Elsa - 03

säga Elsa ett och annat ord.
Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor
Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert
och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon
det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej.


VI.

Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt
samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt
ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande
nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning,
alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten
efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn
som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.
Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en
kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor
och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt
när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill
läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på
de fleste ställen bortnötta eller urblekta.
Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan
alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en
ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en
af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd
deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig.
Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var,
plägade han icke gerna umgänge med mästermannen.
Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta
klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade
hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon
sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för
hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men
ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.
— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och
fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.
— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan,
som bättre behöfver dalern.
— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se
justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om
I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den
heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock
i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.
— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars
Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre
och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre.
— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla
riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den
andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör
det, ty det kunde bekomma Er illa.
— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt
djefvulstyg.
— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles
så om andra här i huset.
Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att
veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.
— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid
alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.
— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går
var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af
med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade
han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit
hennes hamn man såg.
— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig,
mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är
intet kram för min marknad.
Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast
menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne
pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för
fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.
Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.
— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter
inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.
— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg
och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens
anfäktelse.
— Käre far, hvad menen I väl?
Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt
han syftade.
— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i
går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.
— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en
menniska, som talade så vänligt som han gjorde.
— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet.
Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen.
— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till
något.
— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det
samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar
far!
— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den!
— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet.
Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter
ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke
solen börjat skina dit in.
— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan
hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.
Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville
endast skrämma henne.
— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram
öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt
var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol
förr än förståndet fått växa ut på dig.
— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle
ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt
skyndade in på sin kammare.
— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista
tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter
mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.
— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut
med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville
tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i
snön hela Guds långa dagen?
— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far,
hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. —
Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor
Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta
var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon,
skulle ut med ondt.
Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem,
försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men
deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders
tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas
sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon
bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den
förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för
hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de
öppet sökte motverka denna vänskap.
En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade,
och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne.
— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, —
sade hon suckande.
— Har mor varit sträng nu igen?
— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för
stränge herrar.
Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt
från pallen, der han satt.
— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du
drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak,
klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och
reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något
trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och
sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.
— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och
såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort.
— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars
spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!
— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss...
Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade
vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.
— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag
heter Lars Mickelsson!
— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har
ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.
— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog
finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.
Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig
förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med.
Han såg ondt på henne.
— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut,
hvisslande på en gammal sjömansvisa.
Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan
gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af
grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver
slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.
Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han
trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere
tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun,
tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare
med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade
nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande
fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att
Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som
Fingerlisa.
Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på
upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina
vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något.
Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var
fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade
endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och
vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast
gifvit henne snäsord. —
Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne
sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.
— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. —
Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet.
Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares
hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när
Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde
komma till baka, om han inte ville det.
Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd.
När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes
oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna
tider trängde sig fram i inbillningen.
Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till
Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den
tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid
slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon
mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita
linnelif öfver det ångande gräset.
Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset
vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i
hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga
allongeperuker och skor med röda rosetter.
En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula
kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt
fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort
bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom
att döda deras bärare.
Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes
hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men
lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld
och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars
räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt,
öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte
fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom
förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas
stora fröjd.
Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små
händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en
dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än
rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett
det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på
kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så
godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem
små sockergryn att äta.
Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde
henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad
hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som
fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet.
Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp.
Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan.
Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och
stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var
täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo
orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig
skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till
växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon
tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade
fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon.


VII.

Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga
adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt
utifrån malmarne.
Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor
Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent
på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes
oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo
sig också mer än en mötandes uppmärksamhet.
— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket
tro, att du vill löpa ifrån mig.
— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om.
— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte
komma till bröllopsgården förr än jag.
En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid
hvarandra.
— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke —
att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.
— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp
mig, Anders!
Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne
förebrående.
— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. —
Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt
hjerta.
Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt
tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han
låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet.
Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.
— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan
jag likväl hederligt försörja dig.
— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva
mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag
ensam.
— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt
våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången
såg mig.
Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod
en liten gosse och lekte med några isstycken.
Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad
rasade omkull.
— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.
Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.
— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna
upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger
åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?
Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade
framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt
om mot sin förföljare.
— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket
efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett
skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och
blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han
jemrade sig och skrek af alla krafter.
Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.
— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att
man ropar på vakten?
Han följde henne motvilligt.
— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen —
om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.
— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan
bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.
— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara
morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du
bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator
och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden,
kan tänka.
— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad
den lille pojken ropade.
— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig
nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de
frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig
om.
— Farväl Anders! — sade hon.
Han ville hålla henne till baka.
— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min!
Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar
till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig
älskat honom och skulle aldrig heller göra det.
— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon
och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld!
Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville
visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna
någon annan, som satte mera värde på honom.
Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma
gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och
hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der
borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han
icke kunde se, hvad hon hade för sig.


VIII.

I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle
hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin
skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och
maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här
och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem.
Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.
— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till
sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med
ett vaxljus.
— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.
— Nej du, Jonas, rik man är snål man.
— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.
— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara
karoliner, finge han nog öfver.
— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara
rödaste guld, säger man.
Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka
fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af
fönstren.
— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han
har nog sett det, om han inte fått smaka't.
Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt
och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet
af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat
ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom
ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af
mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare
stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var
skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt
till, utan hängde vårdslöst på sidorna.
Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför,
och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet
kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det
flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick
föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och
derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade
eldskärm skimrade i eldskenet.
— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en
stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något
kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten
var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra
mig något, om de än då och då låta höra af sig.
En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna.
Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon
höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna,
drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.
När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse
nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.
— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte
ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in,
som du inte noga betraktat genom gallret.
Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och
linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.
Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora
och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade
lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den
tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre
qvinnoansigten.
En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på
fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända
bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.
— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon
lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa
gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna
verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande.
— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i
denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under
aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.
— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny
riktning åt hennes tankar.
Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan
flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då
hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och
hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den
ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta.
Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina
föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid
någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes
ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit
milde.
En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en
viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm,
skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men
hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes
tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i
många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig
och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.
Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och
gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det
lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen
skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade
det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under
hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt
broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då
tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast
några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört
ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon
var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.
I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och
Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen,
omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage
hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med
rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och
uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till
presthuset.
Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade
upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens
studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett
svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar.
Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte
liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i
hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den
söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo
tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja
se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han
frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm
dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så
tillintetgörande.
— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda
hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre.
Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon