Elsa - 10

Total number of words is 4818
Total number of unique words is 1572
31.4 of words are in the 2000 most common words
40.5 of words are in the 5000 most common words
45.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon
vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden
form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver
de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet.
Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade
icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull.
Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma:
— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes
själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din.
— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten
tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och
vill dig intet ondt.
Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som
han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen
bredvid sig.
— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med?
— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far,
den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle
äta upp allt hans öfverflöd?
Hon svarade ingenting.
— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva
betraktat honom.
— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders
godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete.
— Lefver hon än?
— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle
taga henne från detta jordiska.
— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade
till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå?
— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, —
hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför
frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen.
— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag
vet? — frågade hon.
Han nickade jakande.
— Din hand derpå!
— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!
— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat
en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas
trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade
hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser
du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade
för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han
icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda,
han förde med sig.
Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan
och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst:
— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor
hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är
synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der
borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar
hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt
röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha,
ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter
som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista
det, när jag tänker på det huset.
Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt
upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet.
— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, —
och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund,
ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan
min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för
någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste
krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då
stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när
han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin
förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i
mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders
Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända.
Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse.
— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting,
gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och
så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på,
men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka.
En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till
honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på
mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet
och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!...
Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och
betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram,
ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen.
Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom
gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i
underbara färgskiftningar.
— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk
källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för
höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de
satte mig i stället hit.
— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot
henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du
krossade ölkruset.
— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill
du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.
Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt
började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna.
— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? —
sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne.
— Ja, det har du rätt i, Lisa!
— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!
— Det qvittar mig nu lika när det sker.
— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu
tid på dig att hjelpa henne ut!
— Jag?
Han såg förvånad på henne.
— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver,
förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n
Kinkel löpa fatt dig.
— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om
Elsa?
— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. —
Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.
En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt
spritta till.
— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste.
Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.
Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför
våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren.
— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma
från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du
är inte för slikt qvinfolk!
— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att
följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju
glömdt?
— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam
darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst
för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla
fall inte fått.
Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.
— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot
honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i
fästegåfva?
— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne
hårdt i armen.
Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.
— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade
med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer
komma i sär.
— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, —
satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg
honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.
Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo
att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så
att det gaf genljud i hvalfvet.
— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en
anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot
dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är
någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som
måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här
midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag
säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag
säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger
sig i första hugget...
Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne
hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han
emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.
— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med
ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp
pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på
gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog
ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld
till allt samman.
Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna
honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.
— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster
Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon
verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der
rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god
dag.
— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte
dock, jag hörde klockorna nyss.
— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't
lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren
och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten,
ser du, fins det alltid godt om.
Anders ryste till vid detta svar.
— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det
han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.
— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det
är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de
nu ska' hänga.
— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal,
och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en
rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se
solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle
varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset,
kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige
roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty
på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt,
att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort.
Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han,
skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i
två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och
krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.
— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får
mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär
jag nog bli körd på porten för alltid.
— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan
hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting
är mera farligt än att gripa folk i deras embete.
— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster
Hvittlock.
— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och
ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n,
ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men
se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade
med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna
vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma.
Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna
spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego
genom en låg bakdörr in i krogrummet.
Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes
likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett
brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta.
— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel
från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.
— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga
matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, —
tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på
“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång.
— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel,
skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var
det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och
helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.
Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så
mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt.
Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände
mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara,
köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an
på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att
droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var
långt borta.
Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i
första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta
hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon
märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som
skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet.
— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre
återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost
smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.
— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande
med munnen, — vatten som vatten!
— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.
Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma
honom.
— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här
bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja,
ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville
kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna
munnen, och...
Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största
ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det
klang i bitar mot fönsterbrädet.
— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de
andres skratt.
Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.
— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve
Ulfspegel.
— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör
ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.
— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din
orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll.
— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade
en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad
med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken
som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!
— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt
belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas,
säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke
fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som
den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder!
— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som
kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.
Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så
tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning
nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden
talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid
undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det
hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den
andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena,
hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad
mäster Kinkel berättade.
Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i
synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde
med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så
väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när
betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld.
En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor
Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat,
förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen
hade hon rest sig upp och lemnat rummet.
En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa
korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren,
försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som
kom honom att häftigt spritta till.
— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, —
kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon
pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.
Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne
syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet,
försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde
henne.
Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade,
hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på
långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge
rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara
ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska
föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman
pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid
taket och sade:
— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.
Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför
helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.
— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon.
Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och
återtog:
— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en
flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går
och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll.
Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten.
— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i
dag? — afbröt Anders henne ifrigt.
Han darrade på målet som en sjukling.
— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt
och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon
skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det
spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till
baka svärdet.
— Vardt det då ingenting af i dag?
— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der
gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.
— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i
det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde
henne smått förlägen.
Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset,
svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel
började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne
frisk och färdig utanför på gården.
— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster
Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför
trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast
nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de
öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda
emellan.
— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära
med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som
att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita
på.
— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på
köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut
på gatan.
Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.
— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. —
Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig
borgarenka med slika kalumnier och förtal.
Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom
den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och
väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.


XXIII.

När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för
vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om,
huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom
emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne
vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga
rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande
frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon
svarade:
— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. —
Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade
hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?
Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter
trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller
slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans
nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte
heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma,
sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes
smak.
Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig
trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore
det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och
detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade
ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig
justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke
nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga
ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis,
utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen
under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och
blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att
taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået
mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af
ugnsrakor och brödspadar.
Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde
någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare
efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden,
hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i
skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på
denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders
trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att
ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på
“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom
till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten
ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas
för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört
något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu
försäkrade.
När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt
han att sjelf uppsöka grefven.
Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver
Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade
i stora flockar ned i de trånga gränderna.
I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med
en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig
om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i
skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för
att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten,
som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom
förstugudörrarne.
Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene
stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot,
spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande
folkskaran.
Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och
kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd
uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm
person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han
derför, ville han vänta och åse ståten.
Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund
derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var
en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna
buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i
denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig
dödlig till del.
Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det
ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så
mycket som möjligt af “processen”.
— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade
en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var
det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem
dubbelt så många likbjudare.
Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp
med sina milda, smäktande ögon mot Anders.
— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick,
— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen
vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?
— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt
folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn.
Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!
Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen.
Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit
plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var
klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i
hatten.
Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde
ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden.
Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Elsa - 11
  • Parts
  • Elsa - 01
    Total number of words is 4639
    Total number of unique words is 1687
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 02
    Total number of words is 4835
    Total number of unique words is 1414
    34.7 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 03
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1589
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 04
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1663
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.2 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 05
    Total number of words is 4611
    Total number of unique words is 1681
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 06
    Total number of words is 4589
    Total number of unique words is 1644
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 07
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1556
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 08
    Total number of words is 4657
    Total number of unique words is 1507
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 09
    Total number of words is 4617
    Total number of unique words is 1615
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 10
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1572
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 11
    Total number of words is 4582
    Total number of unique words is 1690
    29.5 of words are in the 2000 most common words
    38.9 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 12
    Total number of words is 4591
    Total number of unique words is 1623
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Elsa - 13
    Total number of words is 1276
    Total number of unique words is 591
    39.4 of words are in the 2000 most common words
    49.5 of words are in the 5000 most common words
    53.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.