Elsa - 04

önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru
hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af
regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i
barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar.
— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med
skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd.
Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid
dörren.
— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg
och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du
minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin
dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet
trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå
bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens
törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.
Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat
ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna
slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.
När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg
stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna
och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon
sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —
Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp
i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel
hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne
till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det
mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag
äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula
redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade
aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —
Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande
hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården.
Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i
broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur,
för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta
högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke
tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt
äktenskap.
— Bertil! — ropade hon.
Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.
— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.
Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat
efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra
sig närmare underrättad, innan han svarade.
— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och
häftigt:
— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...?
men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har
sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i
bröstet på mig!
Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon
derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.
— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers
höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes
egna bud.
Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.
— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu?
— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle
svettas blod och vatten.
Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att
uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första
gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han
sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.


IX.

Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i
hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig
bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med
riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.
När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade
rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter
smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram
till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma
luften.
Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll
glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i
brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande
silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med
yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste
samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin
brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.
Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl
uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll
beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar
samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i
löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan
och kastade honom ut bland folkhopen.
En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den
silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de
sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på
hattar och mössor, allt till brudens heder.
Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden.
Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren
talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes
tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden,
och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg
ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns,
såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon
försvunnen i den mörka portöppningen.
Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr.
— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt.
Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det
den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda
derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon
gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon
återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum,
uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför
henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var
denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig
peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles
så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst
egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.
— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon
förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen.
Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.
Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till
baka.
— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och
likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som
sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott,
och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker
min hjelp?
— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig
— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.
Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen,
han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax
derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade
på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.
— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på
jorden.
Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon,
och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.
— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt
hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.
Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.
Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af
bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en
hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på
motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar.
Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.
— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt
spanskt...!
Han höjde sitt stop och gnolade:
“Drick drufvans saft,
Du hemtar kraft —
Ty döden flyr
När vinet styr! —”
— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken —
jag ber Ers nåd, låt mig gå!
— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar
Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra
själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade
linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig,
innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma
en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig
hofbuss.
— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.
— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i
borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?
Han lutade sig öfver henne.
— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag
af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En
tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon
sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.
— Vackra foglar, starka galler!
— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!
Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna
kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret
med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med
vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af
ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt
det tyst.
När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han
grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora
dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål.
En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första
undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset
bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor
blänka.


X.

Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade
snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans
skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom
smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan
efter den andra.
Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig
girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den
fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin
förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och
när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att
den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i
staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin
och hampa.
Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel,
och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen
qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd,
hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så
mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare
kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida
voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när
hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.
Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck
hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt
kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade
folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.
En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum,
eller kanske rättare sagdt källare.
Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och
bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag.
Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på
hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i
halfdunklet, utgjorde hela inredningen.
På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken
öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting,
hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om
hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några
förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af
likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt,
ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas
innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända
pergamentskapslar.
En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan
i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone
trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så
fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant
för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt,
han egde, derför.
Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre
qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma
förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra
missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser,
och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några
storartade resultat vinnas.
Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar
glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på,
förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten,
metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till
större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för
hvarje gång.
Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och
mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om
möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla
metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande
mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen
lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle
behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet
af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja
en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.
Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade
för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och
glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en
nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade
Lichtonska regementets.
— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han
efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till
sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.
— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade
åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —
— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle
linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag
eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.
— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen
allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi
göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.
— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre
bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt
Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.
Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att
sätta sig.
— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara
motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven
tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i
kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.
Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det
hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.
— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att
åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria
står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade
han — och klingade med en af dödskallarne.
Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon
aldrig varit.
— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne
med dig?
Mäster Grijs nickade jakande.
— Allesamman?
— Det var omöjligt!
— En sådan gnidare! Hur mycket då?
— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet.
Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten
blefve lika stor och risken mindre.
— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio
tusen karoliner. Det var rask förtjenst!
— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan
förut.
— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till
baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?
— Jo visst, för si förstås!
— Och till och med något deröfver!
— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs —
att så här i början... Hm!
— Antingen allt eller intet, käre bror!
— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med
tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.
— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en
gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är,
om vi lyckas med så litet!
— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en
annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det
blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.
— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent
att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på
ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod
det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en
herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja!
Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax
och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack
ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han
nedbäddade bland kolen i spiseln.
— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är
nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade
härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs —
skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon
sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har
trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.
Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett
sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke
följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett
djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet
var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster
Haasenkampf log belåtet.
— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.
— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade
åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan,
för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande
ögonkast.
— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med
ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i
verlden.
Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade
sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på
målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det
måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och
blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner
i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.
— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi
icke uppskjuta det till nästa månad?
Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.
— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man
icke mer komma undan.
— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade
åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva
stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade
här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens
en half daler derför.
— Hur mycket hade han satt in i affären?
— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.
— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga
försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt?
— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det
inte så godt att vänta?
— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare!
Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus,
skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är
konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som
fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver
öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot
fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt
Belzebub, underjordens konung.
Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med
vidjan åter och fram i luften.
Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade
sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom
till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom,
fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften.
Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och
förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens
välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många
knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en
lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma
om.
— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om
jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är
för sån't skämt.
Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens.
Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke
hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och
sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.
De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen
ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller
bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela
muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar
kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med
förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från
bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa
ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af
qvartermästaren.
Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre
äfventyr.


XI.

— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte
icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll
omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade
sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i
ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och
förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och
skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto
der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel,
värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var
redo att samla nyheter.
— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er
till korfvar, efter I flåsen så?
— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med
min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si
förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till
skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.
— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som
blott hade inne så mycket vatten.
— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och
slog Biervogel på axeln.
— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt
röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så
att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här
ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.
— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke
vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta
välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si
förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika
godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn,
kunna vi vänta medan de hemta vattnet.
— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad
och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp
några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna
— återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar
ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige
kröningshingsten.
Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas.
Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat
mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på
hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla
väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det
samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske
grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst
tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.
De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt
närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse,
började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs
att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter,
depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som
gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes
när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta,
försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva
“trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa
hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga