Elsa - 08

fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa
besvärjelse.
Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss
mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa
redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad,
hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom
öfver dem.
— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med
satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska
så hårdt.
Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt
ifrigare.
Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något
blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att
efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af
oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var
detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?
— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och
pekade på korset.
— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör
det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på
sista Blåkullafärden.
— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?
— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.
— Se efter du, jag har svaga ögon!
— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad,
hvarken tryckt eller skrifvet.
Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.
När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i
förmanande ton:
— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår
syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —
Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats
af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister
Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga
ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt
bort allt samman.


XVII.

En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till
magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan
fingrarne.
— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans
fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. —
Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, —
tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här
midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya
messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften
mercuriam.
— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i
yttersta änden af snöret.
— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de
latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af
endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne
inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur
samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han
sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då
ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket
se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.
— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en
skarp blick.
Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än
omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han
svarade.
— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så,
att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena
svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så
vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor,
förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den
här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r,
ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det
sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster
Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till
höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom
dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara
Ers ärevördighet på något sätt behaglig.
— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här
hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han
sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När
klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra
dig påmint.
Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han,
hade han aldrig tänkt sig, förstås.
När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande
af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena
halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i
kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda
intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon
fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde
det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att
den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen
brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan
fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder
kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.
En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus,
medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring
hans mun.
— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot
höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till
förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre
steg invid mörksens afgrund.
Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. —


XVIII.

— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter
trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han
såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora
förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der
Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare
höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt
fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen
mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han,
hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det
som icke rörde honom.
Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och
uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid
magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke
såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för
tröskeln.
— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har
förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra
också vårt öga dunklare.
Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning.
Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste
känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick
på talarens torra, skrynkliga anlete.
— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade
hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle
minnas Er stämma.
— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna
glömma den!
— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det
som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en
prest från min klädningsfåll.
— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er,
icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och
hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det
tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan
snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt
blifvande...
— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade
grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist
talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig
jungfru.
— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var
det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna
jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens
garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda
salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller
var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?
— Mäster Olaus!
— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det
var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och
glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne
verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då
sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om
jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända
sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda
barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var
mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen
vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och
den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne
sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle
glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?
— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade
grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för
tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde
äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det
anstå mig.
— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister
Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.
— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få
tillsägelse att genast infinna sig hos Er.
Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.
— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister
Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer,
i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och
sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all
din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam
skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och
dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du
fruktade hafver råkat dig!
— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans
röst lät osäker.
— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att
den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar
skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser
jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till
honom, som sedan gick ut i främmande land?
Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck
pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot
honom, samt fattade hans arm.
— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige
Guden frukta min hämd!
— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!
Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.
— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, —
skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa
dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige
tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid
hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då
icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen
trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han
för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och
förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina
knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men
svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund
ut i mörka natten?
— Det var en skökas bön!...
— Mäster Olaus!...
Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken.
Hela hennes kropp skälfde af rörelse.
— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han
gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket...
Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad
dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du
nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som
jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då,
bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin
vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen
hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på
berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt
och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit
att falla.
Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande
grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes
nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.
— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han
fatta hennes hand.
Hon drog sig häftigt till baka.
— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt
folk!
— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att
jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals
dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som
dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den
qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?
Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få
makt med hennes tankar.
— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot
honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.
— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.
— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!
— Du har då icke nyligen sett henne.
— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er,
om I fören mig dit.
Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut
sig till hela sin längd.
— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång
sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall
du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!
Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara
grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför
rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade
troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända
derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.
Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till
djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans,
hennes bröst häfde sig våldsamt.
— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i
Er själ?
— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.
Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle
hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var
den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde
fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.
— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —
När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var
borta.
I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister
Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till
honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens
hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken
han brukade förtro sina lifsqval.
Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter
vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans
stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf,
beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och
ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän,
hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade
honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet
fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför
Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke
svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock
beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.
Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han,
bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna
syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd
till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön.
— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra
ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore
syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty
han hade mycket älskat sin syster.
Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller
oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast
komma af hans hand om någon skall frälsas.
Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens
ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han
förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara
hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det
rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.
— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall
i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla
rättfärdigheten!
Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne
nu, än han var då han kom.


XIX.

Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då
grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon
invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant
fall genast besöka honom.
Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen
var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen
skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så
tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa
hans nåd i hans vigtiga förrättningar...
Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom
ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.
Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan
en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och
ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att
uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och
lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades
praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”,
hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun
katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt
påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny
ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att
krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.
Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan
steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket
han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med
hvarandra.
— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n
förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!
— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och
glömska!
— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i
kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat
syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet
vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.
— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.
— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och
stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna
skallrade.
— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre,
nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym,
obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min
sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den
högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...
Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt
att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte
vexlade färg gång på gång.
— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag
ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu
om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla
min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.
— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom
återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I
då inte längre att jag är en mördare?
— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af
häpnad.
Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.
— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?
— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina
ord.
— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända
jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag
lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom
skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I
dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten
Bjelke, Er forne älskare.
— Åter... en... lögn!
— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar
skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan
mot hennes anlete.
— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade
grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde
det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt
stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på
det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och
jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min
själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag
närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag
i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig...
och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!
Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet,
smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt
gapskratt.
— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger
den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten
mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.
— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.
— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en
trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med
trolldom.
— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor
sedan, här utan för vår port!
— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på
henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!
Han upphörde med ens att skratta.
— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.
Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin
hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.
Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet.
Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.
Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var
nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök.
Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet.
Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i
korridoren:
— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?
Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann
sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med
piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo
utefter väggarne.
Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.
— Du har något att säga mig? — frågade han.
— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.
— Ja det var sant!
Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.
— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?
Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin
öfverraskning.
— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så
att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och
vatten, och ändock svarar du mig ingenting.
— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade
Bertil undvikande.
— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och
lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på,
att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen
salighet... Vid Guds blod och lungor?
— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja
på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud
hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han,
då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var
här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för
godt.
— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?
— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som
jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det
nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.
— Guds död karl, om du narrar mig.
Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han
hviskade:
— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten.
I nästa vecka skall hon brännas!
— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.
— Men Ers nåd...!
— Tyst karl! Sapperment...
Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig
kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.
— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De
fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon
bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som
körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...
— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?
— Du menar att det vore förbjudna led?
— Åh, inte just det!...
— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!
— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat