
vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och
öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo
snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.
— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva
öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara,
Elsa Larsdotter?
— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!
Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon
tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och
såg förlägen ut.
— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast
på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast
bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är
vorden anklagad.
Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen.
Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs
utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett
underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds
smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än
mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten —
slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och
samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte
derför Gud trösta hennes arma själ.
Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.
— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att
bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då,
att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser
genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för
oss svaga menniskor!
— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud
från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.
— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.
— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.
Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af
den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och
vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.
Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla
eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig
föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo
utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade
ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut,
framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.
De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få
sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne
eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad
heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på
sin näste, började förhöret.
Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade,
stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på
stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits
med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.
— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde
magister Olaus.
— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg
mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl,
en ko och en hustru.
— Och hvart förde hon dig dessa gånger?
— Åh, det var olika!
— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?
— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan
gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for,
för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.
Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde.
Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder.
Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon
hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en
stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade
hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt
invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.
På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes,
svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp
till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den
elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp
stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till
sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var
“svartnacka”.
En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och
plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes
mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes
finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än
Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon
sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på
knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit
ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon
i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången
faslig pina och åse både synd och elände.
Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också
ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de
knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att
hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.
Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom
ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes
flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade
nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en
trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara
form.
Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig
pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter.
Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att
vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt
mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren.
På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han
oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han
förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft,
fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till
snöslask, bjellklang och sidensvansar.
Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och
gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en
käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den
elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt
öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en
silfverpipa.
Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att
bräcka murar.
— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande
blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag
har ofta sett både hus och stenar dansa.
Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton,
hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och
gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster.
Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas
förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de
nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit
till baka både hornet och pipan.
— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har
icke talat förut om något horn.
— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att
för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt
glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i
sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För
hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han
ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit
honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och
såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.
— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är
ju blott elfva år?
— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag
bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.
— Och nu föres du icke vidare?
— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i
Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven.
Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna
upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de
tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har
hela tjoget förut.
Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens
hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades
honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet,
grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han
förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit
i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika
kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade
hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och
anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige
kommissarierna.
Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att
hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens
hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig,
att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten
att göra.
Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens
högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig
åtanke.
När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att
kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från
bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i
hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds
till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.
— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad
efter honom.
— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju
tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min
stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa
stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig
synd hon tagit på sitt samvete!
Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst
hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.
En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute
i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under
häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja
samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick
se Elsa stannade hon plötsligt.
— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne
kavaljerer du för med dig!
— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta
nog ock för dig, fast du ljuger.
Fingerlisa såg förvånad på henne.
— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att
icke heller du är fri från ondt tal.
Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.
— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas
taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du
skall ha en röd, en sådan som de andra...
Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för
höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig.
Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena
fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna
kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”,
en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med
stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de
födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och
värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens
ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra
vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till
Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede
uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit
på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla
kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än
hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af
vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt
dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem
flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap
med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.
Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta
var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan
kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade
varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket
naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.
När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på
sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon
aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att
hon fört dem med sig till Blåkulla.
— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min
person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de
nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som
uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en
dröm eller ej.
— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna
slående anmärkning.
— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.
— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den
hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att
han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i
fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall
uppgapa med sina käftar och taga dig emot.
— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, —
jag är oskyldig.
— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister
Olaus.
Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.
— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen!
Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt,
genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde,
som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en
synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken
menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige
borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva
fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen
falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det
måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde
eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning
öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt
fall till hans utvalde.
Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de,
hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.
Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och
bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under
några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita
tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda
fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en
trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af
grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.
Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga
ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon
icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit
med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då
hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart
hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.
Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa
anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När
denna slutat, brast stormen lös.
— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro
henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla
folk och vitna mot hvem hon vill.