Elsa - 02

När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.
— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att
utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes
afundsman.
— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. —
Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men
rosa inte fisken, innan den står på disken.
— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har
en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som
kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.
Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han
visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver
Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor
om troll och spöken.
Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade
känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars
skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden,
som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i
sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då
gerna hafva en hustru med.
Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna
blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde
sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt —
följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp
honom lefvande.
Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon
voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför
att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så
hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var
dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter
honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få
henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började
hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han
råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt
henne det.


IV.

Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken
utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick
spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade,
ömsom sjöng.
Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre
ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den,
då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar
genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande
sig fram mellan trädstammarne.
Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick
tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade
dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd.
Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från
pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att
utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta
till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn,
betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den
lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot
honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i
nästa ögonblick låg han för hennes fötter.
Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen
hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och
smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk
åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så
illa, hade hon icke velat honom.
Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders
Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta,
tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför
skulle just han komma så olägligt.
— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne
handen.
— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute.
Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i
väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid
följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett
ledigt väfspröt slå framför sig i gräset.
— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? —
sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden.
— Åh, han får säga hvad han vill.
— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt!
— En katt?
— Gamle Janne var ett snällt djur.
— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt.
— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas.
— Det må han!
— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl!
— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra!
Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende
uttryck på honom. Han såg åt annat håll.
— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig.
— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade.
Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han
gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med
ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med
karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga.
Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men
han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte
måste han hålla.
När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt
att länsa den från vatten.
— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta
ut båten.
— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig?
— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till
afsked.
Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde
länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle
gå, sade Lars med en nick åt Elsa:
— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han
väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan
lätt bli krakel.
Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de
intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade
sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i
anspråk.
När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en
påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men
i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.
— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade
han och sökte hennes ögon.
— Hvarför skulle jag inte det?
— I såg då så underligt på mig?
— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?
Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.
— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär.
Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka.
— Nej Anders, så I talen! — sade hon.
—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej
ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen
mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I
bara ville, skulle det nog gå bra för mig.
— Nej Anders!
— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa
Matts Spetsmakares lilla stuga...
— Nej Anders!
— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön,
om I inte sägen det?
— Kunde du?
Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt
framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid
Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra
för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp.
— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe!
— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar.
— Nej nej, fråga mig icke mer.
— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du
är en besynnerlig flicka, Elsa.
— Hvad ha grannarne sagt?
Hon såg förvånad på honom.
— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa
dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du
aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur
mycket jag håller af dig!
— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med
svarta Malin!
— Ja, du har haft många friare Elsa!
Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i
land.
— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men
han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita
stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig!
Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke
ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum —
sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill
endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att
jag tar mig något deraf som de andre.
Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad.
Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade,
och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför
branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten.
Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det
sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill
honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara
osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals.
— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne
ömt.
— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes
ögon skimrade.
— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han.
— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan
ingenting lofva dig!
— Inte vill jag heller tigga din kärlek!
— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!
— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag
borde sett mig bättre för.
Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina
ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet.
Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.
— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta
båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.
— Är detta ditt sista ord, Elsa!
— Ja!
— Farväl då!
— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om
kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.
... består! — upprepade ekot ute från fjärden.
Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt
Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa
endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och
råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många
afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek
mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon
ratat honom en gång, kunde detta vara nog.
Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa
honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra
stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden,
då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför
vardt det äfven så.


V.

Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för
Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som
trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade.
Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel!
Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande
med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och
silfverblommor.
Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad
jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung
dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på
bröllopet, om någon vinner hennes tycke.
Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste,
att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka,
att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo
förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin,
när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en
god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som
hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd
väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.
Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det
lysande tåget.
När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en
förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit
henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det
var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon?
Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere
på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.
— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd
kan jag se, och denna gång utan friare?
Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för
hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på
henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu
hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.
— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som
låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande.
Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka
uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.
Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg
ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam
darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.
— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade.
— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke
såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam
likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna
ville skulle intressera sig för dig.
— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!
— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra
hästar, eller hur?
Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte
hon.
— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte
åter ögonlocken.
— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt
leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag,
att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första
älskarinna.
— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.
— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade
mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.
Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor
silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från
fönstret bakom dem.
— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl!
Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:
— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf
än jag.
— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej.
Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert
i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.
— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne
i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en
vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand
från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det
för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren
till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall
du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —
Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret.
“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint
menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han
skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men
kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått!
Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i
ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande
bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta
ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos
hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.
— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång
bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.
— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om
munnen med en betydelsefull åtbörd.
Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de
gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade
hon visat mer än en gäng förut.
— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för
den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och
skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan
tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade.
— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade
tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt.
— I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll
Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen.
Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete
färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra
blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter
skärpa, när hon inföll:
— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss
frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter
honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa?
—
Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att
hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort.
— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag
icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte
första gången jag hör din onda tunga löpa.
— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. —
Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt
som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så
mycket du vet.
Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.
Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna
skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas
Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan
de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på
gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring.
Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och
förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa
ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att
vänta.
— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes
nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och
skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa
sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.
— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede
strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva
ej hennes förmaningar.
— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt,
— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli
grönt och fett magert.
— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena
trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du
lungsoten. Nej se bara hur hon fräser!
— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på
nytt rusa emot henne.
— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med
sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det.
Sådana pigor äro intet umgänge för dig.
Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde
glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder.
Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på
nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig
med stadig arm derifrån.
Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot
två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att
leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att
tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför
flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta
ostörda gå derifrån.
När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta.
Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes
glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan
att svara drog sig trumpen bort i en vrå.
Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var
inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger,
tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon
var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala
henne derför.
Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde
Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa
så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något
ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna
Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta,
att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna
henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade
henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om
hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om
det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i
luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön
kände hon då ingen bot för trolldomen.
Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och
slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. —
Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att
omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att
den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som
velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som
han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra,
var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver
henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i
askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den
lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon
ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der
i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste
på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta
sig.
Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam
flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i
bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var
möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför
måste äfven bot upptänkas. —
Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man
icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men
hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store
ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.
Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog
derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.
— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon
återkom — och ingen af våra prester heller?
— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med
honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt
dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och
derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.
— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt.
— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka
blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som
höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt,
gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld
hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta
lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och
det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt
den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han
vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i
anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars
gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad
hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade
med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden
till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram
den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då
begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga
griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som
frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan
tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes
anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för
lifstiden.
Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den
gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från
sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon
annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare
kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de
svåra tiderna.
Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin
vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika
berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i
vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att
någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han
sjelf ingenting gjort.
— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det
ska' I icke tro på, mor.
Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man
vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man
nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en
själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.
Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars
inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid
hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna