Elsa - 01

ELSA

Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.


I.

När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att
gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred,
forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade
man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala
sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot
vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal
träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick
vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus,
“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra
steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal
vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller
tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda
upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför
sluttningen mot Söderport.
Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en
täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom
liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”.
Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en
åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade
Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det
yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och
tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle
uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster
genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro
äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der
bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.
Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan,
som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss
färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,
som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att
tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare
några åmar spanskt vin i stadskällaren. —
Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen
allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der
nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne
stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,
syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid
Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade
samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en
kopparkittel svängde af och an i röken.
En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid
pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta
någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och
hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det
vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade
icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring
lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla
muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på
qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i
hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos
väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar,
och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började
de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande
kitteln.
Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som
kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta
hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot
räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning
kring den i nacken nedhängande taftshufvan.
— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville
föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något?
Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt,
och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för
att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.
— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af
den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig
bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa
holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel
som du icke flyga hem till eget bo.
— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika
godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.
— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de
gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju
riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.
Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans
ömhetsprof.
— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon
strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt
det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha
mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!
Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster
Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han
alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden
snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa
henne ända fram till förstugudörren.
Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene
var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något
mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare.
När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och
aftog artigt sin hatt, i det han sade:
— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så
snabbt, när man sårat så många hjertan.
— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er.
— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och
är icke hållen till dåliga lekar.
— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har
röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen
hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade
knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att
värfva dessa karoliner till sin pung?
Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången
slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som
följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det
torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin
myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från
denna farlighet.
Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett
djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på
att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna
grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När
knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i
djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl
hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina
förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började
svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.
— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade
kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink
skola föra dig hvart jag vill.
Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet
vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.
— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och
paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.
— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom
tillbaka!
— Diable, så skall du ändock följa mig.
Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom
allena var bördan för tung.
Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han
ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand
läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i
den bredskyggiga hatten framför honom.
— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon
gardesbuss.
Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man
såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.
— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller
kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?
— Monsieur!
— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?
— Allons!
I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de
stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver,
hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som
satte klingorna i rörelse.
Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares
omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat
uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett
kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det
glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram
under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares
gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han
vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett
så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång
mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon
nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.


II.

Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas
far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars
Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta
torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare
öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor
hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men
trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var
derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade,
afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka
karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga
till på berget.
Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt,
der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I
smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i
det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans
vilja.
Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i
rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag,
som steg in öfver tröskeln.
— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och
höll upp handen mot eldskenet.
— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i
missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!
— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort.
Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.
Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många
värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af
sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på
sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin
lott fram genom lifvet.
Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon
skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer
äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i
kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad
låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.
Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern.
Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var —
i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka
ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina
dar sitta under fattigmans tak.
Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.
— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det
icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och
icke behöfva svälta ihjäl?
— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången
förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.
— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och
pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för
det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma
grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en
gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en
narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.
— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal
lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt
någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka
med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos
salig prosten.
— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i
svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem
en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen
faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för
djefvulen i våld!
— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på,
att det är stora böndagsafton i afton.
— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.
— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon
någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både
bittida och sent.
— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga
psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och
land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar
åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.
— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara
här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när
han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af?
— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom
att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor
till de andra i bundtarne.
— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom.
Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden.
Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i
spiseln.
— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon
lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt,
när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln
— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än
kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.
— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för
gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar,
när hon kan och gråter när hon vill.
Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon
hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit
mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende
uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart
fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på
jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem
och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han
sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och
sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.
Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det
var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta
tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de
förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon
dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.
Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa
längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så
likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var
derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så
lång qvällen var.
Så slutade den dagen.


III.

“Sopa, raka, smörjehorn
Sänder jag dig till resedon.”
I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något
besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig
inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga
flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och
allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till
Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo
förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak
såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors
ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna
färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern
sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att
bortskrämma “trollpacket”.
Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom
plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare
än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt
utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter
uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar
inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der
presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga
anslag och “grufveliga raseri”.
En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster
Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens
presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för
ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne,
hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och
de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som
anfäktades.
Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen,
var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven
på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra
hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om
trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten
hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde
ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut-
och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de
ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade
med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för
barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras
inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder,
medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula,
motbjudande anletsdrag.
Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och
ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren:
— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds
Brita!
Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt
upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den
utpekade fläcken på väggen.
— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt
fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår
hederlige magister Bengt att stöda oss till.
— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara
hade en yxa ville jag dräpa henne.
Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen
mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett
stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto
öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra
fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.
Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en
stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett
trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna
stockarne.
— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka
till sidan.
— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen
tillbaka strax du kom.
En stund förflöt under tystnad.
— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig
förskräckt bakom bänken.
— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen.
Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra
händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen
började barnen att skrika högt af glädje.
— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och
verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt
åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att
närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast
en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var
sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann
dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att
Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes
verkliga menniskohår.
Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.
— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på
gästabud?
De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.
— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har
gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän.
Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och
tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten.
— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger,
att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes
raseri.
— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du
ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.
Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.
— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en
ursinnig blick på Elsa.
— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska'
ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer
du vill.
— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen —
aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att
gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen
och fläng.
— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och
slet sig lös.
— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall.
— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa.
— Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol
annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon
vara olika oss alla andra!
— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående
började skratta.
— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt
ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig
vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.
Barnen började nu att skratta med full hals.
— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande
ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot
dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon
ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma.
När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister
Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för
att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.
En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma
upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll
derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den
Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas
hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter
sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn,
som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden,
började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och
spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som
vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande
lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på
jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var
slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre
prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.
— Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? — sporde en
af de mindre flickorna nyfiket.
— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, som förde ordet, med
hemlighetsfull min. — Hon hade, förstås, förut gått i årsgång.
— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? — frågade Fingerlisa
förvånad, — det har jag icke hört.
— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir
dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord
eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller
dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på
kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och
på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor
skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året.
— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, ännu mera
nyfiken.
— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in
hvartenda grand, ska' jag säga.
— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll klockaren och strök sig om
hakskägget, — om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken,
och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer,
man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året.
— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — sade Fingerlisa lågmäldt.
— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande
henne.
— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är
uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig
lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser
efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder
det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift
med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan
prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp
till linningen.
Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga
slut.
En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under
det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon.