Elsa - 12

  på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre
  låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?
  Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.
  — Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som
  jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen
  ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —
  Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de
  tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot
  att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.
  — Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade
  en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i
  fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.
  — Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't
  byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen?
  Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall
  det alltid vara som af en slump.
  Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de
  innevarande att häftigt resa sig från sina platser.
  — Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, —
  äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken
  för dörren!
  Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.
  — De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva
  kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!
  Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under
  samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.
  — Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han —
  så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga
  dig som katt till spisen.
  — Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde
  medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och
  han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.
  — Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!
  Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon
  komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på
  den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i
  tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen,
  medan den andre uppstälde sig bakom huset.
  En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande
  af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig,
  hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla
  åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och
  smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i
  åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.
  — Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne
  till sig.
  — Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne,
  skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.
  — Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand
  i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud,
  till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!
  — Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade
  knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon
  medvetslös tumlade ned på vägkanten.
  Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen
  och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att
  ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.
  När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden.
  Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små
  vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig
  förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock
  icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.
  Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför
  sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon
  hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.
  
  
   XXVI.
  
  I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt
  skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats
  Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen
  i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren
  till förmaket, der vitnena voro samlade.
  — God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till
  Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo,
  men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!
  — Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.
  — Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något,
  för si förstås...
  — Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få
  sin oskuld klar.
  — Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs
  derför, för si förstås...
  — Men icke lären I kunna göra stort dervid?
  — Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig
  från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad
  han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som
  helst.
  — Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som
  åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger,
  Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi
  hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt,
  vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!
  — Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... —
  sade åldermannen fogligt.
  — I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu
  Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått
  tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga,
  allt för vackra Elsa, förstås!
  — Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han
  strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!
  — Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med
  en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre
  gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.
  — Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i
  sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.
  — Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de
  förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor
  som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre
  rätt med henne.
  — Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när
  du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen
  utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af
  bortom norretull.
  — När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När
  var det, om jag törs fråga?
  Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om
  ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu
  påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna
  sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne.
  Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.
  — Drömmen som strömmen, Anders Barberare!
  Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med
  slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets
  omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.
  Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig
  genom en af sidodörrarne.
  — Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då
  hon försvunnit.
  — Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!
  — Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo,
  lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första
  fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der
  svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för
  att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det
  fullt af både finnar och fräknar.
  — Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta.
  Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade
  han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de
  förde utan för rättens dörrar.
  När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det
  ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille,
  elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att
  blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten
  i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa
  nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus,
  hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket
  sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor
  maktlöshet och ryggvärk.
  Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon
  gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var
  derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.
  Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och
  ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister
  Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute,
  sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag,
  hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa
  Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han
  träffade henne utan för vakten.
  Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana
  honom derför.
  Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus
  slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad
  Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla
  framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort
  betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som
  Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och
  dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa
  påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen
  då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde
  icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i
  Smedjegårdshäktet.
  Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva
  sitt vitnesmål.
  När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit
  honom ringen.
  Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan
  grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände
  han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han
  ville endast tala sanningen.
  Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I
  synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det
  var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten
  bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog
  i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att
  göra, både med rep och fuktel.
  — Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när
  Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom
  skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar
  lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din
  villfarelse!
  — Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens
  sanning... jag menade endast godt dermed.
  — Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade
  till sig knektarne vid dörren.
  Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt
  förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi
  dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle
  hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en
  mensklig bild.
  När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt
  sidan.
  — Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till
  rättens förvåning, Elsas ring på bordet.
  Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt
  upprörd.
  — Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom
  adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den
  svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur
  illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne
  Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor
  biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller
  luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att
  lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och
  att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes
  vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den
  andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge
  på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver
  Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men
  att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts
  från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt
  moln...
  Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne
  och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska
  medkänsla leda sig mot det rätta.
  Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han
  slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:
  — Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och
  kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar
  om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster
  Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet
  är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars
  flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr
  ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt
  graveradt i stenen.
  — Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han
  upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle
  kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den
  anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?
  Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.
  — Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var
  _hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter
  förvandlad till en näfverbit.
  — I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan
  högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att
  jag inför någon underrätt offenseras.
  — Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande —
  grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till
  protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan
  fortsättas.
  Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna
  ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras
  varningar:
  — För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska,
  glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting.
  — Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes
  hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af
  högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter
  ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. —
  Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig
  till Fingerlisa: — Känner du denna dam?
  Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande
  åtbörder och leende på läpparne.
  — Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan.
  — Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta
  beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon
  genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga
  och gamla till Blåkulla.
  Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:
  — God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!
  — Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade
  grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande
  prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?
  — Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens
  medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt,
  och det talar icke godt för dig.
  Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon
  började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.
  — Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara
  för min själ, om jag går och gör af med mig!
  Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och
  rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken
  både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få
  grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans
  uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga
  bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra
  dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen
  förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock
  obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att
  der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.
  Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel,
  att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom
  de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts
  vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och
  buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i
  pannan, trängde sig med våld genom vakten.
  — Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. —
  Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag,
  att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.
  Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han
  raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot
  dombordet.
  — I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna
  skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag
  Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill
  jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.
  — Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under
  ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty
  hon står der!
  Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en
  af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han
  höll framför henne.
  Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans
  utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och
  såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och
  medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.
  — Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!
  Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod
  till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och
  fånggafflar.
  — Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag
  har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot,
  och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska'
  tala vid presterna.
  Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle
  lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan
  på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne
  med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina
  sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig,
  liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och
  hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i
  Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom
  åhörarehopen vid dörren.
  — Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din
  matmor, hvar du gjorde af hennes barn.
  Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad
  framför sig utan att svara.
  — Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister
  Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka
  ut!
  Grefvinnan hade närmat sig dem.
  — Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?
  Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan
  tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt
  ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar.
  Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade
  hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon
  honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af
  vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad
  det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen
  tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och
  färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen
  voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna
  tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa
  ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga
  frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk
  derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.
  När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas
  förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer
  tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när
  grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.
  Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin
  moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin
  vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan,
  fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika
  gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och
  Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste
  tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta
  aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste
  åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne,
  samt skyggt drog sig ur hennes väg.
  Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så
  länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för
  hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta,
  har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt
  och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara
  annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd
  och lycklig på gamle dagar.
  Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all
  förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de
  gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat
  falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål,
  under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från
  straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.
  Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga
  lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt
  förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff
  lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig
  att ofreda henne. —
  Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare
  måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade
  åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också
  skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar.
  Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång,
  vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge
  komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när
  hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela
  rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt
  han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af
  profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans
  hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.
  Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens
  skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid
  murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker,
  och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt
  hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock
  mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i
  tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde
  det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.
  Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den
  gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga
  trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet.
  Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och
  om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i
  århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför
  bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot
  trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga
  menniskor till bålet.
  I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför
  kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt
  fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa
  fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af
  beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro
  Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock
  fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på
  tukthuset.
  Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i
  dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän,
  för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid
  af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet
  den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de
  qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder
  tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd
  och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med
  krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade
  jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till
  den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne,
  att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.
  Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet
  af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades
  med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier.
  Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först
  hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af
  Gustaf III.
  
  
   XXVII.
  
  Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och
  äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr
  blifvit af honom.
  — Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han.